På 1700talet var det minsann olagligt att vara arbetslös

Till och med miljöpartiet verkar ha jobben i fokus på sin kongress nu i helgen. Samtidigt sitter jag och läser två tjänstehjonsstadgor från 1739 och 1805, alltså den lagen som reglerade rättigheterna (inte så många) och skyldigheterna (fler) för tjänare förr i Sverige.
På 1700-talet var inte arbetslösheten ett problem. Sverige hade arbetsplikt. Den som inte var bonde, borgare eller adelsman var tvingad att ta tjänst som tjänare, annars kunde man både bli bötfälld och satt i straffarbete.
Systemet skulle upprätthållas med ett angivarsystem. Om man såg någon driva runt till synes ledig och glad kunde angivaren ta personen ifråga och sätta honom i arbete på sin egen gård, för halva normala lönen. Hade angivaren ingen lust att anställa dagdrivaren sattes den arbetslösa i arbetsläger och angivaren fick en tredjedel av straffångens lön i belöning.
Rättssäkerheten är, såklart, jävligt tveksam. Återkommande i domstolsmaterial verkar vara händelser där någon tagit en dräng som drivit runt på landsbygden i lättja och lust, men drängen hävdar att han ju faktiskt var på väg någonstans för att arbeta.
Årstafrun skriver i sin dagbok från slutet av 1700-talet hur hon och hennes tjänare gick in i staden men att stadsvakten arresterade och tvångsvärvade tjänaren eftersom han inte hade något anställningsbevis på sig.
Myndigheterna på den här tiden framstår som helt kontrollmaniska och med ett avgrundsdjupt hat mot slackers. Men frågan är hur väl systemet fungerade.
Återkommande klagas det från myndigheterna på människor, framför allt kvinnfolk i en skrivelse från 1712, som smiter från arbetet och börjar att bo tillsammans utan riktig anställning på malmarna i Stockholm. De lever i lättja och jobbar bara när de behöver för att få mat för dagen.
För att stoppa dessa omoraliska slackers, som driver upp lönekostnaden när arbetskraften på tjänarmarknaden blir mindre än efterfråga, utlyses extra hårt straffarbete.
Noll arbetslöshet. Jag har hört, utan att vara insatt i frågan, att man lutar åt en liknande modell nu igen i Landskrona. Kul.

Ezra Pound och folk som skriver för långa hemtentor

Det måste finnas ett sätt att mäta vad som står skrivet istället för att mäta hur långt det är skrivet.
Det sedvanliga magontet drabbade mig när jag pratade med mina kurskamrater i korridoren om det förslag till Masteruppsats som vi skulle lämna in igår (och som jag har lämnat in, Hurra!). Instruktionerna var att hålla sig mellan 10-15 sidor och vissa sa att det skulle vara svårt att begränsa sig till så få sidor.
Jag undrar hur det kan vara svårt att begränsa sig till 10 sidor, i vilken verklighet? Jag har också hört beklaganden om att hemtentor med begränsningar på ungefär 8 sidor skulle vara en utmaning, för att man måste korta ner så mycket av sitt resonemang. Vilken verklighet lever dessa människor i?
När jag skriver är utmaningen alltid att fylla sidorna, att göra det så långt som möjligt. Att så snart som möjligt få lägga sig på soffa igen och äta chips. Det är inte utan att jag känner mig lat och usel bredvid dessa maniska prestationsmonster som promt ska skriva trettio sidor för minsta lilla skoluppgift. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan ha så mycket att säga att trettio sidor krävs. Nog för att genomgång av ett stort källmaterial tar stor plats om det behöver redovisas, som i exempelvis doktorsavhandlingar, men själva resonemanget tror jag alltid kan klaras av på under en sida.
Så kort skulle jag velat hålla mitt uppsatsförslag. Det skulle blivit koncist, genialt. Istället har jag nu behövt varva samma sak om och om igen för att fylla sidorna. Kanske blir någon imponerad över att jag har köttat mina tio sidor, men det som sagts är likvärdigt med vad jag kunde säga på en sida.
Jag tror skrivlustan har att göra med att det är svårt att mäta duktighet på annat sätt när studenter ges uppgifter än i just sidantal. Det är också ett bekvämare sätt att garantera en utvecklad idé i texten än att slå ned stenhårt på dem som skrivit kort men inte lyckats koncentrera sin mening på ett bra sätt.
Kanske är det här bara gnäll för att jag inte orkar skriva. Men jag är i gott sällskap. Samma kväll (igår natt) som jag gick runt i mitt rum och våndades över hur jag skulle fylla ut en sida till i mitt förslag slog jag upp ABC för läsare av poeten Ezra Pound.
Ezra Pounds poetiska gärning består kanske inte främst i vad han skrivit själv, utan vad han har redigerat bort i det andra han skrivit. Om jag inte minns fel så gav T.S. Elliot Ezra Pound möjligheten att komma med kommentarer på The Wasteland innan den publicerades. Ezra Pound tillförde inget men strök hälften av texten och gav således diktsamlingen dess slutgiltiga form.
Om att bre ut sig i text skriver Pound: ”En föreläsare är en person som måste tala en timme. Frankrike uppnådde antagligen sitt intellektuella ledarskap i Europa när man skar ned universitetsföreläsningarna till 40 minuter. Även jag har föreläst. Föreläsarens största problem är att ha nog med ord för att kunna fylla ut 40 eller 60 minuter. […] Den, som verkligen kan sin sak, kan säga allt som är meddelbart i några få ord.”
Lite längre ned i stycket skriver han:
”Av ren välvilja, men på grund av att man måste göra en ungefärlig beräkning, skickade förläggaren ett kontrakt till mig: 40 000 till 50 000 ord. Jag kan komma över det, men det för in en ‘faktor’, en felkomponent, som avleder ens uppmärksamhet från det egentliga problemet:
Vilket är det enklast möjliga uttrycket?”

Jag önskar att det fanns universitetskurser i att skriva kort. Jävligt kort. Så absolut kort som möjligt. Så skulle vi alla besparas tid, världen skulle besparas en massa papper och bläck och vi skulle kanske räddas en smula från fördumning.