Konspiration, kärlek och polisprotokoll i 1700-talets Stockholm

Idag har jag drabbats av arkivet.
Jag har gått igenom bunt efter bunt från den ”Äldre poliskammaren” (fr 1776) på jakt efter allt som rör tjänarnas livssituation i det tidigmoderna Stockholm. Överlag har jag dock inte begripit någonting. På 1700-talet skrev man med en annan handstil än idag, med andra bokstäver, och yvigt med mycket bläck och när en snut då skrivit in en rapport efter en arbetsdag kan det ibland vara helt omöjligt att tyda såhär nästan 250år efteråt.

image

Åh du ljuva 1700-tals byråkrati!

Men så hittade jag något som låg långt ifrån den socialhistoria som jag pysslar med men som ändå livade upp min dag.
I Poliskammarens arkivsamling finns det en fil som hetter ”Polismästare Ullholms papper”. Det innehåller mestadels brev från förmyndarregeringen för den minderåriga Gustav IV Adolf, ledd av Axel Reuterholm, Politiker och ränksmidare, djupt engagerad i frimureri och nära vän (eller marionettmästare) av regeringsförmyndaren Hertig Carl. Ullholm har fått många brev med olika arresteringsorder från Reuterholm personligen.

Värt att veta är att Reuterholm stod i opposition till de så kallade Gustavianerna, männen som varit nära Gustav III innan han mördats 1792, antaligen med anti-Gustavianernas goda minne. Dock har inte Ullholm bara brev från Reuterholm utan också från Magdalena Rudenschöld, en högadlig kvinna i sena tjugoårsålder, gammal flamma till hertig Carl men med en romans med Armfeldt, den främsta Gustavianen. Breven är på skrivna med regelbunden handstil (till skillnad från mina slarviga polisanteckningar), på franska avbrutet för långa stycken av sifferkombinationer, antagligen något slags chiffer.
image

Nu när jag kommit hem läser jag på wikipedia att Rudenschöld och Armfledt blev dömda för landsförräderi av Reuterholm i samband med planerandet av en kupp, och Rudenschöld spärrades in för att sedan skickas i exil till Gotland.
Jag undrar om någon hittat dessa brev innan. Ullholm verkar hursomhelst vara en hyfsat anonym figur i historien (en person frågar efter upplysningar om var han dog etc. på släktforskarforum, ett ganska säkert tecken på att man inte är så väldokumenterad tänker jag).

Historien har något av Harlequinroman över sig. Reuterholm, den impopuläre byråkraten som smider ränker, förbjuder kaffe och pysslar med mystisk magi och religion i opposition till Rudenschöld, som är någon sorts intrigerande förförisk adelsdam som skriver i kod och på franska i samband med ett kuppförsök tillsammans med en älskare. Och i mitten av detta Polismästare Ullholm.
Det finns säkert smutsigare, mer realistiska aspekter av den här historien också, men från där jag står nu ser historien otroligt romantiskt klyschig.
Det känns kul.

Spekulationer om infiltratören Hans-Erik Sjöholm

Det har uppdagats att Säpo spionerar på vänsterpartiet. I tidningar och sociala medier är skribenter upprörda. Med all rätt. Sådär kan man ju inte hålla på i en rättsstat. Det luktar liksom bananrepublik. Men jag tycker också att historien har något löjeväckande över sig. Det är en Säpos dagdröm om kalla kriget, John le Carré-romaner och det stora hotet.

Det hela liknar en antihjälteroman. Jag tillåter mig själv att spekulera fritt här utifrån vad jag vet. Såhär föreställer jag mig det:

Spionen, eller informatören som det väl heter med mer sansat språkbruk, Hans-Erik Sjöholm säger stolt i aftonbladet att han har offrat hela sitt privatliv för statens intressen. Han har spionerat på både högerextrema och vänsterpartiet. När Lars Ohly på ett torgmöte förklarat värdet av utomparlamentarisk aktion (som kan betyda lite det mesta) har Sjöholm entusiastiskt rapporterat in det till Säpo, som flitigt antecknat. Finns det inte ett kommunisthot så måste man skapa det. Man måste ju få drömma lite, även om man är säkerhetspolis.

För Vänsterpartiet har väl knappast varit ett hot mot Sveriges säkerhet sedan 40talet. På 60talet bör säkerhetspolisen varit ganska luttrad inför yttranden om vikten av utomparlamentarisk aktion, på 80talet, då Sjöholm började infiltrera Vänsterpartiet kan det än mindre väckt misstankar om samhällsrevolution och under 90- och 00talet var partiet stödparti till regeringen.

Men ändå har Hans-Erik Sjöholm offrat sitt privatliv i statens tjänst. Kanske för att det behövdes, men antagligen mer för att han ville att det skulle behövas.

I de försvarsanknytna frivilligorganisationer jag ibland stöter på genom hemvärnet ser man en del sådana här människor. Merparten av de engagerade är absolut mycket kompententa och trevliga människor, men så finns det ett fåtal som rusar ut i skogen med gamla ideal och plikt och ära och att skydda ordningen mot buset, som gladeligen samlar medaljer och saluterar konungen. Jag tror att det behovet bottnar i en dagdröm om att behövas. Att vara användbar.

Nu har säkert Hans-Erik Sjöholm börjat förstå att hans offer för staten kanske inte var så jäkla viktigt. Rent av lite fånigt och han håller fast vid de värden han har så gott han kan, och Säpo – jag tror att de skäms.

Sammantaget blir det lite som en smutsigare och nesligare variant av Graham Greenes ”Vår man i Havanna”.