Spekulationer om infiltratören Hans-Erik Sjöholm

Det har uppdagats att Säpo spionerar på vänsterpartiet. I tidningar och sociala medier är skribenter upprörda. Med all rätt. Sådär kan man ju inte hålla på i en rättsstat. Det luktar liksom bananrepublik. Men jag tycker också att historien har något löjeväckande över sig. Det är en Säpos dagdröm om kalla kriget, John le Carré-romaner och det stora hotet.

Det hela liknar en antihjälteroman. Jag tillåter mig själv att spekulera fritt här utifrån vad jag vet. Såhär föreställer jag mig det:

Spionen, eller informatören som det väl heter med mer sansat språkbruk, Hans-Erik Sjöholm säger stolt i aftonbladet att han har offrat hela sitt privatliv för statens intressen. Han har spionerat på både högerextrema och vänsterpartiet. När Lars Ohly på ett torgmöte förklarat värdet av utomparlamentarisk aktion (som kan betyda lite det mesta) har Sjöholm entusiastiskt rapporterat in det till Säpo, som flitigt antecknat. Finns det inte ett kommunisthot så måste man skapa det. Man måste ju få drömma lite, även om man är säkerhetspolis.

För Vänsterpartiet har väl knappast varit ett hot mot Sveriges säkerhet sedan 40talet. På 60talet bör säkerhetspolisen varit ganska luttrad inför yttranden om vikten av utomparlamentarisk aktion, på 80talet, då Sjöholm började infiltrera Vänsterpartiet kan det än mindre väckt misstankar om samhällsrevolution och under 90- och 00talet var partiet stödparti till regeringen.

Men ändå har Hans-Erik Sjöholm offrat sitt privatliv i statens tjänst. Kanske för att det behövdes, men antagligen mer för att han ville att det skulle behövas.

I de försvarsanknytna frivilligorganisationer jag ibland stöter på genom hemvärnet ser man en del sådana här människor. Merparten av de engagerade är absolut mycket kompententa och trevliga människor, men så finns det ett fåtal som rusar ut i skogen med gamla ideal och plikt och ära och att skydda ordningen mot buset, som gladeligen samlar medaljer och saluterar konungen. Jag tror att det behovet bottnar i en dagdröm om att behövas. Att vara användbar.

Nu har säkert Hans-Erik Sjöholm börjat förstå att hans offer för staten kanske inte var så jäkla viktigt. Rent av lite fånigt och han håller fast vid de värden han har så gott han kan, och Säpo – jag tror att de skäms.

Sammantaget blir det lite som en smutsigare och nesligare variant av Graham Greenes ”Vår man i Havanna”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s