En skiss till syftesbeskrivning på min uppsats

För den intresserade har jag här skissat en syftesbeskrivning för min Masteruppsats:

Livsfasmodellen
Enligt den modell som är given efter det europeiska äktenskapsmönstret så borde de flesta människor någongång i det tidigmoderna Europa varit tjänare under en period av sitt liv. I den modellen, som bland annat Lundh stöder i sin artikel om tjänare i skånskt jordbruk under 1800talets början, blir en tjänarna inte en klass utan snarare en livsfas, en bit av ungdomen på väg in i det gifta vuxenlivet. När (namn) skriver om tjänare i Åbo förstärks den bilden av en annan aspekt, att tjänarna hela tiden flörtar, förlovar sig och knyter kontakter.
Att det var såhär tjänaryrket skulle fungera, alltså som en livsfas, verkar också vara lagstiftarnas mening, i alla fall om man ser till 1805 års Legostadga där det i det inledande stycket står att en dålig tjänstgöringstid för en tjänare hindrar denne från att tillägliggöra sig de kunskaper som är nödvändiga för den personen när hen senare ska leda ett eget hushåll.

Skepcis mot tjänarmodellen
Men det finns anledning att vara försiktig med livsfasmodellen (som jag här med tänker kalla den). Det är inte självklart att en tjänare någonsin kunde bli gift, kanske fastnade vissa i att vara tjänare hela livet ut. Börje Harnesk har gjort en mikrostudie på trettio personer (måste dubbelkolla dom siffrorna!) på landsbygden och ser ett tydligt mönster, där de män som tagit tjänst hos andra som drängar har en mycket lägre sannolikhet till att senare själva ta över en gård än de som aldrig tagit tjänst över huvud taget. Det är rimligt att anta att det som aldrig tog tjänst var sådana som skulle ärva medan de som blev drängar var yngre bröder. Hursomhelst så var tjänaryrket för dessa ingen livsfas utan ett permanent faktum. För kvinnor å andra sidan verkar det inte ha funits något som helst deklassificerande med att ta tjänst någonstans som piga, antagligen för att kvinnor inte ärvde annat än undantagsvis.

(namn) Har slutligen gjort en studie på hur äktenskapsmönstret tar sig ut i städerna och relaterar det sedan till Hajnals Europeiska äktenskapsmönster. Hon finner att städerna uppvisar en överdriven variant av det europeiska äktenskapsmönstret, med ännu högre äktenskapsåldrar än brukligt på landsbygden. Det antyder att städerna kan ha varit en plats där det var svårt att skapa sig en nisch för försörjning och eget hushåll och att det också var svårt att samla ihop pengar till att skaffa något vid hemvändadet till sin hemsocken. Rimligt är att anta att detta betyder att ännu fler kan ha fastnat i tjänaryrket på dessa platser och att det kanske är rimligt att se yrkeskategorin ännu mer som en typ av klass (på ett ungefär i alla fall) än en livsfas.

Temporärt arbete
Så hur ska vi förstå tjänaryrket? Det kan ses som en livsfas, men i sådana fall en livsfas som många inte tar sig ut. Det kan också ses som en klass, även om det är mer tveksamt eftersom det för många ändå bara är ett temporärt tillstånd, eller i alla fall sannolikt är tänkt att bara vara något tillfälligt.
Om man ska lämna den teoretiska apparaten bakom och istället tala i liknelser tror jag att tjänaryrket skulle kunna liknas vid dagens okvalificerade arbeten som tex. telefonförsäljare, tidningsutdelare eller timvikarie i hemtjänst och bärförsäljare. Yrkeskategorier som på många sätt att vara tänkta som temporära arbeten, ibland av samhället, men oftast av den som tar anställningen men kan i realiteten mycket väl kan bli att man stannar kvar. På samma sätt tror jag att livsfasmodellen var vad man föreställde sig att tjänaryrket var (som nämn i 1805 år Legostadga) men att realiteten ofta blev någonting annat.

Det gör det rimligt att förutsätta att de som var tjänare gärna ville sluta vara det, ta sig vidare på något sätt.
——-

Varför studera tjänare
Målet med min studie av tjänarna inom ett visst kvarter i Stockholm är ytterst en förståelse av vad det innebär att vara tjänare. Eftersom tjänarna utgör 15% av Stockholmsbefolkning under perioden 1750–1830, och antagligen över en längre tid än så, så är erfarenheten av att vara tjänare en viktig erfarenhet att studera och förstå; dels på egen merit eftersom det påverkar så många människor, men dels också för att kunna förstå det tidigmoderna samhället i sin helhet. På samma sätt som det romerska riket blir oförståeligt utan slavarna eller att industriella revolutionen blir omöjlig att begripa utan kvinnorna så hänger inte det tidigmoderna samhället ihop utan den relativt stora andel människor som var tjänarna, som gjorde hushållsarbete, sprang ärenden och var behjälpliga. Antingen som en karriär eller som en fas i sina liv.

Förståelse genom drömmar
Vad tjänaren innebar som yrke för de tidigmoderna människorna tror jag bäst förstås genom att undersöka vilka möjligheter yrket gav. Att analysera själva yrkets konkreta innehåll, som var en tjänare sov, vad en tjänare åt eller i detalj vilka uppgifter som genomfördes blir spörsmål som främst rör arbetsgivarens disposition av sin arbetskraft. Självklart är de sakerna i allra högsta grad relevanta för den som tagit tjänst, men bara på ett kortsiktigt plan. Vill vi förstå tjänaren som människa måste vi också lyfta blicken från de dagliga sysslorna som hen utför och istället fokusera på personens möjligheter till att förverkliga sina drömmar. För studieobjektet själv måste skillnaden mellan ett hårt arbete man för evigt skulle vara fastlåst vid och ett där det fanns goda möjligheter att arbete sig fram och ur till något bättre vara kolosal och central för dess förståelse av sin livssituation.

Det är alltså detta, drömmar och möjligheter, eller självförverkligandet jag vill studera.
Men termen är vag och behöver kokas ned till konkreta frågor.

Den tydligaste vägen till att bli vuxen i det tidigmoderna samhället var att gifta sig och bilda ett eget hushåll. Det är först från den positionen man blir en fullvärdig samhällsmedborgare(undersåte) och äktenskapet verkar ha varit en självklar strävan för de flesta. Men äktenskapet är inte förenligt med att vara i tjänst, det kräver att man på något sätt blir sin egen, helst genom att bilda ett eget hushåll med egen verksamhet av någon typ, i värre fall genom att gå ur tjänst och istället bli lönearbetare som till skillnad från tjänaren bor på sitt eget håll och sköter sitt eget hushåll på den lön som tilldelades. Äktenskapets betydelse för dåtidens människor kan demonstreras i fall så som där en person vid giftermål säger upp sig från sin tjänst som lakej, antagligen en relativt välbetald tjänartjänst, för att bli dräng på ett salpeterssjuderi, ett av dåtidens lägst ansedda yrken, synbarligen bara för att få gifta sig och bli sin egen.
Det är alltså rimligt att anta att äktenskapet är en grundbult i det tidigmoderna självförverkligandet.

Annonser

Fattigdom i Stockholm bland män och kvinnor i mitten av 1800talet,

Jag tror mig ha hittat en ganska bra mätare på varför det kunde vara attraktivt att vara tjänare.

Varför ville människor förr vara tjänare? Man var socialt utsatt, man var hunsad, man hade få rättigheter och små chanser till att spara ihop till något eget. Ens rörlighet i det offentliga rummet var begränsad.

I en utmärkt bok, Servants and Masters, har den amerikanska (tror jag) historikern Sarah Maza studerat tjänarna i franska städer under framför allt 1700-talet.
Hon konstaterar  att det förstås finns många risker och nackdelar med att vara anställd som någons tjänare, men att det också mycket väl kan innebära en trygghet att över huvud taget ha en försörjning.

I Stockholmsstudien A Stagnating Metropolis, the economy and demography of Stackholm, 1750-1850, hittar jag en tabell över fattiga fördelat på ålder och kön år 1850. Denna tabell förstärker Mazas resonemang.
Där kan vi se att i åldersgruppen 20-29 år finns det dubbelt så många fattiga män som kvinnor.  I åldesgruppen 60+ är det dock kvinnor som dominerar bland fattiga.

Om vi relaterar detta med könsfördelningen på tjänare i staden, som vid enligt tabellverket år 1820 ser ut som följer:

Tjänarnas andel av den totala befolkningen:
Invånare: 35 044 män – 40 525 kvinnor – 75 569 totalt
Tjänare: 2046 män (6%) – 9606 kvinnor (24%) – 11 652 totalt (15%)

21% av tjänarna är män, 79% kvinnor

Då ser vi att tjänaryrket var starkt kvinnodominerat, och vi vet att det framför allt rör yngre kvinnor som tar tjänst som piga innan de gifter sig och bildar eget hushåll.

Kvinnor, som alltså ofta i unga år är tjänare, klarar sig alltså bra från fattigdom, i jämförelse med männen som i högre utsträkcning måste konkurera på en mer rörig, säsongsbetonad och osäker arbetsmarknad.
I äldre år emellertid, när kvinnorna ofta har hunnit bli änkor, är de inte lika attraktiva att anställa som tjänare och drabbas därför i mycket högre utsträckning än män av fattigdom.

Besök i Åsle Tå, Bostäder för landlösa proletärer på landsbygden 1700-1800

dagarna har jag varit på ett museum över backstugor i Västergötland, ett område kallat Åsle Tå.

En Tå var förr en allmänning där alla i byn kunde åta sina boskap beta.
Med tiden tycks det här ha uppförts så kallade backstugor, alltså små stugor att bo i för de som inte hade egen mark.
Just vid Åsle Tå hittar man bebyggelse redan i början av 1700-talet då främst äldre par bor där.
Antagligen har backstugorna blivit deras nya hem efter att deras barn gift sig och tagit över gårdarna. (Att inhysa två gifta par under samma tak var under tidigmodern tid ovanligt, istället fick barnen vänta på arv eller bilda helt nya hushåll, något som drev upp äktenskapsåldrarna till ungefär 28år för män och 25 för kvinnor, forntidens barnäktenskap är alltså lite av en myt, åtminstone bland vanligt folk).

Vid 1800-talets slut har befolkningen vid Tån växt och utgör nu nästan ett hundratal personer, unga och friska, gamla och barn.
Det är rimligt att anta att inflyttningen beror på att allt fler blev utan egen mark då de stora gårdarna köper upp de små och gör småbönder till proletärer, lantbruksarbetare utan egen egendom.

På så vis är tåarna ute på bygden en sorts minigetto för fattiga.

image

Stugorna ligger grupperade längs med en smal liten bygatan. Här är den, ungefär från entrén av det som är kvar av Tå-bebyggelsen

Min handledare, Jonas, har studerat just landslösa på landsbygden under 1600- och 1700-talet för att se vad de egentligen försörjde sig med. Vad han fann var självklart att de försörjde sig med allt möjligt. Alla sorters hantverk och ärenden och extraknäck för att få mat för dagen.

I det passar väl in att Åsle Tå verkar ha utvecklats till att över tid bli lite av ett hantverkarsamhälle. Kanske var backstugubyarna under tidigmodern tid en sorts plats dit man kunde gå för att få någonting ordnat, lagat, inköpt. Den platsen där den vardagliga (och i jämförelse med vår tid enormt mycket mer beränsade) småkonsumtionen ägde rum. En plats dit man gick för att ordna något som inte skulle vara så fint eller speciellt men som man likväl behövde. Tån fungerade sannolikt också som en rörlig manskapsreserv (tänk ringa-in-jobb på dagens vedervärdiga bemanningsföretag) i lokalsamhället.

image

Den lilla tån var också stor nog att vara ett litet samhälle i sig. Under 1800-talets början bodde här en man som kallades för ”Tå-Kungen”, eftersom han i sin lilla stuga hade två grissuggor som han kunde använda för att föda upp grisar till försäljning till andra backstugor, en position som (rent spekulativt) måste gett en informell ledarställning i den lilla tån.

image

Under 1800-talet började bygden se sin Tå som ett problem, och från seklets slut började hus som blev tomma (pga dödsfall etc) att rivas för att minska inflyttningen. Vid sekelskiftet 1900 bodde åter endast en handfull äldre där. De egendomslösa hade nu fått bege sig till städerna och deras fabriker.

PS.
Om du åker till Museet så kommer du att se att de har en broschyr med QRkoder man kan scanna för att höra en video vid varje stuga. Det är roligt och rekommenderas kanske mest för farbrorn som läsers grova Västgötska och roliga anekdoter. Men filmerna finns på Youtube. Sök på Åsle Tå.
DS.

Sovjetiska kontexter – Moskvas betongbyggnader

Som sommarprojekt försöker jag ta mig igenom Karl Schögels Terror och dröm, Moskva år 1937. Än så länge har jag kommit en sisådär 100 sidor in i boken men har redan lärt mig en del. Bokens främsta förtjänst hitills är tveklöst hur den kontextualiserar olika sovjetiska händelser.
Ett exempel är Moskvas ombyggnad och uppbyggnad under 30talet.

Den gamla stadskärnan revs till stora delar, gator breddas till breda boulevarder och enorma hyreskaserner ställs upp i stadens utkanter. Av den samtida regeringen marknadsfördes det självklart som den stora omorganiseringen, beviset på den socialistiska triumfen över det gamla. Av vår samtid har den tidens arkitektur blivit ett bevis för det socialistiska misslyckandet, för hur människor avindividualiseras i den totalitära kommunismen.

image

Bokens framsida föreställande det planerade Sovjeteras Palats, med en stor guld-Lenin på toppen.

Men Schlögel visar att man måste se uppbyggnaden av Moskva i ett annat sammanhang.
Redan innan andra världskriget var stadens infrastruktur alldeles föråldrad och skulle moderniseras, men ett världskrig och sedan en revolution och sedan ett inbördeskrig och slutligen år av missväxt och tvångskollektivisering satte käppar i hjulet. Det radikala byggnadsprogrammet hade alltså rötter till ett annat, försovjetiskt program.

Dessutom sker detta i en period med en mycket stor, kanske fram till dess historiskt unik, inflyttning till Moskva. Krigen, svälten och oroligheterna på landsbygden fick miljoner att immigrera till Moskva. Under 30-talet hade 40% av Moskvas befolkning flyttat till staden under de senaste 10 åren. Stadens befolkning nästan fördubblades under dessa tio år till 5 miljoner invånare.

Bostadsbristen var så stor att människor slog sig ned i utkanterna där de bodde i jordhålor, tunnelbanegångar eller på fabrikerna där de jobbade.

Med det i bakgrunden så framstår inte Moskvas ombyggnad som så mycket av ett socialistiskt skrytprojekt utan som en ren nödåtgärd för gigantiska och okontrollerade invandringsströmmar till huvudstaden. Myndigheterna kämpade sig blodiga för att ens hinna med.
I ljuset av sådana extrema påfrestningar blir det också orättvist att dömma en ideologi, ett tankegods, efter vad det producerade. Snarare än att se Sovjet som ett bevis för socialismens duglighet eller oduglighet bör man se Sovjet som en upplevelse, en unik situation, en vidirigt blodig epok av förtryck och kaos men där också mycket gjordes.

För att ta några sifferexempel från lokaltraffiken:
1913: 305 km spårvagnsräls 1937: 514km
1913 transporterades 257miljoner människor på spårvägarna. 1937 var siffran 1,719 miljarder.
Bussnätet gick från att 1934 ha 34 linjer till att 1937 ha 339 stycken.

Jag menar alltså inte alls att Sovjet var bra, eftersträvansvärt eller någonting sådant. Men jag menar att det är djupt orättvist att dömma den sovjetiska stadsplaneringen efter samma principer som villaområden i Bromma.

Moa Martinsons och en tanke på Självmordets historia

Alldeles nyss låg jag på en soffa och läste klart Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933. Det är en klassisk arbetarroman om tiden 1900-1920 på landet, men med ett kvinnoperspektiv som åtminstone jag ofta missat i min läsning av arbetarförfattare. Särskilt intressant är förlossningstemat som återkommer och ger berättelsen två poler, födelse och död, att spela mellan. Det blir mer kosmiskt cykliskt än det kanske lite mer manliga raka resandet in i döden.

image

Det finns många andra teman och ingångar i boken, som jag nu lämnar därhän. Dock fick den mig att fundera lite på självmordets historia.

Det är nämligen gott om självmord i boken. Framför allt hängningar.
Mor Sofi hänger sig i början av boken, då hennes frekventa badande blivit till elaka rykten.

Ellens, en av de två huvudpersonernas, fostermor driver en krog i Stockholm för att kunna skicka varje slant hon får över till sin oäkte och enda son som hon tror doktorerar i Lund. När det visar sig att han slagit sig ned som brevbärare i Småland istället så hänger sig även hon.

Sedan har vi Sallys, den andra av de två huvudpersonerna, pappa som är fackligt aktiv och jobbar på fabrik. Eftersom hans engagemang är känt har han svårt att få arbete någonstans. Han måste gå ur facket för att kunna bli nattvakt på en kanonfabrik på landet. Med tiden hänger sig även han.

Avslutningsvis (om jag inte missat något) så hänger sig Sallys svärfar, den försupne Liter-Olle, eftersom supandet inte längre kan mildra hans värkar.

För en bok på tvåhundratjugo sidor är det många självmord.
Moa Martinson skriver: ”Ett stycke rep får man alltid tag i vem som helst. Alltid är resan är slut eller någon trampat sönder ens idé likt en koklöv en röksvamp, så finns repstumpen där.”

Lite naivt har jag länge tänkt på självmord som en ganska modern företeelse. Och givetvis är Martinsons bok fiktion, men jag tror ändå att den kan ge en del av en historisk sanning.

Mycket av de historiska självmorden har säkerligen gömts i källorna, eftersom självmordet var så pass stigmatiserat (man fick ex. inte begravas på kyrkogården). Ändå har jag hört att man kan finna en del ”Självspillningar” genom historien och att deras familjer då gör allt som står i deras makt för att bevisa att det inte var självmord, eftersom den dödes själ i sådana fall inte kommer till himlen. Dessutom innebär det säkert en stor skam även för de efterlevande.

I militär historia har jag (populärvetenskapligt) hört om det första gången i samband med Napoleonkrigen, under den stora arméns långa reträtt ur Ryssland, då soldater i skräck ska ha tagit livet av sig för att inte bli fångade av kossackerna. Där av är det inte orimligt att anta att självmord i krigssituationer också var en vanlig sak tidigare, men att det inte dokumenteras.

Frågan jag blir intresserad av är alltså hur mycket dagens självmord är ett tecken på att något är fel i vår samtid, eller om det snarare handlar om en kostant i mänsklighetens historia av elände. (Inte för att det skulle göra tragedin och problemet med självmord mindre, men det skulle kuna skingra en rosig myt om att folk mådde så mycket bättre när alla var jordbrukare och ).

Sedan kan man självklart tolka självmorden också rent litterärt. Moa Martinsons karaktärer är nästan alltid fattiga och ibland försupna. När en sådan romankaraktär förlorat det som driver dem fram genom berättelsen finns inte många andra vägar att ta vägen, eller andra verktyg för att agera, än att ta livet av sig. De måste helt enkelt för att en blodtörstande berättelse kräver det.

Hursomhelst. En mycket bra bok. Självmordstemat är inte den stora behållningen, bara en bisak som jag ville skriva om. Läs den!

Lotta Olsson – Himel i hav

image

Har just läst Lotta Olssons diktsamling från förra året, Himmel i hav.
Dikten är skriven på vers något som sällan är en bra idé i samtidspoesin men som här fungerar utmärkt.

Den är kort, 70 sidor med inte mycket text, och handlar om att växa upp, sakna barndomens skyddade tid men samtidigt förstå att vuxenlivets mörker fanns med en redan då, och moderskapet, dess tröst och storhet men också förgänglighet.

Det som verkligen fascinerar mig är versmåttet.
Lotta Olsson har (märker jag när jag googlat runt lite) alltid skrivit på vers. Och hon gör det väl.

image

En av de finare sidorna i boken. Versmåttet känns helt naturligt.

Det är svårt att skriva på vers på svenska idag. Även om man är bra på själva versmåttet är det sällan som det förstärker texten, som Malte Perssons sonettsamling Underjorden som kom ut för ett par år sedan, där tillvaron i tunnelbanan skildrades i sonettform. Även om sonettera var bra och texten var bra så tycker jag inte att de förstärkte varandra. Sonetterna tjänade mest som en litteraturreferens, en blinkning som satte tunnelbanans underjord i en större litterär och mytologisk kontext men stod ivägen för odens inneboende klanger, färger, ja. Vad man nu kallar det.

Hos Lotta Olsson förstärker dock versmåttet texten. Versmåttet ger en rytm, ett tempo och en melodi åt orden, gör läsandet behagligt, accentuerar rätt saker utan att känns stolpigt och ivägen.

En del av det beror såklart på hur hon handskas med vermåttet, men till viss del kan nog förtjänsterna ligga hos vermåttet i sig. Hon skriver på Terziner, en enkel rimflätning med tillräckligt många jamber i varje versrad att den juklappsrimsrytmik som ibland annars kan uppkomma uteblir.

Det är en bra diktsamling och framför allt versen i texten kommer jag ta som ledstjärna för hur bunden vers på svenska idag bör låta.

Om vackra kvinnolik

Jag tillbringar en vecka i Stockholm och påminns mycket om mina sena tonår. Bland annat susar Nick Caves mordbalade ”were the wild roses grow” förbi. Nick Cave har själv i en intervju beskrivit den som ”A basic murder ballad, boy meets girl, boy takes girl to the river and kills her with a rock”.

Det finns något misogynt över den här estetiken, men ändå är den fascinerande. Det vackra kvinnliga liket har hängt med konsten länge, Edgar Allen Poe skrev att det inte finns något mer poetiskt än en död kvinnokropp (!)

image

Död brud i vatten - Jättepoetiskt tycker Poe

Elisabeth Bronfen har skrivit om döda kvinnokroppar i konsten i boken Over her dead body.
Den vackra döda kvinnan är en återkommande bild i västerländsk bild och diktkonst från 1700talet och framåt. När kvinnan börjar definieras inte som en mindre fullbordad version av mannen utan som mannens motsats blir kvinnan symbolen för det irrationella medan mannen är det rationella. När mannen blir intellekt så blir kvinnan kropp, när mannen blir effektivitet blir kvinnan skönhet, Man: Civilisation, Kvinna: Natur.

Vad gäller det offentliga livet, samhällsbyggande och arbete så blir det kvinnliga högst olämpligt, men i den romantiska konsten blir de kvinnliga egenskaperna något närmast åtråvärt, även om den bör uttolkas av män. Tydligast är den i kombination med något annat som är okänt och skrämmande – döden.

Dessa två ting, skrämmande och fascinerande och helt obegripliga för den moderna mannen – kvinnan och döden – blir förenade i en bild, i en siarposition mellan vad som är verkligt och drömskt.

Bildens fascinationskraft spränger också de strikt fiktiva gränserna. När Victoria Benedictson tog livet av sig på ett hotell i Köpenhamn var det en mycket ful historia. Med en slö rakkniv skar hon sig om och om igen, föll av sängen och vreds ihop i kramper innan hon dog. De första rapporterna från självmordet beskriver också situationen så, men med tiden kommer ett annat narrativ in. Benedictons kropp väcker fascination och börjar förskönas och med tiden är bilden av den i kramp ihopvridna döda trettioåriga kvinnan borta för en vackert utsträckt ungmö på en hotellsäng.

Benedictsons författarskap fascinerar då, inte som historier spunnet ur ett intellekt utan som vittnesmål från en mystisk kvinna som talar från galenskapen och döden, det mest poetiska.
Det faller också in i ett annat vanligt narrativ – att en kvinna som går över gränserna måste gå under och dö. Som ex. Fröken Julie, Madame Bovary och Anna Karenina. Eller varför inte, av ett senare datum, Anne Boleyn i filmen The other Boleyn girl.