Om vackra kvinnolik

Jag tillbringar en vecka i Stockholm och påminns mycket om mina sena tonår. Bland annat susar Nick Caves mordbalade ”were the wild roses grow” förbi. Nick Cave har själv i en intervju beskrivit den som ”A basic murder ballad, boy meets girl, boy takes girl to the river and kills her with a rock”.

Det finns något misogynt över den här estetiken, men ändå är den fascinerande. Det vackra kvinnliga liket har hängt med konsten länge, Edgar Allen Poe skrev att det inte finns något mer poetiskt än en död kvinnokropp (!)

image

Död brud i vatten - Jättepoetiskt tycker Poe

Elisabeth Bronfen har skrivit om döda kvinnokroppar i konsten i boken Over her dead body.
Den vackra döda kvinnan är en återkommande bild i västerländsk bild och diktkonst från 1700talet och framåt. När kvinnan börjar definieras inte som en mindre fullbordad version av mannen utan som mannens motsats blir kvinnan symbolen för det irrationella medan mannen är det rationella. När mannen blir intellekt så blir kvinnan kropp, när mannen blir effektivitet blir kvinnan skönhet, Man: Civilisation, Kvinna: Natur.

Vad gäller det offentliga livet, samhällsbyggande och arbete så blir det kvinnliga högst olämpligt, men i den romantiska konsten blir de kvinnliga egenskaperna något närmast åtråvärt, även om den bör uttolkas av män. Tydligast är den i kombination med något annat som är okänt och skrämmande – döden.

Dessa två ting, skrämmande och fascinerande och helt obegripliga för den moderna mannen – kvinnan och döden – blir förenade i en bild, i en siarposition mellan vad som är verkligt och drömskt.

Bildens fascinationskraft spränger också de strikt fiktiva gränserna. När Victoria Benedictson tog livet av sig på ett hotell i Köpenhamn var det en mycket ful historia. Med en slö rakkniv skar hon sig om och om igen, föll av sängen och vreds ihop i kramper innan hon dog. De första rapporterna från självmordet beskriver också situationen så, men med tiden kommer ett annat narrativ in. Benedictons kropp väcker fascination och börjar förskönas och med tiden är bilden av den i kramp ihopvridna döda trettioåriga kvinnan borta för en vackert utsträckt ungmö på en hotellsäng.

Benedictsons författarskap fascinerar då, inte som historier spunnet ur ett intellekt utan som vittnesmål från en mystisk kvinna som talar från galenskapen och döden, det mest poetiska.
Det faller också in i ett annat vanligt narrativ – att en kvinna som går över gränserna måste gå under och dö. Som ex. Fröken Julie, Madame Bovary och Anna Karenina. Eller varför inte, av ett senare datum, Anne Boleyn i filmen The other Boleyn girl.

Annonser

4 thoughts on “Om vackra kvinnolik

  1. En George R. R. Martin säger mer än tusen ord | Steffetexter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s