Sovjetiska kontexter – Moskvas betongbyggnader

Som sommarprojekt försöker jag ta mig igenom Karl Schögels Terror och dröm, Moskva år 1937. Än så länge har jag kommit en sisådär 100 sidor in i boken men har redan lärt mig en del. Bokens främsta förtjänst hitills är tveklöst hur den kontextualiserar olika sovjetiska händelser.
Ett exempel är Moskvas ombyggnad och uppbyggnad under 30talet.

Den gamla stadskärnan revs till stora delar, gator breddas till breda boulevarder och enorma hyreskaserner ställs upp i stadens utkanter. Av den samtida regeringen marknadsfördes det självklart som den stora omorganiseringen, beviset på den socialistiska triumfen över det gamla. Av vår samtid har den tidens arkitektur blivit ett bevis för det socialistiska misslyckandet, för hur människor avindividualiseras i den totalitära kommunismen.

image

Bokens framsida föreställande det planerade Sovjeteras Palats, med en stor guld-Lenin på toppen.

Men Schlögel visar att man måste se uppbyggnaden av Moskva i ett annat sammanhang.
Redan innan andra världskriget var stadens infrastruktur alldeles föråldrad och skulle moderniseras, men ett världskrig och sedan en revolution och sedan ett inbördeskrig och slutligen år av missväxt och tvångskollektivisering satte käppar i hjulet. Det radikala byggnadsprogrammet hade alltså rötter till ett annat, försovjetiskt program.

Dessutom sker detta i en period med en mycket stor, kanske fram till dess historiskt unik, inflyttning till Moskva. Krigen, svälten och oroligheterna på landsbygden fick miljoner att immigrera till Moskva. Under 30-talet hade 40% av Moskvas befolkning flyttat till staden under de senaste 10 åren. Stadens befolkning nästan fördubblades under dessa tio år till 5 miljoner invånare.

Bostadsbristen var så stor att människor slog sig ned i utkanterna där de bodde i jordhålor, tunnelbanegångar eller på fabrikerna där de jobbade.

Med det i bakgrunden så framstår inte Moskvas ombyggnad som så mycket av ett socialistiskt skrytprojekt utan som en ren nödåtgärd för gigantiska och okontrollerade invandringsströmmar till huvudstaden. Myndigheterna kämpade sig blodiga för att ens hinna med.
I ljuset av sådana extrema påfrestningar blir det också orättvist att dömma en ideologi, ett tankegods, efter vad det producerade. Snarare än att se Sovjet som ett bevis för socialismens duglighet eller oduglighet bör man se Sovjet som en upplevelse, en unik situation, en vidirigt blodig epok av förtryck och kaos men där också mycket gjordes.

För att ta några sifferexempel från lokaltraffiken:
1913: 305 km spårvagnsräls 1937: 514km
1913 transporterades 257miljoner människor på spårvägarna. 1937 var siffran 1,719 miljarder.
Bussnätet gick från att 1934 ha 34 linjer till att 1937 ha 339 stycken.

Jag menar alltså inte alls att Sovjet var bra, eftersträvansvärt eller någonting sådant. Men jag menar att det är djupt orättvist att dömma den sovjetiska stadsplaneringen efter samma principer som villaområden i Bromma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s