Besök i Åsle Tå, Bostäder för landlösa proletärer på landsbygden 1700-1800

dagarna har jag varit på ett museum över backstugor i Västergötland, ett område kallat Åsle Tå.

En Tå var förr en allmänning där alla i byn kunde åta sina boskap beta.
Med tiden tycks det här ha uppförts så kallade backstugor, alltså små stugor att bo i för de som inte hade egen mark.
Just vid Åsle Tå hittar man bebyggelse redan i början av 1700-talet då främst äldre par bor där.
Antagligen har backstugorna blivit deras nya hem efter att deras barn gift sig och tagit över gårdarna. (Att inhysa två gifta par under samma tak var under tidigmodern tid ovanligt, istället fick barnen vänta på arv eller bilda helt nya hushåll, något som drev upp äktenskapsåldrarna till ungefär 28år för män och 25 för kvinnor, forntidens barnäktenskap är alltså lite av en myt, åtminstone bland vanligt folk).

Vid 1800-talets slut har befolkningen vid Tån växt och utgör nu nästan ett hundratal personer, unga och friska, gamla och barn.
Det är rimligt att anta att inflyttningen beror på att allt fler blev utan egen mark då de stora gårdarna köper upp de små och gör småbönder till proletärer, lantbruksarbetare utan egen egendom.

På så vis är tåarna ute på bygden en sorts minigetto för fattiga.

image

Stugorna ligger grupperade längs med en smal liten bygatan. Här är den, ungefär från entrén av det som är kvar av Tå-bebyggelsen

Min handledare, Jonas, har studerat just landslösa på landsbygden under 1600- och 1700-talet för att se vad de egentligen försörjde sig med. Vad han fann var självklart att de försörjde sig med allt möjligt. Alla sorters hantverk och ärenden och extraknäck för att få mat för dagen.

I det passar väl in att Åsle Tå verkar ha utvecklats till att över tid bli lite av ett hantverkarsamhälle. Kanske var backstugubyarna under tidigmodern tid en sorts plats dit man kunde gå för att få någonting ordnat, lagat, inköpt. Den platsen där den vardagliga (och i jämförelse med vår tid enormt mycket mer beränsade) småkonsumtionen ägde rum. En plats dit man gick för att ordna något som inte skulle vara så fint eller speciellt men som man likväl behövde. Tån fungerade sannolikt också som en rörlig manskapsreserv (tänk ringa-in-jobb på dagens vedervärdiga bemanningsföretag) i lokalsamhället.

image

Den lilla tån var också stor nog att vara ett litet samhälle i sig. Under 1800-talets början bodde här en man som kallades för ”Tå-Kungen”, eftersom han i sin lilla stuga hade två grissuggor som han kunde använda för att föda upp grisar till försäljning till andra backstugor, en position som (rent spekulativt) måste gett en informell ledarställning i den lilla tån.

image

Under 1800-talet började bygden se sin Tå som ett problem, och från seklets slut började hus som blev tomma (pga dödsfall etc) att rivas för att minska inflyttningen. Vid sekelskiftet 1900 bodde åter endast en handfull äldre där. De egendomslösa hade nu fått bege sig till städerna och deras fabriker.

PS.
Om du åker till Museet så kommer du att se att de har en broschyr med QRkoder man kan scanna för att höra en video vid varje stuga. Det är roligt och rekommenderas kanske mest för farbrorn som läsers grova Västgötska och roliga anekdoter. Men filmerna finns på Youtube. Sök på Åsle Tå.
DS.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s