Studentfackligt eller Studentpolitiskt? (Kort)

(I vanlig ordning är detta mina åsikter och ska inte ses som representativa för någon organisation, om någon nu trott annat)

Idag ska jag på mitt första möte med Sveriges Förenade Studentkårers styrelse. I skrivande stund sitter jag på tåget. Igår ägnade jag dagen åt att läsa handlingar – i 7 timmar.

När jag fräschade upp minnet på organisationens åsiktsprogram fick jag en glad överraskning när jag läste följande ”Att-satser”:

Att det på lärosätena ska finnas kollegialt valda organ med ansvar för forskning och utbildning

Att samtliga organ inom högskolan ska vara sammansatta så att ingen aktör ensam har majoritet

Att-satserna begränsar sig inte till ett rent studenträttighetsperspektiv, de är vidare än så. De är ett exempel på när studenterna och deras organisationer tar ett övergripande ansvar som medskapare av högskolans utformning. Det tycker jag är bra.

För Högskolan ska vara en demokratisk institution. Lärande, forskning och styrning ska växa fram i samspel mellan ledning, personal och studenter. Det är det som ger den högre utbildningen en särställning gentemot andra utbildningar.

Ofta, inte alltid och inte alla, begränsar sig studentkårer till att rent specifikt bara driva studentfrågor och lämna resten där hän. Man reducerar sig själv till att vara en organisation för bevakande av rättigheter (vilket man självklart också måste göra).

Det studentinflytande som jag drömmer om, och som visserligen kan vara svårt att realisera, är något större än en ren intresseorganisation. Det är ett studentinflytande som vågar vara en medskapare, som vågar vara delaktig och drivande i utvecklingen av hela lärosätet. Ett studentinflytande som vill prata om utbildningarnas innehåll, utformning och arbetets organisering ur ett vidare perspektiv.

Makten i texten förr och nu

Text är för oss något vardagligt men vikten av något skrivet, makten i det, var något helt annorlunda i en tid då bara ett fåtal hade förmågan att producera text.

Just läste jag en liten anekdot som kan ge en ledtråd till vad text var för 1700-talsmänniskorna.
1743 gjorde bönderna i Dalarna uppror och vandrade ned mot Stockholm i vad som kommit att kallas för den stora daldansen. De protesterade mot ett misskött ryskt krig, mot höga skatter, svag kungamakt och mot det nära förstående väljandet av Adolf Fredrik till tronarvinge. Kung Fredrik var nämlingen barnlös. Innan hade planen varit att göra den danske kronprinsen också till svensk kronprins. Men nu stod ryssarna och ockuperade Finland och skulle bara lämna tillbaka det på villkor att Sverige valde Adolf Fredrik, en släkting till den ryska härskaren, till kronprins. Det tyckte inte dalkarlarna om.

När Dalkarlarna väl var i Stockholm hade dock freden med Ryssland redan slutits och Adolf Fredrik skulle just väljas och 6000 soldater hade just återvänt till huvudstaden från Finland. Spelet var förlorat för Darlkarlarna. I ett möte mellan bondehären och myndigheterna tvingades man acceptera fullbordat faktum. Men i slutet av mötet rusar en man fram till skrivaren och skriker: Du ska skriva att danske kronprinsen ska bli tronföljare!
Skrivaren svarar med: Skriv i helvete, din narr. Jag skriver inte mer.

Det finns en tanke i citaten om att det är själva skrivakten som är det verkliga beslutet, att det inte nödvändigtvis kopplas till vad folk säger på mötet.
Och det är nog inte så konstigt. Även om många kunde skriva i det tidigmoderna samhället så innebar det sannolikt en viss kostnad att hålla sig med papper och bläck. Det skrivna ordet är fortfarande lite exklusivt. (Vilket man också kan ana när man tyder handskrift. Gamla tiders handskrift är ofta prydligare, medan den verkliga slarvanteckningen slår igenom bortåt 1800-talet då skrift blir vardagligt).

Dessutom tror jag att man här kan göra en parallel till religionen. Den kristna religionen är vid det här laget en skriven religion. Guds ord kommer ur det skrivna ordet som prästen läser upp för församlingen. Staten i sin tur gör proklamationer med skrivna ord, och det är staten som styr kyrkan.
Det skrivna ordet är inte bara ljudhärmande anteckningar. Det är det formella beslutet, det är makten.

Jag är inte helt säker men tror att den attityden delvis finns idag, även om vi är mer vana nu vid skrivna ord. Det är den text som faktiskt hamnar i dokumenten i slutet på möten i föreningssverige som är det som gäller. Inflytandet kan ofta ligga någon annan stans än bland människor. Snarare brukar det hamna i vem som kontrollerar hur texten skrivs och vem som sedan får makten att uttolka vad som står skrivet. Men utan text kan inget uträttas.

Bonusanekdot:
När Dalkarlarna närmade sig Stockholm ombads de att skicka in en formell besvärsskrivelse, istället för att med buller och bång göra uppror. Och bondehären stannade faktiskt för att skriva ihop sina klagomål och skicka in innan de fortsatte. Den svenska folkrörelse/byråkratitraditionen verkar vara gammal.

Kårsveriges stadgerevideringskultur

Inledningsvis vill jag säga att detta helt och hållet är mina egna tankar och funderingar. De  ska inte ses som representativa för någon organisation jag är engagerad i. Så, till texten:

Som kanske bekant sitter jag i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer, SFS, som är sammanslutning av nästan alla studentkårer i Sverige med uppdrag att driva påverkansarbete på nationell nivå. Det är kul. Något som gör detta år extra roligt är att styrelsen ska lägga förslag på revidering av åsiktprogrammen till fullmäktige nästa vår, ett bra tillfälle alltså till att verkligen gå in i åsiktsfrågorna. Men detta är också året då vi ska revidera SFS stadga.

Om det är något som studentpolitiker är besatta av så är det stadgerevideringar. Åsiktprogrammen brukar revideras lite lätt med ett par års mellanrum, ofta smärtfritt. Men när det kommer till stadgan – då jävlar! Det finns alltid, jag menar verkligen alltid, en grupp som vill göra en total revidering av stadgan och det finns alltid en minst lika stor grupp som är villiga att bråka sig helt fördärvade över minsta lilla ändring och formulering. Stadgan behöver alltid revideras, även om organisationen fungerar på ett hälsosamt sätt.

På senare tid har ganska många gjort sig lustiga över detta. Tydligen ska det vara något specifikt svenskt över det, åtminstone enligt en blogg vars upphovsman har varit runt lite i den internationella studentrörelsen.
Men jag vill inte riktigt göra mig lustig över stadgerevideringar, snarare kan det vara värt att diskutera vad det beror på.

För det första har en god stadga vissa poänger. Om det är svårt att uttyda stadgan blir det också svårt att veta vilka reglerna för organisationen är, man kanske tar genvägar  eftersom stadgans regler är för bökiga och skapar då en mindre transparent organisation.

Dessutom gör en krånglig stadga det svårt för den högsta beslutande församlingen (kongressen, årsmötet eller fullmäktige) att styra organisationen på ett tydligt sätt.

Sedan finns det självklart maktaspekter. Det är stadgan som i hög utsträckning styr hur själva organisationen är uppbyggd, vilka organ som finns och hur inflytande är fördelat mellan dem, åtminstone i formell mening. Att få möjligheten att peta i den ordningen är lockande för den som vill påverka. Kanske är det också därför som det alltid blir ett så fasligt bråk om stadgan eftersom det i grund och botten handlar om makten i organisationen.

Sedan tror jag också att det finns mer kulturella skäl. Den svenska politiska kulturen är en mycket konkret och resultatinriktad kultur (eller så sägs det åtminstone). Generella starka åsikter eller ideologiska vägval har en mer undanskymd roll än konkreta och pragmatiska förändringar. Det är mycket bra. Men för den nya medlemmen kan det ibland vara svårt att tillgängliggöra sig kunskapen om hur man ska påverka åsiktsdokumenten. Det krävs ibland en närmast förbluffande detaljkunskap för att kunna bidra till åsiktsprogrammen, gärna efter att man tillsatt en utredning. För den nya engagerade med någon form av övergripande idé om hur man vill förändra, men med något bristande sakkunskap blir det därför lockande att ta itu med stadgan. För att revidera den behövs sällan någon djuplodande sakkunskap – det är mest att sätta igång!

Stadgerevideringsivern tror jag alltså är ett uttryck för något annat än formaliapetande. Jag tror att det är en längtan från medlemmarna efter att faktiskt få göra skillnad, samtidigt som den kunskap som krävs för att påverka har låsts fast på andra nivåer i organisationen.

Så finns det då något sätt att kanalisera denna stadgerevideringsiver till något annat, något mer, än bara ändlösa formaliabråk? Jag tror att det är viktigt att å ena sidan sprida kunskap genom organisationerna och möjliggöra att flera kan ha sakkunskap nog att engagera sig i andra saker än stadgebråk, men också att etablera ett nytt sätt att prata om åsikter. Det finns ett värde i att debattera inte bara vilka specifika reformer eller förändringar man vill ha i sina åsiktprogram, vilket kräver hög detaljkunskap, utan också att göra dessa mer abstrakta, att försöka finns vilken styrande princip man låter verka bakom vissa förslag för att på så viss finna den grundläggande idén eller värderingen, det så att säga ideologiska, bakom förslagen för att möjliggöra fler åsikter.

Nu tror jag inte att denna förändring är enkel att göra. Dessutom är det viktigt att minnas att de svenska studentpolitiska organisationerna ofta är fantastiskt kompetenta med en förbluffande förmåga till att driva ett klokt och långsiktigt påverkansarbete, det är alltså ingenting som är särskilt trasigt. Men i tider som denna då jag upplever att det trendar att göra sig lustig över stadgerevideringsnördar tror jag att det kan finnas poänger i att fundera över vad denna iver kan bero på.

Själv har jag varit nyfiken på stadga, reviderat den, suttit i organisationsgrupper vid skrivande av verksamhetsplaner etc. Men jag är trött på det nu. I år tänker jag försöka fokusera min energi på åsiktsdokumenten.

Lite statistik över tjänare i Stockholm i mitten av 1700-talet

Sensommaren är tiden då gamla restuppgifter gör sig påminda. Även för mig och även denna sommar.
Nyligen skrev jag en sådan där försenad hemtenta (8 månader gammal), och passade på att få den att handla om det jag kommer att skriva uppsats om, tjänare i Stockholm vid 1700-talets mitt.

Som någon from av referens kan vi å ena sidan ta siffror om antalet tjänare från övriga länder.
I Åbo i mitten a 1700-talet var 14% tjänare.
I Odense i Danmark var 11% tjänare.
Båda dessa städer är rejält mycket mindre än Stockholm med under 10.000 invånare.

När Sarah Maza studerat Frankrike har sifforna blivit liknande, mellan 11-17% ungefär (nu skrivet från minnet) och Börje Harnesk finner liknande siffror för den Svenska landsbygden.

Vad gäller tjänares kön, ålder och vilka som anställer dem ser Sarah Maza ett skifte under 1700-talet där det går från att aristokratiska personer anställer många tjänare och ofta män (som har mycket högre löneanspråk) men att hushåll med bara en enda tjänare (och då nästan alltid en kvinna) ökar och tar över mot seklets slut. Många manliga tjänare verkar alltså vara ett aristokratiskt ideal som under seklet viker sig för ett borgerligt, med få hårt hållna och ofta kvinnliga tjänare.

Bland män verkar åldrarna hos tjänare varit generellt högre, medan det var vanligare för kvinnor att arbeta som tjänare i ett tiotal år och att de flesta sedan lämnade tjänst för att gifta sig i sedan tjugoårsåldern när de arbetat ihop till sin egen hemgift.

I min lilla pilotstudie om Stockholm använde jag två källor.
Den ena är tabellverkets folkräkningar från 1700-talet.
(Dom kan man hitta här, kul att bara titta runt i och bra material för mindre skoluppgifter).
Den andra är en lista som Politiecollegiet (motsvarande tidigmoderna Stockholmspolisen) upprättade över tjänare och arbetsgivare i staden.
Utifrån det utvann jag följande kartläggning över tjänarna i staden:

Tjänarnas andel av den totala befolkningen:
Invånare: 33 293 män – 38 570 kvinnor – 71863 totalt
Tjänare: 3 326 män (10%) – 8162 kvinnor (21%) – 11488 totalt (16%)

29% av tjänarna är män, 71% kvinnor

Om vi tittar på den ”högsta” tjänarklassen som finns i tabellverkets formulär: ”Stådens hederliga betjänter” så har vi 1209 tjänare, varav 44% män och 66% kvinnor.
Alltså är, som förväntat, män något vanligare bland de ”högre” tjänarklasserna, men inte så vanligt som man skulle kunna vänta sig. Kvinnor ominerar fortfarande.

Om man sedan tittar på det innre och det östra kvarteret i Nikolaj (vilket ung. halva dagens Gamla Stan i Stockholm) i polisens upptäckning kan vi börja räkna på den genomsnittliga åldern för tjänare och hur många som det fanns i genomsnitt per hushåll. Här finns dock skäl till att vara försiktig. Av de tjänare som är listade är nämligen så gott som alla kvinnor och det förekommer få hushåll som kan kallas för aristokratiska eller förmögna. Antagligen har dessa ”finare” hushåll utlämnats. Men ändå så kan siffrorna från polisens lista ge en sorts fingervisning i alla fall om vad man kan förvänta sig vid noggrannare undersökningar.

Sammanlagt rör det sig om 110 hushåll listade varav 76 hushåll anställer tjänare.

I genomsnitt finns det 1.5 tjänare per hushåll.
Om man bryter ned fördelningen finns det ett hushåll som anställer 5st tjänare, inget som anställer 4, 8 som anställer 3st, 20 som anställer 2st tjänare och 47 hushåll som bara har en enda tjänare.

Den genomsnittliga åldern för tjänare är 22.7 år

Om man exkluderar tjänare äldre än 30 och yngre än 17  (sammanlagt 39 stycken borttagna då av 114) blir medelåldern 23.6, och tyder alltså på att åldersspannet var ganska tydligt samlat på tjugoårsåldern.

Värt att iakta är attt släktingar (eller i alla fall kvinnliga släktingar) också finns listade bland tjänarna (sammanlagt 12 stycken). Åldersspannet på dessa är ungefär det samma som hos tjänarna (påverkar knappt genomsnittsåldern alls) och det är rimligt att anta att dessa kvinnliga släktingar hade en funktion som kunde motsvara en piga så länge som de levde hemma.

Och vad lär vi oss av detta?
Framför allt att Stockholm i stort verkar följa ett internationellt, eller i alla fall västeuropeiskt, mönster vad gäller tjänare. Något som dock förvånar mig är att tjänarna inte är fler. En stad som Stockholm måste tveklöst haft fler stora köpmannahushåll, statliga dignitärer och aristokrater än ex. Åbo hade rent procentuellt och därmed drivit upp antalet tjänare i staden, men så verkar inte ha varit fallet.
Det kan bero på att Stockholm var en stad med långt större inkomstklyftor än exempelvis Åbo, och skulle alltså då innebära att de välbärgade hushållens tjänstekonsumtion vägs ned av att det finns ett sagare mellanskikt. Om detta är fallet vet jag dock inte, det blir något jag får titta vidare på.

Att använda personliga erfarenheter när man skriver om historia och en åktur med Lennakatten

Idag har jag tagit en utflykt med Lennakatten. Ett gammalt ånglok som kör fram och tillbaka på den gamla järnvägen i Uppland lite då och då på somrarna.
Det fick mig att tänka på något som kom upp på en uppsatsventilering i våras – hur historiker kan eller borde använda personliga erfarenheter när man skriver historia.

Att använda sina personliga erfarenheter är visserligen svårt och farligt. Vi lever ju inte i det förflutna och de handlingar idag som är förknippade med historiska ting behöver inte alls uppfattas på samma sätt av oss som förflutenhetens människor, beroende av sammanhang, förståelse av världen, etc. Så det finns skäl till att vara försiktig. Ändå tror jag att det är att göra sig dum, göra sig inskränkt och göra sig död om man inte försöker använda de personliga erfarenheterna man har. För skrivandet av historia går mycket ut på att hitta vägar till förståelse av vad som har förlutit.

Om vi tar Lennakatten till exempel. Det jag åkte med var ett gammalt ånglog och jag satt i en vagn med träsäten som var renoverad till 1920-talsskick. Det första som slå en är att vagnarna är mycket smalare än dagens tågvagnar, och alla säten är vända mot varandra (ungefär som på tunnelbanan) och det är svårt att sitta två personer bredvid varandra utan kroppskontakt.

image

Inredningen

Det andra är att det kommer att göra bra ont i baken om man sitter på sätena i mer än någon timme.

Sedan är det något med träinredningen i vagnarna som gör luften fuktig, lite sur. Vintertid måste det varit värre, med alla tjocka jackor och stängda fönster.

Röken sprider sig längs med tåget (det finns gott om utrymme att stå mellan vagnarna och prata och se landskapet rusa förbi i den vidunderliga hastigheten – kanske till och med 40 km i timmen!), den luktar lite krut, ungefär som smällare fast svagare, och kan ge fläckar på vita kläder. Bäst att inte åka i sina finaste kläder alltså, även om fläckarna blir små!

image

Mellan vagnarna

De smala spåren och det goda utrymmet mellan vagnarna där man kan stå gör att man kan komma väldigt nära den natur som tåget rusar igenom. Och det känns verkligen som en stor kontrast mellan natur och civilisation även idag.
Medan ett x2000tåg håller en instängd och skyddar passagerarna från sitt eget buller så man bara tyst ser naturen försvinna förbi genom rutan så går Lennakatten fram pustande, skrällande, skrikande och pipande (visslan) genom skogarna och villatomterna. I en värld där man tidigare transporterat sig med häst och segel måste ångloket verkligen varit ett viddunder, lägg där till den tidigare nämnda smutsen och röken och alla människor (antagligen ofta främlingar) ihopträngda på ett sätt som måste varit sällsynt för tillvaron i landet eller småstäder. Här kommer civilisationen! Bullrande framgångsrik och skrämmande!

Sedan, efter kanske en 40minuters färd, måste loket stannas för att fyllas på med mer vatten för att kunna fortsätta, en process som tar en kanske 15 minuter. Om 1800-talets tåg behövde stanna så ofta vet jag inte, men det ger absolut en annan rytm i resandet, en möjlighet att gå ut och sträcka på sig från de (får man förmoda) då ganska tröttsamma bänkarna och lite som hastigast titta på en liten by eller hinna ta en sup på stationskafét.

image

Loket vattnas

Jag tycker det är upplysande. Inte så upplysande att en tripp ger en tillräckligt för att verkligen uttala sig om forna tider, men jag tror nog att den här typen av konkret erfarenhet är till stor hjälp i historieskrivande. Hur man ska få tag på den och precis hur man ska använda den vet jag inte riktigt än.
Den delen är bara en påbörjad tanke.

Wallenbergarna har betalat för sin egen hyllning

Appropå gårdagens inlägg om hur moderaternas favorithistoriker hyllar Wallenbergarna i SvD, Idag såg jag detta i tidningen:

image

Wallenbergarna har alltså betalat för en hyllningsskrift över sig själva. Författaren har levererat som utlovat, Bonniers har smusslat undan Wallenbergs medverkan och Lars Trägårdh skriver en reservationslös hyllning och kallar det för bokrecension på en helsida i landets ledande konservativa tidning.

Det ser inte särskilt snyggt ut för någon av de inblandade.

Moderaternas hus-historiker tycker vi är otacksamma mot Wallenbergarna

Lars Trägårdh är både professor i Historia vid Ersta-Sköndals högskola och lite av Moderaternas egna hushistoriker.

Han gjorde succé i partiet ett tag genom att tolka det svenska välfärdssamhället och det svenska lynnet som ett individualistiskt och självförverkligande projekt, istället för ett solidariskt och kollektivistiskt folkhem. Jämlikheten, välfärden och den offentliga sektorn befriade människor från ekonomiska band till sina familjer, som tvånget att ta hand om sina gamla släktingar eller att vara beroende av sin familj för försörjning under sin studietid. Det ligger självklart mycket i den tolkningen, ett starkt välfärdssamhälle gör oss trygga i oss själva, men sutsatsen plockades upp av moderaterna som gjorde ett jäkla rabalder om att den svenska modellen mest liknade deras egen skattesänkarindividualism.

En vän av ordning skulle kanske påpeka att den borgerliga politiken har gjort att fler kvinnor måste avstå från att arbeta heltid för att kunna ta hand om sjuka släktingar som sparkats ut ur försäkringssystemet, att skolan blivit mer segregerad, att dina föräldrars bakgrund blir allt viktigare för dina livsmöjligheter, att den genomsnittlige studenten behöver hjälp hemmifrån för att klara sina utgifter, etc. Men tanken att det svenska välfärdssamhället var ett individualistiskt projekt rimmar väl med Moderaternas självbild. Man försöker omtolka svensk historia till att bli en högerpolitisk framgångssaga (minns förresten hur Arkelsten försökte lansera M som det parti som genomdrev rösträtten).

Nu har Trägårdh varit ute och härjat igen på SvD:s kultursida där han recenserar en nyutkommen bok om familjen Wallenberg.

Här är den recensionen

Det är inte mycket till en recension Trägårdh har skrivit, mer ett en sida långt hyllningstal till vilka fantastiska människor familjen Wallenberg är, hur otroligt klokt de har förvaltat sin förmögenhet och hur moraliskt storslaget det är att hålla rikedomen inom familjen (!).
Det är nästan så att man får känslan av att famijen Wallenberg accepterade det svenska välfärdssamhället, att det tillkom för deras ödmjukhet.

Lars Trägårdh anser att vi ska vara mer tacksamma mot familjen Wallenberg.
Själv ser jag mest ett gäng anpasslingar, miljonärer som klokt nog vek sig för den arbetarrörelse som då omfattade miljontals människor.
Mig veterligen hejade aldrig Wallenbergarna på och mig veterligen vandrar familjen Wallenberg med sin ödmjuka filantropi hela vägen till banken – som de för övrigt äger.
Har du ett bolån är sannolikheten stor att Wallenbergarna äger din lägenhet också. Känn tacksamhet Svensson!

Om kontroll och religiösitet när staten var gudomlig

Jag vet något som aldrig dör
Dom över död man
(Havamal)

Hur ska vi förstå folk som levt för många hundra år sedan?

Även om historiker är medvetna om det finns det ändå en tendens till att underskatta kraften i det faktum att människor i en mycket högre utsträckning trodde på gud under tidigmodern tid. Men tron var dessutom inte en tro i dagens mening, som en personlig övertygelse skild från det övriga livet. Den var integrerad med livet vardag. Ett faktum som mycket annat, precis som skattebetalning eller marknadsdagar.

Ta kyrkan till exempel. Kyrkans överhuvud i Sverige var kungen och den lokala prästen var inte bara förkunnare av guds ord om söndagarna, han var också en myndighetstjänsteman ansvarig för registrering av födslar och dödslar samt uppläsandet av olika myndighetsbestämmelser. På så sätt är kyrkan staten och staten är gudomlig, kungen står nära gud och myndighetsutövningen sanktionerad av kyrkan.

Men den makt tron hade, tror jag, är inte bara något som har en abstrakt betydelse för hur man uppfattade saker. Sammanvävningen av det värdsliga och det kyrkliga gav fantastiskt effektiva kontrollredskap.

Exempelvis: Människor var måna om ett gott rykte (och var villiga att slåss och döda för det).
Bitvis hör det säkert till den kristna föreställningen om den yttersta domen. Varje människa ska vägas och mätas och avfärdas som en god eller ond människa och hamna i himmel eller helvete.
Men den domen iscensätts också rent fysiskt och praktiskt i kyrkan där alla har närvaroplikt.

Idag när vi hör en präst tala på en begravning för en närstående, är den en representant från en organisation där vi frivilligt är medlemmar och vi förväntar oss att prästen ska säga på ett ungefär vad vi vill höra, för att vi ska få den cermoni, det minne och den tröst som vi behöver.
Vi beter oss så att säga som konsumenter av prästens ord. Vi ställer krav. Vill ha det på våra villkor.

När en präst under den tidigmoderna tiden talade på en begravningen är det något helt annat som sker.
Då är det en av bygdens främsta män, representant för både gud och staten, som i närvaron av större delen av lokalsamhället får ställa sig i dess heligaste plats och summera och förkunna en dom över den döde.
Det måste, åtminstone för den som brutit mot ett par regler, varit en skrämmande upplevelse.

Varje person måste vetat om att detta skulle ske. Släktingar måste vetat att det skulle hända deras närstående.
På så vis blir viljan till att hålla sig inom religionens gränser, att frukta gud och sina överordnade etc, inte bara en ren vidskepelse och en abstraktion.
Det blir en realtitet som påverkar vardagslivet även för den som personligen inte känner den religiösa tron.

En skiss (eller vild teori) om skeppsbyggets utveckling

Som innan nämnts har jag varit runt lite i Blekinge, bland annat har jag hunnit med att besöka Karlskronas Marinmuseum.
Muséet är kompakt, det tog mig 6 timmar att ta mig igenom det, och absolut värt att besöka om man har vägarna förbi. Men hur som helst fick det mig att fundera lite på det här med hur man byggt krigsskepp under 1600 och 1700-talet.

När Vasaskeppet skulle byggas i Stockholm på 1620talet fanns ingen plan för hur skeppet skulle se ut. Istället anlitade man en särskild skeppsbyggare som byggde lite på känn och efter eget huvud. Skrovets form dikterades av formen på de ekar man kunde hitta och märka ut runt i landet. Kurvan på förens kurva var samma kurva som trädet växt i. Båtens sjövärdighet var baserat på den individuella skeppsbyggarens erfarenhet och varje skulptur på skeppet, varje detalj var en produkt av enskilda hantverkares färdighet.

Det tidiga 1600-talsflottorna var konsthantverk sammansatt av en mängd enskilda mästare men på en gigantisk skala. Varje skepp ett unikt verk.

Bort mot 1700-talet började man standardisera i högre grad. På Karlskronas Marinmuseum kan man bland annat se en modellsamling som svenska staten inrättat för att modeller av krigsskepp skulle sparas för att kunna användas av kommande skeppsbyggare. Kunskapen görs sålunda något mer systematisk och mindre beroende av överföring från en enskild mästare till hans efterträdare.

Dessutom börjar man experimentera rent naturvetenskapligt. När forna tiders skepp testats genom att låta en samling båtsmän springa fram och tillbaka över däck för att se hur stabilt det låg i vattnet lät man nu båtarna genomgå vissa tester redan på modellstadiet, bland annat genom en liten vattenränna där man mätte hur mycket vatten modellen pressade undan och därifrån kunde räkna ut det framtida skeppets djupgående och det optimala formen på kölen.

Under Gustav III:s tid, och framför allt tack vare Fredrik af Chapman som då ritade båtar i Karlskrona, infördes helt standardiserade modeller för krigsskepp där olika fartyg producerades i serier.

Detta kunde ske utan några egentliga teknologiska landvinningar. Snarare handlar ett ökat organiserande av arbetet, övergången från ett sätt att systematisera kunskap till ett annat.

Jag vet inte hur de varv som producerade för privata handelsmän (i den mån en särskilt tydlig uppdelning mellan privata och offentliga aktörer ens fanns) organierade sig men jag har svårt att tänka mig annat än att staten är drivkraften bakom förändringen.
Staten är den aktör som har både tillräckligt med långsiktighet för att kunna utveckla nya modeller, lagra kunskap över tid som i fallet med modellkammaren samt uppbåda den mängd resurser som krävs för att serietillverka ett stort antal skepp av den här typen.

Dessutom är staten redan på 1700-talet ett väl utbyggt maskineri, redan med vana att effektivt (i alla fall med tidens mått) organisera stora mängder människor och kunskap på en arbetsplats.

Och vad vill jag säga med detta?
För det första att det nog skulle kunna vara ett intressant ämne att studera historiskt – organisering av arbete genom att titta på byggandet av örlogsfartyg.
För det andra att det är viktigt att inte underskatta den enorma påverkan som staten sannolikt har haft på utformningen och effektiviseringen av det som vi idag kallar för den fria marknaden.

Postmodern industri samt Ronneby och Karlskronas skilda historiemedvetanden

Ett folk som forntid haft skall även framtid äga står det skrivet i taket på ett av Uppsalas nationshus (Snerikes).
Frasen ekar av nationalromantiskt 1800-tal. Men är aktuell idag, fast på ett annat sätt.

När Sveriges mindre städer töms på arbetstillfällen verkar turistnäringen vara kommunstrategernas gängse lösning och stadens historia blir en central del i den nya turiststadens unique selling point – USP.

Ska man spetsa till det kan man säga att dessa städers industrier blir sant postmoderna. Man säljer så att säga stories. Karlskrona har varit en varvsstad. Idag är Karlskrona en stad som lever på berättelsen om Karlskrona som varvsstad.

Nu i sommar har jag, som vanligt, varit runt lite i Blekinge där jag har mycket av min släkt. En del utan för Ronneby, en annan del i Karlskrona. I båda städerna görs historien om igen aktuell med utställningar, jippon och informationsskyltar. Men städerna har två nästan pedagogiskt motsatta berättelser om sig själva som, inbillar jag mig i alla fall, blir en del i två olika självbilder hos städernas innvånare.

Karlskrona är den största staden i Blekinge, anlagd av Karl XI som ny isfri bas för den svenska stormaktens flotta och kanske till och med tänkt som framtida huvudstad för det svenska stormaktsväldet. Staden är utnämnd som världsarv eftersom all arkitektur stammar från det 1700-tal då staden blomstrade tack vare flottan, administrationen och varven. På olika håll finns statyer av barska karolinska herrar som Karl XI, Greve Wachmeister eller (senare) skeppsbyggaren af Chapman. Här minns man den svenska stormakten och den starka staten.

Ronneby å andra sidan betonar helt andra värden. Under senmedeltiden och 1500-talet var Ronneby en relativt blomstrande handelsstad i det danska väldet. Under det nordiska sjuårskriget brände den svenska armén staden och slog hjärtlöst ihjäl större delen av stadens befolkning i vad som kommit att bli känt som Ronneby blodbad. Under 1600-talet förlorade Ronneby sina stadsprivilegier till Kristianopel som var den danska kungamaktens nya prestigeprojekt i Blekinge och sedan landskapet strax där efter överfördes till Sverige försökte Svenska myndigheter övertyga handelsmännen i Ronneby (ibland med brutala metoder) att flytta till det framväxande Karlskrona. Stadsprivilegierna återficks inte förrän på 1800-talet.

image

Folkteatern sätter upp Ronneby blodbad 2012

I Ronnebys kyrka kan man fortfarande se den gamla kyrkporten som sägs ha märken från Erik XIV:s armés yxhugg under Ronneby blodbad och folkteatern sätter ofta upp påkostade föreställningar om Ronnebys blodbad. På informationstavlor kan man läsa om hur skamligt det är att blodbadet förtigits i Svensk historieskrivning medan kyrkbroschyren betonar de lokala handelsmännens välstånd som möjliggjort de ståtliga, pråliga och unikt bevarade takmålningarna. (Vilken kyrka har för övrigt inte något gammalt och unikt bevarat?).

image

Pampigt prål i Ronnebys kyrka

Dessutom beskylls ibland Karlskrona (allt felaktigt) för att vara anledningen till Ronnebys förlorade stadsprivilegier.

Så medan Karlskrona, residensstaden, står för det centrala, svenska, krigiska, administrativa står Ronneby tvärtom för det regionalt oberoende, fredliga, organiska. Två historiebruk som genomsyrar båda städernas självbilder och ställer dem mot varandra, lite på samma sätt som Göteborg profilerar sig mot Stockholm.