En skiss (eller vild teori) om skeppsbyggets utveckling

Som innan nämnts har jag varit runt lite i Blekinge, bland annat har jag hunnit med att besöka Karlskronas Marinmuseum.
Muséet är kompakt, det tog mig 6 timmar att ta mig igenom det, och absolut värt att besöka om man har vägarna förbi. Men hur som helst fick det mig att fundera lite på det här med hur man byggt krigsskepp under 1600 och 1700-talet.

När Vasaskeppet skulle byggas i Stockholm på 1620talet fanns ingen plan för hur skeppet skulle se ut. Istället anlitade man en särskild skeppsbyggare som byggde lite på känn och efter eget huvud. Skrovets form dikterades av formen på de ekar man kunde hitta och märka ut runt i landet. Kurvan på förens kurva var samma kurva som trädet växt i. Båtens sjövärdighet var baserat på den individuella skeppsbyggarens erfarenhet och varje skulptur på skeppet, varje detalj var en produkt av enskilda hantverkares färdighet.

Det tidiga 1600-talsflottorna var konsthantverk sammansatt av en mängd enskilda mästare men på en gigantisk skala. Varje skepp ett unikt verk.

Bort mot 1700-talet började man standardisera i högre grad. På Karlskronas Marinmuseum kan man bland annat se en modellsamling som svenska staten inrättat för att modeller av krigsskepp skulle sparas för att kunna användas av kommande skeppsbyggare. Kunskapen görs sålunda något mer systematisk och mindre beroende av överföring från en enskild mästare till hans efterträdare.

Dessutom börjar man experimentera rent naturvetenskapligt. När forna tiders skepp testats genom att låta en samling båtsmän springa fram och tillbaka över däck för att se hur stabilt det låg i vattnet lät man nu båtarna genomgå vissa tester redan på modellstadiet, bland annat genom en liten vattenränna där man mätte hur mycket vatten modellen pressade undan och därifrån kunde räkna ut det framtida skeppets djupgående och det optimala formen på kölen.

Under Gustav III:s tid, och framför allt tack vare Fredrik af Chapman som då ritade båtar i Karlskrona, infördes helt standardiserade modeller för krigsskepp där olika fartyg producerades i serier.

Detta kunde ske utan några egentliga teknologiska landvinningar. Snarare handlar ett ökat organiserande av arbetet, övergången från ett sätt att systematisera kunskap till ett annat.

Jag vet inte hur de varv som producerade för privata handelsmän (i den mån en särskilt tydlig uppdelning mellan privata och offentliga aktörer ens fanns) organierade sig men jag har svårt att tänka mig annat än att staten är drivkraften bakom förändringen.
Staten är den aktör som har både tillräckligt med långsiktighet för att kunna utveckla nya modeller, lagra kunskap över tid som i fallet med modellkammaren samt uppbåda den mängd resurser som krävs för att serietillverka ett stort antal skepp av den här typen.

Dessutom är staten redan på 1700-talet ett väl utbyggt maskineri, redan med vana att effektivt (i alla fall med tidens mått) organisera stora mängder människor och kunskap på en arbetsplats.

Och vad vill jag säga med detta?
För det första att det nog skulle kunna vara ett intressant ämne att studera historiskt – organisering av arbete genom att titta på byggandet av örlogsfartyg.
För det andra att det är viktigt att inte underskatta den enorma påverkan som staten sannolikt har haft på utformningen och effektiviseringen av det som vi idag kallar för den fria marknaden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s