Kårsveriges stadgerevideringskultur

Inledningsvis vill jag säga att detta helt och hållet är mina egna tankar och funderingar. De  ska inte ses som representativa för någon organisation jag är engagerad i. Så, till texten:

Som kanske bekant sitter jag i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer, SFS, som är sammanslutning av nästan alla studentkårer i Sverige med uppdrag att driva påverkansarbete på nationell nivå. Det är kul. Något som gör detta år extra roligt är att styrelsen ska lägga förslag på revidering av åsiktprogrammen till fullmäktige nästa vår, ett bra tillfälle alltså till att verkligen gå in i åsiktsfrågorna. Men detta är också året då vi ska revidera SFS stadga.

Om det är något som studentpolitiker är besatta av så är det stadgerevideringar. Åsiktprogrammen brukar revideras lite lätt med ett par års mellanrum, ofta smärtfritt. Men när det kommer till stadgan – då jävlar! Det finns alltid, jag menar verkligen alltid, en grupp som vill göra en total revidering av stadgan och det finns alltid en minst lika stor grupp som är villiga att bråka sig helt fördärvade över minsta lilla ändring och formulering. Stadgan behöver alltid revideras, även om organisationen fungerar på ett hälsosamt sätt.

På senare tid har ganska många gjort sig lustiga över detta. Tydligen ska det vara något specifikt svenskt över det, åtminstone enligt en blogg vars upphovsman har varit runt lite i den internationella studentrörelsen.
Men jag vill inte riktigt göra mig lustig över stadgerevideringar, snarare kan det vara värt att diskutera vad det beror på.

För det första har en god stadga vissa poänger. Om det är svårt att uttyda stadgan blir det också svårt att veta vilka reglerna för organisationen är, man kanske tar genvägar  eftersom stadgans regler är för bökiga och skapar då en mindre transparent organisation.

Dessutom gör en krånglig stadga det svårt för den högsta beslutande församlingen (kongressen, årsmötet eller fullmäktige) att styra organisationen på ett tydligt sätt.

Sedan finns det självklart maktaspekter. Det är stadgan som i hög utsträckning styr hur själva organisationen är uppbyggd, vilka organ som finns och hur inflytande är fördelat mellan dem, åtminstone i formell mening. Att få möjligheten att peta i den ordningen är lockande för den som vill påverka. Kanske är det också därför som det alltid blir ett så fasligt bråk om stadgan eftersom det i grund och botten handlar om makten i organisationen.

Sedan tror jag också att det finns mer kulturella skäl. Den svenska politiska kulturen är en mycket konkret och resultatinriktad kultur (eller så sägs det åtminstone). Generella starka åsikter eller ideologiska vägval har en mer undanskymd roll än konkreta och pragmatiska förändringar. Det är mycket bra. Men för den nya medlemmen kan det ibland vara svårt att tillgängliggöra sig kunskapen om hur man ska påverka åsiktsdokumenten. Det krävs ibland en närmast förbluffande detaljkunskap för att kunna bidra till åsiktsprogrammen, gärna efter att man tillsatt en utredning. För den nya engagerade med någon form av övergripande idé om hur man vill förändra, men med något bristande sakkunskap blir det därför lockande att ta itu med stadgan. För att revidera den behövs sällan någon djuplodande sakkunskap – det är mest att sätta igång!

Stadgerevideringsivern tror jag alltså är ett uttryck för något annat än formaliapetande. Jag tror att det är en längtan från medlemmarna efter att faktiskt få göra skillnad, samtidigt som den kunskap som krävs för att påverka har låsts fast på andra nivåer i organisationen.

Så finns det då något sätt att kanalisera denna stadgerevideringsiver till något annat, något mer, än bara ändlösa formaliabråk? Jag tror att det är viktigt att å ena sidan sprida kunskap genom organisationerna och möjliggöra att flera kan ha sakkunskap nog att engagera sig i andra saker än stadgebråk, men också att etablera ett nytt sätt att prata om åsikter. Det finns ett värde i att debattera inte bara vilka specifika reformer eller förändringar man vill ha i sina åsiktprogram, vilket kräver hög detaljkunskap, utan också att göra dessa mer abstrakta, att försöka finns vilken styrande princip man låter verka bakom vissa förslag för att på så viss finna den grundläggande idén eller värderingen, det så att säga ideologiska, bakom förslagen för att möjliggöra fler åsikter.

Nu tror jag inte att denna förändring är enkel att göra. Dessutom är det viktigt att minnas att de svenska studentpolitiska organisationerna ofta är fantastiskt kompetenta med en förbluffande förmåga till att driva ett klokt och långsiktigt påverkansarbete, det är alltså ingenting som är särskilt trasigt. Men i tider som denna då jag upplever att det trendar att göra sig lustig över stadgerevideringsnördar tror jag att det kan finnas poänger i att fundera över vad denna iver kan bero på.

Själv har jag varit nyfiken på stadga, reviderat den, suttit i organisationsgrupper vid skrivande av verksamhetsplaner etc. Men jag är trött på det nu. I år tänker jag försöka fokusera min energi på åsiktsdokumenten.

Annonser

7 thoughts on “Kårsveriges stadgerevideringskultur

  1. Bra sagt! Tror att det utöver det du säger finns två till möjliga förklaringsmodeller. 1. Vi har en ganska stor folkrörelsetradition i Sverige. Folk kommer in i organisationer från olika traditioner och tycker att de vet hur det bör gå till och vilka ord som ska användas.
    2. Den generella trend som avpolitiseringen är.

  2. Intressant ämne, intressanta tankar! Jag har också varit med om otaliga stadgerevideringar och i efterhand känns det nästan absurt hur mycket tid och energi som lades ner på det.

    Jag tror att du har rätt i att det i grund och botten handlar om viljan att göra skillnad. Kåren är en avgränsad värld där den som engagerar sig relativt lätt kan få sin röst hörd och få igenom förändringar. Det lockar människor med duktighetsproblematik, speciellt om de dessutom får för sig att de kan lösa kårens upplevda eller faktiska legitimitetsproblem, åtgärda trögheter i organisationen etc. mycket vällovliga syften…

    I praktiken kanske det mest handlar om formuleringar i styrdokument, men att förändra på det sättet ger ändå en känsla av meningsfullhet, en mental belöning. Jag vet inte om det är för att man inte vet tillräckligt om sakfrågor, kanske är det bara så att belöningen kommer snabbare när man håller på med teknikaliteter. Ibland kan bli rent destruktivt, speciellt i kombination med långa kvällsmöten (jag har själv hållit i ett 7 timmar långt stadgemöte), speciellt sådana där utpräglade haverister ges för mycket utrymme (t.ex. nämnda 7-timmarsmöte).

    Jag tror att de som brukar benämnas “gamla och bittra”, dvs. de som redan reviderat stadgan tre gånger och insett att det inte löste världsproblemen (men som ännu inte gått vidare till andra engagemang), de skulle kunna bli bättre på att leda in nyare medlemmars engagemang på mer konstruktiva banor.

    • Precis så! Gud vad jag känner igen mig! Även om jag också vill understryka att jag inte tror att all skuld ska läggas på stadgehetsarna. Om det fanns en struktur där påverksanskunskaperna kunde sippra ner bättre så skulle de säkert kunna vara haverister i mer relevanta frågor också!

      • Jag menar inte att det är någons fel, egentligen. Det gäller att vara vaksam på sin egen duktighetshets (gött ord) och kanske också att fokusera mer på innehåll än form, dvs. aktiv verksamhet istället för styrdokument. Ofta tror man att formen definierar innehållet mer än det faktiskt gör (i alla fall just när det gäller kårorganisationen).

        OBS också att jag inte menar att stadgeintresserade = haverister. Med haverister menade jag sådana som har som hobby att sabotera beslutsprocesser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s