Det gäller att ha karaktär, Idag och på 1700-talet

Svunna tiders moraliska självplågerier känns ofta främmande när man läser om dem idag. En dygdig och ordningssam karaktär. Det var idealet för 1700-talsmänniskan. Men den positionen kom inte enkelt, och inte naturligt. Man (för det gäller just män) var tvungen att kämpa sig dit, att betvinga sin kropp och sin lust. En människa som inte tillåter sig att göra något roligt är en ansvarstagande och bra människa.

I en sexologisk (antar jag att man får kalla det) lärobok står det som råd till unga älskare att: Gemenligen tilldanar segern över älskogsdriften en orubblig grundval för flit och ordning, samt för en beständigt dygdig karaktär, vilken allenast förädlar människan.

Den här sexualfientliga synen är knappst gångbar idag. Att hålla sig i kragen och ensam och i hemlighet onanera bort all sin kåthet är knappast någon grund för en ansvarstagande person i våra dagar.
Men visst har vi våra motsvarigheter.

Man ska tänka på vad man äter. För hälsans  skull. Men också något mer. Att ha ordning på sin kosthållning för hälsans skull är ju instrument för att uppnå ett mål, som man absolut kan kritisera. Men där finns en tanke på att kosthållning i sig avslöjar just karaktär. Oberoende av hur man mår så symboliserar det just karaktär.

Samma sak med att betala sina räkningar den 25e istället för den 30e. Eller att stiga upp tidigt på morgonen, oavsett om man har någon god anledning till det eller inte.

Idag har jag själv med nöd och näppe flåsat mig igenom en kortare löprunda och sedan ätit mat jag faktiskt lagat själv. Även om jag inte gjort något vettigt eller behöver göra något vettigt idag så känner jag mig ändå som en person med just karaktär.
Och det är ju helt orimligt.

1700-talsmänniskans dygdemani sitter kvar.

Om Lars Wivallius, en fifflande 1600-talspoet

Den här texten kommer ursprungligen från Snerikes nationstidning Aktuellt där den publicerades i december (tror jag) förra året.
Förhoppningsvis är den vid detta laget så gammal att redaktörerna har överseende med att den hamnar här också.
I Aktuellt kommer jag förövrigt medverka med fler historiatexter under året.

Sveriges första verkligt betydande poet var Sneriking. Lars Wivallius kom från Örebro och studerade på 1620talet i Uppsala. Den litterärt intresserade kan läsa hans dikter. Den student som inte vet hur hen ska utnyttja sin examen, kan studera hans liv. Lars Wivallius visste att dra nytta av alla de lärdomar, vanor och tillgångar en studietid i Uppsala har att ge. Han var en produktiv poet, men skrev bara när han satt i fängelse som ett sätt att beveka sina fångvaktaren till att släppa honom fri. Den latinska maximen Mundus decipi vult, ergo decipitatur (ung. Världen vill bedragas, må den alltså bedragas) kände Wivallius till och gjorde sitt bästa att leva efter.
Det finns inga samtida bilder på Wivallius. Han nådde aldrig så högt upp på samhällsstegen att han fick ett porträtt, men en tysk man som blivit bedragen på alla sina pengar av Wivallius beskrev honom som en person med ett ”värdigt och vackert utseende” och vad det gäller ”förmågan att tala [så] är det ingenting som fattas honom”. Lars Wivallius var snygg. Och han kunde prata omkull vem som helst.
Men som ofta när någon begåvats med all världens talang var han befriad från någon som helst ambition, för utom att ha det helvetes roligt.
Och som så ofta när någon begåvad bara vill ha roligt slutade han i en fattiggrav på Katarina kyrkogård i Stockholm, efter att först ha stått lik i kyrkan i fyra månader i väntan på att någon skulle betala dödgrävarna att svepa kroppen i ett skynke och gräva en grav.
Men om man kan leva mer eller mindre, så levde Lars Wivallius mest.
Efter sina Uppsalastudier dök han ner i Europa och lånade pengar av alla han såg och betalade aldrig någonsin tillbaka. Han tog sig namnet Friherre Erik Gyllenstierna, ett bedrägeri som när det senare uppdagades han försvarade med att det var en ordvits. Erik =Er-ik= Är icke. En ordvits som Rudbeckius i Uppsala tyckte var så fyndig att han skrev ned den i sitt jätteverk Atlantica, som för övrigt enligt rykte bara såldes i tre exemplar, varav ett till Emanuel Kant, känd som Europas tråkigaste man. Under 1600talet rasade 30åriga kriget i Tyskland där de sydtyska och svenska arméerna gjorde sitt bästa för att göra livet så gräsligt som möjligt för ortsbefolkningen och i bästa fall också för varandra. Wivallius blev flera gånger fasttagen som spion av båda sidor, men började genast att gräla och ösa ut dikter och blev då frisläppt igen. I Danmark gifte han sig med en adelskvinna under falskt namn och blev dömd till döden för bedrägeriet.  Han flydde och lyckades få med sig hemgiften och frun till Amsterdam. Där han lämnade frun. Efter några år hittar vi honom i Stockholm. Då är han i mitten av tjugoårsåldern och har redan lyckats sitta i fängelse i fler länder än de flesta på den tiden kunde besöka under sin livstid. I Stockholm blir han arresterad som spion för katolikerna, påkommen med sina bedrägerier och fast han lyckas dikta sig ut ur häktet ett par gånger arresteras han tillslut och skickas till ett fängelse i Finland. Hur mycket han än skriver där kommer han inte där ifrån. När han tillslut släpps skriver han inga fler dikter, eftersom han inte längre hamnar i fängelse. Istället blir han brännvinsadvokat och rättshaverist. Han ärver sina föräldrars gård i Vivalla och driver där process efter process mot sina förtvivlade grannar om uppsättningen av gärdsgårdar. Den 6e april 1669 dör han under en resa till Stockholm, 64 år gammal. Hans änka måste skicka tiggarbrev till förmyndarregeringen för att ha råd med hans begravning.

Är kärleken en 1800-talsskapelse eller är den evig? (Jarrick 2)

I Arne Jarricks bok Kärlekens makt och tårar, en evig historia inleder han som om hans uppsåt är att vända hela sexualitet och genushistorien över ända.
En av ansatserna är att motbevisa teorin om att kärleken är en tidsbunden känsla. Det har lanserats av historikern John Gillis som påstår att kärlekens uttryck (om jag förstått Jarricks referat rätt) betingas av situationen och att uttrycket skapar känslan som sedan alla måste förhålla sig till. Kärleken är alltså inte självklar, och det verkar nästan uppröra Jarrick. Han skriver Naturligtvis finns historiker som tror på kärleken. Det är ju dem Gillis opponerar mot. De menar att det finns en särskild sorts mellanmänskliga laddningar och bindningar som känns igen från tid till annan som förtjänar just namnet kärlek. Och de hävdar att det är mera kärlekens villkor än kärleken själv som har ändrat sig (s.10).

Strax följer en uppräkning på olika situationer där människor varit riktigt jävla kära. Deras språk är tänkt att övertyga oss om kärleken. Som ämbetsmannen Johan Hadelin som önskar att Sol, måne, stiernor, planeter, ja stoft och strå skulle förbanna henne om hon intet höll af honom när han är räd för att hans hustru skall lämna honom.

De är tänkta att övertyga om kärlekens evighet. Det som blir mest uppenbart är vilken romantiker Arne Jarrick själv är. Efter en uppräkning av kärleksuttryck som är tydligt 1700-tal fastslår han att han bevisat att kärleken är något evigt.

image

För min del ser jag inte mer än skiftande uttryck, och vore det inte då rimligt att dessa uttryck faktiskt också föder en annorlunda känsla? Om 1700-talets kärlek uttryks annorlunda och i en annan kontext, vilka rimliga bevis har vi då på att det är samma kärlek som våran? Jag menar inte att den är på något sätt sämre eller bättre än våran. Bara att den är annorlunda. Åtminstone lyckas inte Jarrick bevisa att den är en konstant känsla genom historien vars artikulering har förändrats.

Det Arne Jarrick möjligtvis kan lyckas göra, och det gör han i så fall med den äran, är att förflytta datumet för ett eventuellt skapande av kärleken. Att flytta runt datum på det sättet är vanligt bland historiker. Antiken kanske vissa säger, medeltidens trubadurlyrik säger många och vissa säger 1800-talet. Jarrick visar att det åtminstone fanns någon form av kärlek innan 1800-talet, även den verkar tagit sig andra uttryck än vår samtida.

Hans slutsatser, att …fastän kärleken är evig är också dess historia evig: den är sig ständigt lik men ändrar sig oavlåtligt från tid till annan. (s. 242) är ungefär så förvirrande som hans bevisning.

Dock är det en mycket välskriven bok rent språkligt och de akademiska motståndarnas teorier känns ärligt, uttömmande och respektfullt refererade att jag rekommenderar den till vem som helst som är intresserad av kärlekens historia. Den är i högre utsträckning en öppning för teoretisk reflektion är vad den är en argumentation. Och det är bra.

Fler teman i boken finns och jag har för avsikt att återvända till dem vid tillfälle.

Om varför Göteborgare är som de är.

Jag har bott en kortare period i Göteborg. Då märkte jag hur annorlunda man blev behandlad när folk förstod att jag var från Stockholm, åtminstone till en början.

Att Göteborg ibland har identifierat sig mot Stockholm är ju känt. Själv har jag tänkt att det är så det blir mellan landets största och näst största stad.
Men i Historisk tidskrift, i en artikel om historikern Erik Lönnroth, hittade jag ett par rader som gav Göteborgsandan längre linjer och en djupare förklaring.

Simon Larsson, författaren av artikeln, skriver: Men Göteborgsandan avser man vanligen integrationen mellan den politiska och ekonomiska eliten i Göteborg allt sedan 1800-talet och i förlängningen av detta ett lokalpatriotiskt samförstånd, ett borgerligt gemenskaps- och självständighetspatos gentemot Stockholm.

Till skillnad från Stockholm hade inte Göteborg en stor klass av tjänsmän. Den centraliserade byråkratin fanns någon annan stans och lämnade Göteborgs styre åt den borgerliga eliten. Staden styres med ett trevligt samförstånd och en högskola kom till med en slags donationskultur, det var på elitens nåder och inte på den statliga redistributionen som olika välfärdsinstitutioner vilade.

Det här slogs givetvis i små små bitar när allmän rösträtt infördes. Men jag tycker mig känna igen något i den här kulturen som på något sätt traderats vidare fast i en annan form, för ingen kan väl idag kalla Göteborg för ett oberoende högborgerligt näste?

Tilläggas kan som bonus från samma artikel att Torgny Segerstedt, en arg tidningsman på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning som är känd för sitt hetska motstånd mot Hitler och nazismen, inte heller såg med blida ögon på demokratiseringen. Att den stora massan skulle släppas in i stadens styre var att låta folkets ”hjordmentalitet” gå före ”Den personliga duglighetens evangelium”.
Segerstedt må hyllas för att han skällde på Hitler i tidningen när ingen annan vågade men någon helylle-sockerpojk var han inte.

Förintelsen och att få vanliga män att utföra massmord – Reservpolisbataljon 101

Den senaste veckan så har jag flera gånger talat med människor om förintelsen. Varje gång jag gör det tar jag en bok som exempel, helt vanliga män; reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.

Det är den bok som skingrat flest myter och vanföreställningar för mig. Den bok som tagit mig närmast förintelsens mekanismer och djävligheter. Bokens källmaterial utgår från de intervjuer som gjordes med bataljonens manskap på 60talet under utredningar av krigsförbrytelser.

Den 101 reservpolisbataljonen bestod av medelålders män, de flesta småföretagare och familjefäder och alltså synnerligen osannolika nazistsympatisörer.
De kom från Hamburg, tysklands minst nazivänliga stad. De hade uppgiften att upprätthålla ordningen i Polen och varje fredag var de tvugna att lyssna på nazistiska propagandaföreläsningar som var omvittnat tråkiga och som manskapet gjorde sitt bästa för att maska sig ur.

1942 startades den slutgiltiga lösningen på judefrågan, det projekt som syftade till att ha ihjäl alla judar i det tyska territoriet. Den tyska armén var upptagen på annat håll och de enda resurser som stod till förfogande i Polen var just denna synnerligen antinazistiska reservpolisbataljon. Chefen grät när han läste upp förbandets uppgift för sina soldater.

Till en början rör det sig om rena avrättningar med nackskott. Med tiden läggs den smutsiga verksamheten ut på östeuropeiska hjälptrupper, reservpolismännen förskräcks över hjälptruppernas råhet. Slutligen får bataljonen i uppgift att fösa in hela byar av judar på tågen som går mot förintelselägren.

Efter de första avrättningarna får männen ångestattacker, drabbas av sömnlöshet, kräks. De flesta ställer ändå upp och fullgör sin uppgift. Inte för att det är omöjligt att vägra. Ungefär 10% säger sig vara oförmögna att slutföra uppgiften och man låter dessa stiga åt sidan. Men kamraterna ser på dessa avrättningsvägrare med förakt. Inte för att de saknar den naistiska övertygelsen utan för att de som smiter iväg från uppgiften lämnar mer av det obehagliga arbetet över till de andra.

Ungefär 20% blir ivriga judejägare. Merparten vill dock helst slippa. Är långsamma, smiter undan när de kan, men utan att vägra. För det är bataljonen som har fått uppgiften och den kan man inte vägra. Dock är det fullt möjligt för de enskilda soldaterna att vägra, så länge som det finns någon annan som kan fullfölja uppgiften.
Det är det militära förbandets logik som möjliggör lösandet av uppgiften.

Kanske inte några banbrytande nyheter för någon. Men det står i kontrast mot många av de påstående jag ofta hör om förintelsen.
Det ena att själva armén inte var skyldig till förintelsen utan att detta sköttes av SS-förbanden.
Det andra att människor var indoktrinerade och trodde på den nazistiska propagandan och att det var därför det var möjligt.
Det tredje att man inte kunde ordervägra (för det kunde individer, utan bestraffning).

Det var helt vanliga män som inte ens trodde på vad de var satta att göra. Som mådde dåligt av att tvingas till att döda och som när som helst kunde vägra.

Den ignorerade Jarrick. (Jarrick 1)

Jag tänkte ägna ett par blogginlägg åt historiskern Arne Jarrick.

Arne Jarrick är en mentalitetshistoriker från Stockholm som verkar haft sina glansdagar under 80 och 90talet.
Mentaliteternas historia har som kanske bekant slagit igenom på bred front den senaste tiden (senaste 30åren eller så) under olika namn, olika underinriktningar och olika modifierade former.
Arne Jarrick var i Sverige tidig på forskningsfältet.

Det skulle ju kunna få en att tro att Jarrick skulle vara någon form av nestorsgestalt inom nutida historieforskning. Men inte då. I Uppsala bemöts han med skepcis, nästa ignorans. Nämner man Jarrick för sin handledare får denne något glasartat i blicken tills man intygar att man inte alls vill följa hans exempel.

Att undersöka samma ämnen som Jarrick kan i studier motiveras med att man vill fylla en forskningslucka. – ingen har tidigare forskat på detta! (Utom Jarrick förstås)

Lite tillspetsat är det här förstås. Men även om det finns mycket, otroligt mycket,  som man kan kritisera en så prövande och spretig historiker som Jarrick för så är motviljan underlig. Samtidigt har han absolut haft genomslag. Häromdagen köpte jag en av hans böcker i pocketformat (och det är extremt ovanligt att ickepopulärhistorisk historia ges ut som pocket) och nuförtiden sitter han i ett forskningsråd.

Men varför denna Uppsaliensiska skepcis mot Jarrick?

Hösten – Romantikens årstid (1700tal)

Natten till idag led jag mig igenom ytterligare ett stycke 1700-talshandskrift.
Denna gång var det lysnings och vigsellängderna från år 1760 i Storkyrkoförsamlingen (motsvarande dagens Gamla Stan i Stockholm).

Innan man gifte sig var man tvungen att ha tre lysningar, ett offentliggörande av det stundande äktenskapet i händelse av protester eller invändningar.
Första lysningen ägde rum på ett ungefär 4-6veckor innan man vigdes.

Jag hoppas kunna vaska ut något intressant om tjänare ur det här, men just nu vill jag göra en allmän observation.
Man skulle kunna tro att sommaren eller våren är den stora giftassäsongen, men det verkar snarare ha varit senhösten.

Att det är vanligare för tjänare att gifta sig på hösten är rimligt eftersom de är då som deras tjänstekontrakt löper ut och de har ett fåtal dagar på sig att byta arbetsgivare. De flesta var alltså antagligen tvugna att vänta med att gifta sig tills de blev fria från sina kontrakt. De tjänaräktenskap som lystes i september var antagligen planerade så att de sedan gifte sig under friveckorna lite senare när tjänsten just upphört. De som lystes i oktober var antagligen lysta just under friveckorna. I båda fall kan man anta att detta var början på ett nytt liv för pigan (det är ofta just pigor), som nu blir hustru och husföreståndare, om än för ett fattigt hushåll.

Men det är många andra som också gifter sig just under hösten och jag kan inte mer än spekulera i vad det beror på. Kanske skördetiden? Stockholm var visserligen en storstad men ändå beroende av import från ett säsongsbundet jordbruk och matpriserna var antagligen lägre under hösten. Eller har det med något annat att göra?

Hur som helst, några sommarbröllop var inte vanliga. När sommaren idag är den fruktsamma årstiden då allt lever ägdes den rollen snarare av hösten på 1700-talet. …Hösten skakar ur sitt sköte/ de mogna frukters ymnighet som poeten Lohman skrev.

Såhär ser antalet första lysningar ut fördelade över året. Siffran inom parantes är antalet lysningar som involverar en tjänare (oftast en piga).

Jan: 2
Feb: 3
Mars: 5
April: 7 (1)
Maj: 5
Juni: 1
Juli: 1
Aug: 6 (1)
Sept: 20 (10)
Okt: 12 (2)
Nov: 6 (3)
Dec: 2