Förintelsen och att få vanliga män att utföra massmord – Reservpolisbataljon 101

Den senaste veckan så har jag flera gånger talat med människor om förintelsen. Varje gång jag gör det tar jag en bok som exempel, helt vanliga män; reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.

Det är den bok som skingrat flest myter och vanföreställningar för mig. Den bok som tagit mig närmast förintelsens mekanismer och djävligheter. Bokens källmaterial utgår från de intervjuer som gjordes med bataljonens manskap på 60talet under utredningar av krigsförbrytelser.

Den 101 reservpolisbataljonen bestod av medelålders män, de flesta småföretagare och familjefäder och alltså synnerligen osannolika nazistsympatisörer.
De kom från Hamburg, tysklands minst nazivänliga stad. De hade uppgiften att upprätthålla ordningen i Polen och varje fredag var de tvugna att lyssna på nazistiska propagandaföreläsningar som var omvittnat tråkiga och som manskapet gjorde sitt bästa för att maska sig ur.

1942 startades den slutgiltiga lösningen på judefrågan, det projekt som syftade till att ha ihjäl alla judar i det tyska territoriet. Den tyska armén var upptagen på annat håll och de enda resurser som stod till förfogande i Polen var just denna synnerligen antinazistiska reservpolisbataljon. Chefen grät när han läste upp förbandets uppgift för sina soldater.

Till en början rör det sig om rena avrättningar med nackskott. Med tiden läggs den smutsiga verksamheten ut på östeuropeiska hjälptrupper, reservpolismännen förskräcks över hjälptruppernas råhet. Slutligen får bataljonen i uppgift att fösa in hela byar av judar på tågen som går mot förintelselägren.

Efter de första avrättningarna får männen ångestattacker, drabbas av sömnlöshet, kräks. De flesta ställer ändå upp och fullgör sin uppgift. Inte för att det är omöjligt att vägra. Ungefär 10% säger sig vara oförmögna att slutföra uppgiften och man låter dessa stiga åt sidan. Men kamraterna ser på dessa avrättningsvägrare med förakt. Inte för att de saknar den naistiska övertygelsen utan för att de som smiter iväg från uppgiften lämnar mer av det obehagliga arbetet över till de andra.

Ungefär 20% blir ivriga judejägare. Merparten vill dock helst slippa. Är långsamma, smiter undan när de kan, men utan att vägra. För det är bataljonen som har fått uppgiften och den kan man inte vägra. Dock är det fullt möjligt för de enskilda soldaterna att vägra, så länge som det finns någon annan som kan fullfölja uppgiften.
Det är det militära förbandets logik som möjliggör lösandet av uppgiften.

Kanske inte några banbrytande nyheter för någon. Men det står i kontrast mot många av de påstående jag ofta hör om förintelsen.
Det ena att själva armén inte var skyldig till förintelsen utan att detta sköttes av SS-förbanden.
Det andra att människor var indoktrinerade och trodde på den nazistiska propagandan och att det var därför det var möjligt.
Det tredje att man inte kunde ordervägra (för det kunde individer, utan bestraffning).

Det var helt vanliga män som inte ens trodde på vad de var satta att göra. Som mådde dåligt av att tvingas till att döda och som när som helst kunde vägra.

Annonser

3 thoughts on “Förintelsen och att få vanliga män att utföra massmord – Reservpolisbataljon 101

      • Lurad och lurad. Arendt avslöjar situationen som mer komplex än vad den är. Hon menar att det inte är så enkelt att betrakta toppnazisterna som de stora brottslingarna, utan att vi måste se ett system (totalitarianismen) som omöjliggör godhet, och som gör många eller alla delaktiga systemets ondska. För att sammanfatta det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s