Är kärleken en 1800-talsskapelse eller är den evig? (Jarrick 2)

I Arne Jarricks bok Kärlekens makt och tårar, en evig historia inleder han som om hans uppsåt är att vända hela sexualitet och genushistorien över ända.
En av ansatserna är att motbevisa teorin om att kärleken är en tidsbunden känsla. Det har lanserats av historikern John Gillis som påstår att kärlekens uttryck (om jag förstått Jarricks referat rätt) betingas av situationen och att uttrycket skapar känslan som sedan alla måste förhålla sig till. Kärleken är alltså inte självklar, och det verkar nästan uppröra Jarrick. Han skriver Naturligtvis finns historiker som tror på kärleken. Det är ju dem Gillis opponerar mot. De menar att det finns en särskild sorts mellanmänskliga laddningar och bindningar som känns igen från tid till annan som förtjänar just namnet kärlek. Och de hävdar att det är mera kärlekens villkor än kärleken själv som har ändrat sig (s.10).

Strax följer en uppräkning på olika situationer där människor varit riktigt jävla kära. Deras språk är tänkt att övertyga oss om kärleken. Som ämbetsmannen Johan Hadelin som önskar att Sol, måne, stiernor, planeter, ja stoft och strå skulle förbanna henne om hon intet höll af honom när han är räd för att hans hustru skall lämna honom.

De är tänkta att övertyga om kärlekens evighet. Det som blir mest uppenbart är vilken romantiker Arne Jarrick själv är. Efter en uppräkning av kärleksuttryck som är tydligt 1700-tal fastslår han att han bevisat att kärleken är något evigt.

image

För min del ser jag inte mer än skiftande uttryck, och vore det inte då rimligt att dessa uttryck faktiskt också föder en annorlunda känsla? Om 1700-talets kärlek uttryks annorlunda och i en annan kontext, vilka rimliga bevis har vi då på att det är samma kärlek som våran? Jag menar inte att den är på något sätt sämre eller bättre än våran. Bara att den är annorlunda. Åtminstone lyckas inte Jarrick bevisa att den är en konstant känsla genom historien vars artikulering har förändrats.

Det Arne Jarrick möjligtvis kan lyckas göra, och det gör han i så fall med den äran, är att förflytta datumet för ett eventuellt skapande av kärleken. Att flytta runt datum på det sättet är vanligt bland historiker. Antiken kanske vissa säger, medeltidens trubadurlyrik säger många och vissa säger 1800-talet. Jarrick visar att det åtminstone fanns någon form av kärlek innan 1800-talet, även den verkar tagit sig andra uttryck än vår samtida.

Hans slutsatser, att …fastän kärleken är evig är också dess historia evig: den är sig ständigt lik men ändrar sig oavlåtligt från tid till annan. (s. 242) är ungefär så förvirrande som hans bevisning.

Dock är det en mycket välskriven bok rent språkligt och de akademiska motståndarnas teorier känns ärligt, uttömmande och respektfullt refererade att jag rekommenderar den till vem som helst som är intresserad av kärlekens historia. Den är i högre utsträckning en öppning för teoretisk reflektion är vad den är en argumentation. Och det är bra.

Fler teman i boken finns och jag har för avsikt att återvända till dem vid tillfälle.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s