Besök på Stockholms stadsarkiv

Min uppsats börjar svälla över alla gränser. Varje nyfikenhet leder till nytt källmaterial som leder till nya frågor och ytterligare källmaterial.
Man kan kanske kalla det för den hermeneutiska cirkelns helvete.

Och igår så var jag på Stockholms stadsarkiv igen. Jag tänkte ägna en sisådär fyra timmar åt att titta lite i kämnärrättens arkiv.
Kämnärrätten var en underdomstol till rådhusrätten i Stockholm och den instans där de flesta ärenden hamnade (även om vissa avgjordes direkt av Politikollegiet, visa gick till rådhusrätten, visa till hovrätten och dessutom hade Stockholm både borgrätter och, om jag inte missminner mig, domstolar för arméförbanden i staden.

Lite blygsamt beställde jag in protokoll och dommar i kriminal och civilärenden för 1760 i södra förstadens kämnärrätt (alltså den på dagens Södermalm). Jag drabbades av detta:
image

Bara boken med kriminalärenden är tjock som flera lagböcker staplade på varandra.
image

Ordningen i handlingarna är dessutom snårig. Här är en beskrivning av var handlingarna hittas i boken, fotad ur arkivförteckningen.
image

Och i denna snåriga djungel finns det såklart hur mycket som helst att upptäcka! Slagsmål, obetalda räkningar, okvädingsord och stämningar om olaga anställningar och krogar som väsnas på natten. Jag kopierar så mycket jag kan, för att transkribera senare men kan inte annat än sucka och önska hade jag fick en livstid för att rota i och dechiffrera dessa snåriga rester av mänskligt liv.

Annonser

Könslöshetens befrielse, en sorts queerläsning av Krig och Fred

Tänk att kunna fly sin könsidentitet!

1800-talet är tiden då våran könsidentitet blir absolut. Oomkullrunkelig. 1600- och 1700-talen kunde uppvisa en fascination för kvinnor som levde som män, män som levde som kvinnor. Könet var också något mer flytande. Gränser kunde överskridas, människor kunde transformeras.

Men inte på 1800-talet. Gamla berättelser om transvestiter skrevs om. Man la in stycken som underströk hur omöjligt det ändå var för personen att dölja sin födda könstillhörighet.

1800-talet är också den sexuella moralpanikens tid. Jag antar att det kunde göra umgänget över könsgränserna ganska snårigt ibland. Att knyta vänskapsband med en person av det andra (det motsatta?) könet hade blivit lite av ett minfält där man ständigt riskerade att förstöra varandras rykte. Åtminstone inom delar av överklassen.

Kanske är det ett uttryck för det när jag hittar två stycken i Krig och Fred, Leo Tolstojs storverk från 1860-talet, som prisar just könlösheten. Två gånger.

Om den karaktärslöse, slösaktige men godhjärtat sökande greven Pierre står det: ”Alla de unga damerna tyckte om honom, han tänkte aldrig på att visa någon en särskild uppmärksamhet, utan var lika älskvärd mot alla, och alldeles speciellt efter supén. ‘ Han är förtjusande, han har inte något kön’, hette det om honom”

Liknande skrivs om den ogifta arvtagerskan Julie som gillar att hålla stora fester, men som så sakteliga börjar bli för gammal för äktenskap: ”En man som tio år förut hade aktat sig för att dagligen besöka detta hus där det fanns en sjuttonårig flicka – för att varken kompromettera henne eller binda sig själv på något sätt – hyste inte nu några betänkligheter att gå ut och in där och behandlade henne inte som en giftasvuxen dotter i huset utan rätt och slätt som en god bekant utan kön.”

Könlösheten kontrasteras mot Berg och Veras visserligen lyckliga men patetiskt könskodade äktenskap. ”Berg smålog i medvetandet av sin överlägsenhet över denna svaga kvinna. Ty, sade han sig, en förträfflig hustru hade han fått i henne, men en svag kvinna var hon i alla fall, en av dessa varelser som inte förmådde uppskatta mannens värde […]

Och Vera smålog tillbaka i medvetandet av sin överlägsenhet över maken, denne i alla avseenden förträfflige herre som trots allt, i likhet med alla andra män, hade en fullkomligt förvänd syn på livet.

Berg dömde kvinnorna efter sin maka och ansåg dem vara svaga och okunniga varelser allihop. Vera dömde männen efter sin make och ansåg att de allesammans inbillade sig ensamma vara i besittning av all världens förstånd, fast de i själva verket bara var högmodiga egoister som ingenting begrep”

I ett sådant klimat – inte konstigt att människor drömmer sig en vän utan kön!

Vad är Historia? Om Internet, Facebookdesigns, Arabiska våren och Smartphones.

Min mobiltelefon börjar långsamt bete sig underligare och underligare. Antagligen har det att göra med att mitt abonnemang som jag fick telefonen med snart går ut.

Jag skaffade telefonen på våren för ett och ett halvt år sedan. Det var min första smartphone. Ett och ett halvt år är ingen särskilt lång tid. Ändå kan jag idag knappt föreställa mig hur tillvaron var innan jag hade internet i telefonen, när Facebook var något man kollade vid datorn och jag knappt ens hört om Twitter och Instagram.

Men det här ska inte bli några tårar över hur snabbt allting går och hur allt som är värt något förflackas. Poängen jag vill göra med detta är en poäng om historia, om vad historia egentligen är.

Historia kan givetvis definieras som allt det som hänt förut, hela vägen från urtiden till igår. Ändå skaver det att foga samman förra veckan med medeltiden som båda varandes historia. För att det verkligen ska kännas historiskt måste en viss tid ha förflutit. Det måste vara höljt i dimma, på något sätt förlorat. Men det går inte att sätta en strikt tidsbarriär på säg 30 – 40år för vad som ska räknas som historia.

Historia är vad som är förflutet, förlorat och som inte längre ger några direkta uppenbara verkningar in i vår tid. Och det är här internets utveckling kommer in som illustration.

Arabiska våren och twitter-hyllningarna som uppkom i samband med den (jag fokuserar på Twitter för att hålla mig på internettemat) är inte historia. Det är kanske snarare samtidshistoria eftersom kopplingarna mellan händelsen i det förflutna (Twitterrapporter från Egypten) och idag är så uppenbara, så direkta. Det är samma medium, det är en verklighet som på många sätt fungerar som vår nuvarande verklighet. De förändringarna som har skett kan vi spåra.

Men den Facebookdesign som gällde under samma tid, den är historia. Facebook ändrar sitt upplägg hela tiden. Det är svårt att minnas alla olika typer. Men varje Facebookdesign har lyft upp vissa saker och nedprioriterat andra. Album och taggande av människor i bilder som var stort när jag började använda det är till exempel idag helt borta. Hela den internetdesign som jag och många med mig så krampaktigt höll fast vid under förändringens tid är nu i graven och jag själv minns den knappt. Även fast det bara var för något år sedan.

Dagens Facebook bär inga spår av gårdagens, sättet vi använder dagens Facebook bär nätt och jämt spår av gårdagens. För att se kopplingarna, kontinuiteten måste man ge sig ut på en upptäcksfärd i det förlutna, och det är då det är Historia.

För att ta några andra exempel på det helt glömda: Den tiden då man gjorde tonvis med tester på Facebook, den tiden då man fick tonvis med Farmvilleinbjudningar. Eller ännu tidigare då Facebook inte var mer än ett växande community vid sidan av Helgon (för gotharna) Skunk (för popparna) och Playahead (för… ja för vem egentligen?). Samma tid som då en fest kunde anordnas utan Facebook-event.

Vi lever idag i en verklighet där vårat förflutna görs till historia i en helt makalös takt. Digitaliseringen gör att resterna av det förflutna inte stannar kvar som gammalt slagg utan omformas inom ramen för de nya portalerna så att spåren bakåt blir otydliga, svåra att följa.

Ibland kan det tyckas som om det inte är någon snabb utveckling utan bara en snabb förändring, hela tiden utan mål. Men vi frigör oss från gårdagen mer och mer.

Utdrag som gör dig till en bättre författare, åtminstone akademiskt (Helen Sword, Stylish Academic Writing)

Jag tycker att jag skriver ganska bra på svenska. Åtminstone när jag verkligen lägger manken till.
Men på engelska är det värre. Eftersom jag ska skriva hela min masteruppsats på engelska har jag nyss läst Stylish Academic Writing av Helen Sword.
Helen Sword konstaterar att det egentligen inte är någon som tycker om det vanliga akademiska sättet att skriva på och hon ger råd om hur man blir en ”Stylish academic writer”.

Här nedan finns mina understrykningar i boken. Jag har inte strukit under saker med någon särskild systematik utan snarare varit framme med pennan när jag fått någon vag känsla av att det jag just då läste var betydelsefullt.
Sedan har jag länge funderat på hur en bok skulle göra sig om man bara återgav understrykningarna, om fragmenten blir tillräckligt talande för att kunna visa på helheten i alla fall.
Så jag testade det. Här är det:

Understrykningar ur Stylish Academic Writing av Helen Sword

Vad som kännetecknar ”stylish academic writers”:
– interesting, eye-cathcing titles and subtitles;
– first-person anecdotes or asides that humanize the author and give the text an individual flavor;
– catchy opening paragraphs that recount an interresting story, ask a challenging question, dissect a problem, or otherwise hook and hold the reader;
– concrete nouns (as opposed to nominalized abstractions such as ”nominalization” or ”abstraction”) and active, energetic verbs (as opposed to forms of beand bland standbys such as make, find or show);
– numerous examples, especially when explaining abstract concepts;
– visul illustrations beyond the usual Excel-generated pie charts and bar graphs (for example, photographs, manuscript facsimiles, drawings, diagrams, and reproductions);
– references to a broad range of academic, literary, and historical sources indicative of wide reading and collegial conversations both within and outside their own fields;
– humor, wether explicit or understated.

——-

Indeed, attention to audience is a hidden but essential ingredient of all stylish academic writing. One simple way to establish a bond with readers is to employ the second-person pronoun you, either directly or by means of imperative verbs, a mode patricularly favored by philosophers and mathematical scientists:[…].

——

Academics identified by theirs peers as stylish writers[…]
three key principles that any writer can lern. First, they employ plenty of concrete nouns and vivid verbs, especially when discussing abstract concepts. Second, they keep nouns and verbs close together, so that readers can easily identify ”who’s kicking whom.” Third, they avoid wighting down their sentences wit extraneous words and phrases or ”clutter”.

——

Concrete Language is arguably the single most valuable tool in the stylish writers toolbox.

——

Angående titlar: Among the many decisions faced by authors composing an academic title, the most basic choice is wether to engagethe reader, informthe reader, or do both at once.

—–

As James Hartley and other scholars have noted, the simplest way to gennerate an ”engaging andinformative” title is to join together two disparate phrases (one catchy, the other descriptive) using a colon, semicolon or questionmark. Literary scholars are particulary fond of the ”engaging:informative” technique:

—–

Greenblatt notes that he used to open all his academic essays with a historical anecdote attached to a date, for example: ”In September 1580, as he passed through a small French town on his way to Switzerland and Italy, Montaigne was told an unusual story that he duly recorded in his travel journal.” Eventually, however, the formula became ”a bit too familiar in my writing, so I decided to stop.” Now greenblatt favors personal anecdotes instead.

—-

Every research project is made up of stories – the researcher’s story, the research story, the stories of individual subjects and participants, the backstory – each of wich contains various plot twists of its own. For stylish academic writers, then, the fundamental question to ask is not: ”Do I have a story to tell?” but ”Wichstory or stories do I want to tell, and how can I tell them most effectively?”

—-

Novelist E. M. Forster famously described a storyas ”a narrative of events arranged in their time sequence,” whereas a plot”is also a narrative of events, the emphasis falling on causality”; thus, according to Forster, ”The king died and then the Queen died” is a story whereas ”The king died, and then the queen died of grief” is a plot. A story tells you what happened; a plot tells you why.

—-

”Whose point of view am I reallyrepresenting here?” can help us keep our bias in check. Other, related questions – ”Whose point of view do I Wantto represent?” ”What other points of view am I supressing or neglecting?” – remind us that our own research stories will be enriched rather than weakened by the inclusion of dissenting voices.

—-

The trick is to decide wich part of the story you want to toss your readers into first, and then guide them forward from there.

—-

”Show, don’t tell” is the mantra of the novelist, dramatist, and poet. Creative writers learn to convey key emotional information by means of physical details […] ”Show and tell”, in contrast, is the mantra of the stylish academic writer, who illuminates abstract ideas by grounding theory in practice and by anchoring abstract concepts in the real world.

—-

As neuropsychologist Allan Paivio and others have documented, words and images are precessed by the brain along entirely separate pathways; unsurprisingly, readers understand new concepts more clearly and recall them more readily when they are presented both verbally and visually rather than just one way or the other. The most effective illustrations, by and large, are those that complement rather than duplicate the text:

—-

At the sentence lever, a single concrete verg – sweep, illuminate, forge – helps lift a phrase into the realm of lived experiance. Metaphors and analogies produce a similar effect, but more explicitly and on a more expansive scale. Anecdotes, case studies, and scenarios add narrative energy and human interest. Visual illustrations activate the eyes as well as the mind. Each of these techniques relies on a breathtakingly simple formula: Abstract concepts become more memorable and accessible the moment we ground them in the material world, the world that our readers can see and touch.

—-

[…]however, that, discursive notes are best avoided even in scholary prose intended for specialist readers. Laurel Richardson lauds discursive notes as ” a place for secondary arguments, novel conjectures, and related ideas”; Robert J. Connors calls them the ”alleys, closes and mews” where authors abandon the ”high street of the text” to pursue subversive arguments and analysis. These divergent opinions serve as a salient reminder that stylishness remains, in the end, a matter of personal taste: one reader’s poison may turn out to be another’s cup of tea.

—-

Tony Grafton observes that footnotes ”flourished most brightly in the eighteenth century, when they served to comment ironically on the narrative in the text as well as to support its veracity.”

—-

At their worst, they [Referenser till annan litteratur i texten] offer a potential platform for academic hubris, encouraging rampant name-dropping, self-promotion, and other forms of intellectual self-indulgence. At their best, however, citation conventions promote academic humility and generosity; they remind researchers to guard against plagiarism, to acknowledge their intellectual debts, and to affirm the contribution of their peers.

—-

”Express complex ideas clearly” Some might embellish the point, noting that stylish academic writers express complex ideas clearly and succinctly, clearly and elegantly, clearly and engagingly, or clearly and persuasively. Others will propose variations, stating that sylish academic writers express complex ideas in language that aids the reader’s understanding or challenges the reader’s understanding or extends the readers understanding. Central to all these definitions, despite their differing nuances, is the elusive art of abstraction; that is, the stylish academic writer’s ablility to paint a big picture on a small canvas, sketching the contours of an intricate argument in just a few broad strokes.

—-

[Om ett väl skrivet referat:] Nouns and verbs sit close together so we know exactly who is doing what:[…]

—-

Stylish academic writers often offer an elevator statement of sorts at the start of their scholary books, or articles, as a mean of engaging their reader’s attention and inspiring them to continue reading: […] Note that each of these opening statements describes not only the book’s subject but its argument, not only its whatnut its why.

—-

”Do not talk down. Try to inspire everybody with the poetry of science and make your explanations as easy as honesty allows, but at the same time do not neglect the difficult. Put extra effort into explaining to those readers prepared to put matching effort into understanding”

—-

Nonetheless, this chapter investigates that elusive je ne sais quoi of stylish writing: the cluster of special qualities that make certain writers stand out from the crowd. These include passion, commitment, pleasure, playfulness, humor, elegance, lyricism, originality, imagination, creativity, and ”undisciplined thinking” – attributes that are easy enough to recognice (perhaps because they occur so rarely in academic writing) but difficult to define or emulate.

—-

Patriarkalismen i praktiken, underkastelse eller motstånd?

Igår skrev jag om Patriarkalismen i teorin, ett referat av en debatt mellan Börje Harnesk och Hildning Pleijel. Kan läsas här
Idag ska jag försöka summera vad Harnesk skriver om patriarkalismen i praktiken.

Så underkastade sig tjänarna sina husbönder? Fungerade det patriarkala systemet?
Nej, inte alls. Såklart. Det betyder självklart inte att den patriarkala ideologin och systemet inte fanns i praktiken. Men det innebär att människor som drabbades av det verkar ha kämpat emot så gott de kunnat.

Börje Harnesk inriktar sig framför allt på tjänare. Ofta syns, i tidigmodern tid såväl som bland moderna historiker, idén om tjänare varit att det inte är en egen klass utan snarare något som de flesta människor är under en period av sitt liv innan de får tillträda sin egen gård.

Men om man tittar på, som Harnesk gör, den norrländska landsbygden står det klart att de flesta drängar inte hade någon gård att ärva. Gårdens arvtagare stannade sannolikt hemma medan de andra bröderna fick tjäna. Det skapade en social hierarki mellan bönder och drängar.

Därmed visste alla grannar att en bondson som tjänade som dräng hade ovissa framtidsutsikter. Naturligtvis fanns fortfarande chansen för en dräng att komma över en gård genom äktenskap, tursamma dödsfall i brödraskaran eller genom köp. Men för en som tvingades ut som dräng var detta ännu något högst osäkert och risken att för resten av livet behöva leva på lönearbete som dräng, torpare eller båtsman var högst reell.

Samtidigt som många alltså var fast i att vara tjänare i Norrland så dominerades området fortfarande av en bondekultur. Frihet och oberoende värderades högt medan tjänarna, drängar och pigor, som själva hade dessa värderingar men inte kunde uppfylla dess ideal blev ytterst motvilliga till att gå i tjänst, även om det var tvunget efter lagen.

Man tog ut lov när man inte fick (vissa var borta månader för att sköta ”egna ärenden”) och man bedrev egen handel vid sidan av med varor som exporterades ner till Stockholm.

Motviljan mot att ta årstjänst (som man var tvungen till som egendomslös enligt lag) verkar ha gått så långt som att det i många fall likställdes med ett slaveri. Ibland tog man istället halvårstjänst, alltså att man bara arbetade under sommarhalvåret då skörden drev upp lönerna över den lagstadgade maxgränsen, eller så slog man sig fram på enskilda arbeten allt eftersom.

När lönerna för drängar och pigor gick upp valde man inte att arbeta mer för att tjäna mer, som man skulle göra idag. Istället såg man de som ett tillfälle till oberoende då man kunde arbeta mindre för att tjäna sitt uppehälle. Helt motvals mot dagens ekonomiska idiom.

Även ensamstående kvinnor med barn, som borde vara intresserade av en trygg försörjning, valde hellre att försörja sig på enskilda dagsverken än att ta upp årstjänst. Ändå försökte ofta hemmansägare tvinga in dem i årstjänst (vilket var möjligt med dåvarande lag, som man kan läsa lite om här och här).
Harnesk: ”Men de här kvinnorna gjorde motstånd mot försöken att tvinga in dem i en ofri årstjänst som pigor. Det ansågs på något sätt som deklasserande och de föredrog i stället att leva ‘godagar efter eget behag’ även om det innebar att de fick ‘svälta om vintern’.

Bland människorna ute på landsbygden verkar alltså finnas en stark motvilja mot att underordna sig och binda sig trots den på högre nivåer förhärskande patriarkala ideologin (som visserligen var under förändring, men ändå). Harnesk skriver att ”Motståndet hämtade sin styrka i de speciella sociala och kulturella strukturerna”

Men detta är på den norrländska landsbygden. Den är glest befolkad, vilket kan ge svagt genomslag för lagarna men kanske större för de individuela husbönderna.
Själv ska jag studera ungefär samma sak i Stockholm. Lagen är närmre, men å andra sidan är Stockholm ett myller av människor där det kanske är lättare att försvinna i slummen och massan.
Eller som man sa på medeltiden: Stadsluft gör en fri.

Patriarkalism – vad är det egentligen? (Harnesk vs Pleijel)

Jag skriver ju som bekant min uppsats om 1700-talets tjänare. Man kan då också säga att jag, på sätt och vis, skriver min uppsats om patriarkalismen.
En tjänares ställning i ett hushåll anses på många sätt vara som ett barns. Husbonden är en fadersfigur för alla i hushållet.

Att det tidigmoderna Sverige – och hela övriga Europa – var ett patriarkalt samhälle är lite av en självklarhet bland historiker. Men det är för den sakens skull inte helt tydligt hur man sa definiera patriarkalismen.
Av en lycklig händelse hittade jag en debatt om just det i Historisk tidskrift åren 1896 och 1987. Den står mellan å ena sidan Börje Harnesk, som ännu inte disputerad med sin avhandling ”Legofolk” i Umeå och å andra sidan Hilding Pleijel, gammal och vid den här tidpunkten både snart död och mycket känd Kyrkohistoriker i Lund.

Hustavlans Värld
Hilding Pleijel har gjort sin karriär på forskning om Hustavlan. Hustavlan är en uppsättning korta bibelcitat om förhållningsrelger som predikades flitigt under hela den tidigmoderna epoken. Olika förhållningsregler och plikter gällde för män och kvinnor, fäder och söner, döttrar och tjänare etc. Denna hustavlans värld har Pleijel som nyckel för att förstå patriarkalismen. Den innebar att det fanns tre ”stånd” (Inte att förväxlas med de fyra stånden i den svenska riksdagen). Det första var det kyrkliga ståndet uppdelat mellan präst och åhörare, det andra det politiska uppdelat mellan kung och undersåte och det tredje var det mellan husbonde och husfolk.

Dessa tre stånd innebar att det var möjligt att vara överordnad i det ena men underordnad i det andra. Kungen var exempelvis visserligen i topp i det politiska stånden och i sitt eget hushåll, men i kyrkan var han bara en åhörare som prästen kunde läxa upp. (Något som ju ger prästen en mycket stark maktposition, något som jag i andra sammanhang skrivit om här).

Pleijel skriver att Hustavlan var den ideologi som tydligt präglat hela tänkandet fram till 1800-talet. Prästerna predikade den ofta om söndagarna i alla församlingar och de flesta i Sverige bör ha varit medvetna om dess innebörd.

Föränderliga Patriarkalism
Harnesk däremot har såklart både en annan ståndpunkt och en annan utgångspunkt. Han summerar sin Pleijelkritik med: ” Det bevis som anförs från kyrkohistoriskt håll för att Hustavlans patriarkalism behärskade vardagslivet i hushållen, från koja till slott, syftar framför allt på att prästerna predikade om Hustavlan varje söndag. Men vi vet inte hur detta uppfattades och tillämpades av åhörarna. Prästerna fördömde tex. tidigt det norrländska nattfrieriet men det levde ändå kvar långt in på 1800-talets andra hälft”

Harneks ger sig ut för att definiera vad som egentligen krävs för att en relation ska vara patriarkal. Han sätter upp tre kriterier:
1. Den ska baseras på olikhet. Någon är över ordnad någon annan.
2. Den ska ha ömsesidiga åttaganden från båda parterna
3.  Patriarkalismen måste kunna göra anspråk på rätten att ingipa parternas hela sociala liv, och inte inskränka sig till att gälla enbart deras oller som arbetsgivare respektive löntagare.

Men den politiska debatten, konstaterar Harnesk, domineras inte alls av ovanstående värderingar för ens bortåt slutet av 1700-talet. Lagstadningen innan har närmast formen av ett ensidigt förföljande av de landlösa där statsmaktens enda redskap för att skapa ordning och reda och förse jordbruken med den arbetskraft de tror sig behöva är tvång, böter och piska.

Själva begreppet patriarkalism myntas också först på 1800-talet under debatter mellan å ena sidan liberaler, som vill se allt som individuellt teckande kontrakt, å andra sidan konservativa som vill bevara/återgå till den tidigare tvångspolitiken och å tredje sidan någon form av mittenposition som betonar det patriarkala, det ömsesidiga åttagandet att vara goda och trogna varandra.

Han skriver: ”Det är alltså mycket som talar för att patriarkalismen, som vi idag uppfattar den, och vars blomstringstid vi mer eller mindre underförstått förlägger till de allra äldsta tiderna, egentligen utvecklades till att bli en betydelsefull ideologi först vid årtiondena runt sekelskiftet 1800”

Jag lutar i sådana fall åt att kalla den ideologi som föregick patriarkalismen för för-patriarkalism.
Frågan kvarstår ju dock: Hur såg patriarkala och förpatriarkala ideologier ut i praktiken?

Det är något Harnesk har studerat på landsbygden, och som jag snart tänkte skriva något om på den här bloggen. Dessutom är det något jag tänker ägna min uppsats åt, fast då i stadsmiljö.

När Sverige var som DDR

Håller nu på att ta mig igenom tjänstefolkslagarna från 1700-talet igen. Eller Legostadgorna som de kallades. Just denna från 1739.

Innan har jag skrivit om hur det var arbetsplikt på 1700-talet. Det kan man läsa om här.

Men inte nog med att det var arbetsplikt, det var inte heller lagligt att lämna landet hur som helst. Eftersom man var orolig för att tappa ung arbetsför befolkning var man tvungen att ha ett speciellt respass, som bara var giltigt under ett fåtal veckor, utfärdat av lokala myndigheter för att man skulle få åka utomlands. Stannade man utomlands längre än 4 år förlorade man både arvsrätt och undersåtliga rättigheter (som det hette på den tiden, medborgerliga rättigheter fanns ännu inte riktigt på kartan). Åkte man utan respass och blev påkommen fick man böta 100 daler silvermynt, något som borde motsvarat många, många årslöner.

Sjötullen hade instruktioner om att vara extra vaksamma mot just rymmare och stadens lokala makthavare skulle föra lista över alla incidenter så att problemet blev kartlagt.

Levde man dessutom i Norrland eller dagens Finland (som då var svenskt) behövde man till och med respass för att ens kunna lämna länet eftersom myndigheter var oroliga för att bygderna skulle avfolkas helt om de unga friska människorna som skulle tjäna som tjänare fick ta anställning var de ville.

På det hela taget känns 1700-talets Sverige, åtminstone enligt lagen som kanske inte följdes, som den Tyska demokratiska republiken, DDR.

Konservativ berusning när Uppsalas studenter firar Gustav II Adolf

Idag är det årsdagen av slaget vid Lützen, alltså Gustav Adolfdagen. Den firas alldeles speciellt i Uppsala, ett firande som då och då har varit i blåsväder.

2003 vägrade Studentkårens ordförande att vara närvarande, vilket orsakade någonform av punschrusigt konservativt ramaskri och bildandet av ett kårparti (nya mösspartiet) med enda syfte att säkerställa kårens fortsatta medverkande i sådana här tillställningar.

I Uppsala firas Gustav Adolf såklart framför allt för en jättelik donation han gjorde till universitetet som säkrade lärosätets existens för århundraden framåt. Så vitt jag hört finns fortfarande pengar från den donation kvar och förräntar sig och Ekonomikum är byggt på land donerat av kungen.
Själv tycker jag att det är en jätterimlig sak att fira. Men det är något med hur man firar det som gör att det ändå är svårt att inte få obehagliga vibbar.

För det första är ju Gustav Adolfdagen i sig förknippad med nynazister sedan någon gång på 90-talet. Fast man kan ju fira honom för det.
Men det blir lite värre av att firandet sker just genom ett fackeltåg. Själv har jag inte något emot fackeltåg. Det kan vara jättefint! Men det är onekligen också något som mestadels varit förknippat med nynazister de senaste åren. Dessutom är det här fackeltåget fullt med unga människor som med konstlat allvarliga miner bär runt på fanor och standar.

Därtill dyker alltid de mest punschberusade och auktoritetstroende delarna av Uppsala upp vid detta tillfälle. Därtill den vrålkonservativa studentföreningen Heimdal är alltid där, och alla nationers kuratorer står och rasslar med sina medaljer till fackeltåget, samtidigt som kören Allmänna sången sjunger sånger.

Sammantaget blir det lite svårsmält. Fackeltåg + krigarkung + konservativa män + män med medaljer + punsch + kör.

Jag menar alltså inte folk som gör det här är nazister. Självklart inte! Men jag menar att man verkar vara ganska döv för vilka signaler som (förhoppningsvis) ofrivilligt sänds ut.

Fortsätt för all del fira Gustav II Adolf, inte som krigarkung men för att han säkrade universitetets existens. Men kanske kan man göra det lite mer smakfullt ändå.

Var hade man sex på 1700-talet? Och vilken årstid hade man mest sex?

Idag har jag återigen arbetat mig igenom doplängden för utomäktenskapliga barn. Vet inte om den kommer bli intressant för min uppsats, men det är spännande på många andra sätt.

Man kan till exempel utläsa när på året folk hade sex. Och på vilka platser.

Jag vill minnas att Peter Englund tidigare skrivit att folk på 1600-talet ofta hade sex utomhus på grund av trångboddheten. Dagens avskilda sovrum fanns helt enkelt inte så därför fick man söka sig ut i buskarna. Om så är fallet borde dessutom antalet utomäktenskapliga barn som oftast avlats under sommaren.

För att se när på året barnen var avlade (åtminstone enligt vad barnets mamma sagt till prästen) har jag räknat bak alla födselmånader 9 månader bakåt och får då följande siffror:

Jan: 5
Feb: 2
Mar: 6
April: 2
Maj: 2
Juni: 3
Juli: 3
Augusti: 2
Sept: 4
Okt: 4
Nov: 0
Dec: 1

Ingen märkbar peak på sommaren alltså, men en under september- oktober och sedan en annan under januari och februari.
Underlaget är ju dock självklart för litet för att kunna ge några tydliga definitiva resultat, men det tycks i alla fall inte som om det finns någon trend med att barnen avlas på sommaren, snarare är det ganska jämnt utspritt över alla årets månader förutom november och december.

Men var hade folk sex då? Det är förstås lite knepigt att avgöra ur doplängden för oäkta barn, men man kan i alla fall se var dessa utomäkteskapliga förbindelser ägt rum.

Mestadels verkar det vara i någon annans hushåll (kanske i det hushåll man själv tjänade eller var inneboende?) och sedan i vissa fall på Ladugårdslandet (Dagens Östermalm, då glest bebyggt) eller Djurgården.
Djurgården var redan då lite av en nöjesplats, bland annat eftersom det var lättare att smuggla sprit dit.

Alltså verkar man ha legat i andras hushåll, ibland på en krog och om man väl skulle knulla utomhus begav man sig till Djurgården eller Ladugårdslandet.

Oäkta barn, kärlek, kåthet och våldtäkt 1760 på Södermalm i Stockholm

Jag har gått vidare från Vigsellängden till en förteckning över dop av oäkta barn.
Hur fruktbart det här kommer att vara för Uppsatsen vet jag inte, men det är onekligen ett roligare material än vigsellängdens lista på namn och åldrar som klumpas ihop.

Varje nytt barn i längden blir som en liten del av en historia, en historia av kött och blod, kärlek och kåthet. Det är som att läsa extremt komprimerade noveller. Små fragment av berättelser bortgömda i arkiven. Det innehåller både otrohet, en man som förlåter sin fru, en våldtäckt, en man som säger att han vill gifta sig med kvinnan men sen (verkar det) nekar, en annan som hoppar på första bästa skepp till annat land.

Dessutom måste modern uppge var ”lägersmålet” (alltså samlaget) har skett, ett par har träffats hos mjölnaren, en annan bedrog sin man med en sjöman i sitt eget hus, Maria Horn träffade sin kammartjänare i Baron Rosenhanes hus.

Jag klistrar in ett urval här så får ni läsa själva!

22a januari döptes av Comm. Söderbom ett oäkta barn och kallades Peter, vars moder Maria Norgren, född i Grythyttan föregav sig blivit våldtagen på djurgården, 3 veckor för Pingst.

24e januari döptes av Comm. Söderbom ett oäkta barn och kallades Greta, vars moder Greta Sjöberg ifrån Näsby socken i Västmanland, föregav sig blivit kränkt av en okänd blåklädd man, på denna sidan om Ladugårdsbron, Christi himmelsfärdsdagsafton.

28e mars  döptes av Adj. Ljung ett oäkta barn och kallades Catharina Elisabeth född d. 26 dito vars moder är född i Lindköping vid namn Anna Catharina Flinck, föregav fältskärsgesällen Swen Walberg som med convojskepp utrymt vara barnets fader. Lägersmålet skett på Lad___? hos Trait Wegner vid Hundgården.

18e april döpte Adjunkt Ljung ett oäkta barn och kalldes Karl Eric vars moder Hustru Maria Horn sade sig vara född i heliga Ju i Södermanland, och att barnets fader var Kammartjänaren hos Baron Rosenhanse Eric Sjöblom och lägersmålet skett under äktenskapslöfte i Husbykyrka.

16e maj döptes af Adj. Nohrman ett oäkta barn och kallades Eric. Modern född här i staden föregav sjöman Johan Ekroth vara barnets fader, Hon är gift med Rådsman Petter Grafbom och heter Anna Helena Brun, som nyligen senkommit och henne dock icke förskjutit. Lägersmålet skett i Grafboms gård på lilla Badstugatan.

18e juni Föddes ett dödfött oäkta gossebarn, vars Moder Kvinnsperson Anna Catharina Måsberg, ifrån Närke föregav Bryggaren Eric Hörner vara barnets fader och lägermålet skett  hos samma Bryggare Hörner på Ladugårdslandet.