Könslöshetens befrielse, en sorts queerläsning av Krig och Fred

Tänk att kunna fly sin könsidentitet!

1800-talet är tiden då våran könsidentitet blir absolut. Oomkullrunkelig. 1600- och 1700-talen kunde uppvisa en fascination för kvinnor som levde som män, män som levde som kvinnor. Könet var också något mer flytande. Gränser kunde överskridas, människor kunde transformeras.

Men inte på 1800-talet. Gamla berättelser om transvestiter skrevs om. Man la in stycken som underströk hur omöjligt det ändå var för personen att dölja sin födda könstillhörighet.

1800-talet är också den sexuella moralpanikens tid. Jag antar att det kunde göra umgänget över könsgränserna ganska snårigt ibland. Att knyta vänskapsband med en person av det andra (det motsatta?) könet hade blivit lite av ett minfält där man ständigt riskerade att förstöra varandras rykte. Åtminstone inom delar av överklassen.

Kanske är det ett uttryck för det när jag hittar två stycken i Krig och Fred, Leo Tolstojs storverk från 1860-talet, som prisar just könlösheten. Två gånger.

Om den karaktärslöse, slösaktige men godhjärtat sökande greven Pierre står det: ”Alla de unga damerna tyckte om honom, han tänkte aldrig på att visa någon en särskild uppmärksamhet, utan var lika älskvärd mot alla, och alldeles speciellt efter supén. ‘ Han är förtjusande, han har inte något kön’, hette det om honom”

Liknande skrivs om den ogifta arvtagerskan Julie som gillar att hålla stora fester, men som så sakteliga börjar bli för gammal för äktenskap: ”En man som tio år förut hade aktat sig för att dagligen besöka detta hus där det fanns en sjuttonårig flicka – för att varken kompromettera henne eller binda sig själv på något sätt – hyste inte nu några betänkligheter att gå ut och in där och behandlade henne inte som en giftasvuxen dotter i huset utan rätt och slätt som en god bekant utan kön.”

Könlösheten kontrasteras mot Berg och Veras visserligen lyckliga men patetiskt könskodade äktenskap. ”Berg smålog i medvetandet av sin överlägsenhet över denna svaga kvinna. Ty, sade han sig, en förträfflig hustru hade han fått i henne, men en svag kvinna var hon i alla fall, en av dessa varelser som inte förmådde uppskatta mannens värde […]

Och Vera smålog tillbaka i medvetandet av sin överlägsenhet över maken, denne i alla avseenden förträfflige herre som trots allt, i likhet med alla andra män, hade en fullkomligt förvänd syn på livet.

Berg dömde kvinnorna efter sin maka och ansåg dem vara svaga och okunniga varelser allihop. Vera dömde männen efter sin make och ansåg att de allesammans inbillade sig ensamma vara i besittning av all världens förstånd, fast de i själva verket bara var högmodiga egoister som ingenting begrep”

I ett sådant klimat – inte konstigt att människor drömmer sig en vän utan kön!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s