Bellmans ande svävar på något sätt över min Uppsats, och jag har hittat Mollbergs fabrik!

Att jag valt att studera just västra Södermalm runt mitten av 1700-talet har varit lite av en slump. En präst som skrev bättre än den i Nikolaj (som jag först tänkte studera) och ett beslut att försöka lägga mig i krokarna av Mats Hayens avhandling i tid gjorde att jag landade där.

Men ju längre in jag går, desto mer påminns jag om att det är Carl Michael Bellmans uppväxtkvarter jag studerar.
Jag lyssnade och sjöng väldigt mycket Bellman, skråligt och fult, full och nykter, under mina tonår. (Under den perioden då jag kanske snarare borde fördjupat mig i alternativ Synth eller någon annan genre där man inte bara stöter på en massa tråkiga farbröder, men det är en annan historia).
Det är lite som om Bellmans ande börjar att sväva över uppsatsen.

Ungefär med den här minen (Här porträtterad bakfull med morgonsup och smörgås av Tobias Sergel, som han hängde en del med):

image

Jag vet inte om han bor kvar i samma hus 1760 (då han var 20 år), men när jag kommer dit i mantalslängderna ska jag titta särskilt noga på kvarteret Rosendahl (där han föddes).

Idag så hittade jag till min stora glädje ett litet spår efter Bellmans värld. Ett litet spår, men ändå ett spår.
Det handlar om tre personer som är skrivna som arbetandes i Mollbergs fabrik på Södermalm 1755.

Mollberg är en av de mest välkända personerna i Bellmans ”Fredmans Epistlar”. På den eminenta hemsidan  Bellman.net beskrivs han såhär:

Corporal Mollberg;
ägde hus på Hornsgatan, var en tid Fabriks- Idkare, så Ryttare, utan Hus, Häst, och Schabrak, omsider Dansmästare.
Lars Mollberg föddes 1734; han var son till en skräddare och bar dopnamnet Lorentz. Efter en morbror ärvde han ett tröj- och strumpväveri i Stockholm, men sjuttonåringen förmådde inte upprätthålla lönsamheten; på några år hade den vinstrika rörelsen minskat radikalt och 1758 var den helt nedlagd. I stället inrättade han en danslokal i sin lägenhet Grönlund. Han gifte sig 1756 och fick med sin hustru tre barn. Ekonomiskt blir det allt sämre och han tvingas sälja sitt hus och pantförskriva sin moders fastighet. Modern tvingades ta in på fattighus. Mollberg tog värvning och blev ryttare vid livregementet under namnet Yttergren. Dock avancerade han aldrig till korpral, som Bellman titulerar honom. Han dog i lungsot 1772, utfattig.
Som epistelfigur prålar han gärna i uniform, allra helst till häst. Han är en tjusare och kvinnokarl som dock ej gärna tvättar sig eller byter skjorta, och är virtuos på flera instrument.

Det är alltså arbetare på den fabriken som ägdes av Bellmans Mollberg ett par år innan konkursen jag hittat!
Nu hoppas jag bara på att hitta Bellman själv någonstans, eller kanske Norström (som jobbar vid tullen, var gift med Ulla Winblad och kanske var Bellmans barndomskamrat). Kanske till och med den person som nog får beskrivas som Fredmans Epistlars egentliga huvudkaraktär (åtminstone enligt Cornelis vreeswijk): Fader Movitz.

Här är bilden på listan över fabriksarbetare. Det står först namn, om de har försvarssedel (Alltså ett intyg på att man jobbar någonstans, att vara utan var olagligt) och längst till höger var de arbetade.

image

Och förresten, God Jul.

Är mitt undersökningsområde en hög med aska? Om Mantalslängder och att halva Söder verkar ha brunnit ned 1760

Återigen har uppsatsarbetet tagit en oväntad sväng.
Om det är bra eller dåligt vet jag inte än.

För ögonblicket går jag igenom mantalslängderna för 1760. Hitills har jag fokuserat på området Maria västra Som motsvarar på ett ungefär själva Mariaberget och längs med kusten bort till Hornstull i en långsmal remsa. (Övriga delen av västra Södermalm kallas Maria Inre).

Mantalslängderna är skattelängder. Spontant kan tyckas att det inte borde vara världens mest upphetsande källmaterial, såvida man inte är den gråaste av socialdemokrater eller den blåaste av moderater. Men faktum är att det är mycket hjälpsamma.

I Skattelängderna står man inte skriven som person, utan efter hushåll – det tidigmoderna samhällets minste beståndsdel.
Eftersom hushåll och företag är ungefär samma sak (en skomakare arbetar med sina lärlingar och gesäller i verkstaden som ligger i hemmet) är mantalslängderna ett fantastiskt material för att få en inventering på vilka som arbetade var och hur gamla de var. Samt var man bodde såklart.

Nu när jag började grotta i Mantalslängderna fick jag dock en överraskning. Nästan halva Maria västra verkar vara nedbränt i en storbrand. I stora stycken ser längden ut såhär:

HusNr21/22
Bagareänkan Maria Ottos hus avbränt

HusNr23
Hökaren Johan Wychs hus avbränt

Husnr24
Bagaremästaren Joachim Tillanders hus avbränt

HusNr25
Kryddkrämaren Johan Fårrstens hus avbränt

HusNr 26
Jernkrämareänkan Margareta Westermans hus avbränt

De områden som verkar ha kommit undan lågorna verkar främst vara de som ligger i området runt Hornstull, där var bebyggelsen glesare. Lite stugor här och var, ett par större hus och bruk, bland annat en pipfabrik.

Det här kan vara en bra sak för uppsatsen. Det kan också, uppenbarligen, vara en väldigt dålig sak.

För det första måste jag såklart ta hänsyn till den här branden och de påföljande bostadsproblemen många, framför allt fattigare, måste haft i övrig statistik om födslar och dödslar och vigslar och allt vad det är.

Men för det andra kan det här vara en styrka. Eftersom bränder inte var ovanliga i 1700-talets städer finns det absolut skäl att studera hur tjänarsystemet klarar sig i perioden efter en brand. Det kan till och med vara bättre, eftersom de patriarkala relationerna och klassskillnaderna så att säga stresstestas och kanske kommer till tydligare utryck under pressade förhållanden.

Problemet som kan uppkomma är ju dock uppenbart – nämligen att hela övriga delen av det tätbebyggda Maria Inre också har brunnit ned. I sådana fall kommer jag enbart sitta med en hög aska och ett par stugor i stadens utkant som mitt undersökningsområde.

Men förhoppningsvis, och jag tror mig ha skäl att vara hoppfull, finns det gott om kvarter längs Götgatan (som fanns då och finns idag i på samma plats) som fortfarande står, fyllt med medelklasshushåll att analysera. Då kan det glesbefolkade området få representera ett typområde och det vid götgatan ett annat.

Myten att man gifte sig ungt: Kärnfamiljens betydelse för västeuropeisk kultur

Det är en myt att man under tidigmodern tid gifte sig i unga år. Barnäktenskap har alltid varit ovanliga i Västeuropa. Det har att göra med något som man lite svengelskt brukar kalla för the European Marriage Pattern – Det europeiska äktenskapsmönstret.

På den här bloggen har jag många gånger lite försiktigt tassat runt det här äktenskapsmönstret men tänkte att det nu är dags att summera det ordentligt, inte minst för att det är viktigt för att förstå tjänare i tidigmodern tid.

Teorin om det europeiska äktenskapsmönstret har sitt ursprung i ett par artiklar av demografen John Hajnal. Hajnal använder exempel från vitt skilda tidsperioder (15,16,17,18 och 1900-talet) och urskiljer två övergripande mönster för hur man gifter sig och bildar hushåll. Ett som dominerar i åtminstone Nordvästeuropa (Tyska språkområdet, Benelux, norra Frankrike, Storbrittanien, Skandinavien) och ett annat som dominerar i bland annat Indien.

Det ena, det Nordeuropeiska, har följande kännetecken:

1A. Sena äktenskap för båda könen (i genomsnitt över 23 år för kvinnor och över 26 år för männen)

1B. Efter äktenskapet blir paret överhuvud för ett eget hushåll

1C. Innan äktenskapet cirkulerar unga människor i andra hushåll som tjänare

Det andra mönstret karaktäriseras av:

2A. Tidiga äktenskap. I genomsnitt under 26 år för män och i genomsnitt under 21 år för kvinnor.

2B. Det gifta paret flyttar in i ett hushåll som leds av ett äldre par eller en äldre person (änkling/änka)

2C. Hushåll med flera gifta personer kan dela sig i flera hushåll med flera gifta par i.

Eftersom par var tvungna att skaffa eget hushåll när de gifte sig drevs äktenskapsåldrarna upp. Det var vanligt att man gifte sig i sena tjugoårsåldern eller tidiga trettioårsåldern. Fortfarande tidigare än idag förvisso, men mer likt 1950-talets äktenskapsåldrar (vågar jag gissa) än barbariska barnäktenskap.

Att det var otänkbart, eller i alla fall svårtänkbart, för en nybildad familj att leva i samma hushåll som sina föräldrar gav upphov till en sorts pensionssystem, rotat i egendom och inte i släktrelationer. En gammal person kunde låta ett yngre par (förvisso oftast släkt med gamlingen men det är inte nödvändigt) ta över gården, flytta till ett hus vid sidan av och skriva ett kontrakt om försörjning där de yngre åtog sig att försörja den gamle på delar av gårdens överskott.

Mönstret gav också upphov till en mängd (mellan 5-20% av befolkningen) tjänare som oftast var unga och ännu inte hade ett eget hushåll som rörde sig runt mellan byarna och gårdarna och tog tjänst tills man kunde etablera sig som sin egen husbonde någonstans.

Detta alltså till skillnad från exempelvis delar av Sydeuropa eller Indien där det var brukligt att ett ungt gift par istället flyttade in i sina föräldrars hushåll.

John Hajnal hävdar också att det på inget vis ansågs som deklasserande att vara tjänare hos någon annan, eftersom det rimligtvis var en erfarenhet som de flesta i det tidigmoderna Europa hade, någon gång i livet.

Det är väl det här sista jag har en viss invändning mot. Hajnal studerar förvisso uttryckligen landsbygd medan jag själv studerar en stad (Stockholm), men för mina ögon verkar det som om de som hade råd höll sina barn i hemarbete i deras uppväxthem tills de kunde gifta sig hellre än att låta skicka iväg dem som tjänare. Att vara tjänare verkar snarare ha varit del i en nedåtgående social rörelse, något för alla de drängar och pigor som inte hade något att ärva som gav sig in till Stockholm, inte sällan för att dö fattiga i tuberkulos.

Men det är mest som det ter sig för mig i ögonblicket. Ska jag vara säker på min sak behöver jag skriva klart min Master först.

Vad kostade en begravning? (Dödslar i Stockholm 3)

Hur mycket pengar la man ut på en begravning för en piga? Och hur mycket kostade en genomsnittlig begravning?

Tack och lov så har begravningslängden från Maria Magdalena 1760 listor på det här, så därigenom kan man räkna ut på ett ungefär hur mycket social status olika grupper i Stockholm hade.

Självklart kan man göra en massa invändningar, som att man ju inte använde alla pengar på en begravning eller att någon annan kunde betalat begravningen. Men i det tidigmoderna Sverige är kontakter det kanske viktigaste statusredskapet. Begravningen fungerade som en viktig symbol för att visa social status, både för den döde och för den som ombesörjer begravningen, så kan kostnaderna för begravningen ge en ungefärlig bild av var på samhällsstegen man befann sig.

Så för att börja i den mest generella änden – vad kostade genomsnittsbegravningen? Om man räknar bort alla under 18 år så går genomsnittsbegravningen på 20 daler. I dagens penningvärde (uträknat med den fantastiska pengaomvandlaren man kan hitta här) motsvarar det varor för ungefär 2000 kronor i dagens penningvärde, eller motsvarande tjänster för 42.000 kronor.

För att få en bild av hur mycket arbete som krävdes för att ha råd med begravningen är det värdet av tjänsterna man bör utgå ifrån när man beräknar ansträngningen för att få råd, att mängden konsumtionsvaror man får för samma pris är så mycket lägre idag har helt enkelt att göra med vår dramatiskt ökade produktionseffektivitet idag.

Om man räknar på den genomsnittliga begravningskostnaden för de som är skrivna i längden som pigor landar vi på 8 daler. Markant lägre förvisso, men man ska då bära i tanken att den genomsnittliga siffran dras upp ganska ordentligt av ett fåtal som har väldigt dyra begravningar (ibland över 100 daler).

Men vad ska vi jämföra med för att förstå ungefär var på skalan pigorna befinner sig? Jag har använt järnbärarna som jämförelse. Järnbärarna var anställda av staden för att väga järn som skeppades in och ut ur Stockholm. Deras arbete för ansågs som så ansträngande att de fick extra raster och mat och de hölls för att vara så pass starka att de ibland användes som en sorts kravallpolis i händelse av upplopp i staden. Dock var deras löner låga och orsakade vid ett tillfälle uppror bland järnbärarna själva.

Jag tror att det är säkert att säga att järnbärarna definitivt tillhörde stadens lägre skikt, om än inte utfattiga. Deras begravningar kostat i genomsnitt 6.75 daler.

Alltså: Pigor verkar ekonomiskt inte befinna sig i botten, om än verkligen inte i samhällets överskikt. Genom att man har en anställning och antagligen lite kontakter verkar pigorna skilja sig från Stockholms absoluta trasproletariat, vars begravningar ofta inte kostade något alls.

Mer om begravningslängderna i Maria Magdalena församling 1760 finns här:

– Dödslar och födslar på 1700-talets söder

– Vilken årstid var dödligast? Döden i Stockholm del två

Är den historiska atlasen död?

Är den historiska kartboken död? Har Google Maps inte bara dödat de vanliga kartböckerna, utan även haft ihjäl de historiska dito?

När jag var liten brukade jag fascinerat sitta och titta på Herman Lindqvists (på fallande dåligt ritade) kartor över det svenska stormaktsväldets utbreddning. Senare förstod jag att det där med kartor ju inte förklarar så mycket.

En historisk atlas försöker förklara ett historiskt skeende som handlar om människor genom att dela in landområden i olika färger. Så tänkte jag och läste inte historiska atlaser på många många år.

Nuförtiden håller jag för min del på att upptäcka diagramet. Hur mycket information man kan komprimera in i en bild istället för i en text. Och så har jag hittat min gamla historiska atlas (eller mammas egentligen) hemma hos mamma, och lånat med den tillbaka till Uppsala.

Då slår det mig: jag har inte sett en historisk atlas i en bokhandel på evigheter. Och de brukade vara vanliga förr. Tror jag i alla fall. Är det kanske så att Google Earth som helt slagit sönder marknaden för vanliga kartböcker också har rykt undan mattan för historiska kartböcker? Det vore synd, eftersom det knappast finns något bra digitalt redskap för att skapa historiska kartor, ingen känd plattform för att titta på historiska kartor.

En Historisk atlas måste självklart framställas manuellt. Det är också ett redaktionellt arbete där man måste avgöra vad för aspekter man ska ha med på sin karta. Men den har den fantastiska fördelen att den inte dömer om vad man gör med informationen.

image

En normal bok om tex. 30-åriga kriget (1618-1648 i Tyskland) bestämmer inte bara vilket fakta man får reda på, utan också i vilket narrativ den faktan inordnas. Handlar den om fälttågets historia kommer också faktan att inordnas i det. Handlar det om hur hårt den tyska befolkningen drabbades kommer faktan att inordnas i det istället. Men i en historisk atlas, som på bilden ovan, visar den helt enkelt vilka områden som drabbades hårdast. Den informationen kan man å ena sidan använda till att förstå varför man valde att marschera med arméerna på vissa platser (de var tvugna att vistas där det fortfarande fanns mat man kunde plundra) eller hur vissa delar av dåtida Tyskland drabbades olika hårt.

Den historiska atlasen har alltså fått ett litet uppsving för mig, hoppas den inte är död.

Vilken årstid var dödligast? Döden i Stockholm del 2

Vi har helt glömt bort årstiderna. Årstiderna är inte någon pitoresk bakgrund till våra liv, vi lever mitt i dem. De kommer att påverka oss.
Det är lätt att glömma bort idag med elektriska ljus och element. Men när tåg ställs in för att det plötsligt ligger decimetervis med snö och is på spåret konfronteras vi igen med årstidernas påverkan på vår vardag.

Värre än att vi glömmer årstiderna idag är hur historiker ibland glömmer årstider förr.

Som bekant tittar jag igenom begravningslängden för Maria Magdalena församling år 1760 nu. Det jag skrivit tidigare kan läsas här.
För att se vilken påverkan årstiderna verkar ha haft har jag delat upp de döda i tre grupper. Den första gruppen är småbarn, 0-5 år gamla. Den andra är barn, 6-13 år gamla och resterande har hamnat i kategorin vuxen.

Som diagram ser det ut såhär:
image

Eller om man vill betona årscykeln kan det illustreras såhär:

image

Så vad betyder det här?
För det första ser vi ju tydligt att om man klarar sig förbi de första fem åren har man goda chanser att leva til vuxen ålder – vilket både kan betyda till 22 år eller till 90 år.
För det andra ser vi en hög barnadödlighet på senhösten medan vuxna snarare dör på våren.

Jag tror barnadödligheten snarare är att koppla till när på året barnen föddes och att många dog strax därefter och att årstiderna inte har någon större påverkan. Men det kan självklart också vara så att barn var känsligare för det kallare klimatet på vintern.

Den vuxna dödligheten på våren vågar jag gissa har att göra med mattillgång. I bondesamhället var hösten tiden man skördade och vintern tiden man slaktade och då borde det rimligtvis finnas mycket mat. Men på våren hade förråden sinat och kylan dröjde sig kanske kvar än en stund.
Det här mönstret påverkade antagligen Stockholm också. Det var till Stockholm man exporterade sitt överflöd. Så när det var goda skördar på landsbygden var maten mycket billig i staden, eftersom allt överflöd lagrades upp där. När skördarna var dåliga var maten å andra sidan i Stockholm bra mycket dyrare än vad den var på landsbygden, eftersom det var så lite mat som såldes in till stan när det redan gick nöd på bönderna.

Men det är allt bra spännande att mönstret i barnadödligheten är så olikt från den övriga.

När Uppsala universitet var insvept i stanken av ruttnande människokroppar

Jag påminns hela tiden om stankens historiska betydelse. Framför allt likstanken.

Idag har jag varit på ett seminarium om ”Objects and Materiality” med ett gäng studenter från London i Gustavianum.

Gustavianum är den gamla universitetsbyggnaden i Uppsala, byggd första halvan av 1600-talet. Självklart passade vi under pausen på att ta ett gruppfoto i den anatomiska teatern.

Den anatomiska teatern är kupolen placerad längst upp på Gustavianum, byggd lite senare på 1600-talet. Den är formad som en amfiteater där studenterna står i trånga bänkrader och tittar ned på ett bord i mitten där man utförde obduktioner på människokroppar. Helt enkelt en lärosal för läkarstudenter.

När jag stod där nu i december slog det mig hur kallt det var. Våra andedräkter immade och man frös om fingrarna. Dessutom var det mörkt. Jag tänkte på den tid då man stod där i kylan och långsamt lät andedräkterna värma upp lokalen till ett tillstånd av fuktig syrelöshet medan professorn stod och karvade i en halvt frusen människokropp.

Image

Gustavianum med den anatomiska teatern på toppen, sett från Domkyrkans entré

Men värre måste det varit på sommaren. Fram till 1797 låg Uppsalas kyrkogård precis utanför dörren till Gustavianum. Kropparna begravdes grunt och det förekommer upprepade klagomål om både den likstank som plågade hela kvarteret under rötmånaden men också att kropparna begravdes så grunt att regnet ibland sköljde av det tunna jordlagret, blottade kroppsdelar som sedan vilda hundar flockade sig dit för att äta på.

Det var alltså förbi den här kyrkogården man passerade för att komma in i universitetshuset, upp till toppen för att sedan bevittna obduktioner i den berömda anatomiska teatern. Om jag inte missminner mig så var det inte heller ovanligt med nyfikna besökare som gick dit för att titta också, som en sorts underhållning – ett folknöje.

1600-talet med sin förgänglighetsestetik och nyvakna nyfikenhet på vetenskapen är sannerligen det kanske mest skräckromantiska århundradet.

Förresten: Idag är Gustavianum främst ett museum.  Det är verkligen värt ett besök, inte minst eftersom det är gratis för studenter vid Uppsala Universitet.

Dödslar och födslar på 1700-talets söder

Vi vet alla att saker och ting var eländiga förr. Ofta hör vi också om det sanitära eländet i Stockholm under 1700-talet. Exempelvis sägs det att Carl Michael Bellman under en tid (en fattig tid) ska ha bott på en plats som kallades ”flugmötet” – det gathörn där man i staden helt enkelt hivade sina sopor på hög.

Stockholm vid den här tiden har kallats för en av 1700-talets mest ohälsosamma städer. I Bellmansånger märker man också hur döden hela tiden var närvarande, ständigt ett liktåg som tågade förbi, ständigt risken av att själv bli sjuk.

De vanligaste åkommorna i begravningslängden är ”hetsig feber”, ”slag” och ”Lungsot” (idag känt som Tuberkulos).

Ändå häpnar jag när jag får se siffrorna svart på vitt. Om man tittar på antalet dop i doplängden plus antalet dop för oäkta barn i Maria Magdalena församling 1760 (alltså motsvarande västra Södermalm) får vi en siffra på ungefär 250 dop.

Begravningslängden under samma period innehåller inte mindre än 687 begravningar! Mer än dubbelt så många som födslarna.

Stockholm var alltså beroende av ständig inflyttning från den omgivande Mälardalen. Under perioden 1750-1850 stod Stockholms invånarantal i stort sett still trots de vansinnigt höga dödstalen. Någon ting måste dragit människor dit. Någon form av hopp, nödvändighet, längtan eller tvång.

Jag skulle gärna lyckas ta reda på vilken drivkraft det var.