Myten att man gifte sig ungt: Kärnfamiljens betydelse för västeuropeisk kultur

Det är en myt att man under tidigmodern tid gifte sig i unga år. Barnäktenskap har alltid varit ovanliga i Västeuropa. Det har att göra med något som man lite svengelskt brukar kalla för the European Marriage Pattern – Det europeiska äktenskapsmönstret.

På den här bloggen har jag många gånger lite försiktigt tassat runt det här äktenskapsmönstret men tänkte att det nu är dags att summera det ordentligt, inte minst för att det är viktigt för att förstå tjänare i tidigmodern tid.

Teorin om det europeiska äktenskapsmönstret har sitt ursprung i ett par artiklar av demografen John Hajnal. Hajnal använder exempel från vitt skilda tidsperioder (15,16,17,18 och 1900-talet) och urskiljer två övergripande mönster för hur man gifter sig och bildar hushåll. Ett som dominerar i åtminstone Nordvästeuropa (Tyska språkområdet, Benelux, norra Frankrike, Storbrittanien, Skandinavien) och ett annat som dominerar i bland annat Indien.

Det ena, det Nordeuropeiska, har följande kännetecken:

1A. Sena äktenskap för båda könen (i genomsnitt över 23 år för kvinnor och över 26 år för männen)

1B. Efter äktenskapet blir paret överhuvud för ett eget hushåll

1C. Innan äktenskapet cirkulerar unga människor i andra hushåll som tjänare

Det andra mönstret karaktäriseras av:

2A. Tidiga äktenskap. I genomsnitt under 26 år för män och i genomsnitt under 21 år för kvinnor.

2B. Det gifta paret flyttar in i ett hushåll som leds av ett äldre par eller en äldre person (änkling/änka)

2C. Hushåll med flera gifta personer kan dela sig i flera hushåll med flera gifta par i.

Eftersom par var tvungna att skaffa eget hushåll när de gifte sig drevs äktenskapsåldrarna upp. Det var vanligt att man gifte sig i sena tjugoårsåldern eller tidiga trettioårsåldern. Fortfarande tidigare än idag förvisso, men mer likt 1950-talets äktenskapsåldrar (vågar jag gissa) än barbariska barnäktenskap.

Att det var otänkbart, eller i alla fall svårtänkbart, för en nybildad familj att leva i samma hushåll som sina föräldrar gav upphov till en sorts pensionssystem, rotat i egendom och inte i släktrelationer. En gammal person kunde låta ett yngre par (förvisso oftast släkt med gamlingen men det är inte nödvändigt) ta över gården, flytta till ett hus vid sidan av och skriva ett kontrakt om försörjning där de yngre åtog sig att försörja den gamle på delar av gårdens överskott.

Mönstret gav också upphov till en mängd (mellan 5-20% av befolkningen) tjänare som oftast var unga och ännu inte hade ett eget hushåll som rörde sig runt mellan byarna och gårdarna och tog tjänst tills man kunde etablera sig som sin egen husbonde någonstans.

Detta alltså till skillnad från exempelvis delar av Sydeuropa eller Indien där det var brukligt att ett ungt gift par istället flyttade in i sina föräldrars hushåll.

John Hajnal hävdar också att det på inget vis ansågs som deklasserande att vara tjänare hos någon annan, eftersom det rimligtvis var en erfarenhet som de flesta i det tidigmoderna Europa hade, någon gång i livet.

Det är väl det här sista jag har en viss invändning mot. Hajnal studerar förvisso uttryckligen landsbygd medan jag själv studerar en stad (Stockholm), men för mina ögon verkar det som om de som hade råd höll sina barn i hemarbete i deras uppväxthem tills de kunde gifta sig hellre än att låta skicka iväg dem som tjänare. Att vara tjänare verkar snarare ha varit del i en nedåtgående social rörelse, något för alla de drängar och pigor som inte hade något att ärva som gav sig in till Stockholm, inte sällan för att dö fattiga i tuberkulos.

Men det är mest som det ter sig för mig i ögonblicket. Ska jag vara säker på min sak behöver jag skriva klart min Master först.

Annonser

4 thoughts on “Myten att man gifte sig ungt: Kärnfamiljens betydelse för västeuropeisk kultur

    • Det beror lite på vilken tidsperiod.
      Under 1700-talet och 1800-talet blev en större del av befolkningen landlös och just dessa verkar ganska sällan ha gift sig.
      Om jag ska gissa lite tror jag att typ 75% av de som levde till 40 år gifte sig. Men så är det ju många som dör så pass tidigt att de inte hinner. Att många (gifta) dör gör det ju också möjligt för ogifta att få en chans. En familj är ju så att säga ett företag och man tjänar på att driva det som ett par. En ensam person med en gård kommer alltså antagligen att vilja gifta om sig, om så bara för gårdens drift.
      Men det här är lite gissningsvis. Den höga dödligheten ställer ju lite till det med genomsnitt men jag ska försöka kolla upp det här närmre!

    • Vi utlokaliserar arbetet från hemmen. Oh wait. De har ”vi” ju gjort! Tror dock sådana här processer tar något hundratal år. Men vi är onekligen påväg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s