Buskörningar och nedskräpning; Ingenting förändras

1700-talets Politicollegium var vad som senare utvecklades till polisen. Då pysslade de mest med småbrott i gaturummet. I deras rättegångsdiarium från 1763 hittar jag den här pärlan bland kriminalgåtor:

18 maj.
Fiskalen Ström mot Pigan Catharina Wahlberg
Brott: För vattens utkastande genom fönstret uti Gödings hus på drottninggatan.
Dom: Befrias i brist på bevis.

Politicollegiets rättegångsdiarium en underbar källa för att få en liten ledtråd till vad för fuffens människor hade för sig för. Under månaderna maj och juni tas ungefär 125 fall upp, varav 17 stycken (alltså nästan en femtedel) berör tjänare.

4 stycken av brottsmisstankarna rör pigor som häller ut smutsigt vatten på gatan.
12 stycken rör drängar som är ute och buskör.

Antingen så har de blivit påkomna med att köra med ”Onumrerad släde” (registreringsnummer redan på den tiden!) eller för att ha kört häftigt och vårdslöst eller det absolut vanligaste: Att köra utan bjällror.
Ibland blir påföljden böter men ofta kan politicollegiet inter återfinna drängarna eftersom de redan bytt arbetsgivare.

Tjänarnas ”brottslighet” (om den nu är värd att kallas det) skiljer sig dock mycket från andra föreseelser i rättegångsdiariet. Det vanligaste är att anklagas för olika brott gällande försäljning, antingen olaga försäljning eller otidig salu.

Så vad kan vi säga om det här?
Jo, framför allt att det inte är ett nytt fenomen att unga grabbar är ute och buskör, vare sig det är slädar, häst och vagn eller epatraktorer som är tidens transportmedel.
För det andra: Tjänarna verkar Inte ha varit inblandade i olaglig handelsverksamhet i stor utsträckning. Hade de varit det hade det synts i rättegångsdiariet. Istället verkar de någorlunda ha hållit sig till sin tjänst, även om man kanske buskörde lite med vagnen ibland eller bara slängde ut diskvattnet (eller kanske till och med pottans innehåll) genom fönstret.

Annonser

Vem har makten – tjänaren eller husbonden?

Rättegångarna i den södra förstadens kämnärsrätt jag skrivit om tidigare gör det möjligt att se ungefär hur maktförhållandet var mellan husbönder och tjänare. Åtminstone i dom fallen då det drogs till sin yttersta spets – alltså domstol.

(Här har jag skrivit en summering av fallen jag refererar till)

För det första ser vi att husbönder vinner fall oftare än tjänare. Det är främst av två anledningar. Den första att de kan hänvisa till de regler som finns kring tjänarens kontrakt, som var strikta och reglerade i lag och i det mesta favoriserade husbonden. För det andra kunde husbonden ofta dra fram fler vittnen än tjänaren för sin sak.

Att husbönderna kunde få fram fler vittnen kan ha flera förklaringar. Visserligen kan det ju vara så att husbönderna oftare hade ”rätt” och därför naturligt kan få fler vittnen. Men det kan också ha berott på att tjänare ofta var inflyttade från landsbygden till Stockholm och på så vis hade ett mycket mindre kontaktnätverk. Det kan också ha varit så att tjänsten i sig begränsade möjligheterna till att träffa andra och nätverka och på så vis placerade tjänarna i en känslig situation.

Hursomhelst kvarstår faktum att tjänarna inte en enda gång i mina 7 fall använder några vittnen även om husbönderna gör det i de flesta fallen.

Men bilden är inte allt igenom så mörk. Vi ser att tjänare, både manliga och kvinnliga, inte drog sig för att dra sina husbönder inför rätta när de upplevde att något blivit fel, som Pigan Ryberg som vill ha ut en gammal skuld från Styrmansänkan som förmodligen varit hennes tidigare arbetsgivare eller slaktardrängen Erik Östberg som vill ha sin lön för hela året som han enligt lag har rätt till när han blivit olagligen utdriven ur tjänsten. (Om Östbergs berättelse är trovärdig är dock en annan fråga).

Dessutom vinner tjänarna ibland fall. Åtminstone vinner både den tidigare nämnda pigan Ryberg och pigan Funck, som vill ha ut sin orlofssedel från sin tidigare husbonde.

Det är dock tydligt att rätten uppmuntrar till att lösa konflikter i samförstånd mellan husbonde och tjänstehjon, och det är kanske där förklaringen till att tjänare drar sina husbönder inför rätta finns. I en förhandlingssituation mellan tjänare och husbonde har ju onekligen tjänaren färre medel för att få sin vilja fram än husbonden som sitter på både mat, husrum och pengarna. Då kan det ha varit en trygghet, en möjlighet för tjänaren att luta sig på tjänstehjonsstadgan i domstol, om man nu undantagsvis faktiskt hade lagen på sin sida.

Sammanställning av rättsfall i april 1760

Jag har skrivit en liten sammanfattning av alla fallen som involverar tjänare jag stött på bland civilmålen i Södra förstadens kämnärsrätt 1760. De är 7 stycken berättelser som ger en fingervisning om vad som det bråkades om och hur maktbalansen såg ut mellan tjänare och husbönder i Stockholm på 1700-talet.
 
Dessutom är det, precis som doplängden över oäkta barn jag tidigare skrivit om här, som små mikronoveller som lätt får igång ens fantasi! På det hela taget ett mycket roligare material att hantera än den rena statistiken.
 
Jag följer upp mer i veckan med mina tankar om fallen.
Här är dom:
 
1. Christina Funck mot Anna Fahlström, 1 april

Christina Funck har gått till rätten mot sin förra arbetsgivare änkan Anna Fahlström för att hon inte fått ut sin Orlofssedel, alltså ett bevis på att hon lämnat tjänsten på lagligt sätt som alla husbönder var tvungna att skriva till sina tjänare. Efter ett och ett halvt års tjänst har Funck sagt upp sig och det erkänner Fahlström, som representeras av sin son, murdrängen Carl Friedrich Fahlström. Dock hävdar Fahlström att Funck olovligen tagit en halsduk när hon lämnade tjänsten. Funck hävdar att det varit en gåva. Eftersom rätten inte har bevis på annat så åläggs Fahlström att skriva orlofssedeln.
Enligt tjänstehjonsstadgan borde också Fahlström böta 10 daler silvermynt för att hon inte velat skriva någon sedel, men det nämns inte av rätten. Kanske för att rätten tolkar hennes brottmisstankar som nog för att hon skulle låta bli, tills rätten dömt annat.
 
2. Erik Östberg mot Nils Öhman, 2 april
Slaktardrängen Erik Östberg påstår sig ha blivit olagligen sparkad. Därför vill han ha den lön han skulle fått av slaktaren Nils Öhman som om han varit i tjänst, mat och husrum, ett par skjortor och ett par skor till dess han kan hitta ny tjänst.
Öhman går dock till motattack. Öhmans fru har flera gånger (under makens frånvaro) förmanat Östberg för att han inte gjort sina sysslor, vilket påstås ha skadat hushållet. Istället hävdar Öhman att Östberg gjort sina egna sysslor och vägrat att ta order och bara kommit till huset när det varit dags att äta. Slutligen ska han själv ha sagt upp sig på fru Öhmans uppmaning.
 
Ett par vittnen inkallas; Kapverdieskepparen Jacob Böcker avlägger vittnesmål i linje med fru Öhman. Skrivaren Åkerblom vittnar dessutom om att han har skrivit en orlofssedel för Fru Öhman som ska ha getts till Östberg.
Parterna kan inte förlikas. Någon dom hittar jag dock inte i källorna.
Om man ska våga sig på att spekulera så ser det inte bra ut för slaktardrängen Erik Östberg eftersom han har flera vittnen emot sig.
 
3. Peter Philstedt mot Johan Holmqvist
Hökaren Peter Philstedt går till rätten eftersom hans dräng Johan Holmqvist har lämnat hans tjänst och blivit anställd av likvidationskommissarien Lars Friedrich Lenberg utan Philstedts lov. 
Handelsmannen Georg Rivelins och ryttaren Anders Forswall kallas som vittnen och vittnar om att de för Lenbergs del gick ett ärende till Philstedt och frågade om drängen kunde byta tjänst. Forswall väntade utanför under samtalet och hörde inget men Rivelins vittnar att Philstedt sa nej till att låta drängen Johan Holmqvist byta tjänst.
 
Alltså beslutar rätten att Johan Holmqvist ska återgå till sin tjänst hos Peter Philstedt.
Några böter nämns det inget om. Om man räknar det som att Johan Holmqvist sprungit bort ska han förlora sin lön enligt Artikel 6 § 4 och Lenberg borde enligt artikel 4 § 10 få 20 daler silvermynt i böter för att ha försökt locka drängen ur sin tjänst.
 
4. Anders och Margaretha Ahlgren mot Eric Hagman
Den avskedade gardessoldaten (en sån hjärtskärande tjänstetitel!) Anders Ahlgren går till rätten för att han vill att hans dotter Margaretha Ahlgren ska få träda ur sin tjänst hos Eric Hagman.
Margaretha Ahlgren erkänner dock att hon på hösten ingått ett kontrakt på ett år som hon bara tjänat av ett halvt år på och rätten ålägger Ahlgren att tjäna hela året ut.
Det här är det kortaste fallet. Men jag tycker det på något sätt är hjärtskärande.
 
5. Elisabeth Herbst mot Magdalena Dliktman
Lakejen Lorentz Dahlmans hustru Magdalena Dliktman är dragen inför rätten av hustru Elisabeth Herbst. Dliktman arbetar som piga på Herbsts krog. Där har hon låtit sin sjuka make, lakejen Dahlman ligga, utan att informera Herbst därom. Rätten ålägger Dliktman att flytta sin sjuka make någon annanstans inom en vecka eller bli av med sitt jobb.
 
6. Christina Ryberg mot Margaretha Östbeck
Pigan Christina Ryberg har en fodran mot styrmansänkan Margaretha Östbeck på 15 daler kopparmynt.
Antaligen rör det sig om att Ryberg varit piga hos Östbeck innan men inte fått ut sin lön.
Margaretha Östbeck säger att summan är korrekt och rätten ålägger henne att betala den eller ge Ryberg pant motsvarande värdet.
 
7. Lars Diuberg mot Anna Christina Dahlberg
Anna Dahlberg har arbetat som piga för borgaren Lars Diurberg i flera år men har olovligen lämnat tjänsten när hon gift sig med slaktaredrängen Johan Adam Gottschalcks (konstigt efternamn, men jag tror faktiskt det är korrekt).
Diurberg vill att hon återgår till tjänsten och tjänar året ut.
Till sin hjälp har han ett par vittnen som vittnar om att Diurberg och Gottschalcks vid lysningen, som föregår bröllop, kommit överens om att Dahlberg skulle tjäna sin kontraktstid ut. Gottschalck uppges ha sagt att de skulle få till stånd en överenskommelse om när Dahlberg skulle lämna tjänsten, något som dock inte verkar ha skett.
Alltså åläggs Dahlberg enligt artikel 6 § 6 i tjänstehjonsstadgan att återgå till sin tjänst hos Diurberg.
Detta är för övrigt enda uttryckliga referensen till tjänstehjonsstadgan av alla rättsfallen rörande tjänare i april.

Följde tjänare och husbönder lagen 1760? (Bloggens återkomst)

Bloggen har fått gå i ide under julledigheten, tillsammans med mitt pluggande. Det var inte tanken från början, jag har en massa utkast på bloggposter som inte handlar om tjänare på söder 1760 liggandes på datorn nu, men det var så det blev. Kanske kan jag komma tillbaka till dom utkasten senare, när andan faller på.

Men nu tillbaka till Södermalm år 1760.

Den här veckan har jag ägnat åt att transkribera civilmål från södra förstadens kämnärsrätt i april 1760. Hur jag ska fortsätta härifrån är lite oklart, men jag kan åtminstone summera vad jag fått ihop hittills.

Men vi får ta en sak i taget, jag kommer återkomma till flera andra aspekter i dagarna men om vi börjar i den torraste änden, med frågan huruvida lagen (tjänstehjonsstadgan som man kan läsa om både lite här och var på bloggen) följdes kan vi ta vår utgångspunkt hos Börje Harnesk som studerat tjänare på landsbygden. Han skriver: Försöken att genom lagstiftningen detaljreglera förhållandet mellan tjänstefolket och deras husbönder måste på det hela taget ha varit ineffektiva. I praktiken fungerade sannolikt arbetsmarknaden på landsbygden till stor del som en fri arbetsmarknad som styrdes av de ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Försöken att lösa dess problem med utom-ekonomiska metoder hämtade från det gamla samhället var på förhand dömda att misslyckas. (Legofolk, sid 38)

I mitt material har jag hittat både aspekter som stödjer delar av det Harnesk skriver om, men också delar som motsäger det.

April månad var en tidpunkt då det var möjligt att säga upp sin tjänst i Stockholm (till skillnad från övriga landet kunde man där ingå kontrakt både på hösten och våren av någon anledning) och jag tänkte att april är en bra start i undersökningen eftersom man kan vänta sig en hel del trassel med tjänstehjonen då. Mycket riktigt. Ungefär en fjärdedel av fallen rör tjänare (7 stycken) och av dessa så handlar fyra stycken om tjänare som med mer eller mindre fog vill träda ur tjänsten.

Av samtliga fall hänvisas det till Tjänstehjonsstadgan bara en enda gång, då en piga har gift sig med en slaktardräng och utan tillåtelse lämnat tjänsten hos sin husbonde, som nu går till rätten för att kräva att hon ska tjäna året ut. I många fall är det rimligt att lagen skulle utdömt böter, oavsett om det är tjänaren eller husbonden som borde böta, men rätten låter sig nöjas med att tjänaren går ur tjänsten alternativt att husbonden låter tjänaren gå.

Det verkar som om lagen framför allt fungerar som något att luta sig på när en förhandling mellan husbonde och tjänare inte lyckas. Rätten visar också en tydlig strävan efter att parterna hellre ska göra upp konflikten med varandra än att rätten själv ska behöva döma.

Så långt är jag helt med Börje Harnesk. (Även om Harnesk skrivit om att det är något oklart om lagen ens var känd i rikets alla delar, något som åtminstone tydligen inte är fallet i Stockholm där den hänvisas till om än sparsamt). Dock så är lagens bokstav inte långt ifrån den faktiska praktik som verkar funnits.

Tjänarna verkar genomgående ha ingått kontrakt på ett helt år och kan inte lämna sin tjänst i förtid utan arbetsgivarens samtycke. I målen hänvisas det hela tiden till vilka villkor man kommit överens om med sin husbonde som verkar stämma alldeles utmärkt överens med de som lagen stipulerar.

Det verkar alltså som om lagen i dess regleringar avspeglade en faktisk praktik i Stockholm, även om kämnärsrätten sällan utdelade böter för brytande av lagen utan snarare strävade efter att upprätthålla god ordning i området genom att uppmuntra till förhandling.