Följde tjänare och husbönder lagen 1760? (Bloggens återkomst)

Bloggen har fått gå i ide under julledigheten, tillsammans med mitt pluggande. Det var inte tanken från början, jag har en massa utkast på bloggposter som inte handlar om tjänare på söder 1760 liggandes på datorn nu, men det var så det blev. Kanske kan jag komma tillbaka till dom utkasten senare, när andan faller på.

Men nu tillbaka till Södermalm år 1760.

Den här veckan har jag ägnat åt att transkribera civilmål från södra förstadens kämnärsrätt i april 1760. Hur jag ska fortsätta härifrån är lite oklart, men jag kan åtminstone summera vad jag fått ihop hittills.

Men vi får ta en sak i taget, jag kommer återkomma till flera andra aspekter i dagarna men om vi börjar i den torraste änden, med frågan huruvida lagen (tjänstehjonsstadgan som man kan läsa om både lite här och var på bloggen) följdes kan vi ta vår utgångspunkt hos Börje Harnesk som studerat tjänare på landsbygden. Han skriver: Försöken att genom lagstiftningen detaljreglera förhållandet mellan tjänstefolket och deras husbönder måste på det hela taget ha varit ineffektiva. I praktiken fungerade sannolikt arbetsmarknaden på landsbygden till stor del som en fri arbetsmarknad som styrdes av de ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Försöken att lösa dess problem med utom-ekonomiska metoder hämtade från det gamla samhället var på förhand dömda att misslyckas. (Legofolk, sid 38)

I mitt material har jag hittat både aspekter som stödjer delar av det Harnesk skriver om, men också delar som motsäger det.

April månad var en tidpunkt då det var möjligt att säga upp sin tjänst i Stockholm (till skillnad från övriga landet kunde man där ingå kontrakt både på hösten och våren av någon anledning) och jag tänkte att april är en bra start i undersökningen eftersom man kan vänta sig en hel del trassel med tjänstehjonen då. Mycket riktigt. Ungefär en fjärdedel av fallen rör tjänare (7 stycken) och av dessa så handlar fyra stycken om tjänare som med mer eller mindre fog vill träda ur tjänsten.

Av samtliga fall hänvisas det till Tjänstehjonsstadgan bara en enda gång, då en piga har gift sig med en slaktardräng och utan tillåtelse lämnat tjänsten hos sin husbonde, som nu går till rätten för att kräva att hon ska tjäna året ut. I många fall är det rimligt att lagen skulle utdömt böter, oavsett om det är tjänaren eller husbonden som borde böta, men rätten låter sig nöjas med att tjänaren går ur tjänsten alternativt att husbonden låter tjänaren gå.

Det verkar som om lagen framför allt fungerar som något att luta sig på när en förhandling mellan husbonde och tjänare inte lyckas. Rätten visar också en tydlig strävan efter att parterna hellre ska göra upp konflikten med varandra än att rätten själv ska behöva döma.

Så långt är jag helt med Börje Harnesk. (Även om Harnesk skrivit om att det är något oklart om lagen ens var känd i rikets alla delar, något som åtminstone tydligen inte är fallet i Stockholm där den hänvisas till om än sparsamt). Dock så är lagens bokstav inte långt ifrån den faktiska praktik som verkar funnits.

Tjänarna verkar genomgående ha ingått kontrakt på ett helt år och kan inte lämna sin tjänst i förtid utan arbetsgivarens samtycke. I målen hänvisas det hela tiden till vilka villkor man kommit överens om med sin husbonde som verkar stämma alldeles utmärkt överens med de som lagen stipulerar.

Det verkar alltså som om lagen i dess regleringar avspeglade en faktisk praktik i Stockholm, även om kämnärsrätten sällan utdelade böter för brytande av lagen utan snarare strävade efter att upprätthålla god ordning i området genom att uppmuntra till förhandling.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s