Tjänarens fysiska plats i samhället (bänkböcker)

Sitter i skrivande stund på stadsarkivet i Stockholm. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom bänklängderna för Katarina och Klara församling i mitten av 1700-talet (i Stockholm). Maria Magdalena, där jag brukar hämta mitt material, hade inte några bevarade bänklängder så jag fick komplettera på annat håll.

Frågan jag ställer mig är vilken plats tjänarna hade i samhällsordningen. Detta kan manifestera sig rent fysiskt. 1700-talet är fortfarande ett paradsamhälle, även om detta håller på att förändras. Tornerspel, parader, processioner visar samhällsordningen fysiskt. De med högst rang går först, med dyrast kläder. Jag antar att det var liknande i kyrkan. I kyrkoarkivens bänkböcker kan man se vem som har hyrt vilken bänk i kyrkan.
Frågan är såklart då var tjänarna sitter i kyrkan. Är det med sina husbönder? Eller har husbönderna hyrt en plats för sina tjänare? Eller betalar tjänarna själva? Sitter de tillsammans med gesäller, sjömän och timmermän eller sitter alla pigor och drängar i en hög för sig själva, avskärmade från den övriga delen av den arbetande befolkningen?

Svaret är tyvärr inte helt tydligt. Bänkböckerna är tjocka och lite svåröverskådliga.

image

Katarinas bänklängd. Tjock bok.

Man kan i alla fall skissa lite generella drag. Längst fram i varje ”kvarter” (samling bänkar) sitter det människor ur medelklassen (men minns att medelklass på 1700-talet betydde mer än det gör idag). Där finner vi fabrikörer, perukmakare och Kapveridekaptener. Lite längre bak sitter Tygvävarna, en och annan järnbärare, styrmän etc.

image

Katarinas bänklängd igen. Här ser vi bland annat (nedifrån) en Fänrik och en Kapverdiekapten

På kvinnosidan ser det i allt väsentligt lika dant ut, fast det står ”Tygvävarens hustru” istället för ”tygvävaren”.

Längst bak finns ofta ett antal outhyrda bänkar. Jag förmodar att det var där många tjänare satt.
Men vissa husbönder valde att hyra hela bänkrader bland bänkarna längst bak, så att deras tjänare satt där samlade. Visserligen inte tillsammans med husbonden, men fortfarande samlade inom hushållet. De flesta tjänare verkar dock inte behöva sitta på den bänk husbonden hyrt åt dem.

Vissa hyrde också egna bänkar. Några på de finare raderna, fast det är ovanligt. De flesta på de ”klapp eller fällbänkar” som fanns i alla fall i Katarina kyrka. Där sitter de, till synes män och kvinnor blandat (till skillnad från de övriga bänkarna där man satt könsseparerat), änkor, sjömän, pigor och tygvävare, en och annan timmer man, etc.

Ett fåtal, som slaktardrängar och framför allt betjänter satt på bänkrader lite längre fram, uppblandade med medelklassen.

På det hela taget ger det en ganska bra bild om vilken position tjänaren hade i 1700-tals samhället. Oturligt nog är det inte en särskilt entydig bild – men det avspeglar nog verkligheten ganska väl.

Annonser

Från fulla nationalister till slipade karriärister – Kårvalets historia

Det finns många sätt att organisera en studentkår på. Det finns dessutom ständiga diskutioner om omstruktureringar, hetast blir dem när det rör valsystemet till kårens högsta beslutande organ – Fullmäktige. Perspektivet är ofta kortsiktigt. Uppsala studentkår styr för närvarande av kårpartiet UUS, ”Uppsalas universitetsstudenter” som kanske kan beskrivas som snarare studentfackliga än studentpolitiska. Deras främsta fråga på senare tid har varit kårvalets avskaffande till förmån för ett system där olika undersektioner till kåren skickar representanter till fullmäktige.

Jag själv var förra verksamhetsåret (12/13) personligen insyltad i de här konflikterna då jag debatterade till stöd för det nuvarande listvalsystemet, men det är en annan historia. Jag tänkte försöka lyfta blicken en aning och försöka skissa historien om Uppsala studentkårs valsystem. Det är en historia som inte så mycket handlar om kårens verksamhet eller demokratiska förankring utan om studenternas självbild.

Det mesta här är nedskrivet från minnet, så om jag har fått något om bakfoten får man gärna rätta mig.

Nationerna skickar representanter
I arla urtid, när kåren grundades på 1850-talet och fram till 1960-talet någon gång var nationerna stommen i kåren. Det var nationerna som skickade representanter som beslutade i kårens högsta beslutande organ. Det var på den tid det inte fanns så hiskeligt många studenter i Uppsala och en gissning är att nationernas förankring bland de studenter som fanns var god.
Nationerna är starka traditionsbärare i Uppsala (på gott och ont). Kåren må ha arbetat för bra saker (och ibland dåliga) men systemet understryker studenten som traditionsbärare.

Listvalsystemet
Med tiden anklagades de som styrde kåren för att vara pampar, korrupta, avlägsna från studenternas verklighet och orepresenativa. Kanske är det också sant. Kanske inte. Viktigare är att många nya studenter från många nya samhällsgrupper kommit in till universitetet under 50 och 60talet.

Studenten var inte längre en punschberusad yngling i frack, ”Full som en kaja men med fosterlandet på läpparna” utan en intellektuell upprorisk politisk kraft. Tänk liksom Paris 68.

Nationssystemet byttes ut mot ett listvalsystem som i svenska riksdagen. Högerfalangen, då med starka kopplingar till den konservativa studentföreningen Heimdal samlades i UUS medan den radikala falangen samlades i andra kårpartier.

(Som ett sidospår kan nämnas att vänstern först ville avskaffa kåren, och det var också nära på att hända under några tumultartade år på 60-talet. Nuförtiden verkar de snarare vara tvärt om. De som vill om inte avskaffa så i alla fall demontera kåren är UUS och de borgerliga kårpartierna.)

Listvalsystemet är alltså den nya intellektuella och revolutionära studentens system.

Sektionsvalsystem
Listvalsystemet är fortfarande det system man använder sig av i Uppsala studentkår idag. Men tankar finns på ett annat system baserat på representanter efter utbildningsinriktning. Det har visserligen inte införts än, men man kan ju ändå spekulera i vad det betyder för identiteten.

Program blir vanligare. Studenter väljer i mindre utsträckning att läsa fria kurser (kanske för att de tröttnat på frågan ”vad blir man på det då”). Istället är studierna upplagda som ett program på väg till en examen. Jag tror det handlar om arbetsmarknadsanpassning. På ett program ”blir man någonting”. Studietiden i allmänhet har fogats in i diskussionen om anställningsbarhet. Man studerar för att få ett bra jobb.

Därmed ökar också kravet på kåren att hålla arbetsmarknadsdagar och andra typer av evenemang som kan slå bryggor till framtida jobb för sina studenter.
Dessutom så är programstudenter lätta att organisera eftersom de behåller sina klasser någorlunda övertid. De har ofta programföreningar som annordnar sociala aktiviteter och driver olika frågor mot sina institutioner som rör utbildningen. Allt det är såklart utmärkt, men det är ett engagemang som ytterst bottnar i den egna studentgruppen, inte i en viss typ av övertygelse (som det är med kårpartierna).
Att främst bli företrädd av någon som studerar samma sak som en själv är självklart viktigt om det är där, som civilingeniör eller översättare eller vad det månde vara, identiteten sitter.

Den nya programstudenten är inte den intellektuella revolutionära studenten (i alla fall inte som självbild) utan snarare en karriärsstudent.

Alltså
Från traditionalist till politisk och samhällsomstörtande för att tillslut landa i karriärshungrigt anställningsbar. Nästan som en marxistisk Tes-Antites-Syntesmodell!

PC, Apple eller penna och papper?

Vilka är det som använder Mac-datorer och vilka använder PC?
Då och då har jag roat mig med att notera vilka anteckningsdon kursare använder i skolan. Här är på ett ungefär vad jag funnit:

Inom den studentpolitiska rörelsen använder de flesta papper och penna som anteckningsdon (antagligen för att behovet av att anteckna inte alltid är så stort). Men det är ändå tydligt att det är Appleprodukter som har högst status. De personer som har höga positioner eller rykte om sig att vara kompetenta eller vad det nu må vara har alla Apple-grejer. Appledatorer, Ipads och Iphones. Dessutom visar de tydligt upp användningen av dessa. Använder sociala medier flitigt, instagrammar gärna bilder på sin dator på olika sätt, etc.

Vid två tillfällen har jag sett Apple dominera vid universitetet, för det första i korridorerna på Engelska Parken (där humanisterna håller till) och å andra sidan när jag följde med min flickvän på en socialpsykologiföreläsning. Socialpsykologiklassen bestod till stor del av personalvetare och jag tror att det är där någonstans som man hittar en förklaringsmodell. Ju mer orienterad mot arbetsmarknaden eller tillvaron utanför universitetet man är, desto viktigare blir olika typer av materiella statussymboler, ex Mac-datorer.

För att kontrastera: I min nuvarande klass i tidigmodern historia använder de flesta (dock inte alla) elektronik för att anteckna, men ingen har en Appledator! Just nu går jag också 7,5poängaren ”Svensk 1700-talskultur i Europeiskt perspektiv”, och där är det inte bara helt fritt från Appledatorer, jag är rent av den enda som överhuvud taget använder elektronik för mina anteckningar.

Att de som står närmre, eller åtminstone är mer tydligt orienterade mot, arbetsmarknaden i högre utsträcking köper Appleprodukter betyder givetvis inte att de som har en tydligare akademisk inriktning skulle vara mindre statusbenägna. Snarare tvärt om. Men man verkar spela inom olika statussystem.

Det är helt enkelt lite creddigt med en tegelstenslaptop från 90-talet bland historikerstudenter.
Det här ändras emellertid när man kommer upp bland de anställda. Där verkar de flesta lämna sin dator (PC förmodar jag) på sitt kontor, men bland de som har med en laptop vid föreläsningar har ganska ofta en Mac.

Detta är resutatet av mina osystematiska observationer. Jag skulle gärna vilja höra vad er uppfattning är!

1000 år av byråkrati

Jag förbluffas gång på gång av Sveriges byråkratiska traditioner. Framför allt som historiker(-student), Jag finner det till och med svårt att förklara med kulturella eller strukturella förklaringar. Det är som om kärnan i den svenska folksjälen är byråkrati. Knätofsar, dalahästar, välfärdssamhället och falukorv är alla sentida uppfinningar ställt bredvid byråkratisering. För att ta ett exempel:

I boken People Meet the Law från 2000 läser jag: ”The Nordic countries differ from, say, England and France by having had written law codes in the vernacular ever since the Middle Ages.”

Den första svenska nedskrivna lagen mig veterligen är Västgötalagen, nedskriven någon gång på 1280-talet. Det är inte mer än ett eller två hundra år sedan det huvudsakliga kommunikationsmedlet i skrift var att hugga in kantiga figurer i stora stenar som man ställde vid vägkanter. Den latinska skriften har nätt och jämt hunnit etablera sig i Sverige och det finns inte mer än en handfull stenkyrkor i landet, ändå har det redan börjat skrivas lagar på folkspråk. 

Det är ganska spektakulärt.

 

———————————–

För övrigt: Aktiviteten på bloggen har varit låg senaste tiden. Det är inte för att den är döende utan för att jag varit inne i en skrivfas med min uppsats. Men det kommer ändras.

 

 

Sverige