Från fulla nationalister till slipade karriärister – Kårvalets historia

Det finns många sätt att organisera en studentkår på. Det finns dessutom ständiga diskutioner om omstruktureringar, hetast blir dem när det rör valsystemet till kårens högsta beslutande organ – Fullmäktige. Perspektivet är ofta kortsiktigt. Uppsala studentkår styr för närvarande av kårpartiet UUS, ”Uppsalas universitetsstudenter” som kanske kan beskrivas som snarare studentfackliga än studentpolitiska. Deras främsta fråga på senare tid har varit kårvalets avskaffande till förmån för ett system där olika undersektioner till kåren skickar representanter till fullmäktige.

Jag själv var förra verksamhetsåret (12/13) personligen insyltad i de här konflikterna då jag debatterade till stöd för det nuvarande listvalsystemet, men det är en annan historia. Jag tänkte försöka lyfta blicken en aning och försöka skissa historien om Uppsala studentkårs valsystem. Det är en historia som inte så mycket handlar om kårens verksamhet eller demokratiska förankring utan om studenternas självbild.

Det mesta här är nedskrivet från minnet, så om jag har fått något om bakfoten får man gärna rätta mig.

Nationerna skickar representanter
I arla urtid, när kåren grundades på 1850-talet och fram till 1960-talet någon gång var nationerna stommen i kåren. Det var nationerna som skickade representanter som beslutade i kårens högsta beslutande organ. Det var på den tid det inte fanns så hiskeligt många studenter i Uppsala och en gissning är att nationernas förankring bland de studenter som fanns var god.
Nationerna är starka traditionsbärare i Uppsala (på gott och ont). Kåren må ha arbetat för bra saker (och ibland dåliga) men systemet understryker studenten som traditionsbärare.

Listvalsystemet
Med tiden anklagades de som styrde kåren för att vara pampar, korrupta, avlägsna från studenternas verklighet och orepresenativa. Kanske är det också sant. Kanske inte. Viktigare är att många nya studenter från många nya samhällsgrupper kommit in till universitetet under 50 och 60talet.

Studenten var inte längre en punschberusad yngling i frack, ”Full som en kaja men med fosterlandet på läpparna” utan en intellektuell upprorisk politisk kraft. Tänk liksom Paris 68.

Nationssystemet byttes ut mot ett listvalsystem som i svenska riksdagen. Högerfalangen, då med starka kopplingar till den konservativa studentföreningen Heimdal samlades i UUS medan den radikala falangen samlades i andra kårpartier.

(Som ett sidospår kan nämnas att vänstern först ville avskaffa kåren, och det var också nära på att hända under några tumultartade år på 60-talet. Nuförtiden verkar de snarare vara tvärt om. De som vill om inte avskaffa så i alla fall demontera kåren är UUS och de borgerliga kårpartierna.)

Listvalsystemet är alltså den nya intellektuella och revolutionära studentens system.

Sektionsvalsystem
Listvalsystemet är fortfarande det system man använder sig av i Uppsala studentkår idag. Men tankar finns på ett annat system baserat på representanter efter utbildningsinriktning. Det har visserligen inte införts än, men man kan ju ändå spekulera i vad det betyder för identiteten.

Program blir vanligare. Studenter väljer i mindre utsträckning att läsa fria kurser (kanske för att de tröttnat på frågan ”vad blir man på det då”). Istället är studierna upplagda som ett program på väg till en examen. Jag tror det handlar om arbetsmarknadsanpassning. På ett program ”blir man någonting”. Studietiden i allmänhet har fogats in i diskussionen om anställningsbarhet. Man studerar för att få ett bra jobb.

Därmed ökar också kravet på kåren att hålla arbetsmarknadsdagar och andra typer av evenemang som kan slå bryggor till framtida jobb för sina studenter.
Dessutom så är programstudenter lätta att organisera eftersom de behåller sina klasser någorlunda övertid. De har ofta programföreningar som annordnar sociala aktiviteter och driver olika frågor mot sina institutioner som rör utbildningen. Allt det är såklart utmärkt, men det är ett engagemang som ytterst bottnar i den egna studentgruppen, inte i en viss typ av övertygelse (som det är med kårpartierna).
Att främst bli företrädd av någon som studerar samma sak som en själv är självklart viktigt om det är där, som civilingeniör eller översättare eller vad det månde vara, identiteten sitter.

Den nya programstudenten är inte den intellektuella revolutionära studenten (i alla fall inte som självbild) utan snarare en karriärsstudent.

Alltså
Från traditionalist till politisk och samhällsomstörtande för att tillslut landa i karriärshungrigt anställningsbar. Nästan som en marxistisk Tes-Antites-Syntesmodell!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s