Ett handelsmanna-äventyr på världshaven 2

Tidigare har jag skrivit lite om kryddkapplöpningen på 1600-talet och diverse sjö-äventyr både här och här.

Jag tänkte redogöra för ytterligare ett sjöäventyr, helt enkelt för att det var så filmiskt att läsa om att jag vill dela med mig.

Det handlar om den engelska äventyraren sir Edward Michelbornes “upptäcktsfärd” till Ostindien 1604.

Michelborne har blivit snuvad på direktörsposten hos det engelska East-India Company som hade monopol på handeln med fjärran östern. Dock lyckades han få tillstånd av kungen att genomföra en “upptäcksfärd” dit och tog tillfället att plundra och begå så mycket jävligheter han klarade av påvägen. Han seglar österut, kapar skepp och jävlas med nederländska köpmän och samlar på sig en mycket stor last dyrbara varor tills han ligger i Bantams hamn i dagens Indonesien.

När de ligger för ankar ser de en stor Djonk med minst åttio japaner på däck. Engelsmännen bestämmer sig såklart för att plundra plundra den. Första steget var att undersöka om det fanns något av värde och engelsmännen lyckas bli inbjudna till båten där japanerna tar emot dom som vänner, visar dom runt och pekar till och med ut dom dyrbaraste varorna i sin last. Det visar sig att japanerna är sjörövare och har just plundrat skeppet fullt av varor.

Efter engelsmännens besök ber japanerna om att själva få besöka den engelska båten och efter som Michelborne tänkte att ett nej vore oartigt så välkomnas dom.

Tydligen var det så att japanerna, och det visste förstås inte Michelborne, var okända i området och tilläts inte att gå iland med vapen i någon hamn, men nu klättrade fler och fler japaner ombord på det egenlska skeppet, pratade och skrattade med besättningen och visades runt. Mitt i skratten tystnade japanerna, drog sina svärd och började hacka engelsmännen sönder och samman med sina svärd.

Panik och tumult utbryter, de engelska plundrarna höll plötsligt själva på att bli plundrade, och många av dom höggs ihjäl. Räddningen blev att en del av besättningen som var iland beväpnade sig med pikar och rusade upp på skeppet och motade in japanerna i kajutan. När engelsmännen stängt dörren visste de inte riktigt vad de skulle göra. Ingen ville vara den som stormade in först eftersom det skulle innebära en säker död tills de kommer på idén att göra lös några av sina egna kanoner och rikta mot kajutan. Sagt och gjort. Kanonerna laddas med skrot, sätts mot väggen och skjuts av. Innifrån hörs ångestfyllda skrik och sedan tystnad. När engelsmännen banar sin väg genom bråten visar det sig att nästan alla japanerna är döda.

Då vänder det engelska skeppet sig mot den japanska djonken och skjuter med sina kanoner tills besättningen ber om nåd. Men ingen nåd fanns att få och engelsmännen massakrerar de kvarvarande japanska sjörövarna. En japan överlevde. Han berättade att deras plan varit att skära halsen av alla engelsmännen och bad sedan om att få bli ihjälhuggen. Engelsmännen bestämmer sig istället för att hänga honom från masten, men repet går av och den stackars mannen faller i vattnet, varifrån han antagligen lyckades simma iland.

Allt detta återgivet i boken Muskotkriget av Giles Milton. Jag tycker det är en fantastisk historia (om än blodig, brutal och såklart på sina sätt fullständigt avskyvärd) med engelsmän som möter japaner i Indonesien i en tid då de båda länder nätt och jämt kände till varandras existens. Hur tolkande sköttes och om striden verkligen förflöt som beskrivit är nog svårt att vara säker på. Minns att skildringen bygger på engelska redogörelser som kanske inte alltid (aldrig?) är obejktiva. Men en bra historia är det i alla fall.

Annonser

Ett handelsmanna-äventyr på världshaven del 1

Innan har jag skrivit en liten recension av boken Muskotkriget. Boken i sig innehåller ett par historier så fantastiska att jag bara måste återge dom här på bloggen. Så här kommer en redogörelse över den engelska handelsmannens James Lancasters resa till kryddöarna i dagens Inonesien 1591.

Till en början var de tre små fartyg, Edward Bonaventure, Penelope och Merchant Royal med ungefär 200 man som seglade iväg på vårkanten 1591. Till en början gick allting strålande. Skeppen kom fram till Kaniarieöarna och fortsatte därifrån mot ekvatorn och lyckades överfalla och plundra ett förbipasserande portigusiskt skepp fyllt med vin, olja och kapris.

Innan skeppen var över ekvatorn så hade dock flera dött av skörbjugg i ett klimat som kaptenen beskrev som “Sällsamt ohälsosamt”. Just söder om ekvatorn drabbades expeditionen av stormar och tornados och sveptes då väster ut, över atlanten, mot Brasilien. Tre månader hade gått och skörbjuggen fortsatte utan att man kunde få tag på frukt. Man styrde kosan mot södra Afrika och gjorde ett strandhugg, man köpte där kött av lokalbefolkningen men hittade ingen frukt (som skulle botat skörbjuggen).

Man konstaterade då att hälften av besättningen inte längre kunde tjänstgöra på grund av långt skriden skörbjugg (som först drabbar en som trötthet, sedan gulnar huden, tandköttet släpper greppet om tänderna, musklerna sväller up, lederna blir stela och sedan dör man) att man bestämde sig för att skicka hem hälften av besättningen med ett av skeppen och fortsätta fram med bara två båtar med minimal besättning. Strax därefter svepte ytterligare en storm in, sänkte en av båtarna och en blixt slog ned i den andra, dödade fyra (det beskrivs som att deras nackar vreds av pga. chocken från blixten). Då kvarstår alltså bara en båt med gles besättning. Strax därefter dödas en skeppare på båten av lokalbefolkningen då han går iland i dagens Mocambique för att leta efter vatten.

Dock får man hjälp av ett portugisiskt skepp som skickar över en kanot med en “neger” i, som har varit i Ostindien och som Engelsmännen tar till fånga för att använda som guide. Men det gick inte särskilt bra. Skeppet söker sig mot en ögrupp utanför arabiska halvön men missar den på grund av ofördelaktiga vindar som drar skeppet i en annan riktning. Istället tar de sikte på Nikobarerna, en annan ö-grupp, som de också misslyckas att navigera sig till. När de så småningom tar sig fram till Malaysia så har det fått så lite att äta att bara ett trettiotal besättningsmän fortfarande lever. Där stöter de på ytterligare en portugisisk båt påväg till Goa som de såklart anfaller. Eftersom det portugisiska skeppet är så tungt lastat lyckas engelsmännen vinna striden och kan plundra henne på kanoner, vin och ett särskilt start russinvin.

De fortsätter seglatsen men kommer vilse runt Ceylon och besättningen vägrar att segla vidare och man vänder således hem. På väg tillbaka i altanten stannar man på ön St Helena, då obefolkad men med ett litet kapell för de förbipasserande sjömännen. När sjömännen närmar sig kapellet hör de mässande sång därifrån och tror först att det är ett spöke. När de väl sparkat in dörren finner de en av sina gamla expeditionskamrater, en skräddare som följt den första sjukbåten hem men varit så sjuk att det ansetts att han skulle ha bättre chans att överleva på land än på båten. På ön hade han visserligen tillfrisknat men 14 månader av total isolering hade försämrat hans psykiska hälsa. Han blev helt enkelt galen av ensamheten och när engelsmännen kom blev han så glad att han inte sov på 8 dagar och dog av det.

Från St Helena mojnar vinden och de ligger stilla på havet tills de lyckas ta sig till västindien istället, där går dom (som vanligt uthungrade) sjömännen iland för att proviantera och lämnar bara fem man kvar på båten. Dom fem som är kvar på båten kapar då förtöjningarna och seglar iväg. Dom hörs aldrig mer av.

Strandsatta på den västindiska ön Isla Mona får besättningen vänta en månad innan ett fransk skepp kommer förbi, skeppet hittar dom genom att sjömännen tänder stora eldar på stranden, och tar dom hem till Frankrike och därifrån tar sig besättningen till England. Då är 25 personer fortfarande vid liv.

Expeditionen var knappast vinstinbringande, men ändå lite av en framgång. Man hade ju trots allt tagit sig till dom Ostindiska öarna… Självklart är jag djupt tacksam över att själv slippa delta i en sådan orgie av jävligheter som dom första handelsresorna till Indonesien, men det är onekligen fascinerande att läsa om.

 

Recension: Muskotkriget av Giles Milton

Som sommarläsning läser jag Muskotkriget av Giles Milton. Boken (som är en fack-bok) handlar om konflikterna och krigen om muskotöarna i dagens Indonesien under början av 1600-talet.

Ända sedan antiken har Europa importerat kryddor, bland annant muskot, från ostindien genom Indien, över till mellanöstern och därifrån via medelhavet. Det var den handeln som gjorde både ottomanerna och venetianarna rika. Det var drömmen om att kunna segla förbi alla dessa mellanhänder och inösa hela vinsten för sig själv som var drivkraften till upptäcksfärderna som bland annat ledde till att Columbus upptäckte Amerika.

Boken fokuserar på Engelsmännen och i viss mån Holländarna och baseras på dagboksanteckningar, reseskildringar och brev. Det ensidiga fokuset på västerländska sjöfarare gör att skildringarna av kungarna, furstarna och sultanerna de möter under sina resor blir platta. Utländska potentater blir reducerade till orientalistiska karikatyrer. Inte sällan betecknas de som ombytliga, lättsamma och barbariska.

Samtidigt får strukturerna en undanskymd plats, utgången av konflikterna beskrivs som resultatet av vissa personerna idoghet, flit, arbete eller intelligens snarare än de strukturella förutsättningarna för den ena parten att segra över den andra. Hade författaren månat om att visa upp en mer förstående och empatisk sida när det gällde människorna som befolkar hans verk skulle boken otvivelaktigt känts mer angelägen.

Men detta förtar inte att det är en fantastisk bok! Framför allt för berättelserna från de enskilda handelsexpeditioner som handelsmännen i de ostindiska kompanierna drar iväg på. Berättelserna är ofta minst lika dramatiska och fulla av snabba vändingar som vilken piratfilm som helst. Här kan man exempelvis läsa om holländare som blir överfallna av japanska sjörövare i hamnen Banta runt Indonesien. Striden böljar fram och tillbaka över det holländska skeppet tills japanerna gömmer sig i kajutan och holländarna rullar fram kanoner, sätter dom till väggen och skjuter av och spränger således bort japanerna och halva sitt eget skepp.

Det är alltså tveklöst en händelsernas historia som skrivs och som sådan en av de mest spännande och underhållande som jag har läst, så länge man lyckas hålla författarens strukturblinda och orientaliska röst på en armlängds avstånd.