Ett handelsmanna-äventyr på världshaven del 1

Innan har jag skrivit en liten recension av boken Muskotkriget. Boken i sig innehåller ett par historier så fantastiska att jag bara måste återge dom här på bloggen. Så här kommer en redogörelse över den engelska handelsmannens James Lancasters resa till kryddöarna i dagens Inonesien 1591.

Till en början var de tre små fartyg, Edward Bonaventure, Penelope och Merchant Royal med ungefär 200 man som seglade iväg på vårkanten 1591. Till en början gick allting strålande. Skeppen kom fram till Kaniarieöarna och fortsatte därifrån mot ekvatorn och lyckades överfalla och plundra ett förbipasserande portigusiskt skepp fyllt med vin, olja och kapris.

Innan skeppen var över ekvatorn så hade dock flera dött av skörbjugg i ett klimat som kaptenen beskrev som “Sällsamt ohälsosamt”. Just söder om ekvatorn drabbades expeditionen av stormar och tornados och sveptes då väster ut, över atlanten, mot Brasilien. Tre månader hade gått och skörbjuggen fortsatte utan att man kunde få tag på frukt. Man styrde kosan mot södra Afrika och gjorde ett strandhugg, man köpte där kött av lokalbefolkningen men hittade ingen frukt (som skulle botat skörbjuggen).

Man konstaterade då att hälften av besättningen inte längre kunde tjänstgöra på grund av långt skriden skörbjugg (som först drabbar en som trötthet, sedan gulnar huden, tandköttet släpper greppet om tänderna, musklerna sväller up, lederna blir stela och sedan dör man) att man bestämde sig för att skicka hem hälften av besättningen med ett av skeppen och fortsätta fram med bara två båtar med minimal besättning. Strax därefter svepte ytterligare en storm in, sänkte en av båtarna och en blixt slog ned i den andra, dödade fyra (det beskrivs som att deras nackar vreds av pga. chocken från blixten). Då kvarstår alltså bara en båt med gles besättning. Strax därefter dödas en skeppare på båten av lokalbefolkningen då han går iland i dagens Mocambique för att leta efter vatten.

Dock får man hjälp av ett portugisiskt skepp som skickar över en kanot med en “neger” i, som har varit i Ostindien och som Engelsmännen tar till fånga för att använda som guide. Men det gick inte särskilt bra. Skeppet söker sig mot en ögrupp utanför arabiska halvön men missar den på grund av ofördelaktiga vindar som drar skeppet i en annan riktning. Istället tar de sikte på Nikobarerna, en annan ö-grupp, som de också misslyckas att navigera sig till. När de så småningom tar sig fram till Malaysia så har det fått så lite att äta att bara ett trettiotal besättningsmän fortfarande lever. Där stöter de på ytterligare en portugisisk båt påväg till Goa som de såklart anfaller. Eftersom det portugisiska skeppet är så tungt lastat lyckas engelsmännen vinna striden och kan plundra henne på kanoner, vin och ett särskilt start russinvin.

De fortsätter seglatsen men kommer vilse runt Ceylon och besättningen vägrar att segla vidare och man vänder således hem. På väg tillbaka i altanten stannar man på ön St Helena, då obefolkad men med ett litet kapell för de förbipasserande sjömännen. När sjömännen närmar sig kapellet hör de mässande sång därifrån och tror först att det är ett spöke. När de väl sparkat in dörren finner de en av sina gamla expeditionskamrater, en skräddare som följt den första sjukbåten hem men varit så sjuk att det ansetts att han skulle ha bättre chans att överleva på land än på båten. På ön hade han visserligen tillfrisknat men 14 månader av total isolering hade försämrat hans psykiska hälsa. Han blev helt enkelt galen av ensamheten och när engelsmännen kom blev han så glad att han inte sov på 8 dagar och dog av det.

Från St Helena mojnar vinden och de ligger stilla på havet tills de lyckas ta sig till västindien istället, där går dom (som vanligt uthungrade) sjömännen iland för att proviantera och lämnar bara fem man kvar på båten. Dom fem som är kvar på båten kapar då förtöjningarna och seglar iväg. Dom hörs aldrig mer av.

Strandsatta på den västindiska ön Isla Mona får besättningen vänta en månad innan ett fransk skepp kommer förbi, skeppet hittar dom genom att sjömännen tänder stora eldar på stranden, och tar dom hem till Frankrike och därifrån tar sig besättningen till England. Då är 25 personer fortfarande vid liv.

Expeditionen var knappast vinstinbringande, men ändå lite av en framgång. Man hade ju trots allt tagit sig till dom Ostindiska öarna… Självklart är jag djupt tacksam över att själv slippa delta i en sådan orgie av jävligheter som dom första handelsresorna till Indonesien, men det är onekligen fascinerande att läsa om.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s