Ett handelsmanna-äventyr på världshaven 2

Tidigare har jag skrivit lite om kryddkapplöpningen på 1600-talet och diverse sjö-äventyr både här och här.

Jag tänkte redogöra för ytterligare ett sjöäventyr, helt enkelt för att det var så filmiskt att läsa om att jag vill dela med mig.

Det handlar om den engelska äventyraren sir Edward Michelbornes “upptäcktsfärd” till Ostindien 1604.

Michelborne har blivit snuvad på direktörsposten hos det engelska East-India Company som hade monopol på handeln med fjärran östern. Dock lyckades han få tillstånd av kungen att genomföra en “upptäcksfärd” dit och tog tillfället att plundra och begå så mycket jävligheter han klarade av påvägen. Han seglar österut, kapar skepp och jävlas med nederländska köpmän och samlar på sig en mycket stor last dyrbara varor tills han ligger i Bantams hamn i dagens Indonesien.

När de ligger för ankar ser de en stor Djonk med minst åttio japaner på däck. Engelsmännen bestämmer sig såklart för att plundra plundra den. Första steget var att undersöka om det fanns något av värde och engelsmännen lyckas bli inbjudna till båten där japanerna tar emot dom som vänner, visar dom runt och pekar till och med ut dom dyrbaraste varorna i sin last. Det visar sig att japanerna är sjörövare och har just plundrat skeppet fullt av varor.

Efter engelsmännens besök ber japanerna om att själva få besöka den engelska båten och efter som Michelborne tänkte att ett nej vore oartigt så välkomnas dom.

Tydligen var det så att japanerna, och det visste förstås inte Michelborne, var okända i området och tilläts inte att gå iland med vapen i någon hamn, men nu klättrade fler och fler japaner ombord på det egenlska skeppet, pratade och skrattade med besättningen och visades runt. Mitt i skratten tystnade japanerna, drog sina svärd och började hacka engelsmännen sönder och samman med sina svärd.

Panik och tumult utbryter, de engelska plundrarna höll plötsligt själva på att bli plundrade, och många av dom höggs ihjäl. Räddningen blev att en del av besättningen som var iland beväpnade sig med pikar och rusade upp på skeppet och motade in japanerna i kajutan. När engelsmännen stängt dörren visste de inte riktigt vad de skulle göra. Ingen ville vara den som stormade in först eftersom det skulle innebära en säker död tills de kommer på idén att göra lös några av sina egna kanoner och rikta mot kajutan. Sagt och gjort. Kanonerna laddas med skrot, sätts mot väggen och skjuts av. Innifrån hörs ångestfyllda skrik och sedan tystnad. När engelsmännen banar sin väg genom bråten visar det sig att nästan alla japanerna är döda.

Då vänder det engelska skeppet sig mot den japanska djonken och skjuter med sina kanoner tills besättningen ber om nåd. Men ingen nåd fanns att få och engelsmännen massakrerar de kvarvarande japanska sjörövarna. En japan överlevde. Han berättade att deras plan varit att skära halsen av alla engelsmännen och bad sedan om att få bli ihjälhuggen. Engelsmännen bestämmer sig istället för att hänga honom från masten, men repet går av och den stackars mannen faller i vattnet, varifrån han antagligen lyckades simma iland.

Allt detta återgivet i boken Muskotkriget av Giles Milton. Jag tycker det är en fantastisk historia (om än blodig, brutal och såklart på sina sätt fullständigt avskyvärd) med engelsmän som möter japaner i Indonesien i en tid då de båda länder nätt och jämt kände till varandras existens. Hur tolkande sköttes och om striden verkligen förflöt som beskrivit är nog svårt att vara säker på. Minns att skildringen bygger på engelska redogörelser som kanske inte alltid (aldrig?) är obejktiva. Men en bra historia är det i alla fall.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s