Vad håller ihop ett samhälle? Pesten och doktorandansökan

Ett par (alldeles för få) doktorandplatser i historia har utlysts i Stockholm och Uppsala och jag tänkte söka dit, lite på vinst och förlust. Så just nu går jag runt och grubblar på projekt till den forskningsplan jag ska lämna in som huvuddel i ansökan. Den rationella delen av mig vill skriva förslag på ett torrt, enkelt, teoretiskt orienterat ämne, men jag dras ändå hela tiden med en lust till  den kladdiga, trassliga och empiriska verkligheten.

Det ämne jag arbetar mest med just nu är pesten i Stockholm 1710. Jag hoppas på att det skulle kunna användas som ett sätt att titta på vilka de bärande institutionerna är i människors liv. För att ta ett (icke-Stockholmskt) exempel:

I mitten av 1600-talet härjades London av en pestepidemi. När man upptäckte det första fallet tog kvarteret i stadsdelen beslut om att isolera den familjen som pesten uppträtt i. Huset stängdes och en religiös fras målades med röd färg på fasaden och en vakt ställdes utanför för att se till att familjen inte gick ut och att familjen fick mat av de pengar som kvarteret tillsammans samlat in till dem som var sjuka.

I bara det här exemplet finns det tre olika aktörer (eller vad man nu ska kalla det) i krishanteringen. Det är familjen, kvarteret och en referens till gud (även om kyrkan inte deltar i insatsen). Man kan jämföra det här med det misstänkta fall av Ebola som upptäcktes i Sverige för några veckor sedan (det visade sig att det inte var Ebola utan något annat, tack och lov!). Den misstänkt Ebolasjuke togs in på ett sjukhus och isolerades. Aktörerna här är andra, det är för det första individen som isoleras, inte hela hushållet, och det är landstinget som tar hand om fallet, inte kvarteret.

Jag tror, eller hoppas i alla fall, att om jag slipar lite på terminologi och teoriapparater att en undersökning av vilka organisationer eller föreställningar människor litade till under pestepidemin i Stockholm 1710 så bör det bli möjligt att göra sig en föreställning om vad för institutioner som var viktiga i den tidigmoderna stadsmänniskans liv.

Dessutom så är pesten i Stockholm både (så vitt jag funnit hittills) outforskad och fylld med mänsklig tragik, skräck, förvirring, stank smuts och död toppat med böner till gud, förhoppning om förskoning. Det är som en Nick Cave-sång.

Annonser

Ryska Revolutionen: Om Personkult och varför Putin inte är demokrat

Fortsätter med läseanteckningar från Interpreting the Russian Revolution. De två tidigare finns här och här.

Ryssland verkar aldrig riktigt kunna bli demokratiskt. Landet har gått från Ivan den förskräcklige på 1500-talet, till Stalin på 1900-talet och Putin på 2000-talet. (Vän av ordning kanske vill lyfta rösten nu och påpeka att det ändå finns grader i helvetet, och det är ju sant! Men låtom oss bortse från det en stund).

Det ligger nära till hands att skylla den ryska despotin på ett underutvecklat politiskt system eller tänkande. Så var det i alla fall i hög utsträckning för revolutionärerna i den ryska revolutionen. De själva, socialistintelligentian, var skolade i marxistiska begrepp, en västerländsk politisk diskurs. Stora delar av folket, framför allt på landsbygden, var å andra sidan kvar i en mycket äldre föreställningsvärd.

Staten och Tsaren var för många samma sak. Så när Tsaren störtats och soldater skulle svära trohet till den nya regeringen och kyssa fanan var det många som vägrade, eftersom de associerade själva staten till Tsarriket. Vissa sa att de ville ha en ”republik utan stat” och menade en stat utan tsar.

Andra uttryckte att de ville ha en republik, precis som i England (som ju är en monarki) där man valde tsaren. Vissa ville välja en president och svarade på frågan om vem de i sådana fall skulle rösta på: ”Tsaren”.

Makten, staten och personen var för många så intimt förknippade att vägen var öppen för en karaktär som skulle ersätta tsaren, med ledarkult och allt. Under tiden mellan Februarirevolutionen och Oktoberrevolutionen var den mannen Kerenskij.

Kerenskij ståendes framför soldater med handen över bröstet. Vissa sa att han försökte efterlikna Napoleon, andra skämtade att han slitit ut armen efter att ha skakat hand med för många.

Kerenskij var först justitieminister och sedan regeringschef i den provisoriska regeringen och alltid regeringens mäktigaste politiker som gjorde sin karriär på att kunna medla och stå över de två grälande parterna – socialisterna och de borgerliga. Hans stil var teatralisk, känslosam, personlig. Han pratade med alla på lika villkor, klädde sig i enkla kostymer och behandlades som en stort politisk konstnär. Medaljer med hans ansikte spreds. När han senare även blev överbefälhavare klädda han sig i en enkel uniform (Som sedan blev mode bland övriga revolutionärer, spred sig till Kina där även Mao antog modet och på så vis gav upphov till Mao-Pyjamasen) och soldater kysste marken framför honom.

Men när krigets motgångar fortsatte minskade hans popularitet. Höger och vänstersidan gled längre ifrån varandra och Kerenskij sågs inte längre som en enande kraft utan kanske snarare som en förrädare – av båda sidor.

Alternativen var två. Å ena sidan Lenin, Bolsjevikernas ledare. Även om Lenin inte var särskilt karismatisk så hade han en så fullständig kontroll över sitt parti att ”Bolsjevik” egentligen var det samma som att vara en anhängare till Lenin, på samma sätt som att ”Mensjevik” i grunden var att ogilla Lenin.

Lenin

Lenin. Tillskillnad från Kerenskij och Kornilov hade Lenin en look ungefär som en kontorist. Kostymen hand anlände till Ryssland i 1917 var för övrigt köpt på PUB i Stockholm.

Det andra, mer konservativa var Kornilov. Kornilov var son till en kosackbonde och sågs således som legitim ur revolutionärt perspektiv, men var nära knuten till armén. Under kriget hade han avancerat till Generallöjtnant efter att ha genomfört flera bravader, bland annat att fly från krigsfångeläger i Österrike-Ungern tillbaka till Ryssland. Han omgav sig med en livvakt av turkiska krigare och odlade någon form av kult av hjältemodet. Han sågs som högerns hopp i opposition till Kerenskij och Lenin.  I september 1917 försökte han sig också på en kupp. Det började med att han marscherade med sina trupper mot Petrograd för att ta makten men blev stoppad av ett stort uppbåd av arbetare och sattes i arrest. (Senare anslöt han sig till den vita sidan under ryska inbördeskriget och blev dödad av röda trupper 1918).

220px-Kornilov_1917

Kornilov bärs som en hjälte på soldaters axlar 1917.

Den här ledarkulten, som alltså gjorde en övergång från att vara handla om tsaren till att röra Kerenskij som sedan blev den kult som var kring ledarna i Sovjetunionen var alltså inget specifikt kommunistiskt, kanske snarare specifikt ryskt.

Som jag skrev innan ligger det nära till hands att tänka att det handlar om bristande politisk utveckling. Men jag tror att det kan ha andra, snårigare, förklaringar. Ta till exempel ordet demokrati:

Under revolutionsåret var alla i Ryssland demokrater, men demokrati användes på ett helt annat sätt i Ryssland. Med demokrati ansåg man, från ”folkets” håll en sorts social demokrati, ett styrelseskick där alla var jämlika, alla fick mat för dagen, alla fick välstånd och stod emot Bourgeoisien, som var dess motsats, där kapitalister förtryckte arbetarna och bönderna. Ett av demokratiens kärntecken var alltså för många att överklassen inte fick vara med och bestämma. Den västerländska demokratin där alla (åtminstone formellt) har lika mycket makt skulle alltså inte uppfyllt kraven för det man uppfattade som demokrati på gatan en Petrograd 1917.

För att dra en parallell till dagens Ryssland så har jag läst att ryssar anser den västerländska parlamentariska demokratin som opassande i Ryssland. Istället har dessa (och om de är i majoritet i Ryssland eller inte vet jag inte) att Ryssland har sin egen, unikt ryska, form av demokrati som under en period lanserades som ”Supreme Democracy”, även fast det ser ut som något som i Sverige kort och gott skulle kallas för en korrupt demokrati.

Kanske, jag är inte säker men kanske, är det så att Ryssland har en egen tradition av politiskt tänkande som är svårt för Väst-européer att ta sig till, eftersom dess terminologi är så lik vår, men dess innebörd ofta främmande.

Sång och revolution; Mer om den ryska revolutionen

Jag fortsätter att läsa och skriva om  Interpreting the Russian Revolution av Orlando Figes och Boris Kolonitskii. (Ett tidigare inlägg finns här)

Oktoberrevolutionen var en kupp av bolsjevikpartiet mot den sittande regeringen ledd av Kerenskij. Februarirevolutionen å andra sidan, som föregick oktoberrevolutionen, var ingen planerad händelse. Många rebell och kommunistledare var tagna på sängen av den spontana revolution de så länge väntat på. Därför är det omöjligt att skönja någon uttänkt plan eller strategi bakom februarirevolutionen, den följde massans logik och impulser snarare än någon bolsjevikisk partistrategs.

Revolutionen fick sin livkraft ur olika symboler. Viktigast av allt kanske sången. Tsarens hemliga polis såväl som deltagande i demonstrationer rapporterar alla om hur massan alltid sjöng. Den tusenhövdade sången gjorde att vem som helst när som helst kunde bli revolutionär, bara genom att stämma in med de andra protesterande gick man omedelbart från att vara åskådare till att vara deltagare.

Man sjöng sällan Internationalen, även om den var den marxistiska traditionens favoritsång så var den nära på okänd i dåtida Ryssland. Vanligtvis sjöng man Marseljäsen eller Arbetarmarseljäsen. Den vanliga, franska, Marseljäsen var problematiskt på flera sätt. Den var för det första nationalsång för en stat som Ryssland då låg i krig med, för det andra så ansågs den av socialister i Frankrike vara en symbol för patriotism snarare än socialistisk revolution, en symbol för den Bourgeoisie som tagit de ledande ställningarna i Frankrike efter revolutionen snarare än för arbetarklassen.

Arbetarmarseljäsen med engelska undertexter:

Arbetarmarseljäsen å andra sidan var skriven av en ryss på 1800-talet med en helt annan text än den franska, full av de svältande massornas förtvivlan, ilska och revanschlusta mot överklassen. Även dess melodi skilde sig en del från dess Franska förlaga.

Inte nog med att massorna alltid sjöng, när militärer började desertera och ansluta sig till revolutionen följde regementenas militärorkestrar med. Överallt där en orkester började spela kända revolutionssånger anslöt sig människor, på så vis blev militärorkestrarna en sorts ledare eller samlande punkt för demonstranterna.

Utöver sångerna hade färgen röd en central färg. Visserligen är färgen socialisternas traditionella färg, men i Ryssland har den en mer vid betydelse. Själva ordet för rött är synonym med ”Vacker” (Därav röda torget för övrigt) och bars även av vissa kyrkliga potentater för att markera närhet till gud. På så sätt fick färgen en betydelse utöver bara det socialistiska idéarvet. ‘

Alla röda saker kunde vara revolutionära, ett exempel är en av revolutionens första dager då en folkmassa stannade på ett torg framför en samling kosacker, rädda för att bli nedhuggna. En ung kvinna steg fram ur folkmassan med en bukett röda rosor. Hon gick fram mot Kosackernas kapten, sträckte ut blommorna mot honom. Människorna på torget stod tysta och väntade på reaktionen. När kaptenen tog emot rosorna steg ett tusenfalt ”Hurra” från torget, Rosorna och röda band hängdes över kaptenens häst. Man ansåg att han genom att ta emot rosorna också tagit emot revolutionen och inte skulle göra demonstranterna illa.

Med Kejsarörnen, den ryska dubbelörnen, var det tvärt om. De revs ned, smältes ned, förstördes, deformerades vart man än fann dem. Örnutrensningen var urskiljningslös. Exempelvis försökte en handlare rädda sin affärs utsmyckning med en skyllt som upplyste om att ”detta är en Italiensk örn” till ingen nytta. Dubbelörnen, fast utan krona, spira och äpple som den kejserliga, var dock fortfarande symbolen för den ryska regeringen, men även dessa örnar revs ned och förstördes.

Månaderna efter februarirevolutionen etablerades flertalet partier, borgerliga grupperingar, Socialistrevolutionärerna, Mensjevikerna, Bolsjevikerna, etc. Men de delade ännu alla samma kulturgemenskap i revolutionssymboliken. Arbetarmarseljäsen spelades på teateröppningarna, vid statsbesök med mera. I Petrogradsovjeten stämde Socialistrevolutionärer tillsammans upp i Internationalen (som över tid blev allt mer känd) tillsammans med Bolsjevikerna, även om de var bittra fiender (vilket i och för sig accentuerades då ledaren för SR:arna pekade mot Bolsjevikerna när man sjöng om ”Bödlarna”).

Även om sånger och hejar-ramsor fortfarande spelar en stor roll i politiska rörelser idag, i alla fall vänster ut, så måste jag säga att jag drömmer om tusenhövdade demonstrationer som inte skriker de vanliga, slitna och tråkiga ”Kaaaaampen fortsätter.. XXXX ska krossas” utan som istället stämmer upp i en långsam, kvalfull och beslutsam sång.

Som avslutning: Den tidiga ryska revolutionens främsta sorgesång över döda revolutionskämpar. På engelska heter den You fell victim, oklart hur jag bäst ska översätta det till Svenska. ”Du blev offer”? ”Du offrades”? ”Du blev Martyr”?

Hur rykten och politisk pornografi möjliggjorde den ryska revolutionen

Just nu läser jag kursen ”Revolution, kultur och samhällsliv”. I den ingår boken Interpreting the Russian Revolution av Orlando Figes och Boris Kolonitskii. Eftersom det är mycket läsning tänkte jag låta bloggen vara en plats för läseanteckningar.

Det första kapitlet understryker hur stor roll ryktesspridningen hade för att bereda vägen för den ryska revolutionen. I århundraden hade revolution och förändring omöjliggjorts av personkulten kring Tsaren. Härskare i många europeiska länder har ansetts vara utvalda av gud. I Ryssland togs tanken ett steg längre. Tsaren var inte bara utsänd av gud, han var också guds ställföreträdare på jorden. Att trotsa Tsaren var inte bara landsförräderi, det var en synd mot gud, en biljett till helvetet.

En intensiv ryktesspridning om Tsarfamiljens sexliv blev nyckeln till att undergräva Tsarens upphöjda ställning. Rasputin, munken som var Tsarinnans gunstling och som vårdade kronprinsen, utpekades som Tsarinnans älskare, Tsaren ansågs vara impotent. Ordet spreds på gatan, i förbjudna tryck, teaterpjäser och som skvaller och blev med tiden upphöjt till allmän sanning bland hög som låg. De sexuella anklagelserna slog dubbelt. För det första profanerades tsarfamiljen, för det andra knöt det an till en uråldrig föreställning om manlighet; Om Tsaren inte kunde kontrollera sin fru, hur kan han då styra ett land? Tsarens förmåga till att få stånd blev direkt knyten till politiken.

image

Rasputin håller ett fast grepp om Tsarinnans bröst

Bortsett från sexuella rykten fanns också mycket oro om Tsarinnans tyska bakgrund. I kriget med Tyskland eskalerade oron till konspirationsteorier om att den kejserliga familjen höll på att förråda Ryssland till Tyskarna. Ryktena blev så etablerade att landets generaler undanhöll Tsarfamiljen information om truppernas placeringar eftersom de var övertygade om att den informationen genast skulle överlämnas till tyskarna. Armén började knorra, soldater var måttligt intresserade av att offra sina liv i ett krig när de var övertygade om att landets högsta ledning bedrog dem och att motarbeta Tsaren var itne längre landsförräderi, tvärtom kunde det vara en patriotisk handling att störta förrädarna.

Efter revolutionen byggde Kerenskijregimen vidare på ryktesspridning för att legitimera sitt maktövertagande. Man tillsatte en utredningskommission för att granska hovet och fortsatte att mjölka (de påhittade) skandalerna.

Författarna hävdar att ryktesspridningens roll tidigare har underskattats. Själv slås jag över hur likt det är den franska revolutionen, som Robert Darnton har skrivit om i sin bok Revolution och pornografi som driver en liknande tes om att en förutsättning för störtandet av monarkin var den rika flora av pornografiska texter som utmålade kungen som impotent och Marie Antoinette som en nymfoman. När det idag talas om twitters funktion under den arabiska våren ska vi nog inte bedra oss själva till att tro att det är tekniken i sig som har gjort revolutionen möjlig. Sett i ett längre tidsperspektiv anar jag snarare att det kan vara revolutionens ständiga tändande gnista, ryktesspridningen, som mobiliserar folkmassorna, precis som när Bastiljen stormades 1789 eller i Petrograd 1917.