Sång och revolution; Mer om den ryska revolutionen

Jag fortsätter att läsa och skriva om  Interpreting the Russian Revolution av Orlando Figes och Boris Kolonitskii. (Ett tidigare inlägg finns här)

Oktoberrevolutionen var en kupp av bolsjevikpartiet mot den sittande regeringen ledd av Kerenskij. Februarirevolutionen å andra sidan, som föregick oktoberrevolutionen, var ingen planerad händelse. Många rebell och kommunistledare var tagna på sängen av den spontana revolution de så länge väntat på. Därför är det omöjligt att skönja någon uttänkt plan eller strategi bakom februarirevolutionen, den följde massans logik och impulser snarare än någon bolsjevikisk partistrategs.

Revolutionen fick sin livkraft ur olika symboler. Viktigast av allt kanske sången. Tsarens hemliga polis såväl som deltagande i demonstrationer rapporterar alla om hur massan alltid sjöng. Den tusenhövdade sången gjorde att vem som helst när som helst kunde bli revolutionär, bara genom att stämma in med de andra protesterande gick man omedelbart från att vara åskådare till att vara deltagare.

Man sjöng sällan Internationalen, även om den var den marxistiska traditionens favoritsång så var den nära på okänd i dåtida Ryssland. Vanligtvis sjöng man Marseljäsen eller Arbetarmarseljäsen. Den vanliga, franska, Marseljäsen var problematiskt på flera sätt. Den var för det första nationalsång för en stat som Ryssland då låg i krig med, för det andra så ansågs den av socialister i Frankrike vara en symbol för patriotism snarare än socialistisk revolution, en symbol för den Bourgeoisie som tagit de ledande ställningarna i Frankrike efter revolutionen snarare än för arbetarklassen.

Arbetarmarseljäsen med engelska undertexter:

Arbetarmarseljäsen å andra sidan var skriven av en ryss på 1800-talet med en helt annan text än den franska, full av de svältande massornas förtvivlan, ilska och revanschlusta mot överklassen. Även dess melodi skilde sig en del från dess Franska förlaga.

Inte nog med att massorna alltid sjöng, när militärer började desertera och ansluta sig till revolutionen följde regementenas militärorkestrar med. Överallt där en orkester började spela kända revolutionssånger anslöt sig människor, på så vis blev militärorkestrarna en sorts ledare eller samlande punkt för demonstranterna.

Utöver sångerna hade färgen röd en central färg. Visserligen är färgen socialisternas traditionella färg, men i Ryssland har den en mer vid betydelse. Själva ordet för rött är synonym med ”Vacker” (Därav röda torget för övrigt) och bars även av vissa kyrkliga potentater för att markera närhet till gud. På så sätt fick färgen en betydelse utöver bara det socialistiska idéarvet. ‘

Alla röda saker kunde vara revolutionära, ett exempel är en av revolutionens första dager då en folkmassa stannade på ett torg framför en samling kosacker, rädda för att bli nedhuggna. En ung kvinna steg fram ur folkmassan med en bukett röda rosor. Hon gick fram mot Kosackernas kapten, sträckte ut blommorna mot honom. Människorna på torget stod tysta och väntade på reaktionen. När kaptenen tog emot rosorna steg ett tusenfalt ”Hurra” från torget, Rosorna och röda band hängdes över kaptenens häst. Man ansåg att han genom att ta emot rosorna också tagit emot revolutionen och inte skulle göra demonstranterna illa.

Med Kejsarörnen, den ryska dubbelörnen, var det tvärt om. De revs ned, smältes ned, förstördes, deformerades vart man än fann dem. Örnutrensningen var urskiljningslös. Exempelvis försökte en handlare rädda sin affärs utsmyckning med en skyllt som upplyste om att ”detta är en Italiensk örn” till ingen nytta. Dubbelörnen, fast utan krona, spira och äpple som den kejserliga, var dock fortfarande symbolen för den ryska regeringen, men även dessa örnar revs ned och förstördes.

Månaderna efter februarirevolutionen etablerades flertalet partier, borgerliga grupperingar, Socialistrevolutionärerna, Mensjevikerna, Bolsjevikerna, etc. Men de delade ännu alla samma kulturgemenskap i revolutionssymboliken. Arbetarmarseljäsen spelades på teateröppningarna, vid statsbesök med mera. I Petrogradsovjeten stämde Socialistrevolutionärer tillsammans upp i Internationalen (som över tid blev allt mer känd) tillsammans med Bolsjevikerna, även om de var bittra fiender (vilket i och för sig accentuerades då ledaren för SR:arna pekade mot Bolsjevikerna när man sjöng om ”Bödlarna”).

Även om sånger och hejar-ramsor fortfarande spelar en stor roll i politiska rörelser idag, i alla fall vänster ut, så måste jag säga att jag drömmer om tusenhövdade demonstrationer som inte skriker de vanliga, slitna och tråkiga ”Kaaaaampen fortsätter.. XXXX ska krossas” utan som istället stämmer upp i en långsam, kvalfull och beslutsam sång.

Som avslutning: Den tidiga ryska revolutionens främsta sorgesång över döda revolutionskämpar. På engelska heter den You fell victim, oklart hur jag bäst ska översätta det till Svenska. ”Du blev offer”? ”Du offrades”? ”Du blev Martyr”?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s