Fridolin och DN verkar inte tänkt på vad man ska ha skolböcker till

Det händer då och då när jag bloggar att det som jag just skrivit om blåses upp och blir liksom lite av en nationell angelägenhet. Så också nu.

Jag tror såklart inte att det egentligen har något med mig att göra (såklart!), men det känns väldigt lägligt, nästan lite kusligt, att det strax efter att jag börjat skriva om kvinnors historia och historieskrivning lanseras en historia-tidning med kvinnor i fokus (Historiskan) och att både DN och Fridolin rasar över att det finns för få kvinnor i läroböckerna i historia.

Men när det kommer till läroböckerna blir jag ändå förvånad över hur enkelt man har gjort det för sig. Man har bara räknat antalet namn och kommit fram till att det nämns mycket färre kvinnor än män i läromedlen för historia. Det är såklart dåligt, jag tror att den typen av ojämställdhet i undervisningen kan reproducera ojämställdhet i samtiden.

Men är det verkligen bara personnamn som spelar roll? Är det en historia fylld av ett fåtal namngivna extraordinära personer som på ren vilja omformade den verklighet vi känner som vi vill ha? Jag tror i alla fall inte det. Jag tror att det är viktigt att visa på historiens strukturer, de underliggande förutsättningarna, de stora rörelserna, mönstren på makronivå och människors liv på mikronivå utan att kapitulera till att beskriva skeenden som enbart en produkt av (till exempel) Hitlers, Churchill, Stalin och Roosevelts vilja.

Redan samma dag deklarerade Gustav Fridolin att han tänker ta läroboksförlagen i örat, men innan dess kanske man ska en aning mer djuplodande analys? Även om jag såklart är tacksam över att DNs namnräkning på sätt och vis bekräftat det jag misstänkte när jag började skriva på det här temat med kvinnors historia så tycker jag att det känns bedrövligt att man mentalt inte kan slå sig fri från en historieskrivning fylld av ”stora män” (och kvinnor).

Jag tror att det enda sättet att skriva en empatisk och relevant historia är att skildra vanliga människor, de strukturer och normer de tampades med och hur de bröt dessa strukturer och normer. Att könskvotera i historiens hjältegalleri kanske känns som en bra grej på kort sikt, men på lång sikt finns inte mycket där att hämta.

Annonser

Varför ville kvinnor på 1600- och 1700-talet gifta sig? Och hur bar man sig åt för att bli gift?

I diskussionen kring mitt tidigare blogginlägg kom ett förslag till perspektiv upp, eller kanske en fråga: Varför ville kvinnor gifta sig? Så jag tänkte göra ett försök att helt utgå ifrån det kvinnliga perspektivet på det här med äktenskap (i motsats till vad jag har gjort innan, då jag snarare har utgått ifrån att beskriva kvinnor och mäns position i samhället gentemot varandra).

Fast kanske är det bättre att börja ännu lite längre bak i tankekedjan, med frågan: Vad ville en kvinna på 1600- eller 1700-talet med sitt liv? Det är svårt att svara på i detalj, men jag tror att man kan generalisera några grundläggande drag. För det första ville hon sannolikt ha ett visst självbestämmande över sin egen vardag, hon ville sannolikt ha en viss materiell trygghet och antagligen ville hon också bli respekterad av sin omgivning. (Alla dessa grundläggande livsförhoppningar är för övrigt något som jag tror gällde för både kvinnor och män).

Oavsett var på samhällsstegen en kvinna var född så fanns det ett sätt att uppfylla dessa livsmål om självständighet, materiell trygghet och respekt: Genom att gifta sig. (Det samma gäller för övrigt i stor utsträckning också för män). En fru i ett hushåll hade både ett stort självbestämmande över sig själv och även bestämmanderätt över andra i hushållet samt materiell trygghet i och med hushållet samt den respekt som kom genom att vara en gift kvinna.

Så gifta sig alltså, men gifta sig med vem som helst? Såklart inte! Kärlek och tycke spelade såklart in i val av partner men också vilket slags hushåll man skulle kunna bilda tillsammans. Att vara torparhustru var såklart inte alls det samma som att vara fru på en bondgård.

Så hur blev man gift? Man bör för det första ha vissa yrkeskunskaper, antingen av att sköte en bondgård eller jobba i en verkstad (beroende på var man ville hamna). Eftersom både make och maka var inblandade i ett hushålls produktion och handel så var det fördelaktigt att som kvinna ha lärt sig nyttiga kunskaper. Sådana kunskaper fick oftast den som själv fötts i en verkstad/bondgård (vilket såklart medför att cirkulationen mellan klasserna begränsas, en hantverkardotter blir ofta hantverkarhustru, etc). Men man skulle också ha en hemgift. Hemgiften är en summa pengar, egendom eller jord som frun tog med sig i det nya äktenskapet, och som hon själv disponerade över, som en sorts försörjningsförsäkring för sig själv. Men det var såklart bara i vissa fall som hemgiften kunde fungera som en hel försörjning, i normala fall får nog hemgiften framför allt ses som den delen kvinnan bidrar med när man bildar ett nytt hushåll. (Jag har hört men jag minns inte var att den minsta möjliga hemgiften var att åtminstone ta med lakan till den gemensamma sängen. Normalfallet var dock att hemgiften var på storleken av en eller ett par årslöner).

Var man född någorlunda välbärgad så betalade antagligen föräldrarna hemgiften, men många var tvugna att själva arbeta och spara ihop pengarna till sin egen hemgift.

Det lättaste sättet att förstå alla pigor och tjänstekvinnor som myllrar runt i historien är som ogifta kvinnor som arbetar för att komma till en situation där de kan gifta sig. De lär sig kunskaper på de platser där de tjänar, de träffar män (flörtande, dejtande och prövande relationer av olika pojkvänner var vanligt bland pigor) och de samlar pengar till sin hemgift. Ju högre hemgift desto större bättre äktenskapspartner kan man hoppas på.

Den möda och tid det tog att samla på sig en hemgift återspeglas i giftermålsåldrarna. Det var i stort sett bara i adeln som kvinnor gifte sig i tonåren. De kvinnor som gifte in sig i ett högre strata i samhället (alltså de som gifte sig med hantverkare, bönder eller dylikt) gifte sig ofta i tidiga tjugoårsåldern (medan männen där ofta var bortåt trettio, det tar ju tid för dem med att ta sig till den nivån på samhällsstegen!) medan de kvinnor som gifte sig fattigt var någonstans mellan 25 och 30 år gamla, men gifte sig med män som var avsevärt yngre än de själva. De ska nog förstås som att kvinnor letade efter ett gott äktenskap som möjligt men behövde drastiskt sänka sina krav för att gifta sig när de börjat närma sig 30-årsåldern. (Medan att fattiga män gifte sig så tidigt sannolikt tyder på att man inte hade så stort hopp om att komma så värst mycket högre upp på samhällsstegen innan man bildade ett hushåll, så man gifte sig tidigt och skaffade ett någorlunda fattigt hushåll istället).

Jag tror att det är svårt att underskatta betydelsen av äktenskapet för den tidigmoderna människan. Det verkar exempelvis som att kvinnor som var gifta i lägre utsträckning än ogifta kvinnor behövde befatta sig med lägre och enklare arbetsuppgifter. Dessutom innebar äktenskapet, även om maken sedan dog och kvinnan var tvungen att arbeta som tjänare igen (vilket är lite av ett worst-case scenario, ofta kunde kvinnan fortsätta vara bonde/hantverkare utan mannen eller gifta om sig) att hon kunde förvänta sig högre lön och bättre villkor som tjänare. Att ha varit gift och därmed hustru i ett eget hushåll var en merit, kanske att likna med att ha chefsvana idag.

Kvinnan, hemmet och arbetet under tidigmodern tid

Vilka kvinnor är det vi får se i den populärkultur som utspelar sig i tidig eller förmodern tid? Överlag är det två kvinnor: Överklasskvinnan som lever ett skyddat liv strängt instängd i hemmet eller horan, som visserligen kan ta sig större friheter i och med att hon redan står utanför samhället men som ju knappast har någon jämställd plats i det. Då och då framträder också en eller annan hustru till någon man av folket. Ofta är hennes liv begränsat till att städa, diska, ta hand om barn och vara på samma gång morsa som uppasserska. Och det är förstås inte alls representativt för den svunna verkligheten.

Jag tror att en av svårigheterna med att förstå kvinnans plats i samhället innan den industriella revolutionen har att göra med att vi tänker att familjen för de för- och tidigmoderna människorna skulle vara samma sak som den är idag. Och det var den förstås inte alls.

För om vi ska förstå det tidigmoderna samhället (och jag tror att det jag skriver nedan också är sant för samhällen i Europa innan den tidigmoderna epoken) måste vi glömma den moderna dikotomin mellan hemmet: där man vilar, äter och uppfostrar sina barn, och det offentliga: där man arbetar, gör karriär, bedriver politik.

Det tidigmoderna samhället var organiserat i hushåll. Hushåll är å ena sidan det vi idag skulle kunna se som en familj. Där bodde oftast ett gift par som var hushållets överhuvuden och under dem fanns deras barn. Men hushållet kan också ses som ett företag. Utan hushåll kunde man inte bedriva någon form av näring och utan någon form av näring kunde man heller inte starta en familj. De som inte hade möjligheten att skaffa ett eget hushåll arbetade som tjänare hos andra, och tjänare i det här fallet innefattar allt från specialiserad yrkeskunskap till köksa och tvätterska. Rent juridiskt och mentalt förstod man tjänarnas roll som inhyrda barn i hushållet. (Detta innebar att de första fabriksägarna i Stockholm rent juridiskt sätt har enorma hushåll med vansinniga mängder tjänare, men i verkligheten rör det sig om fabriksarbetare som säljer sitt arbete under begränsade tider om dagen, en ganska ny form av anställning).

Så när kvinnan (alltså i det här fallet hustrun) var knuten till hushållet, där man alltså både arbetade och levde, under den tidigmoderna tiden (på samma sätt som hennes man var) så innebär det inte att hennes roll förminskades till att bara vara uppassare på sin make. Snarare kan hennes roll kanske bäst jämföras med en sorts vice-chef (det var ju trots allt en patriarkal tid). Att vara en gift kvinna innebar därmed ett stort ansvar för familjeföretaget (i någon mån var alla egenföretagare) och det var ofta kvinnan som var ansvarig för försäljningen medan mannen var ansvarig för produktionen.

I Stockholm under 1700-talet fanns till exempel ett par, där maken arbetade med att fånga fisk utanför staden. Att fånga fisken var en heltidssyssla och det var hans fru som innehade privilegiet på att gå runt i staden och sälja fisken. Tillsammans var de två sidor på samma mynt, två nödvändiga delar i en affärsverksamhet. Hennes roll i relationen var inte inskränkt till att vara en i allt underordnad part (även om hon såklart skulle lyda sin make, etcetera) utan var bemyndigad till att sluta avtal och göra för hushållet avgörande affärer.

Ett annat exempel på hushållslogiken är Sten Sture den yngres fru Kristina Gyllenstierna. När Sten Sture själv, som har fått uppgiften att försvara Stockholm, är ute och härjar annorstädes när dansken kommer så blir det Kristina Gyllenstiernas uppgift att leda försvaret av Stockholm, det är ju trots allt till Sten Stures hushåll uppgiften har gått!

Ibland pratar man idag om kvinnor i det förflutna som om deras kroppar skulle varit någon form av handelsvara mellan män i och med äktenskap. Och visserligen är det kanske sant att det var färre för några hundra år sedan som gifte sig av kärlek, men jag tror att det snarare bör förstås som att det var viktigt att hitta en partner som man kunde göra affärer tillsammans med, någon som kunde medföra nyttiga kunskaper för det framtida familjeföretaget. Exempelvis har studier visar att pigor som arbetat hos hantverkare var mer eftertraktade som fruar i vissa grupper eftersom pigor (tvärt emot vad man förleds till att tro av yrkestiteln) under sin tid hos hantverkaren själva var involverade i produktionen. För någon som aspirerade på att bli till exempelvis urmakare var det såklart oerhört fördelaktigt att gifta sig och dela företaget med en fru som själv var insatt i urmakeri.

Med det sagt så var, återigen, självklart den tidigmoderna tiden patriarkal. Men kvinnan som instängd i hemmet, begränsad till städning, diskning och barnavård är på det hela taget en skapelse ur moderniteten och möjligtvis från överklassen under 1700-talet. När det gäller ”vanligt folk” så var kvinnorna nog så delaktiga på arbetsmarknaden.

Kvinnliga regenter under 1700-talet

Den läxa jag tror många av oss lärt sig av historien (i alla fall jag) är att det har varit män som styrt över underkastade kvinnor. Men den beskrivningen skulle jag vilja modifiera en smula. Visserligen är det viktigt att hela tiden minnas att det förflutna sällan har varit ens i närheten av jämställt (och idag är vi väl kanske, kanske i närheten av att vara det, men inte ens nu så är vi det). Men att likställa ojämställdhet med ett totalt förtrycka av kvinnor är att både missförstå historien och osynliggöra de kvinnor som faktiskt verkade i den.

Just här hade jag tänkt fokusera på kvinnliga regenter i Europa under 1700-talet. Inte för att samhällets översta skikt på något sätt är representativt för befolkningen i sin helhet (snarare tvärt om faktiskt), men det är en enkel och symboliskt tung plats att börja på.

Här hemma i Sverige har vi under början av 1700-talet en regerande drottning: Ulrika Eleonora. Hon var yngre syster till den barnlöse Karl XII och när han blev skjuten 1718 använde hon och hennes make Fredrik av Hessen krigskassan och löften om drastisk minskad kungamakt för att muta riksdagen till att stödja dem som arvtagare till riket (och lyckades på så vis trumfa andra som hade anspråk på kronan). Ulrika Eleonora, som därmed inledde frihetstiden, regerade dock bara i ett år innan hon abdikerade till förmån för sin man, Fredrik. Mer färgstarka kvinnliga regenter finns dock om vi lämnar vårt eget land och ger oss ut i Europa.

I England/Storbrittanien hittar vi drottning Anna (regerade 1702-1714) som skapade unionen mellan England och Skottland och i Ryssland hittar vi 4 regerande tsarinnor under 1700-talet: (Katarina I 1725-1727, Anna 1730-1740, Elisabeth 1741-1762 och Katarina den Stora 1762-1796).

Den mest kända av de ryska Tsarinnorna är nog Katarina den Stora. Hon föddes som prinsessa i ett litet tyskt furstendöme och giftes som 15åring bort med den ryska kronprinsen som sedemera kröntes som tsar Peter III, varefter hon ledde en palatskupp mot sin make och lät mörda honom och tog själv makten. Hon drev på för någon sorts upplysningsinspirerad despoti (som då var på modet) under sin regeringstid, bedrev framgångsrika krig och är känd för hennes många, många älskare. Mest känd Furst Potemkin (som aldrig byggde kulisser).

Katarina den Stora

Katarina den Stora i gardesofficersuniform betonar det ryska och militaristiska i den ursprungligen tyska Tsarinnans regim.

Men England och Ryssland är inte ensamma om att vara stormakter i Europa som styrts av kvinnor. En kvinna som tillskansat sig extraordinär makt genom arv (precis som Drottning Anna i Storbrittanien) var Maria Theresia (regerade 1740-1780) som ärvde titlarna som drottning över Ungern, Böhmen (dagens Tjeckien), Kroatien, Slavonien, storhertiginnetiteln över Österrike och tillskansade sig dessutom titeln som kejsarinna över det Tyskromerska riket. Därmed var hon en av Europas absolut mäktigaste härskare. Det sistnämnda titeln, som kejsarinna, krävde att hon gifte sig för att lyckas bli vald indirekt via sin make och formellt sett var hennes make medregent med henne, men det var hennes ansikte på landets mynt och hennes make satt alltid tyst på regeringssamanträdena.

Slutligen i Frankrike står ingen formell kvinnlig regent att finna. För det första hade landet med sin absoluta monarki aldrig någon brist på manliga arvingar under 1700-talet (och det var ofta bara då manliga arvingar saknades som en kvinna ärvde tronen) och dessutom har Frankrike historiskt sett inte varit lika tillåtande mot kvinnliga regenter som tex. Ryssland eller England. Dock hade Ludvig XV, som inte förefaller varit särskilt intresserad av att administrera sin stormakt, en älskarinna som blivit legendarisk: Madame de Pompadour. 1745 blev hon kungens officiella älskarinna och snart övertog hon också landets regering (och lämnade så småningom den sexuella delen av uppdraget bakom sig). de Pompadour styrde sedan Frankrike som något som kanske bäst kan liknas vid en statsminister i nästan 20 år fram till sin död 1764, under en period som på många sätt kan anses vara en guldålder för Frankrike, framför allt kulturellt.

Pompadour

Madame de Pompadour, Frankrikes informella statsminister under 20 år.

Så om man ska summera: om Europas mäktigaste makthavare skulle haft någon slags power-konferens (tänk typ G7 eller dylikt) år 1763 så skulle tre av de fyra mäktigaste staterna varit ledda av kvinnor: Madame de Pompadour i Frankrike, Maria Theresia i Österrike och Katarina den Stora i Ryssland. Årtalet är förvisso valt av mig med viss medvetenhet eftersom kvinnor med makt fortfarande var ett undantag från regeln på 1700-talet. Men det jag vill poängtera var att även om kvinnor regerade undantagsvis så regerade de faktiskt då och då. Att en stat styrdes av en kvinna var på 1700-talet inte alls otänkbart. Så även om historien har varit ojämställd har den mycket sällan helt lyckats lamslå kvinnor helt och hållet.

Jag tänkte skriva om Kvinnohistoria

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på feministisk historia. (Feministisk historia är kanske inte ett särskilt bra namn på det, men det får duga). Jag upplever det som att bloggare och serietecknare såväl som filmskapare och läroböcker för grundskolan vill göra feministiska poänger av hur kvinnor i det förflutna har blivit förtryckta av män.

Jag tycker att drivkraften bakom är lovvärd. Men jag har på känn att man kanske kastar ut barnet med badvattnet när man gör så. För när man lär ut att män behandlat kvinnor som sin egendom, att äktenskap har varit rena barnhandelsuppgörelser och att kvinnan uteslutits från världen och stängts in i hemmet så osynliggör man kvinnor från det förflutna.

Mycket av vår bild av hur kvinnor har haft det ”förr” kommer från 1800-talet eller till och med senare. Kvinnans roll i hemmet, vikten av moderskap, oförmågan till att rösta eller delta i politik och hemmafru-idealet är historiskt sentida skapelser och inte alls representativa för de föregående århundradena (som brukar kallas för den tidigmoderna epoken).

Därmed inte sagt att den tidigmoderna epoken till skillnad från vad vi tror var jämställd. Men ojämställdhetens historia handlar inte om att maktförhållandet mellan män och kvinnor har flyttats fram och tillbaka till mer eller mindre makt utan handlar lika mycket om att de olika könen har fått olika roller och olika funktioner.

Därför tänkte jag ägna de kommande veckorna åt att skriva några blogginlägg om kvinnohistoria, som det en gång hette.