Varför ville kvinnor på 1600- och 1700-talet gifta sig? Och hur bar man sig åt för att bli gift?

I diskussionen kring mitt tidigare blogginlägg kom ett förslag till perspektiv upp, eller kanske en fråga: Varför ville kvinnor gifta sig? Så jag tänkte göra ett försök att helt utgå ifrån det kvinnliga perspektivet på det här med äktenskap (i motsats till vad jag har gjort innan, då jag snarare har utgått ifrån att beskriva kvinnor och mäns position i samhället gentemot varandra).

Fast kanske är det bättre att börja ännu lite längre bak i tankekedjan, med frågan: Vad ville en kvinna på 1600- eller 1700-talet med sitt liv? Det är svårt att svara på i detalj, men jag tror att man kan generalisera några grundläggande drag. För det första ville hon sannolikt ha ett visst självbestämmande över sin egen vardag, hon ville sannolikt ha en viss materiell trygghet och antagligen ville hon också bli respekterad av sin omgivning. (Alla dessa grundläggande livsförhoppningar är för övrigt något som jag tror gällde för både kvinnor och män).

Oavsett var på samhällsstegen en kvinna var född så fanns det ett sätt att uppfylla dessa livsmål om självständighet, materiell trygghet och respekt: Genom att gifta sig. (Det samma gäller för övrigt i stor utsträckning också för män). En fru i ett hushåll hade både ett stort självbestämmande över sig själv och även bestämmanderätt över andra i hushållet samt materiell trygghet i och med hushållet samt den respekt som kom genom att vara en gift kvinna.

Så gifta sig alltså, men gifta sig med vem som helst? Såklart inte! Kärlek och tycke spelade såklart in i val av partner men också vilket slags hushåll man skulle kunna bilda tillsammans. Att vara torparhustru var såklart inte alls det samma som att vara fru på en bondgård.

Så hur blev man gift? Man bör för det första ha vissa yrkeskunskaper, antingen av att sköte en bondgård eller jobba i en verkstad (beroende på var man ville hamna). Eftersom både make och maka var inblandade i ett hushålls produktion och handel så var det fördelaktigt att som kvinna ha lärt sig nyttiga kunskaper. Sådana kunskaper fick oftast den som själv fötts i en verkstad/bondgård (vilket såklart medför att cirkulationen mellan klasserna begränsas, en hantverkardotter blir ofta hantverkarhustru, etc). Men man skulle också ha en hemgift. Hemgiften är en summa pengar, egendom eller jord som frun tog med sig i det nya äktenskapet, och som hon själv disponerade över, som en sorts försörjningsförsäkring för sig själv. Men det var såklart bara i vissa fall som hemgiften kunde fungera som en hel försörjning, i normala fall får nog hemgiften framför allt ses som den delen kvinnan bidrar med när man bildar ett nytt hushåll. (Jag har hört men jag minns inte var att den minsta möjliga hemgiften var att åtminstone ta med lakan till den gemensamma sängen. Normalfallet var dock att hemgiften var på storleken av en eller ett par årslöner).

Var man född någorlunda välbärgad så betalade antagligen föräldrarna hemgiften, men många var tvugna att själva arbeta och spara ihop pengarna till sin egen hemgift.

Det lättaste sättet att förstå alla pigor och tjänstekvinnor som myllrar runt i historien är som ogifta kvinnor som arbetar för att komma till en situation där de kan gifta sig. De lär sig kunskaper på de platser där de tjänar, de träffar män (flörtande, dejtande och prövande relationer av olika pojkvänner var vanligt bland pigor) och de samlar pengar till sin hemgift. Ju högre hemgift desto större bättre äktenskapspartner kan man hoppas på.

Den möda och tid det tog att samla på sig en hemgift återspeglas i giftermålsåldrarna. Det var i stort sett bara i adeln som kvinnor gifte sig i tonåren. De kvinnor som gifte in sig i ett högre strata i samhället (alltså de som gifte sig med hantverkare, bönder eller dylikt) gifte sig ofta i tidiga tjugoårsåldern (medan männen där ofta var bortåt trettio, det tar ju tid för dem med att ta sig till den nivån på samhällsstegen!) medan de kvinnor som gifte sig fattigt var någonstans mellan 25 och 30 år gamla, men gifte sig med män som var avsevärt yngre än de själva. De ska nog förstås som att kvinnor letade efter ett gott äktenskap som möjligt men behövde drastiskt sänka sina krav för att gifta sig när de börjat närma sig 30-årsåldern. (Medan att fattiga män gifte sig så tidigt sannolikt tyder på att man inte hade så stort hopp om att komma så värst mycket högre upp på samhällsstegen innan man bildade ett hushåll, så man gifte sig tidigt och skaffade ett någorlunda fattigt hushåll istället).

Jag tror att det är svårt att underskatta betydelsen av äktenskapet för den tidigmoderna människan. Det verkar exempelvis som att kvinnor som var gifta i lägre utsträckning än ogifta kvinnor behövde befatta sig med lägre och enklare arbetsuppgifter. Dessutom innebar äktenskapet, även om maken sedan dog och kvinnan var tvungen att arbeta som tjänare igen (vilket är lite av ett worst-case scenario, ofta kunde kvinnan fortsätta vara bonde/hantverkare utan mannen eller gifta om sig) att hon kunde förvänta sig högre lön och bättre villkor som tjänare. Att ha varit gift och därmed hustru i ett eget hushåll var en merit, kanske att likna med att ha chefsvana idag.

Annonser

5 thoughts on “Varför ville kvinnor på 1600- och 1700-talet gifta sig? Och hur bar man sig åt för att bli gift?

    • Kul att höra! Borde kanske utöka ,med en bloggpost om att vara kvinna och singel i stan också (på 1700talet då, inte fullt så glamour som sex and the city).

  1. Lite sent svar här, men gick in på din blogg idag eftersom jag fick veta att vi skulle bli kollegor till hösten. Jättekul! Men jag skulle vilja problematisera det där med att kvinnor i adeln gifte sig i tonåren. Det är en sanning med modifikation. I min avhandling har jag visat att det var färre än 10 % som gifte sig yngre än 18 år inom adeln. Man kan givetvis hävda att även 18- 19-åringar är tonåringar, men medianåldern för första gifte 1600-1900 låg på 24 år för kvinnor inom adeln. Det var heller inte ovanligt att åsikten att flickor borde vara minst 18 år när de gifte sig luftades. Nu är min underökning ingen helhetsundersökning, utan omfattar ca 10 % av de adliga äktenskapen mellan 1600 och 1900. Det finns också tecken på att det framförallt är inom borgarståndet som man strävade efter att gifta bort flickor unga (detta har noterats av bl. a. Kekke Stadin och Svante Norrhem), eftersom söner och döttrar ärvde lika inom det ståndet. Detta för att man kunde välja sin måg men inte sin svärson. Det var alltså viktigare att kontrollera flickors gifte inom borgarståndet, där det var verkstaden som var central att upprätthålla, än inom adeln, där det var namnet (=sönerna) och ätten som var det centrala. Men det här är bara spekulationer, det är inte utforskat (tips till forskningssugna!). Vi akn ju diskutera vidare i höst! Min avhandling finns för övrigt att läsa här för den som är intresserad: http://hdl.handle.net/2077/35436

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s