Vägen till att bli antagen som doktorand

Jag fick nyligen reda på att jag har blivit antagen som doktorand i historia vid Göteborgs universitet! Vad det innebär i form av hur mitt avhandlingsarbete kommer att se ut eller huruvida jag kommer att flytta till Göteborg vet jag inte än, det ger sig. Det har varit en jobbig tid att inte veta om man har en framtid inom ämnet, om man ska anses duglig för en doktorandplats. Den perioden av osäkerhet kring framtiden är i alla fall över för stunden, och det känns som viktigaste just nu.

Nu såhär när jag karriärsmässigt känner fast mark under fötterna igen, tänkte jag att jag skulle skriva om hur den här processen har gått till. Kanske kan det vara kul att höra skvallret för vissa, kanske kan det trösta eller uppmuntra andra.

Nåväl, så här gick det till: Jag ventilerade min uppsats och fick både höra fina saker och mindre fina saker. Sedan fick jag betyget G och då tänker man att herregud, det här är ju kört. För att komma in på forskarutbildningen måste man väl i alla fall ha högsta betyg. Men jag sökte ändå.

Det jag märkt under ansökningsprocessen är framför allt två saker: Det första är att ingen (absolut ingen) bryr sig om vilka betyg man fått. Istället gör varje lärosäte en egen bedömning av ens uppsats (och hur det har gått på övriga kurser bryr man sig verkligen inte om).

För mig gick det bra i Göteborg till exempel, dit jag nu blivit antagen. I European University Institute i Florens blev jag nedflugen på en intervju (men fick inte tjänsten. Tror jag kom typ tvåa) Men i Lund och Malmö var jag inte ens med i tätgruppen. Allt detta på samma ansökan. Andra som blivit närapå sågade av vissa lärosäten ligger i toppen på andra.

Sedan tror jag att Lund och i någon mån också Uppsala och Stockholm är lite i en klass för sig i hur de antar doktorander. På Lunds tio-i-topp var nästan alla lundastudenter. Jag anar ett liknande mönster i Uppsala och Stockholm. Med detta inte sagt att de studenter som blivit antagna där inte förtjänar det. Men jag tycker det är en spännande tendens att Lundastudenter inte verkar bli antagna till Uppsala och vice versa.

Överlag har den här ojämlikheten i bedömningen mellan olika lärosäten antagligen en del att göra med att olika lärosäten har olika profil. Vad jag har hört så är exempelvis Lund och Malmö väldigt 1900-tal och teoritunga, Göteborg intresserad av medeltiden och tidigmodern kulturhistoria. Vad Uppsala inriktar sig på vet jag inte. Makt och status under tidigmodern tid verkar ha varit inne där ett tag, men jag har svårt att avgöra riktigt vad som är profilen, eftersom jag själv pluggat där och antagligen är hemmablind.

I korthet så tror jag att lärdomen man ska dra är att inte bry sig om betyg, inte vara ledsen för negativa besked utan fortsätta försöka. Om man har rankats som toppkandidat någonstans så kan det nog vara ett tecken på att man har en chans.