Tjänstefolksproblemet (1) – Eller en sågning av min egen masteruppsats

Jag tror att jag har hittat ett bra standardsvar på frågan: ”Vad ska du forska om?”. Det korta, och någorlunda lättsamma svaret, är att jag skrev min masteruppsats om tjänstefolk i Stockholm under 1700-talet, men att jag aldrig riktigt lyckades hitta en bra definition på vad tjänstefolk egentligen är. Så därför tänkte jag ägna min avhandling åt den frågan.

Så för att på något sätt påbörja tankearbetet så tänkte jag börja med att skriva lite om hur fel jag gjorde när jag skrev min masteruppsats.

Jag tror att oklarheten för mig inför hur man ska definiera vem som är en tjänare i källmaterialet och vem som inte är det kom sig av att jag tittade på källmaterial från en stad och att de flesta större teoriförklaringar till vad en tjänare är har tittat på material från landsbygden. På landsbygden blir avgränsningen enkel att göra. Alla som inte är direkt familj till den som besitter gården men som bor där ändå kan mer eller mindre antas vara tjänare. Antagligen är det så att de människor vars sysselsättning tänjer eller problematiserar tjänstefolkskategorins avgränsning är så få att det inte är ett större problem att räkna bort dem.

Men när man tittar på en stad under den tidigmoderna tiden är den grupp som tänjer tjänstefolkskategorins gränser snarast i majoritet. På vilka kriterier ska man då göra sin avgränsning om man skriver om tjänstefolk som en kategori?

Gesäller och lärlingar

Jag själv började med att exkludera gesäller och lärlingar i hantverkarhushållen. Jag resonerade att dessa, även om de förvisso vad tjänstefolk till sin husbonde i någon bemärkelse, tillhörde skråväsendet. Det finns dock tre problem med det valet.

  • Om man exkluderar hantverkarnas gesäller så måste man förhålla sig till andra yrkesutövares tjänstefolk men som inte var reglerade i skråverksamhet. Ska dessa räknas med eller inte? Det är underligt att räkna med bryggeridrängar och bodbetjänter men inte gesäller. Å andra sidan, om man räknar bort även andra yrkesutövares tjänstefolk så räknar man både bort majoriteten av alla stadens tjänare samtidigt som man drabbas av eländet i att hitta på hur man tydligt ska definiera vem som är yrkesutövande tjänare och vem som inte är det.
  • Ett annat problem med att exkludera gesäller och lärlingar är att det inte är helt tydligt vem som egentligen gjorde vad i det tidigmoderna hushållet. Det finns exempelvis belägg för att pigor jobbade tillsammans med gesäller i produktionen på likvärdiga villkor. Varför skulle då pigor vara tjänstefolk och gesällerna inte vara det?
  • Om man inte räknar med hantverkarnas tjänstefolk missar man en stor del av tjänarinstitutionen. Man förlorar alltså tillfället till att undersöka den som helhet.

Domestic Servants?

En annan avgränsning som jag försökte göra i min masteruppsats, men som jag sedan faktiskt lät bli, är att undersöka domestic servants i stället för tjänare i allmänhet. Inom den engelskspråkiga kulturhistorien skulle jag nog säga att detta är snarare regel än undantag. Men det fungerar dåligt i Sverige (och jag skulle nog vilja påstå att det fungerar dåligt i andra länder också). Varför?

  • För det första måste man bestämma sig för vad domestic servants egentligen betyder. Menar man tjänare som bor hos sin husbonde och därmed är domestic eller är det att de verkar i en sfär som är domestic?
  • Om man menar tjänare som bor hos sin husbonde har man förvisso täckt in merparten av allt tjänstefolk (men inte alla) men då blir begreppet inte särskilt värdefullt.
  • Om man å andra sidan menar att deras arbete sker i en huslig sfär tror jag att man tänker anakronistiskt, i alla fall om man undersöker den tidigmoderna tiden. Världens uppdelning i offentliga och privata sfärer var ännu inte ett faktum, det mesta tjänstefolket agerade antagligen både innanför och utanför hushållet.

Tjänartitlar

En annan typ av avgränsning som jag försökte göra var att utgå från vissa titlar (alla hade någon form av titel på 1700-talet) som jag tänkte mig var ”tjänartitlar”. Om jag minns rätt utgick jag från ”Dräng”, ”Piga” och kanske i vissa fall också ”Jungfru” och ”Mamsell”.  Problemen hopar sig dock snabbt även med detta. De flesta titlar som vi idag kanske skulle tänka oss är kopplade till tjänstefolk är nämligen under den tidigmoderna tiden lika starkt (men inte enbart) kopplade till ogifta ungdomar. Så en piga kan vara någon som tjänstgör hos någon, men kan också vara en ogift kvinna från de lägre klasserna. Visserligen är det ofta så att pigor faktiskt också är någon form av tjänare (hur man nu definierar det) men det är inte alltid säkert. Jungfrur och mamseller å andra sidan kan vara tjänare ibland, men oftast inte. Det går helt enkelt inte att göra en sådan definition enbart genom att se någons titel.

 

Jag är inte klar med den här frågan än, jag måste kartlägga den mer. Men det här är en början och om mitt skrivande går som jag har tänkt kommer nästa inlägg att handla om hur andra historiker har gjort när de avgränsar tjänstefolkskategorin.

Inspirerande och oinspirerande historia

Jag sitter på sängkanten och funderar på historiker som har inspirerat mig. Jag försöker hitta någon linje, något samband för att förstå mig själv och för att förstå vad jag egentligen vill med den här avhandlingen som jag blivit anställd för att skriva.

Jag kommer att tänka på att jag har en förkärlek för historiker med djärva teorier, sådana som gärna blir sönderhackade och kritiserade i efterhand men vars verk lyckas öppna nya forskningsfält eller etablera nya tolkningsramar, både för att man vågar hitta helt nya frågeställningar men också för att man vågar göra stora generaliserande anspråk på sina resultat.

Demografen John Hajnal till exempel. Hans teori om det europeiska äktenskapsmönstret har lagt grundstenen för all demografisk, familjehistorisk och mycket av den arbetslivshistoriska forskningen på den tidigmoderna tiden, och han gör detta genom att göra ett par relativt små demografiska undersökningar på ett par olika orter i västra Europa.

Efterföljande historiker har såklart undersökt demografin mer noggrant, poängterat att det inte är helt universellt, att det inte heller är konstant utan varierar med tiden etc. Men ändå, att Hajnal vågade ha så stora sanningsanspråk har lagt en grund som fortfarande håller.

Ett annat exempel, i ett helt annat historiskt fält, är Philippe Aries. Aries var från början amatörhistoriker men hans verk om barndomens historia och dödens historia i västerlandet har också etablerat helt nya forskningsfält. Han hävdade exempelvis att barndomen har en ganska kort historia, att barn ansågs vara ungefär som miniatyrvuxna, eller likvärdiga med djur beroende på åldern, fram till någon gång på 1600talet då man började skapa specifika barnkläder, måla barnporträtt och uppmärksamma eller ta till vara på barns specifika uttryck (som tex. bäbisspråk).

I efterhand har många nyanserat och till och med fastslagit att Aries hade fel, och det må vara hänt. Men ingen skulle nog ifrågasätta idag att både barndomen och döden har en historia. Återigen: att någon vågade ha stora anspråk med sina resultat har fört forskningen framåt.

Att det är en vetenskaplig välgärning att sådär kasta sig ut i nya fält och göra breda anspråk kanske låter som en självklarhet, men jag vill hävda att det finns en praxis som är annorlunda. Bland historier finns det en tendens (som inte gäller alla och inte gäller alltid) att istället för att ställa sina slutsatser i fokus snarare ställa sitt undersökta material i fokus.

Alltså att man istället för att säga ”Jag har visat hur fallocentrisk den svenska nationalitetsuppfattningen är och metoden har varit att analysera gurkans roll i folkhemet” så skriver man snarare ”Jag har tittat på gurkförsäljningen i Ångermanland 1971-1973 och analyserat den”. (Även om jag önskar att en sådan här studie fanns är den såklart påhittad).

Den första formuleringen kan inspirera, eller förarga. Den senare kan söva eller väcka intresse bland regionalhistoriskt intresserade grönsaksentusiaster.

Jag kan ha fel i detta, såklart. Dessutom borde jag för säkerhets skull erkänna att det jag själv skrivit inom historia hittills också har en tendens att ta fasta på vad det är jag analyserat än på vad jag kommit fram till.  Men jag kan ju försöka bättra mig och jag kan ju skriva denna text så att någon annan klokare person kan kommentera och berätta för mig att jag har fel.

Doktorandlivet

Så nu har jag alltså börjat som doktorand vid Göteborgs universitet.

Det finns både mycket och lite jag har att säga om det. Överlag har det varit omtumlande fast på ett annat sätt än vad jag själv trott.

Å ena sidan har jag drabbats av långa introduktionsveckor där man liksom tvingats sitta fastnaglad i sin stol och lyssna, upprepade gånger, på hur olika administrativa system fungerar. Då har jag såklart längtat bort från det, längtat till mitt skrivbord så att jag faktiskt kan börja arbeta ”på riktigt”.

Å andra sidan kände jag mig nästan lamslagen när jag väl fick tid till att sätta mig vid skrivbordet och börja arbeta ”på riktigt”. Att skriva en avhandling är inget man gör på en eftermiddag.

Dessutom pendlar jag just nu Uppsala – Göteborg, och tillbringar en hel del tid i Stockholm.

Men det ska nog bli ordning på det här tillslut. Om inte annat så har jag ju nu återupptagit en fin vana: Att prokrastinera genom att blogga.