Den tidigmoderna kampen om tiden?

Tiden har såklart en historia. Eller i alla fall tidsuppfattningen och tidsanvändningen. Kanske finns det något som sätter det tidigmoderna tjänstefolket i centrum av den historien, för tidsuppfattning och arbete hör ihop.

För några veckor sedan lånade jag en essäsamling av den marxistiska kulturhistorikern E P Thompson av en kompis. I inledningsessän skriver han just om tid. Han hävdar att man under förindustriell tid inte mätte tiden i minuter, timmar, sekunder utan i hur lång tid en arbetsuppgift tog att utföra och att man arbetade så mycket som det behövdes varje dag, inte en viss tidsmängd (som 8 timmar). Dagen var inte uppdelad mellan arbete och fritid utan kategorierna smälte in i varandra.

Den arbetade tiden var då mer än idag beroende av vädret. Sommarens långa dagar blir mer arbetsintensiva än vintermörkret – innan det kunde bortjagas med elektriskt ljus. Det avspeglades också i tidsuppfattningen. Om jag inte missminner mig delade man in tiden i timmar (som idag) där det fanns tolv timmar på dagen och tolv på natten. Vinterns långa nätter gjorde att nattens tolv timmar under vintern var betydligt längre än sommarens tolv timmar. Timmarna var bara mätare av delar av dygnet, inte en fast enhet.

Det förhållningssättet blev förstås krångligt när man anställer människor för att arbeta. Den tiden de ska arbeta och få betalt för måste börja mätas, den mängden arbete de ska hinna utföra under den stipulerade tiden måste kunna uppskattas. Arbetstid och fritid skiljs åt.

Och det är här jag tror att tjänstehjonsstadgan, den lag som reglerade tjänstefolket under tidigmodern tid, kommer in.

Gemensamt för alla de tidigmoderna stadgorna är att de ville införa helårstjänster (halvårstjänster) i städerna för allt tjänstefolk och försökte i princip utrota daglönarna som yrkeskategori. Lagstiftarna ville alltså hindra människor från att bara sälja sin arbetskraft en del av dagen, istället skulle man stå till sin husbondes tjänst ett helt år i taget, dygnet runt (vissa delar av söndagen undantaget).

Vanligtvis så tolkar historiker detta som ett sätt att kontrollera den egendomslösa befolkningen, men kanske är det också möjligt att se stadgan som en del i kampen mot tid-ifieringen av världen. Anställda som är anställda ett år i taget och bor hos sin husbonde har ingen tydlig uppdelning i arbete och fritid. De kan fortsätta att arbeta ”så mycket som behövs” varje dag och deras arbetstid behöver inte mätas.

Kanske är tjänstehjonsstadgorna ett utslag om kampen mot tiden, i dubbel bemärkelse. Både tiden som i utvecklingen mot en löntagararbetsmarknad och tiden som tidens mätande, den raka tiden som tickar framåt oundvikligen, ostoppbart.

Föreläsningar och lusten att lära

Det händer att universitetslärare (och lärare i allmänhet) ondgör sig över att studenterna bara vill lära sig om det som kommer att komma på tentan. Gnället har väl närmast blivit en kliché.

Det får mig att tänka på min utbildning. Det som är ljuvligast med att vara forskarstuderande är att de där olidliga examinerande seminarierna är mer eller mindre förbi. Det finns seminarium man ska gå på, absolut, men den diskussionen som förs där är för att vända och vrida på någons text, att diskutera historia. Inte visa upp kunskap för en lärare.

Samma sak är det med föreläsningar. Det är så ljuvligt att få gå på en föreläsning och bara lyssna, och sedan själv bestämma hur det man lärt sig är relevant för en själv, hur man ska använda sig av kunskapen och vad man ska bortse från.

Och det var länge sedan jag fick något sådant under min utbildning. Seminarier och föreläsningar där det är på förhand bestämt vad jag ska lära mig och där man senare ska visa upp att man kan redovisa en viss mängd fakta eller resonemang är kvävande för lärolusten. Kanske är det därför som de föreläsningar jag bäst kommer ihåg är de som hållits i andra sammanhang, i föreningar, på kvällarna på universitetet, etcetera.

Jag förstår varför man har examinationer, men det är inte konstigt att studenter mest bryr sig om dem. Som Katrine Kielos (nu Marcal) skrev en gång: Problemen med incitament är inte att de inte fungerar, problemen är att de fungerar.

Stockholms mentala världskarta 1635 (någon som vill skriva en C-uppsats?)

Jag har försökt göra en visualisering över den mentala världskartan för Stockholmare år 1635. Metoden var ganska enkel. Såhär:

Stockholms stads tänkeböcker finns publicerade för åren 1400-någonting fram till 1635. Tänkeböckerna upptar allt det som kom inför stadens råd, vilket fungerade både som kommunstyrelse (typ) och som domstol. Längst bak i böckerna finns det ett ortsnamnsregister som tar upp alla namngivna orter som förekommer i tänkeböckerna. Att en ort är namngiven kan alltså bero på många olika saker: att någon kommer därifrån, att någon har hört talas om platsen, att man skickat brev dit, etc. Sammantaget tror jag att det kan vara ett hyfsat enkelt sätt att se vilka delar av världen (eller iaf Europa) som man hade med att göra, direkt eller indirekt, i Stockholm.

Jag har använt registret för tänkeboken år 1635. Varje namngiven ort utanför Stockholm har fått bli en liten röd flagga på en google-karta. Om den har namngivits fler än en gång har jag skrivit det i titelraden på den röda flaggan (vilket inte syns på bilderna tyvärr, men om man klickar på dem). Regionnamn (som tex ”Västergötland” eller ”Holland”) har jag skrivit i stora bokstäver vid den röda flaggan för att visa att det inte är en exakt plats.

Såhär ser kartan ut:

Screenshot 2015-11-07 at 15.53.37

En närmre bild på norra Sverige och Finland ser ut såhär:

Screenshot 2015-11-07 at 15.54.16

Den som vill se hela kartan och kunna klicka runt på de olika flaggorna hittar den här: Karta över Stockholmares världsbild 1635

Så vad säger då det här? I ärlighetens namn är jag både lite förvånad och besviken. Att det finns så många namngivna orter i Mälardalen är inte konstigt, det rör sig antagligen om människor som flyttat in till staden eller som är på besök, har affärsverksamhet med, etc. Att det finns många namngivna orter i Tyskland är inte heller förvånande. Det är ju där den svenska armén härjar runt i det trettioåriga kriget. Men jag förvånas över hur sällan orter i Baltikum, Polen och östra Östersjön nämns och hur ofta orter och länder i väst, som Amsterdam (11 omnämnanden), England, Paris, nämns. Men det är svårt att läsa ut något tydligt resultat (och det gör mig lite besviken).

Något som dock förvånar är hur många orter i bottniska viken man haft att göra med. Jag tror att det här är tiden då Stockholm är stapelhamn (alltså exporthamn) för allt som produceras i norr, men är ändå förvånad över att man hade att göra med orter som tex. Kalix redan då, en ort som vid tiden knappast kan ha varit mer än ett knippe hus i vildmarken.

Jag tror inte att jag fortsätter på det här spåret med att göra mentala kartor efter tänkeböckerna, men det var roligt att prova på i alla fall. Kanske kan någon C-uppsatsstudent ta upp bollen och göra det här mer systematiskt, över en längre tid och med ett snyggare program för att göra kartan i. Det skulle vara spännande att se om det finns några stora förändringar i mönstret över tid.

Några antaganden om tjänstehjonsstadgorna

Har grubblad mycket på det här med lagtext. Nedan är ett stycke jag skrivit som antagligen på något sätt kommer att inkorporeras i ett PM senare. Publicerar det här som en slags testbalong:

Angående Tjänstehjonsstadgorna

Vilka tjänstefolket var, hur det skulle anställas och annat relaterat till anställningen reglerades i Sverige under den tidigmoderna tiden i tjänstehjonsstadgorna. Den första utkom 1664, följt av en lätt utökad variant 1686. En ny stadga kom sedan 1723 och modifierades 1739, vilken sedan gällde fram till 1805 (vilken modifierades 1833 och var i bruk ända till 1900-talets början). Stadgorna från 1800-talet har dock uteslutits här eftersom de faller utanför undersökningens tidsram, särskilt om man ser dem som framåtsyftande texter snarare än texter som reflekterar förhållanden bakåt i tiden.
Tjänstehjonsstadgorna är ett bedrägligt källmaterial och för att kunna använda dem har jag behövt göra fyra antaganden eller ställningstaganden.

Det första är huruvida jag ska tolka tjänstehonsstadgorna som en passiv text vars regleringar ska ligga till grunden för hur tjänstefolkskontrakten ska se ut eller som en aktiv text vars främsta syfte är att lösa ett upplevt problem i samtiden. Jag har valt att tolka tjänstehjonsstadgorna som en aktiv text. Det innebär att i min tolkning har tjänstehjonsstadgan lite att göra med att beskriva självklarheter utan beskriver snarare de förändringar man önskar se.

Det andra är om stadgan är specifik eller diffus i sitt ordval. Stadgetexten refererar ganska ofta till flertalet samhällsgrupper i samma mening och använder ibland flera ord som för en modern läsare betyder samma sak, till exempel 1664 års stadga som är betitlad Stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon. Här måste jag bestämma mig om jag ska anta att man vid utpekandet av vissa grupper var specifik (och alltså skiljde strikt på tjänstefolk och legohjon) eller om språket är mer målande, diffust och bygger på en förförståelse hos läsaren om vilka grupper som åsyftas. Jag har antagit att stadgan är diffus och försöker målande ringa in vissa samhällsgrupper som regleras.

Det tredje ställningstagandet jag känner att jag behöver göra är om stadgans lagrum är allmänt eller begränsat. Med det menar jag om stadgan är avsedd att gälla allt tjänstefolk i landet eller om dess tillämpningsområde är mer begränsat. Jag har, återigen, antagit det senare. Det är sannolikt att många gruppers hanterande av tjänstefolk reglerades på andra platser, exempelvis i privilegiebrev och liknande.

Det fjärde och sista är om lagen efterlevdes. Börje Harnesks studier av den norrländska landsbygden pekar på att så inte var fallet. Men mina egna undersökningar av Södra förstadens kämnärsrätt i Stockholm år 1760 pekar på att lagen på det stora hela upprätthölls med utan de påbjudna straffen. Det kan alltså röra sig om skiftande regionala villkor. Men det är bedrägligt att tänka sig att lagen faktiskt var tänkt att följas på samma sätt som en modern lag. Det tidigmoderna samhällets rättsskipning gav stort manöverutrymme åt de lokala domarna och myndigheterna i en sorts förhandlingsrättvisa. Därmed tror jag att det är rimligare att se stadgans text som ett bemyndigande än en instruktion, som i vissa delar, där annat inte explicit står i stadgetexten, möjliggör snarare än instruerar.