Den tidigmoderna kampen om tiden?

Tiden har såklart en historia. Eller i alla fall tidsuppfattningen och tidsanvändningen. Kanske finns det något som sätter det tidigmoderna tjänstefolket i centrum av den historien, för tidsuppfattning och arbete hör ihop.

För några veckor sedan lånade jag en essäsamling av den marxistiska kulturhistorikern E P Thompson av en kompis. I inledningsessän skriver han just om tid. Han hävdar att man under förindustriell tid inte mätte tiden i minuter, timmar, sekunder utan i hur lång tid en arbetsuppgift tog att utföra och att man arbetade så mycket som det behövdes varje dag, inte en viss tidsmängd (som 8 timmar). Dagen var inte uppdelad mellan arbete och fritid utan kategorierna smälte in i varandra.

Den arbetade tiden var då mer än idag beroende av vädret. Sommarens långa dagar blir mer arbetsintensiva än vintermörkret – innan det kunde bortjagas med elektriskt ljus. Det avspeglades också i tidsuppfattningen. Om jag inte missminner mig delade man in tiden i timmar (som idag) där det fanns tolv timmar på dagen och tolv på natten. Vinterns långa nätter gjorde att nattens tolv timmar under vintern var betydligt längre än sommarens tolv timmar. Timmarna var bara mätare av delar av dygnet, inte en fast enhet.

Det förhållningssättet blev förstås krångligt när man anställer människor för att arbeta. Den tiden de ska arbeta och få betalt för måste börja mätas, den mängden arbete de ska hinna utföra under den stipulerade tiden måste kunna uppskattas. Arbetstid och fritid skiljs åt.

Och det är här jag tror att tjänstehjonsstadgan, den lag som reglerade tjänstefolket under tidigmodern tid, kommer in.

Gemensamt för alla de tidigmoderna stadgorna är att de ville införa helårstjänster (halvårstjänster) i städerna för allt tjänstefolk och försökte i princip utrota daglönarna som yrkeskategori. Lagstiftarna ville alltså hindra människor från att bara sälja sin arbetskraft en del av dagen, istället skulle man stå till sin husbondes tjänst ett helt år i taget, dygnet runt (vissa delar av söndagen undantaget).

Vanligtvis så tolkar historiker detta som ett sätt att kontrollera den egendomslösa befolkningen, men kanske är det också möjligt att se stadgan som en del i kampen mot tid-ifieringen av världen. Anställda som är anställda ett år i taget och bor hos sin husbonde har ingen tydlig uppdelning i arbete och fritid. De kan fortsätta att arbeta ”så mycket som behövs” varje dag och deras arbetstid behöver inte mätas.

Kanske är tjänstehjonsstadgorna ett utslag om kampen mot tiden, i dubbel bemärkelse. Både tiden som i utvecklingen mot en löntagararbetsmarknad och tiden som tidens mätande, den raka tiden som tickar framåt oundvikligen, ostoppbart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s