Eurafrika och EU:s koloniala rötter

I skolan har vi lärt oss att EU framför allt är ett fredsprojekt, ihopkokat strax efter andra världskriget. Men istället för fredsdröm hittar Stefan Jonsson EU:s ursprung i drömmen om ett europeiskt Afrika.

(Den här bloggposten är liksom den förra baserad på mina minnesanteckningar från ett föredrag på institutionen för historiska studier vid Göteborgs Universitet den 12 januari. Stefan Jonssons föredrag grundade sig på den bok han skrivit tillsammans med Peo Hansen: Eurafrika: EU:s koloniala rötter)

Under det tidiga 1900-talet, innan andra världskriget, fanns i många kretsar en tanke om att Europa var på nedgång, att världsdelen låg inklämd mellan ett Asien (med Ryssland och Kina) och ett Amerika (framför allt då USA) på uppgång. Lösningen sågs då i Afrika. I Afrika, som då var helt koloniserat av Europeiska makter sånär som på Etiopien, fanns naturresurser och utrymme. Om de europeiska staterna enades skulle Afrika bli en sorts agressionsventil för europeisk erövringslusta. Europa skulle stödja Afrika med sin exploatering och Afrika skulle försona de europeiska makterna med varandra. Miljontals tyskar, fransmän och italienare skulle emigrera till den relativt tomma kontinenten. Europa hade industrierna och kunskaperna medan Afrika hade en oändlighet av naturresurser och expansionsmöjligheter. En sorts fredsdröm i imperialistisk tappning.

 

Ett av de lite mer vågade förslagen på hur Europa och Afrika skulle kunna växa samman.

Men nu blev det inte så. De Eurafrikanska drömmarna blev aldrig mer än drömmar hos ett fåtal utopister. Men de kom att återupplivas i ny tappning efter andra världskriget. När larmet klingat av över det sönderbombade Europa fann sig Tyskland (eller ja, västtyskland) berövat sina kolonier. Frankrike å andra sidan hade fortfarande större delen av Västafrika men saknade resurser till att göra kolonierna lönsamma.

De franska kolonierna var ett av säljargumenten när Kol- och stålunionen skapades 1951. Tyska pengar skulle investeras i franska kolonier, och både Tyskland och Frankrike skulle då återuppstå som imperiemakter inom ett enat Europa.

De franska kolonierna integrerades också i gemenskapen till en början (minns att Algeriet på 50talet formellt var en del av Frankrike och alltså en självklar del av projektet). Men den våg av självständighetsrörelser som drog genom Afrika skingrade snart de Eurafrikanska drömmarna.

Att det inte talas mycket om EU:s koloniala rötter idag handlar inte bara om att EU har blivit ett annat projekt än vad det var från början. De dokument som publiceras offentligt, på EU:s hemsidor, från tiden kring kol- och stålunionen har man faktiskt i vissa fall (även om jag tror det är åtgärdat nu) tagit bort de syftningar på Afrika som Robert Schuman, ”EU:s grundare”, gjorde. Om det är medvetet eller rent slarv vet jag inte.

Jag tror det är viktigt att tala om EU:s kopplingar till Afrika. Inte för att vi ska skämmas över den koloniala historien (även om man kan göra det också) utan för att vi inte ska glömma att Europas band till Afrika har en lång historia. Även om relationen sällan varit jämlik genom historien så hör världsdelarna ihop. Att människor rör sig över kontinenternas gränser bör därför vara naturligt.

Socialdemokratisk känslopolitik

För några månader sedan höll Jens Ljunggren från Stockholms universitet ett föredrag för institutionen för historiska studier i Göteborg om socialdemokratisk känslopolitik. Föredraget baserades på hans bok ”Den uppskjutna vreden – Socialdemokratisk känslopolitik 1880-1980”. Jag tror det är intressant för fler än bara historiker.

Den uppskjutna vreden

Ljungren menar att varje ideologi har en palett av känslor som är tillåtna att yttra inom dess ramar, känslor som man uppmuntrar eller avstyr från. Det är också genom känslorna som politiken fångar in sina väljare och knyter an till dem.

För socialismen är känslorna en ofrånkomlig del av samhället. Under 1800-talet verkar också socialistiska agitatorer för att få ”massorna” att känna känslor, känna vrede. Det kommunistiska manifestet talar till exempel om ”den kalla utsugningen” av arbetarklassen.

Men vreden manar till upprättelse, till hämnd. Den är en revolutionär känsla. När Socialdemokraterna under 30-talet vill placera sig i den politiska mitten måste vredens omedelbara krav på handling, på upprättelse och på revolution avstyras, den måste skjutas upp. De förbannade knegarna måste förmås att förhandla. Under Per Albin Hanssons tid börjar socialdemokrater tala om vrede som en av människans lägre instinkter, värda att fördöma. Istället vänder man sig till oron: otryggheten på arbetsmarknaden, rädsla för sjukdom, och så vidare.

Oron i sig är mer abstrakt och till skillnad från vreden, som ser bakåt mot oförrätter, är oron framtidsinriktad. Till skillnad från den kollektiva vreden är oron individuell. Det är på denna oro som socialdemokraterna bygger sitt folkhemsbygge.

Ljunggren skissar sedan en sorts känslopolitikens kris under 60- och 70-talet där den socialdemokratiska oron utmanas av en nytänd vrede inom vänstern. Det talas om ”stiltje i ankdammen” och politiken har börjat kännas…tråkig. Den nyvalda statsministern Olof Palme ställs inför att försvara den genomförda politiken men också lansera en ny känsla för hur politik ska kännas. Han måste kanalisera den nytända ilskan.

Palme tar till vreden i utrikespolitiken, och det är väl så de flesta av oss 80-talister (och efterkommande) minns honom. Han var arg på stormakterna, fascisterna, krigen. Om Fascistspanien frågade han sig hur man kan låta ”dessa satans mördare hålla på?”  Men han höll fast oron i inrikespolitiken. När LKAB:s gruvarbetare strejkar talar han främst om trygghet, om säkerhet men undviker vredens vokabulär.

Jens Ljunggren avslutar sin studie vid 80-talets början. Men jag tror att det kan vara av värde att tänka i termer av känslopolitik även om dagens socialdemokrater. I Valrörelsen 2014, när Reinfeldt och Löfven hade höll någon sorts revisorsduell i direktsändning, vilken känslopolitik förde partierna då?

Jag tror socialdemokraterna måste återerövra känslorna, men jag är inte säker på att den oron inför välfärdssamhällets kollaps som man gick till val på 2014 nödvändigtvis är vägen för ett parti som kallar sig ”framtidspartiet”.

(Som en brasklapp här i slutet: Det här inlägget är skrivet baserat på de anteckningar jag tog under seminariet den 9:e februari. Det är inte säkert att jag minns allt så klart som jag kunde önska. Jag har inte heller läst boken än, men jag hoppas att få tillfälle till att göra det).