Socialdemokratisk känslopolitik

För några månader sedan höll Jens Ljunggren från Stockholms universitet ett föredrag för institutionen för historiska studier i Göteborg om socialdemokratisk känslopolitik. Föredraget baserades på hans bok ”Den uppskjutna vreden – Socialdemokratisk känslopolitik 1880-1980”. Jag tror det är intressant för fler än bara historiker.

Den uppskjutna vreden

Ljungren menar att varje ideologi har en palett av känslor som är tillåtna att yttra inom dess ramar, känslor som man uppmuntrar eller avstyr från. Det är också genom känslorna som politiken fångar in sina väljare och knyter an till dem.

För socialismen är känslorna en ofrånkomlig del av samhället. Under 1800-talet verkar också socialistiska agitatorer för att få ”massorna” att känna känslor, känna vrede. Det kommunistiska manifestet talar till exempel om ”den kalla utsugningen” av arbetarklassen.

Men vreden manar till upprättelse, till hämnd. Den är en revolutionär känsla. När Socialdemokraterna under 30-talet vill placera sig i den politiska mitten måste vredens omedelbara krav på handling, på upprättelse och på revolution avstyras, den måste skjutas upp. De förbannade knegarna måste förmås att förhandla. Under Per Albin Hanssons tid börjar socialdemokrater tala om vrede som en av människans lägre instinkter, värda att fördöma. Istället vänder man sig till oron: otryggheten på arbetsmarknaden, rädsla för sjukdom, och så vidare.

Oron i sig är mer abstrakt och till skillnad från vreden, som ser bakåt mot oförrätter, är oron framtidsinriktad. Till skillnad från den kollektiva vreden är oron individuell. Det är på denna oro som socialdemokraterna bygger sitt folkhemsbygge.

Ljunggren skissar sedan en sorts känslopolitikens kris under 60- och 70-talet där den socialdemokratiska oron utmanas av en nytänd vrede inom vänstern. Det talas om ”stiltje i ankdammen” och politiken har börjat kännas…tråkig. Den nyvalda statsministern Olof Palme ställs inför att försvara den genomförda politiken men också lansera en ny känsla för hur politik ska kännas. Han måste kanalisera den nytända ilskan.

Palme tar till vreden i utrikespolitiken, och det är väl så de flesta av oss 80-talister (och efterkommande) minns honom. Han var arg på stormakterna, fascisterna, krigen. Om Fascistspanien frågade han sig hur man kan låta ”dessa satans mördare hålla på?”  Men han höll fast oron i inrikespolitiken. När LKAB:s gruvarbetare strejkar talar han främst om trygghet, om säkerhet men undviker vredens vokabulär.

Jens Ljunggren avslutar sin studie vid 80-talets början. Men jag tror att det kan vara av värde att tänka i termer av känslopolitik även om dagens socialdemokrater. I Valrörelsen 2014, när Reinfeldt och Löfven hade höll någon sorts revisorsduell i direktsändning, vilken känslopolitik förde partierna då?

Jag tror socialdemokraterna måste återerövra känslorna, men jag är inte säker på att den oron inför välfärdssamhällets kollaps som man gick till val på 2014 nödvändigtvis är vägen för ett parti som kallar sig ”framtidspartiet”.

(Som en brasklapp här i slutet: Det här inlägget är skrivet baserat på de anteckningar jag tog under seminariet den 9:e februari. Det är inte säkert att jag minns allt så klart som jag kunde önska. Jag har inte heller läst boken än, men jag hoppas att få tillfälle till att göra det).

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s