Eurafrika och EU:s koloniala rötter

I skolan har vi lärt oss att EU framför allt är ett fredsprojekt, ihopkokat strax efter andra världskriget. Men istället för fredsdröm hittar Stefan Jonsson EU:s ursprung i drömmen om ett europeiskt Afrika.

(Den här bloggposten är liksom den förra baserad på mina minnesanteckningar från ett föredrag på institutionen för historiska studier vid Göteborgs Universitet den 12 januari. Stefan Jonssons föredrag grundade sig på den bok han skrivit tillsammans med Peo Hansen: Eurafrika: EU:s koloniala rötter)

Under det tidiga 1900-talet, innan andra världskriget, fanns i många kretsar en tanke om att Europa var på nedgång, att världsdelen låg inklämd mellan ett Asien (med Ryssland och Kina) och ett Amerika (framför allt då USA) på uppgång. Lösningen sågs då i Afrika. I Afrika, som då var helt koloniserat av Europeiska makter sånär som på Etiopien, fanns naturresurser och utrymme. Om de europeiska staterna enades skulle Afrika bli en sorts agressionsventil för europeisk erövringslusta. Europa skulle stödja Afrika med sin exploatering och Afrika skulle försona de europeiska makterna med varandra. Miljontals tyskar, fransmän och italienare skulle emigrera till den relativt tomma kontinenten. Europa hade industrierna och kunskaperna medan Afrika hade en oändlighet av naturresurser och expansionsmöjligheter. En sorts fredsdröm i imperialistisk tappning.

 

Ett av de lite mer vågade förslagen på hur Europa och Afrika skulle kunna växa samman.

Men nu blev det inte så. De Eurafrikanska drömmarna blev aldrig mer än drömmar hos ett fåtal utopister. Men de kom att återupplivas i ny tappning efter andra världskriget. När larmet klingat av över det sönderbombade Europa fann sig Tyskland (eller ja, västtyskland) berövat sina kolonier. Frankrike å andra sidan hade fortfarande större delen av Västafrika men saknade resurser till att göra kolonierna lönsamma.

De franska kolonierna var ett av säljargumenten när Kol- och stålunionen skapades 1951. Tyska pengar skulle investeras i franska kolonier, och både Tyskland och Frankrike skulle då återuppstå som imperiemakter inom ett enat Europa.

De franska kolonierna integrerades också i gemenskapen till en början (minns att Algeriet på 50talet formellt var en del av Frankrike och alltså en självklar del av projektet). Men den våg av självständighetsrörelser som drog genom Afrika skingrade snart de Eurafrikanska drömmarna.

Att det inte talas mycket om EU:s koloniala rötter idag handlar inte bara om att EU har blivit ett annat projekt än vad det var från början. De dokument som publiceras offentligt, på EU:s hemsidor, från tiden kring kol- och stålunionen har man faktiskt i vissa fall (även om jag tror det är åtgärdat nu) tagit bort de syftningar på Afrika som Robert Schuman, ”EU:s grundare”, gjorde. Om det är medvetet eller rent slarv vet jag inte.

Jag tror det är viktigt att tala om EU:s kopplingar till Afrika. Inte för att vi ska skämmas över den koloniala historien (även om man kan göra det också) utan för att vi inte ska glömma att Europas band till Afrika har en lång historia. Även om relationen sällan varit jämlik genom historien så hör världsdelarna ihop. Att människor rör sig över kontinenternas gränser bör därför vara naturligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s