1600-talets olyckliga familjer

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda vis.

Det är från inledningen av romanen Anna Karenina.

Jag fortsätter att läsa igenom rättegångsmaterial från 1600-talet. Det blir mycket olycka. Men varje olycka, trots strukturerna, mönstren, upprepningarna, bär på sitt eget lilla signum. Varje hushåll på något sätt unikt i sitt ingrodda elände. Ett exempel är äktenskapet mellan Olof Tordsson och Karin Eriksdotter som kom inför rätten den 16 april 1604. (Notera förresten att man inte tar varandras efternamn på 1600-talet när man gifter sig).

Olof Tordsson drar Hans Dysterbach inför rätten. Olof säger att Hans har haft otillbörligt umgänge och legat med hans hustru medan Olof varit borta. Därför vill han att Olof och hans fru, Karin, ska straffas.

Hans nekar inte anklagelsen. Första gången de varit med varandra ska ha varit i Vaxholm, sedan i hennes hus på Södermalm och slutligen på Norrmalm. Även Karin bekänner detta. Man läser även upp brev som Hans och Karin skickat till varandra (där Karin förövrigt har förtalat en Anna Persdotter vid Söderport, vilket verkar ha att göra med en annan kärleksaffär).

Men Hans säger att det framför allt är Olof som har sig själv att skylla, eftersom Olof mycket väl visste vad som pågått män ändå inte kört honom ur huset.

Och sedan börjar fallet eskalera en smula. Karin bekänner nämligen att hon också varit tillsammans med en Johan Andersson och en Karl Kristoffersson, medan hennes man legat och sovit.

Sedan vittnar Kristin Matsdotter, som är piga i hushållet. Hon säger att Karin Eriksdotter har träffat en ”hjälpkvinna” och diskuterat hur man bäst förgiftar maken. När giftkvinnan föreslog att lägga gift i hans öl så säger Karin att det låter dumt, eftersom han måste insjukna långsamt för att det ska verka trovärdigt.

Karin själv nekar till att ha försökt förgifta sin man, utan menar att hon endast frågade kvinnan om hon hennes man skulle dö i pesten, eftersom kvinnan kunde se in i framtiden. Sedan ber Karin sin piga att be för att husbonden ska dö, och i utbyte mot Kristins böner om husbonden/makens död får hon en kjortel. (En annan piga i huset vittnar om att Karin gett Kristin kläder).

Den bedragne maken, Olof, verkar angelägen om att hans fru och hennes älskare straffas men utan att önska livet ur dem. Därför döms de båda till förvisning från staden, medan själva äktenskapsfrågan (om jag förstår det rätt) skjuts över till kyrkan.

Därmed försvinner också triangeldramat mellan Olof, Hans och Karin ur mina källor, men den känslan av elände och förbittring inom det äktenskapet dröjer sig kvar för mig, såhär fyrahundratolv år senare.

 

Att vara Homosexuell i Stockholm på 1600-talet

Hur var det att vara homosexuell på 1600-talet? En tid med bibliska (bokstavligen) lagar och dödsstraff på det mesta.

När jag letade igenom Stockholms stads tänkeböcker från 1600-talets början snubblade jag över ett sodomifall från den 4 december 1632 på Norrmalm. Sodomi är 1600-talets benämning på samkönat sex. Det kan också användas om ”onaturligt” sex över huvud taget, som tidelag.

Jag har transkriberat rättsfallet och klistrat in det längst ned här, med moderniserad stavning. Meningsuppbyggnaden är fortfarande väldigt snårig, och det kan vara lite klurigt att läsa ut vad som egentligen sägs, men det blir lättare om man läser det högt för sig själv.

Vad är det då som hänt? Det som berättas är följande: En pojke (antagligen en tjänare) på 15 år, Lars Jönsson, sitter tre veckor tidigare och dricker på krogen tillsammans med sin kollega, drängen Hanskin och med en Olof Knutsson (stavas ”Knusson” i protokollet). Olof blir mycket full och Lars följer med honom hem. Sedan ber Olof Lars att lägga sig i sängen och ta av sig skjortan. Därefter utspelar sig en sexscen skildrad på 1600-talsbyråkratisvenska. Två gånger ligger Lars ”vidöppen mellan Olofs ben” och känner Olofs sperma som ”en varm svett”.

Lars säger att detta var enda gången han legat med Olof. Olof nekar först, men bekänner sedan att han legat i samma säng som Lars men minns inte att han skulle kommit. I bakgrund av att Olofs hustru var i huset, och att Olof inte legat hos henne, dömer rätten honom för sodomi. Straffet för Sodomi är enligt guds lag att ”de skola båda döden dö”, men pojken Lars frikänns på grund av hans ringa ålder. Även om Olof döms till döden kan det vara värt att minnas att detta drabbade de flesta, och att dödsdomar automatiskt överklagades till hovrätten, som hade mer fria tyglar med lagen och ofta omvandlade straffet till något annat. För att spåra vad som hände med Olof behöver vi alltså söka i andra källor.

Men vad var det som hände egentligen den där novembernatten som Lars Jönsson berättade om? Det går såklart inte att säkert säga. Men några gissningar kan göras. Att Lars Jönsson helt ovetandes skulle följt med Olof hem, lagt sig i hans säng och två gånger haft sex med honom verkar ganska osannolikt. Någon form av samförstånd fanns kanske? Och att Olofs fru inte figurerar i protokollet antyder att hon kan ha accepterat det? I 1600-talets trångboddhet är det osannolikt att sexuella förbindelser kunde fortgå utan omgivningens kännedom. Och drängen Hanskin, som satt med dem på krogen, vilken roll spelade han? Därtill är rätten ganska mild i sin dom, som frikänner Lars Jönsson, trots att båda ”skola döden dö” enligt lagen.

Någonstans i berättelsen framträder att det kanske inte var helt omöjligt att vara homosexuell i 1600-talets Stockholm. Att det kunde finnas en viss acceptans. För vissa. På vissa platser. Ibland. Det är i alla fall vad jag hoppas.

 

Transkriberingen (Stavningen är moderniserad):

Blev Hans Nådes fätlherrens urmakares Gottfritts pojke Lars Jönsson vid namn, barnfödder i Gudoms härade i Västergötland, tillfrågad, hur han är kommen i handel med Olof Knusson invånare är uti Stockholms Norra förstad [Vilket alltså är Norrmalm]. Lars Jönsson berättade att på pass tre veckor sedan, hade Olof och H.N:des fältherrens dräng Hanskin suttit på en källare och druckit och efter Olof hade varit mycket drucken, bekände han hava följt honom hem och efter hans begäran lagt sig hos honom i sängen och något efter midnatten hade Olof tagit upp hans skjorta, sedan hade pojken legat vidöppen emellan Olofs ben, och andra gången emot morgonen det samma gjort, bona venia tillsägandes, så att sperma gick honom båda gånger ifrån, lika som en varm svett emellan pojkens ben. Men när han vidare fliteligen anhållet blev bekänna sanningen om Olof Knusson hade legat hos honom på något annat sodomiskt sätt, där till nekade han alldeles och sade nej, nekade och ej mera hava haft med honom beställa. Ej heller legat med honom i säng, varken sedan eller förr, än allenast den ena natten.

Efter sådan bekännelse blev och Olof Knusson dagen efter examinerat och vill väl i förstone sådant förneka, men sedan pojken honom övertygade, bekände han väl hava haft honom under sig, men efter han sade sig flux hava varit bekänt, och vid rus icke veta sig så vida hava med honom främjat sin vilja, att honom något skall vara ifrån gått.

Oansett Olof Knusson därför han mycket drucken varit har, säger sig icke veta så vida hava främjat sin vilja med denna pojken, att någon sperma ifrån honom skall gångit vara, dock likväl all den stund pojken tillstår att han som en varm svett av honom förnummit haver, till det andra nogsamt uppenbart, att han svåra illa med sin äkta hustru levat haver. Till det tredje, efter samma hans äkta hustru i huset hemmastadd var, och henne förbigått, och be:tte [benämnde] pojke med sig i säng dragit. Till det fjärde tillstår hava haft honom under sig, vilket emot naturen Guds och värdslig lag straffar, varför kan rätten honom intet befria, utan fälles efter Guds lag, lydandes att vilken som ligger när en dräng, som när en kvinna, de hava gjort en styggelse, de skolen båda döden dö, dock nåden höghuse herrar i den höglofliga konungsliga rätten hemställt.

Pojken Lars Jönsson belangar, alldenstund han övermaga och ungefär till 14 eller 15 års ålder kommen var, och till enna bedrift tubbat och alldeles betyngad och efter bekänd sak av häfftett [?] förrymd, varför kan rätten honom icke fälla, utan här med befria.

[Ur Stockholms tänkeböcker från år 1592, band 20. Sidan 377-378, den 4 december 1632]