Enkla svenska företeelser som inte går att översätta till engelska

Engelska är det internationella forskarspråket. Efter att ha tryckts igenom en doktorandutbildning förutsätts man kunna producera en vetenskaplig artikel på engelska – eller rent av en hel avhandling – och det är bra. Vi måste nå ut med vår forskning internationellt. Samtidigt är gnäll över att svenska historiker publicerar sig på svenska vid det här laget närmast rutinartat. Jag har även hört en Cambridgeprofessor gnälla över att duktiga svenska forskare inte publicerar sig på engelska i högre utsträckning. Så hur kommer det sig?

Det finns säkert flera skäl, men ett enkelt skäl som gör att jag tvekar är att vissa saker helt enkelt inte går att översätta.

Som bekant pysslar jag med tjänstefolk. I 1610-talets Stockholm stöter man på tre titlar på tjänstehjonen i huvudsak: Piga, dräng och sven. Hur ska dessa översättas? Piga är enkelt. Det motsvarar ganska rakt av det engelska maid. Men dräng? Det engelska ordet farmhand avser ju snarare en lantbruksarbetare. Likaså är den engelska avskiljningen mellan domestic servants och servants in husbandry distinktioner som inte görs i Sverige. Och sedan en sven. Vad är en sven på engelska? I förstone verkar det praktiskt att översätta sven till Journeyman, alltså gesäll. Men även någon som bar titeln dräng kunde ha gesällstatus i det tidiga 1600-talets Stockholm.

Dessa enkla tjänartitlar är alltså ett jäkla elände att försöka översätta. Och ändå kan det bli värre. Hur översätter man korrekt (som jag försökte med nyligen) ”sylteförvalterska”? ”Inhyses hustru”? ”Roddarmadame” och ”orgeltrampare”? Eller distinktionen mellan ”snickare” och ”timmerman”? Inte ens mer övergripande samhällsideologiska termer som ”Allmoge” är självklara i sin översättning.

Alla dessa ord är självklart hinder som det är möjligt att överstiga, man kan skriva runt dem, man kan förklara deras betydelse, man kan försöka göra yxiga översättningar och man kan tydligt definiera de regionala särdragen. Men faktum kvarstår att en stor del av erfarenheten från det förflutna samhället ligger nedlagt i dess språk och ord, som är främmande också för oss idag, och delar av den erfarenheten går förlorad i en översättning till engelska.

Kanske skulle mer kunna ges ut på engelska, men skulle den svenska utgivningen helt avstanna, då skulle vi förlora vår förståelse för den särpräglade betydelsen av dessa ord, vi skulle förlora en viktig kontaktyta med det förflutna som vi studerar – vi skulle kort sagt bli sämre på att göra vårt jobb.

Annonser

Gunnar Ekelöf om möss som dansar och mina våndor inför reduktionistisk teori

Just nu läser jag som sagt gammalt rättsmaterial. Domstolsprotokoll från 1600-talet. Stölder, mord, fastighetsaffärer och hor. Som humanistisk forskare förutsätts jag inte bara redovisa antalet förseelser, utan också tolka dem. Inte bara svara på vad men också varför.

Det får mig att tänka på en essä av Gunnar Ekelöf som jag läste för ganska många år sedan. Han skriver om dansmöss han sett i en djuraffär som barn. ”Alltid var det någon där som snurrade och snodde” ”Och det föreföll nästan som om deras dans hade varit någon form av vansinne, som om de tvingades ut på dansbanan för att befria sig från ett lika plötsligt som olidlig själslig klåda som ständigt återvände på nytt.”

Sedan går han hem. I ett uppslagsverk läser han att dansmössen dansar på grund av en missbildning i örat, som gör att de skakar på kvällarna. En vetenskaplig förklaring. Men vad har det egentligen förklarat? Det har svarat på varför, men suget, det mörka behovet till att dansa som musen måste känna? Det får inte plats i förklaringen. Den förklaringen som är rätt i sak lämnar det relevanta utanför.

Och utan att likställa möss och människor så kan jag känna så inför de stackare jag finner i rättegångsprotokollen. Hur ska jag förklara deras beteende? Ska deras lust, passion, besvikelse och förhoppning tryckas ned till ekonomiska modeller om rationalitet? Att säga att tjuven ville ha pengar, det är en korrekt förklaring. Men ändå förklarar det ingenting.

Det finns hos människorna en pervers kyla som sätter även människor i bur.

(Citaten är hämtade ur Gunnar Ekelöfs essä Zoologiska trädgårdar som återfinns i samlingen promenader och utflykter).

En ickehändelse en sommarkväll i Stockholm 1610 när en dräng skulle vakta i kryddgården

 

Ju mer ”historiker” jag blivit desto mer blir jag intresserad av ickehändelser. Dramatiska ögonblick, historiska händelser, riksdagar, fältslag och triumfer finns det så gott om redogörelser för. Men en beskrivning av någon som går på dass är det svårare att hitta. Tonårsdrömmar, morgontrötthet, mensvärk eller bakfylla är nästan omöjligt att få reda på någonting om. Det som försvinner ned i historiens mörker är vanliga människors vardag, alla miljarder ickehändelser som gav mening och meningslöshet till våra förfäder. Men ibland kommer det fram mellan raderna, i små doser. Ibland antyds en vardag i bakgrunden när ett brott har begåtts.

Så därför vill jag dela med mig om en sådan vardagshändelse. Nedan är en redogörelse för vad som hände en julikväll i Stockholm 1610. Tjänstefolket är ensamma på kryddgården och ska vakta kläder. En soldat sover i gräset, en piga bjuder in sin fulla fästman, en dräng drömmer att hästarna är lösa i stallet. Notera detaljerna. Var de sover, vem som säger vad åt vem, hur de bjuder in varandra, etc:

En julikväll 1610 befaller ståthållaren Erik Göransson sin landsknekt Mårten, husdrängen Jöns och pigan Brita att vakta kryddgården över natten så att ingen stjäl de kläder som förvaras där. Han instruerar även åt pigan att se till att drängen Jöns ska hämta en av stallhundarna som vakthund. Sedan, klockan 10 på kvällen, går Erik Göransson hem, från gården till sitt hus i staden, tillsammans med sin hustru.

Så snart ståthållaren lämnat gården går Brita ut och kommer strax tillbaka med en smed och en snickare som varit på Gråmunkeholmen och druckit. De har sedan gått iväg för att leta efter en båt som kan ta dem hem till deras husbonde eller finna smedens morbror för nattkvarter i staden då Brita möter dem och bjuder in dem till gården. Smeden sov på gården natten innan och är förlovad med Brita. Han har gett henne två ringar och en kista som förlovningsgåva.

När Brita kommer in säger åt Jöns att gå iväg för att hämta hunden, men när han ska ge sig iväg säger Mårten (och Brita) till honom att de nog klarar att vakta gården utan hund. Den druckna snickaren lägger sig att sova på gården under bar himmel tillsammans med Mårten. Som madrass har dem spritt ut lite hö över marken. Även Jöns somnar inne i farstun och drömmar om hur hästarna har slitit sig lös i stallet. När han vaknar säger Brita åt honom igen att gå efter hunden, men Jöns vågar inte, eftersom han hör sorl från människor på gatan utanför.

Sedan går Brita in i farstun och bäddar en säng som hon och smeden kryper ned i. Fortfarande fanns alla kläder kvar i kryddgården. Klockan tre vaknar landsknekten Mårten på gräsmattan och går in i farstun och lägger sig, där Brita och smeden ligger och sover i samma säng. Snickaren ligger ensam kvar ute på gården.

Klockan fyra (när solen går upp?) vaknar drängen Jöns och finner att kläderna är borta. Han väcker Brita och smeden. När Jöns frågar om smeden tog dem svarar han att han inte visste, även om han skulle mista halsen över det så visste han inte. Smeden och snickaren (som väl vaknat vid det här laget) ber Jöns att inte berätta för någon att dem varit i gården över natten.

 

 

PS.  Jag har fått frågor om källan till ovanstående redogörelse. Den har jag hämtat ur ett protokoll som återfinns i Stockholms stads tänkebok från 7 juli 1610, som finns tryckt och tillhanda på de flesta forskningsbibliotek. Stockholm stads tänkeböcker, volym 7 (1608-1613). Sidan 88 – 99.