Till Östersjörikets försvar mot Stormaktstiden

Jag ser på facebook att syltryggarna i PK-vänstern politiserat Gustav II Adolf och döpt om hans stormakt till östersjörike. Eller något sådant. Och det är helt rimligt att göra.

Det började med indignation i expressen över att Skolverket beslutat att byta ut begreppet stormaktstiden mot Östersjöriket (Vilket för övrigt inte var sant). Artikeln i expressen har sedan följts upp med artiklar om historieförfalskning på sina ställen och punschrusigt knutna nävar på facebook. På det stora hela är det knappt en storm i ett vattenglas, men jag vill ändå slå ett slag för begreppet Östersjöriket.

Det är inte så att jag har hört begreppet förut, men beskriver ändå den viktigaste aspekten av 1600-talets Sverige. Det var en värld där vattenvägarna var de snabbaste och billigaste transportvägarna, en värld där det från Stockholm var mycket längre till Göteborg än till Kalix eller Danzig (Gdansk).

Det var också vattenvägarnas betydelse som var den drivande faktorn bakom de svenska kungarnas expansionspolitik; det svenska väldet ringlade sig runt Östersjöns stränder i ett försök att erövra så många flodmynningar som möjligt för att kunna beskatta handeln. Det rike som skapades var ett mångkulturellt rike med många olika språk (svenska, finska, estniska, ryska, tyska, och så vidare).

 

Svenska stormakten 1660 försöker omsluta Östersjön.

 

När jag själv gör mina dykningar i rättegångsmaterial från 1600-talet ser jag mängder med anspelningar på vad som bäst kan kallas för ett Östersjörike. Vattenvägarna är hela tiden närvarande. Så icke stormakten, som mest manifesterar sig med soldater som kommer till Stockholm och lever rövare i väntan på att – just det – åka över haven i sina skepp.

Att kalla riket för Östersjöriket sätter alltså fingret på något viktigt, på ett sätt som begreppet stormaktstiden inte gör. Stormaktstiden innefattar mycket som är viktigt i den svenska historien, som de grymma krigen, statens konsolidering och införandet av lagar som gjorde Sverige till ett sorts lutheranskt Iran. Men dessa erfarenheter är inte unika för Sverige och inte beroende av att Sverige var just en stormakt (om vi nu var det?). Danmark, exempelvis, såg en liknande utveckling, liksom de flesta andra västeuropeiska länder.

Så ett begreppsbyte behöver inte vara pk-nojja. Att betona väsentligheter är inte att skämmas över historien.

Annonser

30-åriga krigets effekter på Stockholms äktenskapsmarknad

1600-talet var på många sätt en småskalig värld. Eric Hobsbawm har uttryckt det som att världen var både större och mindre än vår. Färre människor reste kortare sträckor, därför var världen mindre. Men resorna var längre, det okända var större och på det sättet var världen mycket större än vad den är idag.

Den soldat som for iväg från Sverige till Tyskland under det 30-åriga kriget som Sverige deltog i mellan 1630 och 1648 (kriget började redan 1618) skulle antagligen aldrig komma tillbaka. De flesta dog av svält och sjukdom. I undantagsfall blev man skjuten eller återvände hem.

Det fick en för mig smula oväntad effekt också i Stockholm. Att ha en partner var en nödvändighet för många på 1600-talet helt enkelt eftersom man var beroende av varandras arbete. Både mannen och kvinnan arbetade i lika hög utsträckning. När tiotusentals soldater ger sig iväg över havet uppstår alltså ett problem för alla de soldathustrur som lämnas kvar. När soldaten inte hörs av på flera år förutsätter många att han har dött och söker sig en ny partner.

Men här blir 1600-talets äktenskapslagstiftning ett problem. Månggifte är strängeligen förbjudet. Således börjar det från 1630 att krylla av fall där kvinnor gift om sig medan rykten om att deras män fortfarande lever i Tyskland når Stockholm. Kvinnor och män åtalas och riskerar dödsstraff och när soldater mot förmodan återvänder hem blir allt en enda röra.

Jag har inte gjort någon djupdykning i det här materialet, men jag tycker det är spännande hur kriget på andra sidan havet utlöser kriser i den kanske mest fundamentala samhällsinstitutionen som tiden hade – äktenskapet och hushållet. Överlag har det forskats en hel del på krig, och då inte bara på fältslag utan också på den mer strukturella sidan också, men den röra och det trauma som uppstod i krigets bakvatten, när oroligheterna lagt sig, när människor vände hem, är fortfarande förvånansvärt outforskad. Så vitt jag vet i alla fall.

Enkla svenska företeelser som inte går att översätta till engelska

Engelska är det internationella forskarspråket. Efter att ha tryckts igenom en doktorandutbildning förutsätts man kunna producera en vetenskaplig artikel på engelska – eller rent av en hel avhandling – och det är bra. Vi måste nå ut med vår forskning internationellt. Samtidigt är gnäll över att svenska historiker publicerar sig på svenska vid det här laget närmast rutinartat. Jag har även hört en Cambridgeprofessor gnälla över att duktiga svenska forskare inte publicerar sig på engelska i högre utsträckning. Så hur kommer det sig?

Det finns säkert flera skäl, men ett enkelt skäl som gör att jag tvekar är att vissa saker helt enkelt inte går att översätta.

Som bekant pysslar jag med tjänstefolk. I 1610-talets Stockholm stöter man på tre titlar på tjänstehjonen i huvudsak: Piga, dräng och sven. Hur ska dessa översättas? Piga är enkelt. Det motsvarar ganska rakt av det engelska maid. Men dräng? Det engelska ordet farmhand avser ju snarare en lantbruksarbetare. Likaså är den engelska avskiljningen mellan domestic servants och servants in husbandry distinktioner som inte görs i Sverige. Och sedan en sven. Vad är en sven på engelska? I förstone verkar det praktiskt att översätta sven till Journeyman, alltså gesäll. Men även någon som bar titeln dräng kunde ha gesällstatus i det tidiga 1600-talets Stockholm.

Dessa enkla tjänartitlar är alltså ett jäkla elände att försöka översätta. Och ändå kan det bli värre. Hur översätter man korrekt (som jag försökte med nyligen) ”sylteförvalterska”? ”Inhyses hustru”? ”Roddarmadame” och ”orgeltrampare”? Eller distinktionen mellan ”snickare” och ”timmerman”? Inte ens mer övergripande samhällsideologiska termer som ”Allmoge” är självklara i sin översättning.

Alla dessa ord är självklart hinder som det är möjligt att överstiga, man kan skriva runt dem, man kan förklara deras betydelse, man kan försöka göra yxiga översättningar och man kan tydligt definiera de regionala särdragen. Men faktum kvarstår att en stor del av erfarenheten från det förflutna samhället ligger nedlagt i dess språk och ord, som är främmande också för oss idag, och delar av den erfarenheten går förlorad i en översättning till engelska.

Kanske skulle mer kunna ges ut på engelska, men skulle den svenska utgivningen helt avstanna, då skulle vi förlora vår förståelse för den särpräglade betydelsen av dessa ord, vi skulle förlora en viktig kontaktyta med det förflutna som vi studerar – vi skulle kort sagt bli sämre på att göra vårt jobb.

Gunnar Ekelöf om möss som dansar och mina våndor inför reduktionistisk teori

Just nu läser jag som sagt gammalt rättsmaterial. Domstolsprotokoll från 1600-talet. Stölder, mord, fastighetsaffärer och hor. Som humanistisk forskare förutsätts jag inte bara redovisa antalet förseelser, utan också tolka dem. Inte bara svara på vad men också varför.

Det får mig att tänka på en essä av Gunnar Ekelöf som jag läste för ganska många år sedan. Han skriver om dansmöss han sett i en djuraffär som barn. ”Alltid var det någon där som snurrade och snodde” ”Och det föreföll nästan som om deras dans hade varit någon form av vansinne, som om de tvingades ut på dansbanan för att befria sig från ett lika plötsligt som olidlig själslig klåda som ständigt återvände på nytt.”

Sedan går han hem. I ett uppslagsverk läser han att dansmössen dansar på grund av en missbildning i örat, som gör att de skakar på kvällarna. En vetenskaplig förklaring. Men vad har det egentligen förklarat? Det har svarat på varför, men suget, det mörka behovet till att dansa som musen måste känna? Det får inte plats i förklaringen. Den förklaringen som är rätt i sak lämnar det relevanta utanför.

Och utan att likställa möss och människor så kan jag känna så inför de stackare jag finner i rättegångsprotokollen. Hur ska jag förklara deras beteende? Ska deras lust, passion, besvikelse och förhoppning tryckas ned till ekonomiska modeller om rationalitet? Att säga att tjuven ville ha pengar, det är en korrekt förklaring. Men ändå förklarar det ingenting.

Det finns hos människorna en pervers kyla som sätter även människor i bur.

(Citaten är hämtade ur Gunnar Ekelöfs essä Zoologiska trädgårdar som återfinns i samlingen promenader och utflykter).

En ickehändelse en sommarkväll i Stockholm 1610 när en dräng skulle vakta i kryddgården

 

Ju mer ”historiker” jag blivit desto mer blir jag intresserad av ickehändelser. Dramatiska ögonblick, historiska händelser, riksdagar, fältslag och triumfer finns det så gott om redogörelser för. Men en beskrivning av någon som går på dass är det svårare att hitta. Tonårsdrömmar, morgontrötthet, mensvärk eller bakfylla är nästan omöjligt att få reda på någonting om. Det som försvinner ned i historiens mörker är vanliga människors vardag, alla miljarder ickehändelser som gav mening och meningslöshet till våra förfäder. Men ibland kommer det fram mellan raderna, i små doser. Ibland antyds en vardag i bakgrunden när ett brott har begåtts.

Så därför vill jag dela med mig om en sådan vardagshändelse. Nedan är en redogörelse för vad som hände en julikväll i Stockholm 1610. Tjänstefolket är ensamma på kryddgården och ska vakta kläder. En soldat sover i gräset, en piga bjuder in sin fulla fästman, en dräng drömmer att hästarna är lösa i stallet. Notera detaljerna. Var de sover, vem som säger vad åt vem, hur de bjuder in varandra, etc:

En julikväll 1610 befaller ståthållaren Erik Göransson sin landsknekt Mårten, husdrängen Jöns och pigan Brita att vakta kryddgården över natten så att ingen stjäl de kläder som förvaras där. Han instruerar även åt pigan att se till att drängen Jöns ska hämta en av stallhundarna som vakthund. Sedan, klockan 10 på kvällen, går Erik Göransson hem, från gården till sitt hus i staden, tillsammans med sin hustru.

Så snart ståthållaren lämnat gården går Brita ut och kommer strax tillbaka med en smed och en snickare som varit på Gråmunkeholmen och druckit. De har sedan gått iväg för att leta efter en båt som kan ta dem hem till deras husbonde eller finna smedens morbror för nattkvarter i staden då Brita möter dem och bjuder in dem till gården. Smeden sov på gården natten innan och är förlovad med Brita. Han har gett henne två ringar och en kista som förlovningsgåva.

När Brita kommer in säger åt Jöns att gå iväg för att hämta hunden, men när han ska ge sig iväg säger Mårten (och Brita) till honom att de nog klarar att vakta gården utan hund. Den druckna snickaren lägger sig att sova på gården under bar himmel tillsammans med Mårten. Som madrass har dem spritt ut lite hö över marken. Även Jöns somnar inne i farstun och drömmar om hur hästarna har slitit sig lös i stallet. När han vaknar säger Brita åt honom igen att gå efter hunden, men Jöns vågar inte, eftersom han hör sorl från människor på gatan utanför.

Sedan går Brita in i farstun och bäddar en säng som hon och smeden kryper ned i. Fortfarande fanns alla kläder kvar i kryddgården. Klockan tre vaknar landsknekten Mårten på gräsmattan och går in i farstun och lägger sig, där Brita och smeden ligger och sover i samma säng. Snickaren ligger ensam kvar ute på gården.

Klockan fyra (när solen går upp?) vaknar drängen Jöns och finner att kläderna är borta. Han väcker Brita och smeden. När Jöns frågar om smeden tog dem svarar han att han inte visste, även om han skulle mista halsen över det så visste han inte. Smeden och snickaren (som väl vaknat vid det här laget) ber Jöns att inte berätta för någon att dem varit i gården över natten.

 

 

PS.  Jag har fått frågor om källan till ovanstående redogörelse. Den har jag hämtat ur ett protokoll som återfinns i Stockholms stads tänkebok från 7 juli 1610, som finns tryckt och tillhanda på de flesta forskningsbibliotek. Stockholm stads tänkeböcker, volym 7 (1608-1613). Sidan 88 – 99.

1600-talets olyckliga familjer

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda vis.

Det är från inledningen av romanen Anna Karenina.

Jag fortsätter att läsa igenom rättegångsmaterial från 1600-talet. Det blir mycket olycka. Men varje olycka, trots strukturerna, mönstren, upprepningarna, bär på sitt eget lilla signum. Varje hushåll på något sätt unikt i sitt ingrodda elände. Ett exempel är äktenskapet mellan Olof Tordsson och Karin Eriksdotter som kom inför rätten den 16 april 1604. (Notera förresten att man inte tar varandras efternamn på 1600-talet när man gifter sig).

Olof Tordsson drar Hans Dysterbach inför rätten. Olof säger att Hans har haft otillbörligt umgänge och legat med hans hustru medan Olof varit borta. Därför vill han att Olof och hans fru, Karin, ska straffas.

Hans nekar inte anklagelsen. Första gången de varit med varandra ska ha varit i Vaxholm, sedan i hennes hus på Södermalm och slutligen på Norrmalm. Även Karin bekänner detta. Man läser även upp brev som Hans och Karin skickat till varandra (där Karin förövrigt har förtalat en Anna Persdotter vid Söderport, vilket verkar ha att göra med en annan kärleksaffär).

Men Hans säger att det framför allt är Olof som har sig själv att skylla, eftersom Olof mycket väl visste vad som pågått män ändå inte kört honom ur huset.

Och sedan börjar fallet eskalera en smula. Karin bekänner nämligen att hon också varit tillsammans med en Johan Andersson och en Karl Kristoffersson, medan hennes man legat och sovit.

Sedan vittnar Kristin Matsdotter, som är piga i hushållet. Hon säger att Karin Eriksdotter har träffat en ”hjälpkvinna” och diskuterat hur man bäst förgiftar maken. När giftkvinnan föreslog att lägga gift i hans öl så säger Karin att det låter dumt, eftersom han måste insjukna långsamt för att det ska verka trovärdigt.

Karin själv nekar till att ha försökt förgifta sin man, utan menar att hon endast frågade kvinnan om hon hennes man skulle dö i pesten, eftersom kvinnan kunde se in i framtiden. Sedan ber Karin sin piga att be för att husbonden ska dö, och i utbyte mot Kristins böner om husbonden/makens död får hon en kjortel. (En annan piga i huset vittnar om att Karin gett Kristin kläder).

Den bedragne maken, Olof, verkar angelägen om att hans fru och hennes älskare straffas men utan att önska livet ur dem. Därför döms de båda till förvisning från staden, medan själva äktenskapsfrågan (om jag förstår det rätt) skjuts över till kyrkan.

Därmed försvinner också triangeldramat mellan Olof, Hans och Karin ur mina källor, men den känslan av elände och förbittring inom det äktenskapet dröjer sig kvar för mig, såhär fyrahundratolv år senare.

 

Att vara Homosexuell i Stockholm på 1600-talet

Hur var det att vara homosexuell på 1600-talet? En tid med bibliska (bokstavligen) lagar och dödsstraff på det mesta.

När jag letade igenom Stockholms stads tänkeböcker från 1600-talets början snubblade jag över ett sodomifall från den 4 december 1632 på Norrmalm. Sodomi är 1600-talets benämning på samkönat sex. Det kan också användas om ”onaturligt” sex över huvud taget, som tidelag.

Jag har transkriberat rättsfallet och klistrat in det längst ned här, med moderniserad stavning. Meningsuppbyggnaden är fortfarande väldigt snårig, och det kan vara lite klurigt att läsa ut vad som egentligen sägs, men det blir lättare om man läser det högt för sig själv.

Vad är det då som hänt? Det som berättas är följande: En pojke (antagligen en tjänare) på 15 år, Lars Jönsson, sitter tre veckor tidigare och dricker på krogen tillsammans med sin kollega, drängen Hanskin och med en Olof Knutsson (stavas ”Knusson” i protokollet). Olof blir mycket full och Lars följer med honom hem. Sedan ber Olof Lars att lägga sig i sängen och ta av sig skjortan. Därefter utspelar sig en sexscen skildrad på 1600-talsbyråkratisvenska. Två gånger ligger Lars ”vidöppen mellan Olofs ben” och känner Olofs sperma som ”en varm svett”.

Lars säger att detta var enda gången han legat med Olof. Olof nekar först, men bekänner sedan att han legat i samma säng som Lars men minns inte att han skulle kommit. I bakgrund av att Olofs hustru var i huset, och att Olof inte legat hos henne, dömer rätten honom för sodomi. Straffet för Sodomi är enligt guds lag att ”de skola båda döden dö”, men pojken Lars frikänns på grund av hans ringa ålder. Även om Olof döms till döden kan det vara värt att minnas att detta drabbade de flesta, och att dödsdomar automatiskt överklagades till hovrätten, som hade mer fria tyglar med lagen och ofta omvandlade straffet till något annat. För att spåra vad som hände med Olof behöver vi alltså söka i andra källor.

Men vad var det som hände egentligen den där novembernatten som Lars Jönsson berättade om? Det går såklart inte att säkert säga. Men några gissningar kan göras. Att Lars Jönsson helt ovetandes skulle följt med Olof hem, lagt sig i hans säng och två gånger haft sex med honom verkar ganska osannolikt. Någon form av samförstånd fanns kanske? Och att Olofs fru inte figurerar i protokollet antyder att hon kan ha accepterat det? I 1600-talets trångboddhet är det osannolikt att sexuella förbindelser kunde fortgå utan omgivningens kännedom. Och drängen Hanskin, som satt med dem på krogen, vilken roll spelade han? Därtill är rätten ganska mild i sin dom, som frikänner Lars Jönsson, trots att båda ”skola döden dö” enligt lagen.

Någonstans i berättelsen framträder att det kanske inte var helt omöjligt att vara homosexuell i 1600-talets Stockholm. Att det kunde finnas en viss acceptans. För vissa. På vissa platser. Ibland. Det är i alla fall vad jag hoppas.

 

Transkriberingen (Stavningen är moderniserad):

Blev Hans Nådes fätlherrens urmakares Gottfritts pojke Lars Jönsson vid namn, barnfödder i Gudoms härade i Västergötland, tillfrågad, hur han är kommen i handel med Olof Knusson invånare är uti Stockholms Norra förstad [Vilket alltså är Norrmalm]. Lars Jönsson berättade att på pass tre veckor sedan, hade Olof och H.N:des fältherrens dräng Hanskin suttit på en källare och druckit och efter Olof hade varit mycket drucken, bekände han hava följt honom hem och efter hans begäran lagt sig hos honom i sängen och något efter midnatten hade Olof tagit upp hans skjorta, sedan hade pojken legat vidöppen emellan Olofs ben, och andra gången emot morgonen det samma gjort, bona venia tillsägandes, så att sperma gick honom båda gånger ifrån, lika som en varm svett emellan pojkens ben. Men när han vidare fliteligen anhållet blev bekänna sanningen om Olof Knusson hade legat hos honom på något annat sodomiskt sätt, där till nekade han alldeles och sade nej, nekade och ej mera hava haft med honom beställa. Ej heller legat med honom i säng, varken sedan eller förr, än allenast den ena natten.

Efter sådan bekännelse blev och Olof Knusson dagen efter examinerat och vill väl i förstone sådant förneka, men sedan pojken honom övertygade, bekände han väl hava haft honom under sig, men efter han sade sig flux hava varit bekänt, och vid rus icke veta sig så vida hava med honom främjat sin vilja, att honom något skall vara ifrån gått.

Oansett Olof Knusson därför han mycket drucken varit har, säger sig icke veta så vida hava främjat sin vilja med denna pojken, att någon sperma ifrån honom skall gångit vara, dock likväl all den stund pojken tillstår att han som en varm svett av honom förnummit haver, till det andra nogsamt uppenbart, att han svåra illa med sin äkta hustru levat haver. Till det tredje, efter samma hans äkta hustru i huset hemmastadd var, och henne förbigått, och be:tte [benämnde] pojke med sig i säng dragit. Till det fjärde tillstår hava haft honom under sig, vilket emot naturen Guds och värdslig lag straffar, varför kan rätten honom intet befria, utan fälles efter Guds lag, lydandes att vilken som ligger när en dräng, som när en kvinna, de hava gjort en styggelse, de skolen båda döden dö, dock nåden höghuse herrar i den höglofliga konungsliga rätten hemställt.

Pojken Lars Jönsson belangar, alldenstund han övermaga och ungefär till 14 eller 15 års ålder kommen var, och till enna bedrift tubbat och alldeles betyngad och efter bekänd sak av häfftett [?] förrymd, varför kan rätten honom icke fälla, utan här med befria.

[Ur Stockholms tänkeböcker från år 1592, band 20. Sidan 377-378, den 4 december 1632]

Eurafrika och EU:s koloniala rötter

I skolan har vi lärt oss att EU framför allt är ett fredsprojekt, ihopkokat strax efter andra världskriget. Men istället för fredsdröm hittar Stefan Jonsson EU:s ursprung i drömmen om ett europeiskt Afrika.

(Den här bloggposten är liksom den förra baserad på mina minnesanteckningar från ett föredrag på institutionen för historiska studier vid Göteborgs Universitet den 12 januari. Stefan Jonssons föredrag grundade sig på den bok han skrivit tillsammans med Peo Hansen: Eurafrika: EU:s koloniala rötter)

Under det tidiga 1900-talet, innan andra världskriget, fanns i många kretsar en tanke om att Europa var på nedgång, att världsdelen låg inklämd mellan ett Asien (med Ryssland och Kina) och ett Amerika (framför allt då USA) på uppgång. Lösningen sågs då i Afrika. I Afrika, som då var helt koloniserat av Europeiska makter sånär som på Etiopien, fanns naturresurser och utrymme. Om de europeiska staterna enades skulle Afrika bli en sorts agressionsventil för europeisk erövringslusta. Europa skulle stödja Afrika med sin exploatering och Afrika skulle försona de europeiska makterna med varandra. Miljontals tyskar, fransmän och italienare skulle emigrera till den relativt tomma kontinenten. Europa hade industrierna och kunskaperna medan Afrika hade en oändlighet av naturresurser och expansionsmöjligheter. En sorts fredsdröm i imperialistisk tappning.

 

Ett av de lite mer vågade förslagen på hur Europa och Afrika skulle kunna växa samman.

Men nu blev det inte så. De Eurafrikanska drömmarna blev aldrig mer än drömmar hos ett fåtal utopister. Men de kom att återupplivas i ny tappning efter andra världskriget. När larmet klingat av över det sönderbombade Europa fann sig Tyskland (eller ja, västtyskland) berövat sina kolonier. Frankrike å andra sidan hade fortfarande större delen av Västafrika men saknade resurser till att göra kolonierna lönsamma.

De franska kolonierna var ett av säljargumenten när Kol- och stålunionen skapades 1951. Tyska pengar skulle investeras i franska kolonier, och både Tyskland och Frankrike skulle då återuppstå som imperiemakter inom ett enat Europa.

De franska kolonierna integrerades också i gemenskapen till en början (minns att Algeriet på 50talet formellt var en del av Frankrike och alltså en självklar del av projektet). Men den våg av självständighetsrörelser som drog genom Afrika skingrade snart de Eurafrikanska drömmarna.

Att det inte talas mycket om EU:s koloniala rötter idag handlar inte bara om att EU har blivit ett annat projekt än vad det var från början. De dokument som publiceras offentligt, på EU:s hemsidor, från tiden kring kol- och stålunionen har man faktiskt i vissa fall (även om jag tror det är åtgärdat nu) tagit bort de syftningar på Afrika som Robert Schuman, ”EU:s grundare”, gjorde. Om det är medvetet eller rent slarv vet jag inte.

Jag tror det är viktigt att tala om EU:s kopplingar till Afrika. Inte för att vi ska skämmas över den koloniala historien (även om man kan göra det också) utan för att vi inte ska glömma att Europas band till Afrika har en lång historia. Även om relationen sällan varit jämlik genom historien så hör världsdelarna ihop. Att människor rör sig över kontinenternas gränser bör därför vara naturligt.

Socialdemokratisk känslopolitik

För några månader sedan höll Jens Ljunggren från Stockholms universitet ett föredrag för institutionen för historiska studier i Göteborg om socialdemokratisk känslopolitik. Föredraget baserades på hans bok ”Den uppskjutna vreden – Socialdemokratisk känslopolitik 1880-1980”. Jag tror det är intressant för fler än bara historiker.

Den uppskjutna vreden

Ljungren menar att varje ideologi har en palett av känslor som är tillåtna att yttra inom dess ramar, känslor som man uppmuntrar eller avstyr från. Det är också genom känslorna som politiken fångar in sina väljare och knyter an till dem.

För socialismen är känslorna en ofrånkomlig del av samhället. Under 1800-talet verkar också socialistiska agitatorer för att få ”massorna” att känna känslor, känna vrede. Det kommunistiska manifestet talar till exempel om ”den kalla utsugningen” av arbetarklassen.

Men vreden manar till upprättelse, till hämnd. Den är en revolutionär känsla. När Socialdemokraterna under 30-talet vill placera sig i den politiska mitten måste vredens omedelbara krav på handling, på upprättelse och på revolution avstyras, den måste skjutas upp. De förbannade knegarna måste förmås att förhandla. Under Per Albin Hanssons tid börjar socialdemokrater tala om vrede som en av människans lägre instinkter, värda att fördöma. Istället vänder man sig till oron: otryggheten på arbetsmarknaden, rädsla för sjukdom, och så vidare.

Oron i sig är mer abstrakt och till skillnad från vreden, som ser bakåt mot oförrätter, är oron framtidsinriktad. Till skillnad från den kollektiva vreden är oron individuell. Det är på denna oro som socialdemokraterna bygger sitt folkhemsbygge.

Ljunggren skissar sedan en sorts känslopolitikens kris under 60- och 70-talet där den socialdemokratiska oron utmanas av en nytänd vrede inom vänstern. Det talas om ”stiltje i ankdammen” och politiken har börjat kännas…tråkig. Den nyvalda statsministern Olof Palme ställs inför att försvara den genomförda politiken men också lansera en ny känsla för hur politik ska kännas. Han måste kanalisera den nytända ilskan.

Palme tar till vreden i utrikespolitiken, och det är väl så de flesta av oss 80-talister (och efterkommande) minns honom. Han var arg på stormakterna, fascisterna, krigen. Om Fascistspanien frågade han sig hur man kan låta ”dessa satans mördare hålla på?”  Men han höll fast oron i inrikespolitiken. När LKAB:s gruvarbetare strejkar talar han främst om trygghet, om säkerhet men undviker vredens vokabulär.

Jens Ljunggren avslutar sin studie vid 80-talets början. Men jag tror att det kan vara av värde att tänka i termer av känslopolitik även om dagens socialdemokrater. I Valrörelsen 2014, när Reinfeldt och Löfven hade höll någon sorts revisorsduell i direktsändning, vilken känslopolitik förde partierna då?

Jag tror socialdemokraterna måste återerövra känslorna, men jag är inte säker på att den oron inför välfärdssamhällets kollaps som man gick till val på 2014 nödvändigtvis är vägen för ett parti som kallar sig ”framtidspartiet”.

(Som en brasklapp här i slutet: Det här inlägget är skrivet baserat på de anteckningar jag tog under seminariet den 9:e februari. Det är inte säkert att jag minns allt så klart som jag kunde önska. Jag har inte heller läst boken än, men jag hoppas att få tillfälle till att göra det).

 

Den tidigmoderna kampen om tiden?

Tiden har såklart en historia. Eller i alla fall tidsuppfattningen och tidsanvändningen. Kanske finns det något som sätter det tidigmoderna tjänstefolket i centrum av den historien, för tidsuppfattning och arbete hör ihop.

För några veckor sedan lånade jag en essäsamling av den marxistiska kulturhistorikern E P Thompson av en kompis. I inledningsessän skriver han just om tid. Han hävdar att man under förindustriell tid inte mätte tiden i minuter, timmar, sekunder utan i hur lång tid en arbetsuppgift tog att utföra och att man arbetade så mycket som det behövdes varje dag, inte en viss tidsmängd (som 8 timmar). Dagen var inte uppdelad mellan arbete och fritid utan kategorierna smälte in i varandra.

Den arbetade tiden var då mer än idag beroende av vädret. Sommarens långa dagar blir mer arbetsintensiva än vintermörkret – innan det kunde bortjagas med elektriskt ljus. Det avspeglades också i tidsuppfattningen. Om jag inte missminner mig delade man in tiden i timmar (som idag) där det fanns tolv timmar på dagen och tolv på natten. Vinterns långa nätter gjorde att nattens tolv timmar under vintern var betydligt längre än sommarens tolv timmar. Timmarna var bara mätare av delar av dygnet, inte en fast enhet.

Det förhållningssättet blev förstås krångligt när man anställer människor för att arbeta. Den tiden de ska arbeta och få betalt för måste börja mätas, den mängden arbete de ska hinna utföra under den stipulerade tiden måste kunna uppskattas. Arbetstid och fritid skiljs åt.

Och det är här jag tror att tjänstehjonsstadgan, den lag som reglerade tjänstefolket under tidigmodern tid, kommer in.

Gemensamt för alla de tidigmoderna stadgorna är att de ville införa helårstjänster (halvårstjänster) i städerna för allt tjänstefolk och försökte i princip utrota daglönarna som yrkeskategori. Lagstiftarna ville alltså hindra människor från att bara sälja sin arbetskraft en del av dagen, istället skulle man stå till sin husbondes tjänst ett helt år i taget, dygnet runt (vissa delar av söndagen undantaget).

Vanligtvis så tolkar historiker detta som ett sätt att kontrollera den egendomslösa befolkningen, men kanske är det också möjligt att se stadgan som en del i kampen mot tid-ifieringen av världen. Anställda som är anställda ett år i taget och bor hos sin husbonde har ingen tydlig uppdelning i arbete och fritid. De kan fortsätta att arbeta ”så mycket som behövs” varje dag och deras arbetstid behöver inte mätas.

Kanske är tjänstehjonsstadgorna ett utslag om kampen mot tiden, i dubbel bemärkelse. Både tiden som i utvecklingen mot en löntagararbetsmarknad och tiden som tidens mätande, den raka tiden som tickar framåt oundvikligen, ostoppbart.