Till Östersjörikets försvar mot Stormaktstiden

Jag ser på facebook att syltryggarna i PK-vänstern politiserat Gustav II Adolf och döpt om hans stormakt till östersjörike. Eller något sådant. Och det är helt rimligt att göra.

Det började med indignation i expressen över att Skolverket beslutat att byta ut begreppet stormaktstiden mot Östersjöriket (Vilket för övrigt inte var sant). Artikeln i expressen har sedan följts upp med artiklar om historieförfalskning på sina ställen och punschrusigt knutna nävar på facebook. På det stora hela är det knappt en storm i ett vattenglas, men jag vill ändå slå ett slag för begreppet Östersjöriket.

Det är inte så att jag har hört begreppet förut, men beskriver ändå den viktigaste aspekten av 1600-talets Sverige. Det var en värld där vattenvägarna var de snabbaste och billigaste transportvägarna, en värld där det från Stockholm var mycket längre till Göteborg än till Kalix eller Danzig (Gdansk).

Det var också vattenvägarnas betydelse som var den drivande faktorn bakom de svenska kungarnas expansionspolitik; det svenska väldet ringlade sig runt Östersjöns stränder i ett försök att erövra så många flodmynningar som möjligt för att kunna beskatta handeln. Det rike som skapades var ett mångkulturellt rike med många olika språk (svenska, finska, estniska, ryska, tyska, och så vidare).

 

Svenska stormakten 1660 försöker omsluta Östersjön.

 

När jag själv gör mina dykningar i rättegångsmaterial från 1600-talet ser jag mängder med anspelningar på vad som bäst kan kallas för ett Östersjörike. Vattenvägarna är hela tiden närvarande. Så icke stormakten, som mest manifesterar sig med soldater som kommer till Stockholm och lever rövare i väntan på att – just det – åka över haven i sina skepp.

Att kalla riket för Östersjöriket sätter alltså fingret på något viktigt, på ett sätt som begreppet stormaktstiden inte gör. Stormaktstiden innefattar mycket som är viktigt i den svenska historien, som de grymma krigen, statens konsolidering och införandet av lagar som gjorde Sverige till ett sorts lutheranskt Iran. Men dessa erfarenheter är inte unika för Sverige och inte beroende av att Sverige var just en stormakt (om vi nu var det?). Danmark, exempelvis, såg en liknande utveckling, liksom de flesta andra västeuropeiska länder.

Så ett begreppsbyte behöver inte vara pk-nojja. Att betona väsentligheter är inte att skämmas över historien.

Annonser

30-åriga krigets effekter på Stockholms äktenskapsmarknad

1600-talet var på många sätt en småskalig värld. Eric Hobsbawm har uttryckt det som att världen var både större och mindre än vår. Färre människor reste kortare sträckor, därför var världen mindre. Men resorna var längre, det okända var större och på det sättet var världen mycket större än vad den är idag.

Den soldat som for iväg från Sverige till Tyskland under det 30-åriga kriget som Sverige deltog i mellan 1630 och 1648 (kriget började redan 1618) skulle antagligen aldrig komma tillbaka. De flesta dog av svält och sjukdom. I undantagsfall blev man skjuten eller återvände hem.

Det fick en för mig smula oväntad effekt också i Stockholm. Att ha en partner var en nödvändighet för många på 1600-talet helt enkelt eftersom man var beroende av varandras arbete. Både mannen och kvinnan arbetade i lika hög utsträckning. När tiotusentals soldater ger sig iväg över havet uppstår alltså ett problem för alla de soldathustrur som lämnas kvar. När soldaten inte hörs av på flera år förutsätter många att han har dött och söker sig en ny partner.

Men här blir 1600-talets äktenskapslagstiftning ett problem. Månggifte är strängeligen förbjudet. Således börjar det från 1630 att krylla av fall där kvinnor gift om sig medan rykten om att deras män fortfarande lever i Tyskland når Stockholm. Kvinnor och män åtalas och riskerar dödsstraff och när soldater mot förmodan återvänder hem blir allt en enda röra.

Jag har inte gjort någon djupdykning i det här materialet, men jag tycker det är spännande hur kriget på andra sidan havet utlöser kriser i den kanske mest fundamentala samhällsinstitutionen som tiden hade – äktenskapet och hushållet. Överlag har det forskats en hel del på krig, och då inte bara på fältslag utan också på den mer strukturella sidan också, men den röra och det trauma som uppstod i krigets bakvatten, när oroligheterna lagt sig, när människor vände hem, är fortfarande förvånansvärt outforskad. Så vitt jag vet i alla fall.

En ickehändelse en sommarkväll i Stockholm 1610 när en dräng skulle vakta i kryddgården

 

Ju mer ”historiker” jag blivit desto mer blir jag intresserad av ickehändelser. Dramatiska ögonblick, historiska händelser, riksdagar, fältslag och triumfer finns det så gott om redogörelser för. Men en beskrivning av någon som går på dass är det svårare att hitta. Tonårsdrömmar, morgontrötthet, mensvärk eller bakfylla är nästan omöjligt att få reda på någonting om. Det som försvinner ned i historiens mörker är vanliga människors vardag, alla miljarder ickehändelser som gav mening och meningslöshet till våra förfäder. Men ibland kommer det fram mellan raderna, i små doser. Ibland antyds en vardag i bakgrunden när ett brott har begåtts.

Så därför vill jag dela med mig om en sådan vardagshändelse. Nedan är en redogörelse för vad som hände en julikväll i Stockholm 1610. Tjänstefolket är ensamma på kryddgården och ska vakta kläder. En soldat sover i gräset, en piga bjuder in sin fulla fästman, en dräng drömmer att hästarna är lösa i stallet. Notera detaljerna. Var de sover, vem som säger vad åt vem, hur de bjuder in varandra, etc:

En julikväll 1610 befaller ståthållaren Erik Göransson sin landsknekt Mårten, husdrängen Jöns och pigan Brita att vakta kryddgården över natten så att ingen stjäl de kläder som förvaras där. Han instruerar även åt pigan att se till att drängen Jöns ska hämta en av stallhundarna som vakthund. Sedan, klockan 10 på kvällen, går Erik Göransson hem, från gården till sitt hus i staden, tillsammans med sin hustru.

Så snart ståthållaren lämnat gården går Brita ut och kommer strax tillbaka med en smed och en snickare som varit på Gråmunkeholmen och druckit. De har sedan gått iväg för att leta efter en båt som kan ta dem hem till deras husbonde eller finna smedens morbror för nattkvarter i staden då Brita möter dem och bjuder in dem till gården. Smeden sov på gården natten innan och är förlovad med Brita. Han har gett henne två ringar och en kista som förlovningsgåva.

När Brita kommer in säger åt Jöns att gå iväg för att hämta hunden, men när han ska ge sig iväg säger Mårten (och Brita) till honom att de nog klarar att vakta gården utan hund. Den druckna snickaren lägger sig att sova på gården under bar himmel tillsammans med Mårten. Som madrass har dem spritt ut lite hö över marken. Även Jöns somnar inne i farstun och drömmar om hur hästarna har slitit sig lös i stallet. När han vaknar säger Brita åt honom igen att gå efter hunden, men Jöns vågar inte, eftersom han hör sorl från människor på gatan utanför.

Sedan går Brita in i farstun och bäddar en säng som hon och smeden kryper ned i. Fortfarande fanns alla kläder kvar i kryddgården. Klockan tre vaknar landsknekten Mårten på gräsmattan och går in i farstun och lägger sig, där Brita och smeden ligger och sover i samma säng. Snickaren ligger ensam kvar ute på gården.

Klockan fyra (när solen går upp?) vaknar drängen Jöns och finner att kläderna är borta. Han väcker Brita och smeden. När Jöns frågar om smeden tog dem svarar han att han inte visste, även om han skulle mista halsen över det så visste han inte. Smeden och snickaren (som väl vaknat vid det här laget) ber Jöns att inte berätta för någon att dem varit i gården över natten.

 

 

PS.  Jag har fått frågor om källan till ovanstående redogörelse. Den har jag hämtat ur ett protokoll som återfinns i Stockholms stads tänkebok från 7 juli 1610, som finns tryckt och tillhanda på de flesta forskningsbibliotek. Stockholm stads tänkeböcker, volym 7 (1608-1613). Sidan 88 – 99.

1600-talets olyckliga familjer

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda vis.

Det är från inledningen av romanen Anna Karenina.

Jag fortsätter att läsa igenom rättegångsmaterial från 1600-talet. Det blir mycket olycka. Men varje olycka, trots strukturerna, mönstren, upprepningarna, bär på sitt eget lilla signum. Varje hushåll på något sätt unikt i sitt ingrodda elände. Ett exempel är äktenskapet mellan Olof Tordsson och Karin Eriksdotter som kom inför rätten den 16 april 1604. (Notera förresten att man inte tar varandras efternamn på 1600-talet när man gifter sig).

Olof Tordsson drar Hans Dysterbach inför rätten. Olof säger att Hans har haft otillbörligt umgänge och legat med hans hustru medan Olof varit borta. Därför vill han att Olof och hans fru, Karin, ska straffas.

Hans nekar inte anklagelsen. Första gången de varit med varandra ska ha varit i Vaxholm, sedan i hennes hus på Södermalm och slutligen på Norrmalm. Även Karin bekänner detta. Man läser även upp brev som Hans och Karin skickat till varandra (där Karin förövrigt har förtalat en Anna Persdotter vid Söderport, vilket verkar ha att göra med en annan kärleksaffär).

Men Hans säger att det framför allt är Olof som har sig själv att skylla, eftersom Olof mycket väl visste vad som pågått män ändå inte kört honom ur huset.

Och sedan börjar fallet eskalera en smula. Karin bekänner nämligen att hon också varit tillsammans med en Johan Andersson och en Karl Kristoffersson, medan hennes man legat och sovit.

Sedan vittnar Kristin Matsdotter, som är piga i hushållet. Hon säger att Karin Eriksdotter har träffat en ”hjälpkvinna” och diskuterat hur man bäst förgiftar maken. När giftkvinnan föreslog att lägga gift i hans öl så säger Karin att det låter dumt, eftersom han måste insjukna långsamt för att det ska verka trovärdigt.

Karin själv nekar till att ha försökt förgifta sin man, utan menar att hon endast frågade kvinnan om hon hennes man skulle dö i pesten, eftersom kvinnan kunde se in i framtiden. Sedan ber Karin sin piga att be för att husbonden ska dö, och i utbyte mot Kristins böner om husbonden/makens död får hon en kjortel. (En annan piga i huset vittnar om att Karin gett Kristin kläder).

Den bedragne maken, Olof, verkar angelägen om att hans fru och hennes älskare straffas men utan att önska livet ur dem. Därför döms de båda till förvisning från staden, medan själva äktenskapsfrågan (om jag förstår det rätt) skjuts över till kyrkan.

Därmed försvinner också triangeldramat mellan Olof, Hans och Karin ur mina källor, men den känslan av elände och förbittring inom det äktenskapet dröjer sig kvar för mig, såhär fyrahundratolv år senare.

 

Den tidigmoderna kampen om tiden?

Tiden har såklart en historia. Eller i alla fall tidsuppfattningen och tidsanvändningen. Kanske finns det något som sätter det tidigmoderna tjänstefolket i centrum av den historien, för tidsuppfattning och arbete hör ihop.

För några veckor sedan lånade jag en essäsamling av den marxistiska kulturhistorikern E P Thompson av en kompis. I inledningsessän skriver han just om tid. Han hävdar att man under förindustriell tid inte mätte tiden i minuter, timmar, sekunder utan i hur lång tid en arbetsuppgift tog att utföra och att man arbetade så mycket som det behövdes varje dag, inte en viss tidsmängd (som 8 timmar). Dagen var inte uppdelad mellan arbete och fritid utan kategorierna smälte in i varandra.

Den arbetade tiden var då mer än idag beroende av vädret. Sommarens långa dagar blir mer arbetsintensiva än vintermörkret – innan det kunde bortjagas med elektriskt ljus. Det avspeglades också i tidsuppfattningen. Om jag inte missminner mig delade man in tiden i timmar (som idag) där det fanns tolv timmar på dagen och tolv på natten. Vinterns långa nätter gjorde att nattens tolv timmar under vintern var betydligt längre än sommarens tolv timmar. Timmarna var bara mätare av delar av dygnet, inte en fast enhet.

Det förhållningssättet blev förstås krångligt när man anställer människor för att arbeta. Den tiden de ska arbeta och få betalt för måste börja mätas, den mängden arbete de ska hinna utföra under den stipulerade tiden måste kunna uppskattas. Arbetstid och fritid skiljs åt.

Och det är här jag tror att tjänstehjonsstadgan, den lag som reglerade tjänstefolket under tidigmodern tid, kommer in.

Gemensamt för alla de tidigmoderna stadgorna är att de ville införa helårstjänster (halvårstjänster) i städerna för allt tjänstefolk och försökte i princip utrota daglönarna som yrkeskategori. Lagstiftarna ville alltså hindra människor från att bara sälja sin arbetskraft en del av dagen, istället skulle man stå till sin husbondes tjänst ett helt år i taget, dygnet runt (vissa delar av söndagen undantaget).

Vanligtvis så tolkar historiker detta som ett sätt att kontrollera den egendomslösa befolkningen, men kanske är det också möjligt att se stadgan som en del i kampen mot tid-ifieringen av världen. Anställda som är anställda ett år i taget och bor hos sin husbonde har ingen tydlig uppdelning i arbete och fritid. De kan fortsätta att arbeta ”så mycket som behövs” varje dag och deras arbetstid behöver inte mätas.

Kanske är tjänstehjonsstadgorna ett utslag om kampen mot tiden, i dubbel bemärkelse. Både tiden som i utvecklingen mot en löntagararbetsmarknad och tiden som tidens mätande, den raka tiden som tickar framåt oundvikligen, ostoppbart.

Stockholms mentala världskarta 1635 (någon som vill skriva en C-uppsats?)

Jag har försökt göra en visualisering över den mentala världskartan för Stockholmare år 1635. Metoden var ganska enkel. Såhär:

Stockholms stads tänkeböcker finns publicerade för åren 1400-någonting fram till 1635. Tänkeböckerna upptar allt det som kom inför stadens råd, vilket fungerade både som kommunstyrelse (typ) och som domstol. Längst bak i böckerna finns det ett ortsnamnsregister som tar upp alla namngivna orter som förekommer i tänkeböckerna. Att en ort är namngiven kan alltså bero på många olika saker: att någon kommer därifrån, att någon har hört talas om platsen, att man skickat brev dit, etc. Sammantaget tror jag att det kan vara ett hyfsat enkelt sätt att se vilka delar av världen (eller iaf Europa) som man hade med att göra, direkt eller indirekt, i Stockholm.

Jag har använt registret för tänkeboken år 1635. Varje namngiven ort utanför Stockholm har fått bli en liten röd flagga på en google-karta. Om den har namngivits fler än en gång har jag skrivit det i titelraden på den röda flaggan (vilket inte syns på bilderna tyvärr, men om man klickar på dem). Regionnamn (som tex ”Västergötland” eller ”Holland”) har jag skrivit i stora bokstäver vid den röda flaggan för att visa att det inte är en exakt plats.

Såhär ser kartan ut:

Screenshot 2015-11-07 at 15.53.37

En närmre bild på norra Sverige och Finland ser ut såhär:

Screenshot 2015-11-07 at 15.54.16

Den som vill se hela kartan och kunna klicka runt på de olika flaggorna hittar den här: Karta över Stockholmares världsbild 1635

Så vad säger då det här? I ärlighetens namn är jag både lite förvånad och besviken. Att det finns så många namngivna orter i Mälardalen är inte konstigt, det rör sig antagligen om människor som flyttat in till staden eller som är på besök, har affärsverksamhet med, etc. Att det finns många namngivna orter i Tyskland är inte heller förvånande. Det är ju där den svenska armén härjar runt i det trettioåriga kriget. Men jag förvånas över hur sällan orter i Baltikum, Polen och östra Östersjön nämns och hur ofta orter och länder i väst, som Amsterdam (11 omnämnanden), England, Paris, nämns. Men det är svårt att läsa ut något tydligt resultat (och det gör mig lite besviken).

Något som dock förvånar är hur många orter i bottniska viken man haft att göra med. Jag tror att det här är tiden då Stockholm är stapelhamn (alltså exporthamn) för allt som produceras i norr, men är ändå förvånad över att man hade att göra med orter som tex. Kalix redan då, en ort som vid tiden knappast kan ha varit mer än ett knippe hus i vildmarken.

Jag tror inte att jag fortsätter på det här spåret med att göra mentala kartor efter tänkeböckerna, men det var roligt att prova på i alla fall. Kanske kan någon C-uppsatsstudent ta upp bollen och göra det här mer systematiskt, över en längre tid och med ett snyggare program för att göra kartan i. Det skulle vara spännande att se om det finns några stora förändringar i mönstret över tid.

Några antaganden om tjänstehjonsstadgorna

Har grubblad mycket på det här med lagtext. Nedan är ett stycke jag skrivit som antagligen på något sätt kommer att inkorporeras i ett PM senare. Publicerar det här som en slags testbalong:

Angående Tjänstehjonsstadgorna

Vilka tjänstefolket var, hur det skulle anställas och annat relaterat till anställningen reglerades i Sverige under den tidigmoderna tiden i tjänstehjonsstadgorna. Den första utkom 1664, följt av en lätt utökad variant 1686. En ny stadga kom sedan 1723 och modifierades 1739, vilken sedan gällde fram till 1805 (vilken modifierades 1833 och var i bruk ända till 1900-talets början). Stadgorna från 1800-talet har dock uteslutits här eftersom de faller utanför undersökningens tidsram, särskilt om man ser dem som framåtsyftande texter snarare än texter som reflekterar förhållanden bakåt i tiden.
Tjänstehjonsstadgorna är ett bedrägligt källmaterial och för att kunna använda dem har jag behövt göra fyra antaganden eller ställningstaganden.

Det första är huruvida jag ska tolka tjänstehonsstadgorna som en passiv text vars regleringar ska ligga till grunden för hur tjänstefolkskontrakten ska se ut eller som en aktiv text vars främsta syfte är att lösa ett upplevt problem i samtiden. Jag har valt att tolka tjänstehjonsstadgorna som en aktiv text. Det innebär att i min tolkning har tjänstehjonsstadgan lite att göra med att beskriva självklarheter utan beskriver snarare de förändringar man önskar se.

Det andra är om stadgan är specifik eller diffus i sitt ordval. Stadgetexten refererar ganska ofta till flertalet samhällsgrupper i samma mening och använder ibland flera ord som för en modern läsare betyder samma sak, till exempel 1664 års stadga som är betitlad Stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon. Här måste jag bestämma mig om jag ska anta att man vid utpekandet av vissa grupper var specifik (och alltså skiljde strikt på tjänstefolk och legohjon) eller om språket är mer målande, diffust och bygger på en förförståelse hos läsaren om vilka grupper som åsyftas. Jag har antagit att stadgan är diffus och försöker målande ringa in vissa samhällsgrupper som regleras.

Det tredje ställningstagandet jag känner att jag behöver göra är om stadgans lagrum är allmänt eller begränsat. Med det menar jag om stadgan är avsedd att gälla allt tjänstefolk i landet eller om dess tillämpningsområde är mer begränsat. Jag har, återigen, antagit det senare. Det är sannolikt att många gruppers hanterande av tjänstefolk reglerades på andra platser, exempelvis i privilegiebrev och liknande.

Det fjärde och sista är om lagen efterlevdes. Börje Harnesks studier av den norrländska landsbygden pekar på att så inte var fallet. Men mina egna undersökningar av Södra förstadens kämnärsrätt i Stockholm år 1760 pekar på att lagen på det stora hela upprätthölls med utan de påbjudna straffen. Det kan alltså röra sig om skiftande regionala villkor. Men det är bedrägligt att tänka sig att lagen faktiskt var tänkt att följas på samma sätt som en modern lag. Det tidigmoderna samhällets rättsskipning gav stort manöverutrymme åt de lokala domarna och myndigheterna i en sorts förhandlingsrättvisa. Därmed tror jag att det är rimligare att se stadgans text som ett bemyndigande än en instruktion, som i vissa delar, där annat inte explicit står i stadgetexten, möjliggör snarare än instruerar.

 

Varför ville kvinnor på 1600- och 1700-talet gifta sig? Och hur bar man sig åt för att bli gift?

I diskussionen kring mitt tidigare blogginlägg kom ett förslag till perspektiv upp, eller kanske en fråga: Varför ville kvinnor gifta sig? Så jag tänkte göra ett försök att helt utgå ifrån det kvinnliga perspektivet på det här med äktenskap (i motsats till vad jag har gjort innan, då jag snarare har utgått ifrån att beskriva kvinnor och mäns position i samhället gentemot varandra).

Fast kanske är det bättre att börja ännu lite längre bak i tankekedjan, med frågan: Vad ville en kvinna på 1600- eller 1700-talet med sitt liv? Det är svårt att svara på i detalj, men jag tror att man kan generalisera några grundläggande drag. För det första ville hon sannolikt ha ett visst självbestämmande över sin egen vardag, hon ville sannolikt ha en viss materiell trygghet och antagligen ville hon också bli respekterad av sin omgivning. (Alla dessa grundläggande livsförhoppningar är för övrigt något som jag tror gällde för både kvinnor och män).

Oavsett var på samhällsstegen en kvinna var född så fanns det ett sätt att uppfylla dessa livsmål om självständighet, materiell trygghet och respekt: Genom att gifta sig. (Det samma gäller för övrigt i stor utsträckning också för män). En fru i ett hushåll hade både ett stort självbestämmande över sig själv och även bestämmanderätt över andra i hushållet samt materiell trygghet i och med hushållet samt den respekt som kom genom att vara en gift kvinna.

Så gifta sig alltså, men gifta sig med vem som helst? Såklart inte! Kärlek och tycke spelade såklart in i val av partner men också vilket slags hushåll man skulle kunna bilda tillsammans. Att vara torparhustru var såklart inte alls det samma som att vara fru på en bondgård.

Så hur blev man gift? Man bör för det första ha vissa yrkeskunskaper, antingen av att sköte en bondgård eller jobba i en verkstad (beroende på var man ville hamna). Eftersom både make och maka var inblandade i ett hushålls produktion och handel så var det fördelaktigt att som kvinna ha lärt sig nyttiga kunskaper. Sådana kunskaper fick oftast den som själv fötts i en verkstad/bondgård (vilket såklart medför att cirkulationen mellan klasserna begränsas, en hantverkardotter blir ofta hantverkarhustru, etc). Men man skulle också ha en hemgift. Hemgiften är en summa pengar, egendom eller jord som frun tog med sig i det nya äktenskapet, och som hon själv disponerade över, som en sorts försörjningsförsäkring för sig själv. Men det var såklart bara i vissa fall som hemgiften kunde fungera som en hel försörjning, i normala fall får nog hemgiften framför allt ses som den delen kvinnan bidrar med när man bildar ett nytt hushåll. (Jag har hört men jag minns inte var att den minsta möjliga hemgiften var att åtminstone ta med lakan till den gemensamma sängen. Normalfallet var dock att hemgiften var på storleken av en eller ett par årslöner).

Var man född någorlunda välbärgad så betalade antagligen föräldrarna hemgiften, men många var tvugna att själva arbeta och spara ihop pengarna till sin egen hemgift.

Det lättaste sättet att förstå alla pigor och tjänstekvinnor som myllrar runt i historien är som ogifta kvinnor som arbetar för att komma till en situation där de kan gifta sig. De lär sig kunskaper på de platser där de tjänar, de träffar män (flörtande, dejtande och prövande relationer av olika pojkvänner var vanligt bland pigor) och de samlar pengar till sin hemgift. Ju högre hemgift desto större bättre äktenskapspartner kan man hoppas på.

Den möda och tid det tog att samla på sig en hemgift återspeglas i giftermålsåldrarna. Det var i stort sett bara i adeln som kvinnor gifte sig i tonåren. De kvinnor som gifte in sig i ett högre strata i samhället (alltså de som gifte sig med hantverkare, bönder eller dylikt) gifte sig ofta i tidiga tjugoårsåldern (medan männen där ofta var bortåt trettio, det tar ju tid för dem med att ta sig till den nivån på samhällsstegen!) medan de kvinnor som gifte sig fattigt var någonstans mellan 25 och 30 år gamla, men gifte sig med män som var avsevärt yngre än de själva. De ska nog förstås som att kvinnor letade efter ett gott äktenskap som möjligt men behövde drastiskt sänka sina krav för att gifta sig när de börjat närma sig 30-årsåldern. (Medan att fattiga män gifte sig så tidigt sannolikt tyder på att man inte hade så stort hopp om att komma så värst mycket högre upp på samhällsstegen innan man bildade ett hushåll, så man gifte sig tidigt och skaffade ett någorlunda fattigt hushåll istället).

Jag tror att det är svårt att underskatta betydelsen av äktenskapet för den tidigmoderna människan. Det verkar exempelvis som att kvinnor som var gifta i lägre utsträckning än ogifta kvinnor behövde befatta sig med lägre och enklare arbetsuppgifter. Dessutom innebar äktenskapet, även om maken sedan dog och kvinnan var tvungen att arbeta som tjänare igen (vilket är lite av ett worst-case scenario, ofta kunde kvinnan fortsätta vara bonde/hantverkare utan mannen eller gifta om sig) att hon kunde förvänta sig högre lön och bättre villkor som tjänare. Att ha varit gift och därmed hustru i ett eget hushåll var en merit, kanske att likna med att ha chefsvana idag.

Kvinnliga regenter under 1700-talet

Den läxa jag tror många av oss lärt sig av historien (i alla fall jag) är att det har varit män som styrt över underkastade kvinnor. Men den beskrivningen skulle jag vilja modifiera en smula. Visserligen är det viktigt att hela tiden minnas att det förflutna sällan har varit ens i närheten av jämställt (och idag är vi väl kanske, kanske i närheten av att vara det, men inte ens nu så är vi det). Men att likställa ojämställdhet med ett totalt förtrycka av kvinnor är att både missförstå historien och osynliggöra de kvinnor som faktiskt verkade i den.

Just här hade jag tänkt fokusera på kvinnliga regenter i Europa under 1700-talet. Inte för att samhällets översta skikt på något sätt är representativt för befolkningen i sin helhet (snarare tvärt om faktiskt), men det är en enkel och symboliskt tung plats att börja på.

Här hemma i Sverige har vi under början av 1700-talet en regerande drottning: Ulrika Eleonora. Hon var yngre syster till den barnlöse Karl XII och när han blev skjuten 1718 använde hon och hennes make Fredrik av Hessen krigskassan och löften om drastisk minskad kungamakt för att muta riksdagen till att stödja dem som arvtagare till riket (och lyckades på så vis trumfa andra som hade anspråk på kronan). Ulrika Eleonora, som därmed inledde frihetstiden, regerade dock bara i ett år innan hon abdikerade till förmån för sin man, Fredrik. Mer färgstarka kvinnliga regenter finns dock om vi lämnar vårt eget land och ger oss ut i Europa.

I England/Storbrittanien hittar vi drottning Anna (regerade 1702-1714) som skapade unionen mellan England och Skottland och i Ryssland hittar vi 4 regerande tsarinnor under 1700-talet: (Katarina I 1725-1727, Anna 1730-1740, Elisabeth 1741-1762 och Katarina den Stora 1762-1796).

Den mest kända av de ryska Tsarinnorna är nog Katarina den Stora. Hon föddes som prinsessa i ett litet tyskt furstendöme och giftes som 15åring bort med den ryska kronprinsen som sedemera kröntes som tsar Peter III, varefter hon ledde en palatskupp mot sin make och lät mörda honom och tog själv makten. Hon drev på för någon sorts upplysningsinspirerad despoti (som då var på modet) under sin regeringstid, bedrev framgångsrika krig och är känd för hennes många, många älskare. Mest känd Furst Potemkin (som aldrig byggde kulisser).

Katarina den Stora

Katarina den Stora i gardesofficersuniform betonar det ryska och militaristiska i den ursprungligen tyska Tsarinnans regim.

Men England och Ryssland är inte ensamma om att vara stormakter i Europa som styrts av kvinnor. En kvinna som tillskansat sig extraordinär makt genom arv (precis som Drottning Anna i Storbrittanien) var Maria Theresia (regerade 1740-1780) som ärvde titlarna som drottning över Ungern, Böhmen (dagens Tjeckien), Kroatien, Slavonien, storhertiginnetiteln över Österrike och tillskansade sig dessutom titeln som kejsarinna över det Tyskromerska riket. Därmed var hon en av Europas absolut mäktigaste härskare. Det sistnämnda titeln, som kejsarinna, krävde att hon gifte sig för att lyckas bli vald indirekt via sin make och formellt sett var hennes make medregent med henne, men det var hennes ansikte på landets mynt och hennes make satt alltid tyst på regeringssamanträdena.

Slutligen i Frankrike står ingen formell kvinnlig regent att finna. För det första hade landet med sin absoluta monarki aldrig någon brist på manliga arvingar under 1700-talet (och det var ofta bara då manliga arvingar saknades som en kvinna ärvde tronen) och dessutom har Frankrike historiskt sett inte varit lika tillåtande mot kvinnliga regenter som tex. Ryssland eller England. Dock hade Ludvig XV, som inte förefaller varit särskilt intresserad av att administrera sin stormakt, en älskarinna som blivit legendarisk: Madame de Pompadour. 1745 blev hon kungens officiella älskarinna och snart övertog hon också landets regering (och lämnade så småningom den sexuella delen av uppdraget bakom sig). de Pompadour styrde sedan Frankrike som något som kanske bäst kan liknas vid en statsminister i nästan 20 år fram till sin död 1764, under en period som på många sätt kan anses vara en guldålder för Frankrike, framför allt kulturellt.

Pompadour

Madame de Pompadour, Frankrikes informella statsminister under 20 år.

Så om man ska summera: om Europas mäktigaste makthavare skulle haft någon slags power-konferens (tänk typ G7 eller dylikt) år 1763 så skulle tre av de fyra mäktigaste staterna varit ledda av kvinnor: Madame de Pompadour i Frankrike, Maria Theresia i Österrike och Katarina den Stora i Ryssland. Årtalet är förvisso valt av mig med viss medvetenhet eftersom kvinnor med makt fortfarande var ett undantag från regeln på 1700-talet. Men det jag vill poängtera var att även om kvinnor regerade undantagsvis så regerade de faktiskt då och då. Att en stat styrdes av en kvinna var på 1700-talet inte alls otänkbart. Så även om historien har varit ojämställd har den mycket sällan helt lyckats lamslå kvinnor helt och hållet.

Vad håller ihop ett samhälle? Pesten och doktorandansökan

Ett par (alldeles för få) doktorandplatser i historia har utlysts i Stockholm och Uppsala och jag tänkte söka dit, lite på vinst och förlust. Så just nu går jag runt och grubblar på projekt till den forskningsplan jag ska lämna in som huvuddel i ansökan. Den rationella delen av mig vill skriva förslag på ett torrt, enkelt, teoretiskt orienterat ämne, men jag dras ändå hela tiden med en lust till  den kladdiga, trassliga och empiriska verkligheten.

Det ämne jag arbetar mest med just nu är pesten i Stockholm 1710. Jag hoppas på att det skulle kunna användas som ett sätt att titta på vilka de bärande institutionerna är i människors liv. För att ta ett (icke-Stockholmskt) exempel:

I mitten av 1600-talet härjades London av en pestepidemi. När man upptäckte det första fallet tog kvarteret i stadsdelen beslut om att isolera den familjen som pesten uppträtt i. Huset stängdes och en religiös fras målades med röd färg på fasaden och en vakt ställdes utanför för att se till att familjen inte gick ut och att familjen fick mat av de pengar som kvarteret tillsammans samlat in till dem som var sjuka.

I bara det här exemplet finns det tre olika aktörer (eller vad man nu ska kalla det) i krishanteringen. Det är familjen, kvarteret och en referens till gud (även om kyrkan inte deltar i insatsen). Man kan jämföra det här med det misstänkta fall av Ebola som upptäcktes i Sverige för några veckor sedan (det visade sig att det inte var Ebola utan något annat, tack och lov!). Den misstänkt Ebolasjuke togs in på ett sjukhus och isolerades. Aktörerna här är andra, det är för det första individen som isoleras, inte hela hushållet, och det är landstinget som tar hand om fallet, inte kvarteret.

Jag tror, eller hoppas i alla fall, att om jag slipar lite på terminologi och teoriapparater att en undersökning av vilka organisationer eller föreställningar människor litade till under pestepidemin i Stockholm 1710 så bör det bli möjligt att göra sig en föreställning om vad för institutioner som var viktiga i den tidigmoderna stadsmänniskans liv.

Dessutom så är pesten i Stockholm både (så vitt jag funnit hittills) outforskad och fylld med mänsklig tragik, skräck, förvirring, stank smuts och död toppat med böner till gud, förhoppning om förskoning. Det är som en Nick Cave-sång.