Eurafrika och EU:s koloniala rötter

I skolan har vi lärt oss att EU framför allt är ett fredsprojekt, ihopkokat strax efter andra världskriget. Men istället för fredsdröm hittar Stefan Jonsson EU:s ursprung i drömmen om ett europeiskt Afrika.

(Den här bloggposten är liksom den förra baserad på mina minnesanteckningar från ett föredrag på institutionen för historiska studier vid Göteborgs Universitet den 12 januari. Stefan Jonssons föredrag grundade sig på den bok han skrivit tillsammans med Peo Hansen: Eurafrika: EU:s koloniala rötter)

Under det tidiga 1900-talet, innan andra världskriget, fanns i många kretsar en tanke om att Europa var på nedgång, att världsdelen låg inklämd mellan ett Asien (med Ryssland och Kina) och ett Amerika (framför allt då USA) på uppgång. Lösningen sågs då i Afrika. I Afrika, som då var helt koloniserat av Europeiska makter sånär som på Etiopien, fanns naturresurser och utrymme. Om de europeiska staterna enades skulle Afrika bli en sorts agressionsventil för europeisk erövringslusta. Europa skulle stödja Afrika med sin exploatering och Afrika skulle försona de europeiska makterna med varandra. Miljontals tyskar, fransmän och italienare skulle emigrera till den relativt tomma kontinenten. Europa hade industrierna och kunskaperna medan Afrika hade en oändlighet av naturresurser och expansionsmöjligheter. En sorts fredsdröm i imperialistisk tappning.

 

Ett av de lite mer vågade förslagen på hur Europa och Afrika skulle kunna växa samman.

Men nu blev det inte så. De Eurafrikanska drömmarna blev aldrig mer än drömmar hos ett fåtal utopister. Men de kom att återupplivas i ny tappning efter andra världskriget. När larmet klingat av över det sönderbombade Europa fann sig Tyskland (eller ja, västtyskland) berövat sina kolonier. Frankrike å andra sidan hade fortfarande större delen av Västafrika men saknade resurser till att göra kolonierna lönsamma.

De franska kolonierna var ett av säljargumenten när Kol- och stålunionen skapades 1951. Tyska pengar skulle investeras i franska kolonier, och både Tyskland och Frankrike skulle då återuppstå som imperiemakter inom ett enat Europa.

De franska kolonierna integrerades också i gemenskapen till en början (minns att Algeriet på 50talet formellt var en del av Frankrike och alltså en självklar del av projektet). Men den våg av självständighetsrörelser som drog genom Afrika skingrade snart de Eurafrikanska drömmarna.

Att det inte talas mycket om EU:s koloniala rötter idag handlar inte bara om att EU har blivit ett annat projekt än vad det var från början. De dokument som publiceras offentligt, på EU:s hemsidor, från tiden kring kol- och stålunionen har man faktiskt i vissa fall (även om jag tror det är åtgärdat nu) tagit bort de syftningar på Afrika som Robert Schuman, ”EU:s grundare”, gjorde. Om det är medvetet eller rent slarv vet jag inte.

Jag tror det är viktigt att tala om EU:s kopplingar till Afrika. Inte för att vi ska skämmas över den koloniala historien (även om man kan göra det också) utan för att vi inte ska glömma att Europas band till Afrika har en lång historia. Även om relationen sällan varit jämlik genom historien så hör världsdelarna ihop. Att människor rör sig över kontinenternas gränser bör därför vara naturligt.

Ryska Revolutionen: Om Personkult och varför Putin inte är demokrat

Fortsätter med läseanteckningar från Interpreting the Russian Revolution. De två tidigare finns här och här.

Ryssland verkar aldrig riktigt kunna bli demokratiskt. Landet har gått från Ivan den förskräcklige på 1500-talet, till Stalin på 1900-talet och Putin på 2000-talet. (Vän av ordning kanske vill lyfta rösten nu och påpeka att det ändå finns grader i helvetet, och det är ju sant! Men låtom oss bortse från det en stund).

Det ligger nära till hands att skylla den ryska despotin på ett underutvecklat politiskt system eller tänkande. Så var det i alla fall i hög utsträckning för revolutionärerna i den ryska revolutionen. De själva, socialistintelligentian, var skolade i marxistiska begrepp, en västerländsk politisk diskurs. Stora delar av folket, framför allt på landsbygden, var å andra sidan kvar i en mycket äldre föreställningsvärd.

Staten och Tsaren var för många samma sak. Så när Tsaren störtats och soldater skulle svära trohet till den nya regeringen och kyssa fanan var det många som vägrade, eftersom de associerade själva staten till Tsarriket. Vissa sa att de ville ha en ”republik utan stat” och menade en stat utan tsar.

Andra uttryckte att de ville ha en republik, precis som i England (som ju är en monarki) där man valde tsaren. Vissa ville välja en president och svarade på frågan om vem de i sådana fall skulle rösta på: ”Tsaren”.

Makten, staten och personen var för många så intimt förknippade att vägen var öppen för en karaktär som skulle ersätta tsaren, med ledarkult och allt. Under tiden mellan Februarirevolutionen och Oktoberrevolutionen var den mannen Kerenskij.

Kerenskij ståendes framför soldater med handen över bröstet. Vissa sa att han försökte efterlikna Napoleon, andra skämtade att han slitit ut armen efter att ha skakat hand med för många.

Kerenskij var först justitieminister och sedan regeringschef i den provisoriska regeringen och alltid regeringens mäktigaste politiker som gjorde sin karriär på att kunna medla och stå över de två grälande parterna – socialisterna och de borgerliga. Hans stil var teatralisk, känslosam, personlig. Han pratade med alla på lika villkor, klädde sig i enkla kostymer och behandlades som en stort politisk konstnär. Medaljer med hans ansikte spreds. När han senare även blev överbefälhavare klädda han sig i en enkel uniform (Som sedan blev mode bland övriga revolutionärer, spred sig till Kina där även Mao antog modet och på så vis gav upphov till Mao-Pyjamasen) och soldater kysste marken framför honom.

Men när krigets motgångar fortsatte minskade hans popularitet. Höger och vänstersidan gled längre ifrån varandra och Kerenskij sågs inte längre som en enande kraft utan kanske snarare som en förrädare – av båda sidor.

Alternativen var två. Å ena sidan Lenin, Bolsjevikernas ledare. Även om Lenin inte var särskilt karismatisk så hade han en så fullständig kontroll över sitt parti att ”Bolsjevik” egentligen var det samma som att vara en anhängare till Lenin, på samma sätt som att ”Mensjevik” i grunden var att ogilla Lenin.

Lenin

Lenin. Tillskillnad från Kerenskij och Kornilov hade Lenin en look ungefär som en kontorist. Kostymen hand anlände till Ryssland i 1917 var för övrigt köpt på PUB i Stockholm.

Det andra, mer konservativa var Kornilov. Kornilov var son till en kosackbonde och sågs således som legitim ur revolutionärt perspektiv, men var nära knuten till armén. Under kriget hade han avancerat till Generallöjtnant efter att ha genomfört flera bravader, bland annat att fly från krigsfångeläger i Österrike-Ungern tillbaka till Ryssland. Han omgav sig med en livvakt av turkiska krigare och odlade någon form av kult av hjältemodet. Han sågs som högerns hopp i opposition till Kerenskij och Lenin.  I september 1917 försökte han sig också på en kupp. Det började med att han marscherade med sina trupper mot Petrograd för att ta makten men blev stoppad av ett stort uppbåd av arbetare och sattes i arrest. (Senare anslöt han sig till den vita sidan under ryska inbördeskriget och blev dödad av röda trupper 1918).

220px-Kornilov_1917

Kornilov bärs som en hjälte på soldaters axlar 1917.

Den här ledarkulten, som alltså gjorde en övergång från att vara handla om tsaren till att röra Kerenskij som sedan blev den kult som var kring ledarna i Sovjetunionen var alltså inget specifikt kommunistiskt, kanske snarare specifikt ryskt.

Som jag skrev innan ligger det nära till hands att tänka att det handlar om bristande politisk utveckling. Men jag tror att det kan ha andra, snårigare, förklaringar. Ta till exempel ordet demokrati:

Under revolutionsåret var alla i Ryssland demokrater, men demokrati användes på ett helt annat sätt i Ryssland. Med demokrati ansåg man, från ”folkets” håll en sorts social demokrati, ett styrelseskick där alla var jämlika, alla fick mat för dagen, alla fick välstånd och stod emot Bourgeoisien, som var dess motsats, där kapitalister förtryckte arbetarna och bönderna. Ett av demokratiens kärntecken var alltså för många att överklassen inte fick vara med och bestämma. Den västerländska demokratin där alla (åtminstone formellt) har lika mycket makt skulle alltså inte uppfyllt kraven för det man uppfattade som demokrati på gatan en Petrograd 1917.

För att dra en parallell till dagens Ryssland så har jag läst att ryssar anser den västerländska parlamentariska demokratin som opassande i Ryssland. Istället har dessa (och om de är i majoritet i Ryssland eller inte vet jag inte) att Ryssland har sin egen, unikt ryska, form av demokrati som under en period lanserades som ”Supreme Democracy”, även fast det ser ut som något som i Sverige kort och gott skulle kallas för en korrupt demokrati.

Kanske, jag är inte säker men kanske, är det så att Ryssland har en egen tradition av politiskt tänkande som är svårt för Väst-européer att ta sig till, eftersom dess terminologi är så lik vår, men dess innebörd ofta främmande.

Sång och revolution; Mer om den ryska revolutionen

Jag fortsätter att läsa och skriva om  Interpreting the Russian Revolution av Orlando Figes och Boris Kolonitskii. (Ett tidigare inlägg finns här)

Oktoberrevolutionen var en kupp av bolsjevikpartiet mot den sittande regeringen ledd av Kerenskij. Februarirevolutionen å andra sidan, som föregick oktoberrevolutionen, var ingen planerad händelse. Många rebell och kommunistledare var tagna på sängen av den spontana revolution de så länge väntat på. Därför är det omöjligt att skönja någon uttänkt plan eller strategi bakom februarirevolutionen, den följde massans logik och impulser snarare än någon bolsjevikisk partistrategs.

Revolutionen fick sin livkraft ur olika symboler. Viktigast av allt kanske sången. Tsarens hemliga polis såväl som deltagande i demonstrationer rapporterar alla om hur massan alltid sjöng. Den tusenhövdade sången gjorde att vem som helst när som helst kunde bli revolutionär, bara genom att stämma in med de andra protesterande gick man omedelbart från att vara åskådare till att vara deltagare.

Man sjöng sällan Internationalen, även om den var den marxistiska traditionens favoritsång så var den nära på okänd i dåtida Ryssland. Vanligtvis sjöng man Marseljäsen eller Arbetarmarseljäsen. Den vanliga, franska, Marseljäsen var problematiskt på flera sätt. Den var för det första nationalsång för en stat som Ryssland då låg i krig med, för det andra så ansågs den av socialister i Frankrike vara en symbol för patriotism snarare än socialistisk revolution, en symbol för den Bourgeoisie som tagit de ledande ställningarna i Frankrike efter revolutionen snarare än för arbetarklassen.

Arbetarmarseljäsen med engelska undertexter:

Arbetarmarseljäsen å andra sidan var skriven av en ryss på 1800-talet med en helt annan text än den franska, full av de svältande massornas förtvivlan, ilska och revanschlusta mot överklassen. Även dess melodi skilde sig en del från dess Franska förlaga.

Inte nog med att massorna alltid sjöng, när militärer började desertera och ansluta sig till revolutionen följde regementenas militärorkestrar med. Överallt där en orkester började spela kända revolutionssånger anslöt sig människor, på så vis blev militärorkestrarna en sorts ledare eller samlande punkt för demonstranterna.

Utöver sångerna hade färgen röd en central färg. Visserligen är färgen socialisternas traditionella färg, men i Ryssland har den en mer vid betydelse. Själva ordet för rött är synonym med ”Vacker” (Därav röda torget för övrigt) och bars även av vissa kyrkliga potentater för att markera närhet till gud. På så sätt fick färgen en betydelse utöver bara det socialistiska idéarvet. ‘

Alla röda saker kunde vara revolutionära, ett exempel är en av revolutionens första dager då en folkmassa stannade på ett torg framför en samling kosacker, rädda för att bli nedhuggna. En ung kvinna steg fram ur folkmassan med en bukett röda rosor. Hon gick fram mot Kosackernas kapten, sträckte ut blommorna mot honom. Människorna på torget stod tysta och väntade på reaktionen. När kaptenen tog emot rosorna steg ett tusenfalt ”Hurra” från torget, Rosorna och röda band hängdes över kaptenens häst. Man ansåg att han genom att ta emot rosorna också tagit emot revolutionen och inte skulle göra demonstranterna illa.

Med Kejsarörnen, den ryska dubbelörnen, var det tvärt om. De revs ned, smältes ned, förstördes, deformerades vart man än fann dem. Örnutrensningen var urskiljningslös. Exempelvis försökte en handlare rädda sin affärs utsmyckning med en skyllt som upplyste om att ”detta är en Italiensk örn” till ingen nytta. Dubbelörnen, fast utan krona, spira och äpple som den kejserliga, var dock fortfarande symbolen för den ryska regeringen, men även dessa örnar revs ned och förstördes.

Månaderna efter februarirevolutionen etablerades flertalet partier, borgerliga grupperingar, Socialistrevolutionärerna, Mensjevikerna, Bolsjevikerna, etc. Men de delade ännu alla samma kulturgemenskap i revolutionssymboliken. Arbetarmarseljäsen spelades på teateröppningarna, vid statsbesök med mera. I Petrogradsovjeten stämde Socialistrevolutionärer tillsammans upp i Internationalen (som över tid blev allt mer känd) tillsammans med Bolsjevikerna, även om de var bittra fiender (vilket i och för sig accentuerades då ledaren för SR:arna pekade mot Bolsjevikerna när man sjöng om ”Bödlarna”).

Även om sånger och hejar-ramsor fortfarande spelar en stor roll i politiska rörelser idag, i alla fall vänster ut, så måste jag säga att jag drömmer om tusenhövdade demonstrationer som inte skriker de vanliga, slitna och tråkiga ”Kaaaaampen fortsätter.. XXXX ska krossas” utan som istället stämmer upp i en långsam, kvalfull och beslutsam sång.

Som avslutning: Den tidiga ryska revolutionens främsta sorgesång över döda revolutionskämpar. På engelska heter den You fell victim, oklart hur jag bäst ska översätta det till Svenska. ”Du blev offer”? ”Du offrades”? ”Du blev Martyr”?

Hur rykten och politisk pornografi möjliggjorde den ryska revolutionen

Just nu läser jag kursen ”Revolution, kultur och samhällsliv”. I den ingår boken Interpreting the Russian Revolution av Orlando Figes och Boris Kolonitskii. Eftersom det är mycket läsning tänkte jag låta bloggen vara en plats för läseanteckningar.

Det första kapitlet understryker hur stor roll ryktesspridningen hade för att bereda vägen för den ryska revolutionen. I århundraden hade revolution och förändring omöjliggjorts av personkulten kring Tsaren. Härskare i många europeiska länder har ansetts vara utvalda av gud. I Ryssland togs tanken ett steg längre. Tsaren var inte bara utsänd av gud, han var också guds ställföreträdare på jorden. Att trotsa Tsaren var inte bara landsförräderi, det var en synd mot gud, en biljett till helvetet.

En intensiv ryktesspridning om Tsarfamiljens sexliv blev nyckeln till att undergräva Tsarens upphöjda ställning. Rasputin, munken som var Tsarinnans gunstling och som vårdade kronprinsen, utpekades som Tsarinnans älskare, Tsaren ansågs vara impotent. Ordet spreds på gatan, i förbjudna tryck, teaterpjäser och som skvaller och blev med tiden upphöjt till allmän sanning bland hög som låg. De sexuella anklagelserna slog dubbelt. För det första profanerades tsarfamiljen, för det andra knöt det an till en uråldrig föreställning om manlighet; Om Tsaren inte kunde kontrollera sin fru, hur kan han då styra ett land? Tsarens förmåga till att få stånd blev direkt knyten till politiken.

image

Rasputin håller ett fast grepp om Tsarinnans bröst

Bortsett från sexuella rykten fanns också mycket oro om Tsarinnans tyska bakgrund. I kriget med Tyskland eskalerade oron till konspirationsteorier om att den kejserliga familjen höll på att förråda Ryssland till Tyskarna. Ryktena blev så etablerade att landets generaler undanhöll Tsarfamiljen information om truppernas placeringar eftersom de var övertygade om att den informationen genast skulle överlämnas till tyskarna. Armén började knorra, soldater var måttligt intresserade av att offra sina liv i ett krig när de var övertygade om att landets högsta ledning bedrog dem och att motarbeta Tsaren var itne längre landsförräderi, tvärtom kunde det vara en patriotisk handling att störta förrädarna.

Efter revolutionen byggde Kerenskijregimen vidare på ryktesspridning för att legitimera sitt maktövertagande. Man tillsatte en utredningskommission för att granska hovet och fortsatte att mjölka (de påhittade) skandalerna.

Författarna hävdar att ryktesspridningens roll tidigare har underskattats. Själv slås jag över hur likt det är den franska revolutionen, som Robert Darnton har skrivit om i sin bok Revolution och pornografi som driver en liknande tes om att en förutsättning för störtandet av monarkin var den rika flora av pornografiska texter som utmålade kungen som impotent och Marie Antoinette som en nymfoman. När det idag talas om twitters funktion under den arabiska våren ska vi nog inte bedra oss själva till att tro att det är tekniken i sig som har gjort revolutionen möjlig. Sett i ett längre tidsperspektiv anar jag snarare att det kan vara revolutionens ständiga tändande gnista, ryktesspridningen, som mobiliserar folkmassorna, precis som när Bastiljen stormades 1789 eller i Petrograd 1917.

Från fulla nationalister till slipade karriärister – Kårvalets historia

Det finns många sätt att organisera en studentkår på. Det finns dessutom ständiga diskutioner om omstruktureringar, hetast blir dem när det rör valsystemet till kårens högsta beslutande organ – Fullmäktige. Perspektivet är ofta kortsiktigt. Uppsala studentkår styr för närvarande av kårpartiet UUS, ”Uppsalas universitetsstudenter” som kanske kan beskrivas som snarare studentfackliga än studentpolitiska. Deras främsta fråga på senare tid har varit kårvalets avskaffande till förmån för ett system där olika undersektioner till kåren skickar representanter till fullmäktige.

Jag själv var förra verksamhetsåret (12/13) personligen insyltad i de här konflikterna då jag debatterade till stöd för det nuvarande listvalsystemet, men det är en annan historia. Jag tänkte försöka lyfta blicken en aning och försöka skissa historien om Uppsala studentkårs valsystem. Det är en historia som inte så mycket handlar om kårens verksamhet eller demokratiska förankring utan om studenternas självbild.

Det mesta här är nedskrivet från minnet, så om jag har fått något om bakfoten får man gärna rätta mig.

Nationerna skickar representanter
I arla urtid, när kåren grundades på 1850-talet och fram till 1960-talet någon gång var nationerna stommen i kåren. Det var nationerna som skickade representanter som beslutade i kårens högsta beslutande organ. Det var på den tid det inte fanns så hiskeligt många studenter i Uppsala och en gissning är att nationernas förankring bland de studenter som fanns var god.
Nationerna är starka traditionsbärare i Uppsala (på gott och ont). Kåren må ha arbetat för bra saker (och ibland dåliga) men systemet understryker studenten som traditionsbärare.

Listvalsystemet
Med tiden anklagades de som styrde kåren för att vara pampar, korrupta, avlägsna från studenternas verklighet och orepresenativa. Kanske är det också sant. Kanske inte. Viktigare är att många nya studenter från många nya samhällsgrupper kommit in till universitetet under 50 och 60talet.

Studenten var inte längre en punschberusad yngling i frack, ”Full som en kaja men med fosterlandet på läpparna” utan en intellektuell upprorisk politisk kraft. Tänk liksom Paris 68.

Nationssystemet byttes ut mot ett listvalsystem som i svenska riksdagen. Högerfalangen, då med starka kopplingar till den konservativa studentföreningen Heimdal samlades i UUS medan den radikala falangen samlades i andra kårpartier.

(Som ett sidospår kan nämnas att vänstern först ville avskaffa kåren, och det var också nära på att hända under några tumultartade år på 60-talet. Nuförtiden verkar de snarare vara tvärt om. De som vill om inte avskaffa så i alla fall demontera kåren är UUS och de borgerliga kårpartierna.)

Listvalsystemet är alltså den nya intellektuella och revolutionära studentens system.

Sektionsvalsystem
Listvalsystemet är fortfarande det system man använder sig av i Uppsala studentkår idag. Men tankar finns på ett annat system baserat på representanter efter utbildningsinriktning. Det har visserligen inte införts än, men man kan ju ändå spekulera i vad det betyder för identiteten.

Program blir vanligare. Studenter väljer i mindre utsträckning att läsa fria kurser (kanske för att de tröttnat på frågan ”vad blir man på det då”). Istället är studierna upplagda som ett program på väg till en examen. Jag tror det handlar om arbetsmarknadsanpassning. På ett program ”blir man någonting”. Studietiden i allmänhet har fogats in i diskussionen om anställningsbarhet. Man studerar för att få ett bra jobb.

Därmed ökar också kravet på kåren att hålla arbetsmarknadsdagar och andra typer av evenemang som kan slå bryggor till framtida jobb för sina studenter.
Dessutom så är programstudenter lätta att organisera eftersom de behåller sina klasser någorlunda övertid. De har ofta programföreningar som annordnar sociala aktiviteter och driver olika frågor mot sina institutioner som rör utbildningen. Allt det är såklart utmärkt, men det är ett engagemang som ytterst bottnar i den egna studentgruppen, inte i en viss typ av övertygelse (som det är med kårpartierna).
Att främst bli företrädd av någon som studerar samma sak som en själv är självklart viktigt om det är där, som civilingeniör eller översättare eller vad det månde vara, identiteten sitter.

Den nya programstudenten är inte den intellektuella revolutionära studenten (i alla fall inte som självbild) utan snarare en karriärsstudent.

Alltså
Från traditionalist till politisk och samhällsomstörtande för att tillslut landa i karriärshungrigt anställningsbar. Nästan som en marxistisk Tes-Antites-Syntesmodell!

Könslöshetens befrielse, en sorts queerläsning av Krig och Fred

Tänk att kunna fly sin könsidentitet!

1800-talet är tiden då våran könsidentitet blir absolut. Oomkullrunkelig. 1600- och 1700-talen kunde uppvisa en fascination för kvinnor som levde som män, män som levde som kvinnor. Könet var också något mer flytande. Gränser kunde överskridas, människor kunde transformeras.

Men inte på 1800-talet. Gamla berättelser om transvestiter skrevs om. Man la in stycken som underströk hur omöjligt det ändå var för personen att dölja sin födda könstillhörighet.

1800-talet är också den sexuella moralpanikens tid. Jag antar att det kunde göra umgänget över könsgränserna ganska snårigt ibland. Att knyta vänskapsband med en person av det andra (det motsatta?) könet hade blivit lite av ett minfält där man ständigt riskerade att förstöra varandras rykte. Åtminstone inom delar av överklassen.

Kanske är det ett uttryck för det när jag hittar två stycken i Krig och Fred, Leo Tolstojs storverk från 1860-talet, som prisar just könlösheten. Två gånger.

Om den karaktärslöse, slösaktige men godhjärtat sökande greven Pierre står det: ”Alla de unga damerna tyckte om honom, han tänkte aldrig på att visa någon en särskild uppmärksamhet, utan var lika älskvärd mot alla, och alldeles speciellt efter supén. ‘ Han är förtjusande, han har inte något kön’, hette det om honom”

Liknande skrivs om den ogifta arvtagerskan Julie som gillar att hålla stora fester, men som så sakteliga börjar bli för gammal för äktenskap: ”En man som tio år förut hade aktat sig för att dagligen besöka detta hus där det fanns en sjuttonårig flicka – för att varken kompromettera henne eller binda sig själv på något sätt – hyste inte nu några betänkligheter att gå ut och in där och behandlade henne inte som en giftasvuxen dotter i huset utan rätt och slätt som en god bekant utan kön.”

Könlösheten kontrasteras mot Berg och Veras visserligen lyckliga men patetiskt könskodade äktenskap. ”Berg smålog i medvetandet av sin överlägsenhet över denna svaga kvinna. Ty, sade han sig, en förträfflig hustru hade han fått i henne, men en svag kvinna var hon i alla fall, en av dessa varelser som inte förmådde uppskatta mannens värde […]

Och Vera smålog tillbaka i medvetandet av sin överlägsenhet över maken, denne i alla avseenden förträfflige herre som trots allt, i likhet med alla andra män, hade en fullkomligt förvänd syn på livet.

Berg dömde kvinnorna efter sin maka och ansåg dem vara svaga och okunniga varelser allihop. Vera dömde männen efter sin make och ansåg att de allesammans inbillade sig ensamma vara i besittning av all världens förstånd, fast de i själva verket bara var högmodiga egoister som ingenting begrep”

I ett sådant klimat – inte konstigt att människor drömmer sig en vän utan kön!

Om varför Göteborgare är som de är.

Jag har bott en kortare period i Göteborg. Då märkte jag hur annorlunda man blev behandlad när folk förstod att jag var från Stockholm, åtminstone till en början.

Att Göteborg ibland har identifierat sig mot Stockholm är ju känt. Själv har jag tänkt att det är så det blir mellan landets största och näst största stad.
Men i Historisk tidskrift, i en artikel om historikern Erik Lönnroth, hittade jag ett par rader som gav Göteborgsandan längre linjer och en djupare förklaring.

Simon Larsson, författaren av artikeln, skriver: Men Göteborgsandan avser man vanligen integrationen mellan den politiska och ekonomiska eliten i Göteborg allt sedan 1800-talet och i förlängningen av detta ett lokalpatriotiskt samförstånd, ett borgerligt gemenskaps- och självständighetspatos gentemot Stockholm.

Till skillnad från Stockholm hade inte Göteborg en stor klass av tjänsmän. Den centraliserade byråkratin fanns någon annan stans och lämnade Göteborgs styre åt den borgerliga eliten. Staden styres med ett trevligt samförstånd och en högskola kom till med en slags donationskultur, det var på elitens nåder och inte på den statliga redistributionen som olika välfärdsinstitutioner vilade.

Det här slogs givetvis i små små bitar när allmän rösträtt infördes. Men jag tycker mig känna igen något i den här kulturen som på något sätt traderats vidare fast i en annan form, för ingen kan väl idag kalla Göteborg för ett oberoende högborgerligt näste?

Tilläggas kan som bonus från samma artikel att Torgny Segerstedt, en arg tidningsman på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning som är känd för sitt hetska motstånd mot Hitler och nazismen, inte heller såg med blida ögon på demokratiseringen. Att den stora massan skulle släppas in i stadens styre var att låta folkets ”hjordmentalitet” gå före ”Den personliga duglighetens evangelium”.
Segerstedt må hyllas för att han skällde på Hitler i tidningen när ingen annan vågade men någon helylle-sockerpojk var han inte.

Förintelsen och att få vanliga män att utföra massmord – Reservpolisbataljon 101

Den senaste veckan så har jag flera gånger talat med människor om förintelsen. Varje gång jag gör det tar jag en bok som exempel, helt vanliga män; reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.

Det är den bok som skingrat flest myter och vanföreställningar för mig. Den bok som tagit mig närmast förintelsens mekanismer och djävligheter. Bokens källmaterial utgår från de intervjuer som gjordes med bataljonens manskap på 60talet under utredningar av krigsförbrytelser.

Den 101 reservpolisbataljonen bestod av medelålders män, de flesta småföretagare och familjefäder och alltså synnerligen osannolika nazistsympatisörer.
De kom från Hamburg, tysklands minst nazivänliga stad. De hade uppgiften att upprätthålla ordningen i Polen och varje fredag var de tvugna att lyssna på nazistiska propagandaföreläsningar som var omvittnat tråkiga och som manskapet gjorde sitt bästa för att maska sig ur.

1942 startades den slutgiltiga lösningen på judefrågan, det projekt som syftade till att ha ihjäl alla judar i det tyska territoriet. Den tyska armén var upptagen på annat håll och de enda resurser som stod till förfogande i Polen var just denna synnerligen antinazistiska reservpolisbataljon. Chefen grät när han läste upp förbandets uppgift för sina soldater.

Till en början rör det sig om rena avrättningar med nackskott. Med tiden läggs den smutsiga verksamheten ut på östeuropeiska hjälptrupper, reservpolismännen förskräcks över hjälptruppernas råhet. Slutligen får bataljonen i uppgift att fösa in hela byar av judar på tågen som går mot förintelselägren.

Efter de första avrättningarna får männen ångestattacker, drabbas av sömnlöshet, kräks. De flesta ställer ändå upp och fullgör sin uppgift. Inte för att det är omöjligt att vägra. Ungefär 10% säger sig vara oförmögna att slutföra uppgiften och man låter dessa stiga åt sidan. Men kamraterna ser på dessa avrättningsvägrare med förakt. Inte för att de saknar den naistiska övertygelsen utan för att de som smiter iväg från uppgiften lämnar mer av det obehagliga arbetet över till de andra.

Ungefär 20% blir ivriga judejägare. Merparten vill dock helst slippa. Är långsamma, smiter undan när de kan, men utan att vägra. För det är bataljonen som har fått uppgiften och den kan man inte vägra. Dock är det fullt möjligt för de enskilda soldaterna att vägra, så länge som det finns någon annan som kan fullfölja uppgiften.
Det är det militära förbandets logik som möjliggör lösandet av uppgiften.

Kanske inte några banbrytande nyheter för någon. Men det står i kontrast mot många av de påstående jag ofta hör om förintelsen.
Det ena att själva armén inte var skyldig till förintelsen utan att detta sköttes av SS-förbanden.
Det andra att människor var indoktrinerade och trodde på den nazistiska propagandan och att det var därför det var möjligt.
Det tredje att man inte kunde ordervägra (för det kunde individer, utan bestraffning).

Det var helt vanliga män som inte ens trodde på vad de var satta att göra. Som mådde dåligt av att tvingas till att döda och som när som helst kunde vägra.

Wallenbergarna har betalat för sin egen hyllning

Appropå gårdagens inlägg om hur moderaternas favorithistoriker hyllar Wallenbergarna i SvD, Idag såg jag detta i tidningen:

image

Wallenbergarna har alltså betalat för en hyllningsskrift över sig själva. Författaren har levererat som utlovat, Bonniers har smusslat undan Wallenbergs medverkan och Lars Trägårdh skriver en reservationslös hyllning och kallar det för bokrecension på en helsida i landets ledande konservativa tidning.

Det ser inte särskilt snyggt ut för någon av de inblandade.

Moderaternas hus-historiker tycker vi är otacksamma mot Wallenbergarna

Lars Trägårdh är både professor i Historia vid Ersta-Sköndals högskola och lite av Moderaternas egna hushistoriker.

Han gjorde succé i partiet ett tag genom att tolka det svenska välfärdssamhället och det svenska lynnet som ett individualistiskt och självförverkligande projekt, istället för ett solidariskt och kollektivistiskt folkhem. Jämlikheten, välfärden och den offentliga sektorn befriade människor från ekonomiska band till sina familjer, som tvånget att ta hand om sina gamla släktingar eller att vara beroende av sin familj för försörjning under sin studietid. Det ligger självklart mycket i den tolkningen, ett starkt välfärdssamhälle gör oss trygga i oss själva, men sutsatsen plockades upp av moderaterna som gjorde ett jäkla rabalder om att den svenska modellen mest liknade deras egen skattesänkarindividualism.

En vän av ordning skulle kanske påpeka att den borgerliga politiken har gjort att fler kvinnor måste avstå från att arbeta heltid för att kunna ta hand om sjuka släktingar som sparkats ut ur försäkringssystemet, att skolan blivit mer segregerad, att dina föräldrars bakgrund blir allt viktigare för dina livsmöjligheter, att den genomsnittlige studenten behöver hjälp hemmifrån för att klara sina utgifter, etc. Men tanken att det svenska välfärdssamhället var ett individualistiskt projekt rimmar väl med Moderaternas självbild. Man försöker omtolka svensk historia till att bli en högerpolitisk framgångssaga (minns förresten hur Arkelsten försökte lansera M som det parti som genomdrev rösträtten).

Nu har Trägårdh varit ute och härjat igen på SvD:s kultursida där han recenserar en nyutkommen bok om familjen Wallenberg.

Här är den recensionen

Det är inte mycket till en recension Trägårdh har skrivit, mer ett en sida långt hyllningstal till vilka fantastiska människor familjen Wallenberg är, hur otroligt klokt de har förvaltat sin förmögenhet och hur moraliskt storslaget det är att hålla rikedomen inom familjen (!).
Det är nästan så att man får känslan av att famijen Wallenberg accepterade det svenska välfärdssamhället, att det tillkom för deras ödmjukhet.

Lars Trägårdh anser att vi ska vara mer tacksamma mot familjen Wallenberg.
Själv ser jag mest ett gäng anpasslingar, miljonärer som klokt nog vek sig för den arbetarrörelse som då omfattade miljontals människor.
Mig veterligen hejade aldrig Wallenbergarna på och mig veterligen vandrar familjen Wallenberg med sin ödmjuka filantropi hela vägen till banken – som de för övrigt äger.
Har du ett bolån är sannolikheten stor att Wallenbergarna äger din lägenhet också. Känn tacksamhet Svensson!