Historiska lärdomar av Thomas Pikettys ”Capital in the Twenty-First Century”

En vän till mig berättade för några dagar sedan om en västerländsk journalist som frågat en kinesisk partifunktionär på 70-talet om vad han tänkte om betydelsen av franska revolutionen. Han svarade: ”It is too soon to tell”. Tyvärr var det studentupproren 1968 som avsågs, inte revolutionen 1789. Men dess misstolkade mening, alltså att det avsåg revolutionen 1789, är på sätt och vis den sannaste. Det tar tid att förstå sig på historiska skeenden.

I examenspresent har min mamma gett mig Thomas Pikettys tokhajpade bok Capital in the Twenty-Fist Century. Jag har ännu inte tagit mig igenom alla 700 sidor utan bara skrapat lite på ytan.

Huvudtesen i boken är att, till skillnad från vad som tidigare hävdats, ojämlikheten tenderar att öka. Så länge som kapital förräntar sig snabbare än landets tillväxt, vilket det brukar göra, så kommer de som redan äger saker att bli rikare, de som försörjer sig med att arbeta bli relativt fattigare och överklassen kommer mer och mer att bestå av sådana som ärvt sin förmögenhet, ungefär som på 1800-talet. Ett århundrade vars nivåer av ojämlikhet vi närmar oss.

Till skillnad från många ekonomiska modeller bygger boken på ett enormt källmaterial. Det består av inkomster och kapital från alla världsdelar. Mest imponerande är statistiken över kapital som ofta går så långt tillbaka i tiden som till 1700-talets början. Detta i en vetenskap som brukar nöja sig med att undersöka något årtionde eller så på 1900-talet. Och det är just i detta som de fantastiska historiska perspektiven kommer fram.

De tre årtiondena efter andra världskriget (1945-1975) var en period av ökad jämlikhet och välfärd både i Europa och USA. Med ett kortsiktigt perspektiv har det därför för vissa forskare sett ut som om den kapitalistiska dynamiken per automatik strävar efter ökad jämlikhet. Pikettys långa linjer visar dock motsatsen.

Mätt över flera århundraden är det istället tydligt att den kapitalistiska dynamiken (eller vad man nu ska kalla det) strävar mot ökad ojämlikhet. Andra världskrigets massförstörelse ledde dock till en oerhörd utjämning av klyftorna. En utjämning som inte började återhämta sig för ens på 80-talet, självklart pådriven av Reagan och Tatchers politik som främst gynnade kapitalägare, och har nu återhämtat sig till förkrigsnivåer. Samhället idag är alltså ungefär lika ojämlikt som det var inför första världskriget. Det är alltså först på 70 års avstånd som linjerna blir tydliga, inte för ens nu kan vi börja förstå effekten av börskraschen 1929 och andra världskriget på västerlandets ekonomi.

Så även om det kanske är möjligt idag att sia om betydelsen av den franska revolutionen så kanske vi behöver vänta ytterligare 20 år för att förstå 68-upproret eller  50 år innan vi förstår betydelsen av östblocket och sovjetunionens kollaps.

 

Annonser

1000 år av byråkrati

Jag förbluffas gång på gång av Sveriges byråkratiska traditioner. Framför allt som historiker(-student), Jag finner det till och med svårt att förklara med kulturella eller strukturella förklaringar. Det är som om kärnan i den svenska folksjälen är byråkrati. Knätofsar, dalahästar, välfärdssamhället och falukorv är alla sentida uppfinningar ställt bredvid byråkratisering. För att ta ett exempel:

I boken People Meet the Law från 2000 läser jag: ”The Nordic countries differ from, say, England and France by having had written law codes in the vernacular ever since the Middle Ages.”

Den första svenska nedskrivna lagen mig veterligen är Västgötalagen, nedskriven någon gång på 1280-talet. Det är inte mer än ett eller två hundra år sedan det huvudsakliga kommunikationsmedlet i skrift var att hugga in kantiga figurer i stora stenar som man ställde vid vägkanter. Den latinska skriften har nätt och jämt hunnit etablera sig i Sverige och det finns inte mer än en handfull stenkyrkor i landet, ändå har det redan börjat skrivas lagar på folkspråk. 

Det är ganska spektakulärt.

 

———————————–

För övrigt: Aktiviteten på bloggen har varit låg senaste tiden. Det är inte för att den är döende utan för att jag varit inne i en skrivfas med min uppsats. Men det kommer ändras.

 

 

Sverige 

Vad är Historia? Om Internet, Facebookdesigns, Arabiska våren och Smartphones.

Min mobiltelefon börjar långsamt bete sig underligare och underligare. Antagligen har det att göra med att mitt abonnemang som jag fick telefonen med snart går ut.

Jag skaffade telefonen på våren för ett och ett halvt år sedan. Det var min första smartphone. Ett och ett halvt år är ingen särskilt lång tid. Ändå kan jag idag knappt föreställa mig hur tillvaron var innan jag hade internet i telefonen, när Facebook var något man kollade vid datorn och jag knappt ens hört om Twitter och Instagram.

Men det här ska inte bli några tårar över hur snabbt allting går och hur allt som är värt något förflackas. Poängen jag vill göra med detta är en poäng om historia, om vad historia egentligen är.

Historia kan givetvis definieras som allt det som hänt förut, hela vägen från urtiden till igår. Ändå skaver det att foga samman förra veckan med medeltiden som båda varandes historia. För att det verkligen ska kännas historiskt måste en viss tid ha förflutit. Det måste vara höljt i dimma, på något sätt förlorat. Men det går inte att sätta en strikt tidsbarriär på säg 30 – 40år för vad som ska räknas som historia.

Historia är vad som är förflutet, förlorat och som inte längre ger några direkta uppenbara verkningar in i vår tid. Och det är här internets utveckling kommer in som illustration.

Arabiska våren och twitter-hyllningarna som uppkom i samband med den (jag fokuserar på Twitter för att hålla mig på internettemat) är inte historia. Det är kanske snarare samtidshistoria eftersom kopplingarna mellan händelsen i det förflutna (Twitterrapporter från Egypten) och idag är så uppenbara, så direkta. Det är samma medium, det är en verklighet som på många sätt fungerar som vår nuvarande verklighet. De förändringarna som har skett kan vi spåra.

Men den Facebookdesign som gällde under samma tid, den är historia. Facebook ändrar sitt upplägg hela tiden. Det är svårt att minnas alla olika typer. Men varje Facebookdesign har lyft upp vissa saker och nedprioriterat andra. Album och taggande av människor i bilder som var stort när jag började använda det är till exempel idag helt borta. Hela den internetdesign som jag och många med mig så krampaktigt höll fast vid under förändringens tid är nu i graven och jag själv minns den knappt. Även fast det bara var för något år sedan.

Dagens Facebook bär inga spår av gårdagens, sättet vi använder dagens Facebook bär nätt och jämt spår av gårdagens. För att se kopplingarna, kontinuiteten måste man ge sig ut på en upptäcksfärd i det förlutna, och det är då det är Historia.

För att ta några andra exempel på det helt glömda: Den tiden då man gjorde tonvis med tester på Facebook, den tiden då man fick tonvis med Farmvilleinbjudningar. Eller ännu tidigare då Facebook inte var mer än ett växande community vid sidan av Helgon (för gotharna) Skunk (för popparna) och Playahead (för… ja för vem egentligen?). Samma tid som då en fest kunde anordnas utan Facebook-event.

Vi lever idag i en verklighet där vårat förflutna görs till historia i en helt makalös takt. Digitaliseringen gör att resterna av det förflutna inte stannar kvar som gammalt slagg utan omformas inom ramen för de nya portalerna så att spåren bakåt blir otydliga, svåra att följa.

Ibland kan det tyckas som om det inte är någon snabb utveckling utan bara en snabb förändring, hela tiden utan mål. Men vi frigör oss från gårdagen mer och mer.

Patriarkalismen i praktiken, underkastelse eller motstånd?

Igår skrev jag om Patriarkalismen i teorin, ett referat av en debatt mellan Börje Harnesk och Hildning Pleijel. Kan läsas här
Idag ska jag försöka summera vad Harnesk skriver om patriarkalismen i praktiken.

Så underkastade sig tjänarna sina husbönder? Fungerade det patriarkala systemet?
Nej, inte alls. Såklart. Det betyder självklart inte att den patriarkala ideologin och systemet inte fanns i praktiken. Men det innebär att människor som drabbades av det verkar ha kämpat emot så gott de kunnat.

Börje Harnesk inriktar sig framför allt på tjänare. Ofta syns, i tidigmodern tid såväl som bland moderna historiker, idén om tjänare varit att det inte är en egen klass utan snarare något som de flesta människor är under en period av sitt liv innan de får tillträda sin egen gård.

Men om man tittar på, som Harnesk gör, den norrländska landsbygden står det klart att de flesta drängar inte hade någon gård att ärva. Gårdens arvtagare stannade sannolikt hemma medan de andra bröderna fick tjäna. Det skapade en social hierarki mellan bönder och drängar.

Därmed visste alla grannar att en bondson som tjänade som dräng hade ovissa framtidsutsikter. Naturligtvis fanns fortfarande chansen för en dräng att komma över en gård genom äktenskap, tursamma dödsfall i brödraskaran eller genom köp. Men för en som tvingades ut som dräng var detta ännu något högst osäkert och risken att för resten av livet behöva leva på lönearbete som dräng, torpare eller båtsman var högst reell.

Samtidigt som många alltså var fast i att vara tjänare i Norrland så dominerades området fortfarande av en bondekultur. Frihet och oberoende värderades högt medan tjänarna, drängar och pigor, som själva hade dessa värderingar men inte kunde uppfylla dess ideal blev ytterst motvilliga till att gå i tjänst, även om det var tvunget efter lagen.

Man tog ut lov när man inte fick (vissa var borta månader för att sköta ”egna ärenden”) och man bedrev egen handel vid sidan av med varor som exporterades ner till Stockholm.

Motviljan mot att ta årstjänst (som man var tvungen till som egendomslös enligt lag) verkar ha gått så långt som att det i många fall likställdes med ett slaveri. Ibland tog man istället halvårstjänst, alltså att man bara arbetade under sommarhalvåret då skörden drev upp lönerna över den lagstadgade maxgränsen, eller så slog man sig fram på enskilda arbeten allt eftersom.

När lönerna för drängar och pigor gick upp valde man inte att arbeta mer för att tjäna mer, som man skulle göra idag. Istället såg man de som ett tillfälle till oberoende då man kunde arbeta mindre för att tjäna sitt uppehälle. Helt motvals mot dagens ekonomiska idiom.

Även ensamstående kvinnor med barn, som borde vara intresserade av en trygg försörjning, valde hellre att försörja sig på enskilda dagsverken än att ta upp årstjänst. Ändå försökte ofta hemmansägare tvinga in dem i årstjänst (vilket var möjligt med dåvarande lag, som man kan läsa lite om här och här).
Harnesk: ”Men de här kvinnorna gjorde motstånd mot försöken att tvinga in dem i en ofri årstjänst som pigor. Det ansågs på något sätt som deklasserande och de föredrog i stället att leva ‘godagar efter eget behag’ även om det innebar att de fick ‘svälta om vintern’.

Bland människorna ute på landsbygden verkar alltså finnas en stark motvilja mot att underordna sig och binda sig trots den på högre nivåer förhärskande patriarkala ideologin (som visserligen var under förändring, men ändå). Harnesk skriver att ”Motståndet hämtade sin styrka i de speciella sociala och kulturella strukturerna”

Men detta är på den norrländska landsbygden. Den är glest befolkad, vilket kan ge svagt genomslag för lagarna men kanske större för de individuela husbönderna.
Själv ska jag studera ungefär samma sak i Stockholm. Lagen är närmre, men å andra sidan är Stockholm ett myller av människor där det kanske är lättare att försvinna i slummen och massan.
Eller som man sa på medeltiden: Stadsluft gör en fri.

Patriarkalism – vad är det egentligen? (Harnesk vs Pleijel)

Jag skriver ju som bekant min uppsats om 1700-talets tjänare. Man kan då också säga att jag, på sätt och vis, skriver min uppsats om patriarkalismen.
En tjänares ställning i ett hushåll anses på många sätt vara som ett barns. Husbonden är en fadersfigur för alla i hushållet.

Att det tidigmoderna Sverige – och hela övriga Europa – var ett patriarkalt samhälle är lite av en självklarhet bland historiker. Men det är för den sakens skull inte helt tydligt hur man sa definiera patriarkalismen.
Av en lycklig händelse hittade jag en debatt om just det i Historisk tidskrift åren 1896 och 1987. Den står mellan å ena sidan Börje Harnesk, som ännu inte disputerad med sin avhandling ”Legofolk” i Umeå och å andra sidan Hilding Pleijel, gammal och vid den här tidpunkten både snart död och mycket känd Kyrkohistoriker i Lund.

Hustavlans Värld
Hilding Pleijel har gjort sin karriär på forskning om Hustavlan. Hustavlan är en uppsättning korta bibelcitat om förhållningsrelger som predikades flitigt under hela den tidigmoderna epoken. Olika förhållningsregler och plikter gällde för män och kvinnor, fäder och söner, döttrar och tjänare etc. Denna hustavlans värld har Pleijel som nyckel för att förstå patriarkalismen. Den innebar att det fanns tre ”stånd” (Inte att förväxlas med de fyra stånden i den svenska riksdagen). Det första var det kyrkliga ståndet uppdelat mellan präst och åhörare, det andra det politiska uppdelat mellan kung och undersåte och det tredje var det mellan husbonde och husfolk.

Dessa tre stånd innebar att det var möjligt att vara överordnad i det ena men underordnad i det andra. Kungen var exempelvis visserligen i topp i det politiska stånden och i sitt eget hushåll, men i kyrkan var han bara en åhörare som prästen kunde läxa upp. (Något som ju ger prästen en mycket stark maktposition, något som jag i andra sammanhang skrivit om här).

Pleijel skriver att Hustavlan var den ideologi som tydligt präglat hela tänkandet fram till 1800-talet. Prästerna predikade den ofta om söndagarna i alla församlingar och de flesta i Sverige bör ha varit medvetna om dess innebörd.

Föränderliga Patriarkalism
Harnesk däremot har såklart både en annan ståndpunkt och en annan utgångspunkt. Han summerar sin Pleijelkritik med: ” Det bevis som anförs från kyrkohistoriskt håll för att Hustavlans patriarkalism behärskade vardagslivet i hushållen, från koja till slott, syftar framför allt på att prästerna predikade om Hustavlan varje söndag. Men vi vet inte hur detta uppfattades och tillämpades av åhörarna. Prästerna fördömde tex. tidigt det norrländska nattfrieriet men det levde ändå kvar långt in på 1800-talets andra hälft”

Harneks ger sig ut för att definiera vad som egentligen krävs för att en relation ska vara patriarkal. Han sätter upp tre kriterier:
1. Den ska baseras på olikhet. Någon är över ordnad någon annan.
2. Den ska ha ömsesidiga åttaganden från båda parterna
3.  Patriarkalismen måste kunna göra anspråk på rätten att ingipa parternas hela sociala liv, och inte inskränka sig till att gälla enbart deras oller som arbetsgivare respektive löntagare.

Men den politiska debatten, konstaterar Harnesk, domineras inte alls av ovanstående värderingar för ens bortåt slutet av 1700-talet. Lagstadningen innan har närmast formen av ett ensidigt förföljande av de landlösa där statsmaktens enda redskap för att skapa ordning och reda och förse jordbruken med den arbetskraft de tror sig behöva är tvång, böter och piska.

Själva begreppet patriarkalism myntas också först på 1800-talet under debatter mellan å ena sidan liberaler, som vill se allt som individuellt teckande kontrakt, å andra sidan konservativa som vill bevara/återgå till den tidigare tvångspolitiken och å tredje sidan någon form av mittenposition som betonar det patriarkala, det ömsesidiga åttagandet att vara goda och trogna varandra.

Han skriver: ”Det är alltså mycket som talar för att patriarkalismen, som vi idag uppfattar den, och vars blomstringstid vi mer eller mindre underförstått förlägger till de allra äldsta tiderna, egentligen utvecklades till att bli en betydelsefull ideologi först vid årtiondena runt sekelskiftet 1800”

Jag lutar i sådana fall åt att kalla den ideologi som föregick patriarkalismen för för-patriarkalism.
Frågan kvarstår ju dock: Hur såg patriarkala och förpatriarkala ideologier ut i praktiken?

Det är något Harnesk har studerat på landsbygden, och som jag snart tänkte skriva något om på den här bloggen. Dessutom är det något jag tänker ägna min uppsats åt, fast då i stadsmiljö.

Är kärleken en 1800-talsskapelse eller är den evig? (Jarrick 2)

I Arne Jarricks bok Kärlekens makt och tårar, en evig historia inleder han som om hans uppsåt är att vända hela sexualitet och genushistorien över ända.
En av ansatserna är att motbevisa teorin om att kärleken är en tidsbunden känsla. Det har lanserats av historikern John Gillis som påstår att kärlekens uttryck (om jag förstått Jarricks referat rätt) betingas av situationen och att uttrycket skapar känslan som sedan alla måste förhålla sig till. Kärleken är alltså inte självklar, och det verkar nästan uppröra Jarrick. Han skriver Naturligtvis finns historiker som tror på kärleken. Det är ju dem Gillis opponerar mot. De menar att det finns en särskild sorts mellanmänskliga laddningar och bindningar som känns igen från tid till annan som förtjänar just namnet kärlek. Och de hävdar att det är mera kärlekens villkor än kärleken själv som har ändrat sig (s.10).

Strax följer en uppräkning på olika situationer där människor varit riktigt jävla kära. Deras språk är tänkt att övertyga oss om kärleken. Som ämbetsmannen Johan Hadelin som önskar att Sol, måne, stiernor, planeter, ja stoft och strå skulle förbanna henne om hon intet höll af honom när han är räd för att hans hustru skall lämna honom.

De är tänkta att övertyga om kärlekens evighet. Det som blir mest uppenbart är vilken romantiker Arne Jarrick själv är. Efter en uppräkning av kärleksuttryck som är tydligt 1700-tal fastslår han att han bevisat att kärleken är något evigt.

image

För min del ser jag inte mer än skiftande uttryck, och vore det inte då rimligt att dessa uttryck faktiskt också föder en annorlunda känsla? Om 1700-talets kärlek uttryks annorlunda och i en annan kontext, vilka rimliga bevis har vi då på att det är samma kärlek som våran? Jag menar inte att den är på något sätt sämre eller bättre än våran. Bara att den är annorlunda. Åtminstone lyckas inte Jarrick bevisa att den är en konstant känsla genom historien vars artikulering har förändrats.

Det Arne Jarrick möjligtvis kan lyckas göra, och det gör han i så fall med den äran, är att förflytta datumet för ett eventuellt skapande av kärleken. Att flytta runt datum på det sättet är vanligt bland historiker. Antiken kanske vissa säger, medeltidens trubadurlyrik säger många och vissa säger 1800-talet. Jarrick visar att det åtminstone fanns någon form av kärlek innan 1800-talet, även den verkar tagit sig andra uttryck än vår samtida.

Hans slutsatser, att …fastän kärleken är evig är också dess historia evig: den är sig ständigt lik men ändrar sig oavlåtligt från tid till annan. (s. 242) är ungefär så förvirrande som hans bevisning.

Dock är det en mycket välskriven bok rent språkligt och de akademiska motståndarnas teorier känns ärligt, uttömmande och respektfullt refererade att jag rekommenderar den till vem som helst som är intresserad av kärlekens historia. Den är i högre utsträckning en öppning för teoretisk reflektion är vad den är en argumentation. Och det är bra.

Fler teman i boken finns och jag har för avsikt att återvända till dem vid tillfälle.

Den ignorerade Jarrick. (Jarrick 1)

Jag tänkte ägna ett par blogginlägg åt historiskern Arne Jarrick.

Arne Jarrick är en mentalitetshistoriker från Stockholm som verkar haft sina glansdagar under 80 och 90talet.
Mentaliteternas historia har som kanske bekant slagit igenom på bred front den senaste tiden (senaste 30åren eller så) under olika namn, olika underinriktningar och olika modifierade former.
Arne Jarrick var i Sverige tidig på forskningsfältet.

Det skulle ju kunna få en att tro att Jarrick skulle vara någon form av nestorsgestalt inom nutida historieforskning. Men inte då. I Uppsala bemöts han med skepcis, nästa ignorans. Nämner man Jarrick för sin handledare får denne något glasartat i blicken tills man intygar att man inte alls vill följa hans exempel.

Att undersöka samma ämnen som Jarrick kan i studier motiveras med att man vill fylla en forskningslucka. – ingen har tidigare forskat på detta! (Utom Jarrick förstås)

Lite tillspetsat är det här förstås. Men även om det finns mycket, otroligt mycket,  som man kan kritisera en så prövande och spretig historiker som Jarrick för så är motviljan underlig. Samtidigt har han absolut haft genomslag. Häromdagen köpte jag en av hans böcker i pocketformat (och det är extremt ovanligt att ickepopulärhistorisk historia ges ut som pocket) och nuförtiden sitter han i ett forskningsråd.

Men varför denna Uppsaliensiska skepcis mot Jarrick?

Att använda personliga erfarenheter när man skriver om historia och en åktur med Lennakatten

Idag har jag tagit en utflykt med Lennakatten. Ett gammalt ånglok som kör fram och tillbaka på den gamla järnvägen i Uppland lite då och då på somrarna.
Det fick mig att tänka på något som kom upp på en uppsatsventilering i våras – hur historiker kan eller borde använda personliga erfarenheter när man skriver historia.

Att använda sina personliga erfarenheter är visserligen svårt och farligt. Vi lever ju inte i det förflutna och de handlingar idag som är förknippade med historiska ting behöver inte alls uppfattas på samma sätt av oss som förflutenhetens människor, beroende av sammanhang, förståelse av världen, etc. Så det finns skäl till att vara försiktig. Ändå tror jag att det är att göra sig dum, göra sig inskränkt och göra sig död om man inte försöker använda de personliga erfarenheterna man har. För skrivandet av historia går mycket ut på att hitta vägar till förståelse av vad som har förlutit.

Om vi tar Lennakatten till exempel. Det jag åkte med var ett gammalt ånglog och jag satt i en vagn med träsäten som var renoverad till 1920-talsskick. Det första som slå en är att vagnarna är mycket smalare än dagens tågvagnar, och alla säten är vända mot varandra (ungefär som på tunnelbanan) och det är svårt att sitta två personer bredvid varandra utan kroppskontakt.

image

Inredningen

Det andra är att det kommer att göra bra ont i baken om man sitter på sätena i mer än någon timme.

Sedan är det något med träinredningen i vagnarna som gör luften fuktig, lite sur. Vintertid måste det varit värre, med alla tjocka jackor och stängda fönster.

Röken sprider sig längs med tåget (det finns gott om utrymme att stå mellan vagnarna och prata och se landskapet rusa förbi i den vidunderliga hastigheten – kanske till och med 40 km i timmen!), den luktar lite krut, ungefär som smällare fast svagare, och kan ge fläckar på vita kläder. Bäst att inte åka i sina finaste kläder alltså, även om fläckarna blir små!

image

Mellan vagnarna

De smala spåren och det goda utrymmet mellan vagnarna där man kan stå gör att man kan komma väldigt nära den natur som tåget rusar igenom. Och det känns verkligen som en stor kontrast mellan natur och civilisation även idag.
Medan ett x2000tåg håller en instängd och skyddar passagerarna från sitt eget buller så man bara tyst ser naturen försvinna förbi genom rutan så går Lennakatten fram pustande, skrällande, skrikande och pipande (visslan) genom skogarna och villatomterna. I en värld där man tidigare transporterat sig med häst och segel måste ångloket verkligen varit ett viddunder, lägg där till den tidigare nämnda smutsen och röken och alla människor (antagligen ofta främlingar) ihopträngda på ett sätt som måste varit sällsynt för tillvaron i landet eller småstäder. Här kommer civilisationen! Bullrande framgångsrik och skrämmande!

Sedan, efter kanske en 40minuters färd, måste loket stannas för att fyllas på med mer vatten för att kunna fortsätta, en process som tar en kanske 15 minuter. Om 1800-talets tåg behövde stanna så ofta vet jag inte, men det ger absolut en annan rytm i resandet, en möjlighet att gå ut och sträcka på sig från de (får man förmoda) då ganska tröttsamma bänkarna och lite som hastigast titta på en liten by eller hinna ta en sup på stationskafét.

image

Loket vattnas

Jag tycker det är upplysande. Inte så upplysande att en tripp ger en tillräckligt för att verkligen uttala sig om forna tider, men jag tror nog att den här typen av konkret erfarenhet är till stor hjälp i historieskrivande. Hur man ska få tag på den och precis hur man ska använda den vet jag inte riktigt än.
Den delen är bara en påbörjad tanke.

Moa Martinsons och en tanke på Självmordets historia

Alldeles nyss låg jag på en soffa och läste klart Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933. Det är en klassisk arbetarroman om tiden 1900-1920 på landet, men med ett kvinnoperspektiv som åtminstone jag ofta missat i min läsning av arbetarförfattare. Särskilt intressant är förlossningstemat som återkommer och ger berättelsen två poler, födelse och död, att spela mellan. Det blir mer kosmiskt cykliskt än det kanske lite mer manliga raka resandet in i döden.

image

Det finns många andra teman och ingångar i boken, som jag nu lämnar därhän. Dock fick den mig att fundera lite på självmordets historia.

Det är nämligen gott om självmord i boken. Framför allt hängningar.
Mor Sofi hänger sig i början av boken, då hennes frekventa badande blivit till elaka rykten.

Ellens, en av de två huvudpersonernas, fostermor driver en krog i Stockholm för att kunna skicka varje slant hon får över till sin oäkte och enda son som hon tror doktorerar i Lund. När det visar sig att han slagit sig ned som brevbärare i Småland istället så hänger sig även hon.

Sedan har vi Sallys, den andra av de två huvudpersonerna, pappa som är fackligt aktiv och jobbar på fabrik. Eftersom hans engagemang är känt har han svårt att få arbete någonstans. Han måste gå ur facket för att kunna bli nattvakt på en kanonfabrik på landet. Med tiden hänger sig även han.

Avslutningsvis (om jag inte missat något) så hänger sig Sallys svärfar, den försupne Liter-Olle, eftersom supandet inte längre kan mildra hans värkar.

För en bok på tvåhundratjugo sidor är det många självmord.
Moa Martinson skriver: ”Ett stycke rep får man alltid tag i vem som helst. Alltid är resan är slut eller någon trampat sönder ens idé likt en koklöv en röksvamp, så finns repstumpen där.”

Lite naivt har jag länge tänkt på självmord som en ganska modern företeelse. Och givetvis är Martinsons bok fiktion, men jag tror ändå att den kan ge en del av en historisk sanning.

Mycket av de historiska självmorden har säkerligen gömts i källorna, eftersom självmordet var så pass stigmatiserat (man fick ex. inte begravas på kyrkogården). Ändå har jag hört att man kan finna en del ”Självspillningar” genom historien och att deras familjer då gör allt som står i deras makt för att bevisa att det inte var självmord, eftersom den dödes själ i sådana fall inte kommer till himlen. Dessutom innebär det säkert en stor skam även för de efterlevande.

I militär historia har jag (populärvetenskapligt) hört om det första gången i samband med Napoleonkrigen, under den stora arméns långa reträtt ur Ryssland, då soldater i skräck ska ha tagit livet av sig för att inte bli fångade av kossackerna. Där av är det inte orimligt att anta att självmord i krigssituationer också var en vanlig sak tidigare, men att det inte dokumenteras.

Frågan jag blir intresserad av är alltså hur mycket dagens självmord är ett tecken på att något är fel i vår samtid, eller om det snarare handlar om en kostant i mänsklighetens historia av elände. (Inte för att det skulle göra tragedin och problemet med självmord mindre, men det skulle kuna skingra en rosig myt om att folk mådde så mycket bättre när alla var jordbrukare och ).

Sedan kan man självklart tolka självmorden också rent litterärt. Moa Martinsons karaktärer är nästan alltid fattiga och ibland försupna. När en sådan romankaraktär förlorat det som driver dem fram genom berättelsen finns inte många andra vägar att ta vägen, eller andra verktyg för att agera, än att ta livet av sig. De måste helt enkelt för att en blodtörstande berättelse kräver det.

Hursomhelst. En mycket bra bok. Självmordstemat är inte den stora behållningen, bara en bisak som jag ville skriva om. Läs den!