Gunnar Ekelöf om möss som dansar och mina våndor inför reduktionistisk teori

Just nu läser jag som sagt gammalt rättsmaterial. Domstolsprotokoll från 1600-talet. Stölder, mord, fastighetsaffärer och hor. Som humanistisk forskare förutsätts jag inte bara redovisa antalet förseelser, utan också tolka dem. Inte bara svara på vad men också varför.

Det får mig att tänka på en essä av Gunnar Ekelöf som jag läste för ganska många år sedan. Han skriver om dansmöss han sett i en djuraffär som barn. ”Alltid var det någon där som snurrade och snodde” ”Och det föreföll nästan som om deras dans hade varit någon form av vansinne, som om de tvingades ut på dansbanan för att befria sig från ett lika plötsligt som olidlig själslig klåda som ständigt återvände på nytt.”

Sedan går han hem. I ett uppslagsverk läser han att dansmössen dansar på grund av en missbildning i örat, som gör att de skakar på kvällarna. En vetenskaplig förklaring. Men vad har det egentligen förklarat? Det har svarat på varför, men suget, det mörka behovet till att dansa som musen måste känna? Det får inte plats i förklaringen. Den förklaringen som är rätt i sak lämnar det relevanta utanför.

Och utan att likställa möss och människor så kan jag känna så inför de stackare jag finner i rättegångsprotokollen. Hur ska jag förklara deras beteende? Ska deras lust, passion, besvikelse och förhoppning tryckas ned till ekonomiska modeller om rationalitet? Att säga att tjuven ville ha pengar, det är en korrekt förklaring. Men ändå förklarar det ingenting.

Det finns hos människorna en pervers kyla som sätter även människor i bur.

(Citaten är hämtade ur Gunnar Ekelöfs essä Zoologiska trädgårdar som återfinns i samlingen promenader och utflykter).

Annonser

Några antaganden om tjänstehjonsstadgorna

Har grubblad mycket på det här med lagtext. Nedan är ett stycke jag skrivit som antagligen på något sätt kommer att inkorporeras i ett PM senare. Publicerar det här som en slags testbalong:

Angående Tjänstehjonsstadgorna

Vilka tjänstefolket var, hur det skulle anställas och annat relaterat till anställningen reglerades i Sverige under den tidigmoderna tiden i tjänstehjonsstadgorna. Den första utkom 1664, följt av en lätt utökad variant 1686. En ny stadga kom sedan 1723 och modifierades 1739, vilken sedan gällde fram till 1805 (vilken modifierades 1833 och var i bruk ända till 1900-talets början). Stadgorna från 1800-talet har dock uteslutits här eftersom de faller utanför undersökningens tidsram, särskilt om man ser dem som framåtsyftande texter snarare än texter som reflekterar förhållanden bakåt i tiden.
Tjänstehjonsstadgorna är ett bedrägligt källmaterial och för att kunna använda dem har jag behövt göra fyra antaganden eller ställningstaganden.

Det första är huruvida jag ska tolka tjänstehonsstadgorna som en passiv text vars regleringar ska ligga till grunden för hur tjänstefolkskontrakten ska se ut eller som en aktiv text vars främsta syfte är att lösa ett upplevt problem i samtiden. Jag har valt att tolka tjänstehjonsstadgorna som en aktiv text. Det innebär att i min tolkning har tjänstehjonsstadgan lite att göra med att beskriva självklarheter utan beskriver snarare de förändringar man önskar se.

Det andra är om stadgan är specifik eller diffus i sitt ordval. Stadgetexten refererar ganska ofta till flertalet samhällsgrupper i samma mening och använder ibland flera ord som för en modern läsare betyder samma sak, till exempel 1664 års stadga som är betitlad Stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon. Här måste jag bestämma mig om jag ska anta att man vid utpekandet av vissa grupper var specifik (och alltså skiljde strikt på tjänstefolk och legohjon) eller om språket är mer målande, diffust och bygger på en förförståelse hos läsaren om vilka grupper som åsyftas. Jag har antagit att stadgan är diffus och försöker målande ringa in vissa samhällsgrupper som regleras.

Det tredje ställningstagandet jag känner att jag behöver göra är om stadgans lagrum är allmänt eller begränsat. Med det menar jag om stadgan är avsedd att gälla allt tjänstefolk i landet eller om dess tillämpningsområde är mer begränsat. Jag har, återigen, antagit det senare. Det är sannolikt att många gruppers hanterande av tjänstefolk reglerades på andra platser, exempelvis i privilegiebrev och liknande.

Det fjärde och sista är om lagen efterlevdes. Börje Harnesks studier av den norrländska landsbygden pekar på att så inte var fallet. Men mina egna undersökningar av Södra förstadens kämnärsrätt i Stockholm år 1760 pekar på att lagen på det stora hela upprätthölls med utan de påbjudna straffen. Det kan alltså röra sig om skiftande regionala villkor. Men det är bedrägligt att tänka sig att lagen faktiskt var tänkt att följas på samma sätt som en modern lag. Det tidigmoderna samhällets rättsskipning gav stort manöverutrymme åt de lokala domarna och myndigheterna i en sorts förhandlingsrättvisa. Därmed tror jag att det är rimligare att se stadgans text som ett bemyndigande än en instruktion, som i vissa delar, där annat inte explicit står i stadgetexten, möjliggör snarare än instruerar.

 

Tjänstefolksproblemet (1) – Eller en sågning av min egen masteruppsats

Jag tror att jag har hittat ett bra standardsvar på frågan: ”Vad ska du forska om?”. Det korta, och någorlunda lättsamma svaret, är att jag skrev min masteruppsats om tjänstefolk i Stockholm under 1700-talet, men att jag aldrig riktigt lyckades hitta en bra definition på vad tjänstefolk egentligen är. Så därför tänkte jag ägna min avhandling åt den frågan.

Så för att på något sätt påbörja tankearbetet så tänkte jag börja med att skriva lite om hur fel jag gjorde när jag skrev min masteruppsats.

Jag tror att oklarheten för mig inför hur man ska definiera vem som är en tjänare i källmaterialet och vem som inte är det kom sig av att jag tittade på källmaterial från en stad och att de flesta större teoriförklaringar till vad en tjänare är har tittat på material från landsbygden. På landsbygden blir avgränsningen enkel att göra. Alla som inte är direkt familj till den som besitter gården men som bor där ändå kan mer eller mindre antas vara tjänare. Antagligen är det så att de människor vars sysselsättning tänjer eller problematiserar tjänstefolkskategorins avgränsning är så få att det inte är ett större problem att räkna bort dem.

Men när man tittar på en stad under den tidigmoderna tiden är den grupp som tänjer tjänstefolkskategorins gränser snarast i majoritet. På vilka kriterier ska man då göra sin avgränsning om man skriver om tjänstefolk som en kategori?

Gesäller och lärlingar

Jag själv började med att exkludera gesäller och lärlingar i hantverkarhushållen. Jag resonerade att dessa, även om de förvisso vad tjänstefolk till sin husbonde i någon bemärkelse, tillhörde skråväsendet. Det finns dock tre problem med det valet.

  • Om man exkluderar hantverkarnas gesäller så måste man förhålla sig till andra yrkesutövares tjänstefolk men som inte var reglerade i skråverksamhet. Ska dessa räknas med eller inte? Det är underligt att räkna med bryggeridrängar och bodbetjänter men inte gesäller. Å andra sidan, om man räknar bort även andra yrkesutövares tjänstefolk så räknar man både bort majoriteten av alla stadens tjänare samtidigt som man drabbas av eländet i att hitta på hur man tydligt ska definiera vem som är yrkesutövande tjänare och vem som inte är det.
  • Ett annat problem med att exkludera gesäller och lärlingar är att det inte är helt tydligt vem som egentligen gjorde vad i det tidigmoderna hushållet. Det finns exempelvis belägg för att pigor jobbade tillsammans med gesäller i produktionen på likvärdiga villkor. Varför skulle då pigor vara tjänstefolk och gesällerna inte vara det?
  • Om man inte räknar med hantverkarnas tjänstefolk missar man en stor del av tjänarinstitutionen. Man förlorar alltså tillfället till att undersöka den som helhet.

Domestic Servants?

En annan avgränsning som jag försökte göra i min masteruppsats, men som jag sedan faktiskt lät bli, är att undersöka domestic servants i stället för tjänare i allmänhet. Inom den engelskspråkiga kulturhistorien skulle jag nog säga att detta är snarare regel än undantag. Men det fungerar dåligt i Sverige (och jag skulle nog vilja påstå att det fungerar dåligt i andra länder också). Varför?

  • För det första måste man bestämma sig för vad domestic servants egentligen betyder. Menar man tjänare som bor hos sin husbonde och därmed är domestic eller är det att de verkar i en sfär som är domestic?
  • Om man menar tjänare som bor hos sin husbonde har man förvisso täckt in merparten av allt tjänstefolk (men inte alla) men då blir begreppet inte särskilt värdefullt.
  • Om man å andra sidan menar att deras arbete sker i en huslig sfär tror jag att man tänker anakronistiskt, i alla fall om man undersöker den tidigmoderna tiden. Världens uppdelning i offentliga och privata sfärer var ännu inte ett faktum, det mesta tjänstefolket agerade antagligen både innanför och utanför hushållet.

Tjänartitlar

En annan typ av avgränsning som jag försökte göra var att utgå från vissa titlar (alla hade någon form av titel på 1700-talet) som jag tänkte mig var ”tjänartitlar”. Om jag minns rätt utgick jag från ”Dräng”, ”Piga” och kanske i vissa fall också ”Jungfru” och ”Mamsell”.  Problemen hopar sig dock snabbt även med detta. De flesta titlar som vi idag kanske skulle tänka oss är kopplade till tjänstefolk är nämligen under den tidigmoderna tiden lika starkt (men inte enbart) kopplade till ogifta ungdomar. Så en piga kan vara någon som tjänstgör hos någon, men kan också vara en ogift kvinna från de lägre klasserna. Visserligen är det ofta så att pigor faktiskt också är någon form av tjänare (hur man nu definierar det) men det är inte alltid säkert. Jungfrur och mamseller å andra sidan kan vara tjänare ibland, men oftast inte. Det går helt enkelt inte att göra en sådan definition enbart genom att se någons titel.

 

Jag är inte klar med den här frågan än, jag måste kartlägga den mer. Men det här är en början och om mitt skrivande går som jag har tänkt kommer nästa inlägg att handla om hur andra historiker har gjort när de avgränsar tjänstefolkskategorin.