Föreläsningar och lusten att lära

Det händer att universitetslärare (och lärare i allmänhet) ondgör sig över att studenterna bara vill lära sig om det som kommer att komma på tentan. Gnället har väl närmast blivit en kliché.

Det får mig att tänka på min utbildning. Det som är ljuvligast med att vara forskarstuderande är att de där olidliga examinerande seminarierna är mer eller mindre förbi. Det finns seminarium man ska gå på, absolut, men den diskussionen som förs där är för att vända och vrida på någons text, att diskutera historia. Inte visa upp kunskap för en lärare.

Samma sak är det med föreläsningar. Det är så ljuvligt att få gå på en föreläsning och bara lyssna, och sedan själv bestämma hur det man lärt sig är relevant för en själv, hur man ska använda sig av kunskapen och vad man ska bortse från.

Och det var länge sedan jag fick något sådant under min utbildning. Seminarier och föreläsningar där det är på förhand bestämt vad jag ska lära mig och där man senare ska visa upp att man kan redovisa en viss mängd fakta eller resonemang är kvävande för lärolusten. Kanske är det därför som de föreläsningar jag bäst kommer ihåg är de som hållits i andra sammanhang, i föreningar, på kvällarna på universitetet, etcetera.

Jag förstår varför man har examinationer, men det är inte konstigt att studenter mest bryr sig om dem. Som Katrine Kielos (nu Marcal) skrev en gång: Problemen med incitament är inte att de inte fungerar, problemen är att de fungerar.

Doktorandlivet

Så nu har jag alltså börjat som doktorand vid Göteborgs universitet.

Det finns både mycket och lite jag har att säga om det. Överlag har det varit omtumlande fast på ett annat sätt än vad jag själv trott.

Å ena sidan har jag drabbats av långa introduktionsveckor där man liksom tvingats sitta fastnaglad i sin stol och lyssna, upprepade gånger, på hur olika administrativa system fungerar. Då har jag såklart längtat bort från det, längtat till mitt skrivbord så att jag faktiskt kan börja arbeta ”på riktigt”.

Å andra sidan kände jag mig nästan lamslagen när jag väl fick tid till att sätta mig vid skrivbordet och börja arbeta ”på riktigt”. Att skriva en avhandling är inget man gör på en eftermiddag.

Dessutom pendlar jag just nu Uppsala – Göteborg, och tillbringar en hel del tid i Stockholm.

Men det ska nog bli ordning på det här tillslut. Om inte annat så har jag ju nu återupptagit en fin vana: Att prokrastinera genom att blogga.