Fridolin och DN verkar inte tänkt på vad man ska ha skolböcker till

Det händer då och då när jag bloggar att det som jag just skrivit om blåses upp och blir liksom lite av en nationell angelägenhet. Så också nu.

Jag tror såklart inte att det egentligen har något med mig att göra (såklart!), men det känns väldigt lägligt, nästan lite kusligt, att det strax efter att jag börjat skriva om kvinnors historia och historieskrivning lanseras en historia-tidning med kvinnor i fokus (Historiskan) och att både DN och Fridolin rasar över att det finns för få kvinnor i läroböckerna i historia.

Men när det kommer till läroböckerna blir jag ändå förvånad över hur enkelt man har gjort det för sig. Man har bara räknat antalet namn och kommit fram till att det nämns mycket färre kvinnor än män i läromedlen för historia. Det är såklart dåligt, jag tror att den typen av ojämställdhet i undervisningen kan reproducera ojämställdhet i samtiden.

Men är det verkligen bara personnamn som spelar roll? Är det en historia fylld av ett fåtal namngivna extraordinära personer som på ren vilja omformade den verklighet vi känner som vi vill ha? Jag tror i alla fall inte det. Jag tror att det är viktigt att visa på historiens strukturer, de underliggande förutsättningarna, de stora rörelserna, mönstren på makronivå och människors liv på mikronivå utan att kapitulera till att beskriva skeenden som enbart en produkt av (till exempel) Hitlers, Churchill, Stalin och Roosevelts vilja.

Redan samma dag deklarerade Gustav Fridolin att han tänker ta läroboksförlagen i örat, men innan dess kanske man ska en aning mer djuplodande analys? Även om jag såklart är tacksam över att DNs namnräkning på sätt och vis bekräftat det jag misstänkte när jag började skriva på det här temat med kvinnors historia så tycker jag att det känns bedrövligt att man mentalt inte kan slå sig fri från en historieskrivning fylld av ”stora män” (och kvinnor).

Jag tror att det enda sättet att skriva en empatisk och relevant historia är att skildra vanliga människor, de strukturer och normer de tampades med och hur de bröt dessa strukturer och normer. Att könskvotera i historiens hjältegalleri kanske känns som en bra grej på kort sikt, men på lång sikt finns inte mycket där att hämta.

Annonser

Jag tänkte skriva om Kvinnohistoria

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på feministisk historia. (Feministisk historia är kanske inte ett särskilt bra namn på det, men det får duga). Jag upplever det som att bloggare och serietecknare såväl som filmskapare och läroböcker för grundskolan vill göra feministiska poänger av hur kvinnor i det förflutna har blivit förtryckta av män.

Jag tycker att drivkraften bakom är lovvärd. Men jag har på känn att man kanske kastar ut barnet med badvattnet när man gör så. För när man lär ut att män behandlat kvinnor som sin egendom, att äktenskap har varit rena barnhandelsuppgörelser och att kvinnan uteslutits från världen och stängts in i hemmet så osynliggör man kvinnor från det förflutna.

Mycket av vår bild av hur kvinnor har haft det ”förr” kommer från 1800-talet eller till och med senare. Kvinnans roll i hemmet, vikten av moderskap, oförmågan till att rösta eller delta i politik och hemmafru-idealet är historiskt sentida skapelser och inte alls representativa för de föregående århundradena (som brukar kallas för den tidigmoderna epoken).

Därmed inte sagt att den tidigmoderna epoken till skillnad från vad vi tror var jämställd. Men ojämställdhetens historia handlar inte om att maktförhållandet mellan män och kvinnor har flyttats fram och tillbaka till mer eller mindre makt utan handlar lika mycket om att de olika könen har fått olika roller och olika funktioner.

Därför tänkte jag ägna de kommande veckorna åt att skriva några blogginlägg om kvinnohistoria, som det en gång hette.