Inspirerande och oinspirerande historia

Jag sitter på sängkanten och funderar på historiker som har inspirerat mig. Jag försöker hitta någon linje, något samband för att förstå mig själv och för att förstå vad jag egentligen vill med den här avhandlingen som jag blivit anställd för att skriva.

Jag kommer att tänka på att jag har en förkärlek för historiker med djärva teorier, sådana som gärna blir sönderhackade och kritiserade i efterhand men vars verk lyckas öppna nya forskningsfält eller etablera nya tolkningsramar, både för att man vågar hitta helt nya frågeställningar men också för att man vågar göra stora generaliserande anspråk på sina resultat.

Demografen John Hajnal till exempel. Hans teori om det europeiska äktenskapsmönstret har lagt grundstenen för all demografisk, familjehistorisk och mycket av den arbetslivshistoriska forskningen på den tidigmoderna tiden, och han gör detta genom att göra ett par relativt små demografiska undersökningar på ett par olika orter i västra Europa.

Efterföljande historiker har såklart undersökt demografin mer noggrant, poängterat att det inte är helt universellt, att det inte heller är konstant utan varierar med tiden etc. Men ändå, att Hajnal vågade ha så stora sanningsanspråk har lagt en grund som fortfarande håller.

Ett annat exempel, i ett helt annat historiskt fält, är Philippe Aries. Aries var från början amatörhistoriker men hans verk om barndomens historia och dödens historia i västerlandet har också etablerat helt nya forskningsfält. Han hävdade exempelvis att barndomen har en ganska kort historia, att barn ansågs vara ungefär som miniatyrvuxna, eller likvärdiga med djur beroende på åldern, fram till någon gång på 1600talet då man började skapa specifika barnkläder, måla barnporträtt och uppmärksamma eller ta till vara på barns specifika uttryck (som tex. bäbisspråk).

I efterhand har många nyanserat och till och med fastslagit att Aries hade fel, och det må vara hänt. Men ingen skulle nog ifrågasätta idag att både barndomen och döden har en historia. Återigen: att någon vågade ha stora anspråk med sina resultat har fört forskningen framåt.

Att det är en vetenskaplig välgärning att sådär kasta sig ut i nya fält och göra breda anspråk kanske låter som en självklarhet, men jag vill hävda att det finns en praxis som är annorlunda. Bland historier finns det en tendens (som inte gäller alla och inte gäller alltid) att istället för att ställa sina slutsatser i fokus snarare ställa sitt undersökta material i fokus.

Alltså att man istället för att säga ”Jag har visat hur fallocentrisk den svenska nationalitetsuppfattningen är och metoden har varit att analysera gurkans roll i folkhemet” så skriver man snarare ”Jag har tittat på gurkförsäljningen i Ångermanland 1971-1973 och analyserat den”. (Även om jag önskar att en sådan här studie fanns är den såklart påhittad).

Den första formuleringen kan inspirera, eller förarga. Den senare kan söva eller väcka intresse bland regionalhistoriskt intresserade grönsaksentusiaster.

Jag kan ha fel i detta, såklart. Dessutom borde jag för säkerhets skull erkänna att det jag själv skrivit inom historia hittills också har en tendens att ta fasta på vad det är jag analyserat än på vad jag kommit fram till.  Men jag kan ju försöka bättra mig och jag kan ju skriva denna text så att någon annan klokare person kan kommentera och berätta för mig att jag har fel.

Annonser

Recension: Muskotkriget av Giles Milton

Som sommarläsning läser jag Muskotkriget av Giles Milton. Boken (som är en fack-bok) handlar om konflikterna och krigen om muskotöarna i dagens Indonesien under början av 1600-talet.

Ända sedan antiken har Europa importerat kryddor, bland annant muskot, från ostindien genom Indien, över till mellanöstern och därifrån via medelhavet. Det var den handeln som gjorde både ottomanerna och venetianarna rika. Det var drömmen om att kunna segla förbi alla dessa mellanhänder och inösa hela vinsten för sig själv som var drivkraften till upptäcksfärderna som bland annat ledde till att Columbus upptäckte Amerika.

Boken fokuserar på Engelsmännen och i viss mån Holländarna och baseras på dagboksanteckningar, reseskildringar och brev. Det ensidiga fokuset på västerländska sjöfarare gör att skildringarna av kungarna, furstarna och sultanerna de möter under sina resor blir platta. Utländska potentater blir reducerade till orientalistiska karikatyrer. Inte sällan betecknas de som ombytliga, lättsamma och barbariska.

Samtidigt får strukturerna en undanskymd plats, utgången av konflikterna beskrivs som resultatet av vissa personerna idoghet, flit, arbete eller intelligens snarare än de strukturella förutsättningarna för den ena parten att segra över den andra. Hade författaren månat om att visa upp en mer förstående och empatisk sida när det gällde människorna som befolkar hans verk skulle boken otvivelaktigt känts mer angelägen.

Men detta förtar inte att det är en fantastisk bok! Framför allt för berättelserna från de enskilda handelsexpeditioner som handelsmännen i de ostindiska kompanierna drar iväg på. Berättelserna är ofta minst lika dramatiska och fulla av snabba vändingar som vilken piratfilm som helst. Här kan man exempelvis läsa om holländare som blir överfallna av japanska sjörövare i hamnen Banta runt Indonesien. Striden böljar fram och tillbaka över det holländska skeppet tills japanerna gömmer sig i kajutan och holländarna rullar fram kanoner, sätter dom till väggen och skjuter av och spränger således bort japanerna och halva sitt eget skepp.

Det är alltså tveklöst en händelsernas historia som skrivs och som sådan en av de mest spännande och underhållande som jag har läst, så länge man lyckas hålla författarens strukturblinda och orientaliska röst på en armlängds avstånd.

 

Historiska lärdomar av Thomas Pikettys ”Capital in the Twenty-First Century”

En vän till mig berättade för några dagar sedan om en västerländsk journalist som frågat en kinesisk partifunktionär på 70-talet om vad han tänkte om betydelsen av franska revolutionen. Han svarade: ”It is too soon to tell”. Tyvärr var det studentupproren 1968 som avsågs, inte revolutionen 1789. Men dess misstolkade mening, alltså att det avsåg revolutionen 1789, är på sätt och vis den sannaste. Det tar tid att förstå sig på historiska skeenden.

I examenspresent har min mamma gett mig Thomas Pikettys tokhajpade bok Capital in the Twenty-Fist Century. Jag har ännu inte tagit mig igenom alla 700 sidor utan bara skrapat lite på ytan.

Huvudtesen i boken är att, till skillnad från vad som tidigare hävdats, ojämlikheten tenderar att öka. Så länge som kapital förräntar sig snabbare än landets tillväxt, vilket det brukar göra, så kommer de som redan äger saker att bli rikare, de som försörjer sig med att arbeta bli relativt fattigare och överklassen kommer mer och mer att bestå av sådana som ärvt sin förmögenhet, ungefär som på 1800-talet. Ett århundrade vars nivåer av ojämlikhet vi närmar oss.

Till skillnad från många ekonomiska modeller bygger boken på ett enormt källmaterial. Det består av inkomster och kapital från alla världsdelar. Mest imponerande är statistiken över kapital som ofta går så långt tillbaka i tiden som till 1700-talets början. Detta i en vetenskap som brukar nöja sig med att undersöka något årtionde eller så på 1900-talet. Och det är just i detta som de fantastiska historiska perspektiven kommer fram.

De tre årtiondena efter andra världskriget (1945-1975) var en period av ökad jämlikhet och välfärd både i Europa och USA. Med ett kortsiktigt perspektiv har det därför för vissa forskare sett ut som om den kapitalistiska dynamiken per automatik strävar efter ökad jämlikhet. Pikettys långa linjer visar dock motsatsen.

Mätt över flera århundraden är det istället tydligt att den kapitalistiska dynamiken (eller vad man nu ska kalla det) strävar mot ökad ojämlikhet. Andra världskrigets massförstörelse ledde dock till en oerhörd utjämning av klyftorna. En utjämning som inte började återhämta sig för ens på 80-talet, självklart pådriven av Reagan och Tatchers politik som främst gynnade kapitalägare, och har nu återhämtat sig till förkrigsnivåer. Samhället idag är alltså ungefär lika ojämlikt som det var inför första världskriget. Det är alltså först på 70 års avstånd som linjerna blir tydliga, inte för ens nu kan vi börja förstå effekten av börskraschen 1929 och andra världskriget på västerlandets ekonomi.

Så även om det kanske är möjligt idag att sia om betydelsen av den franska revolutionen så kanske vi behöver vänta ytterligare 20 år för att förstå 68-upproret eller  50 år innan vi förstår betydelsen av östblocket och sovjetunionens kollaps.

 

Patriarkalismen i praktiken, underkastelse eller motstånd?

Igår skrev jag om Patriarkalismen i teorin, ett referat av en debatt mellan Börje Harnesk och Hildning Pleijel. Kan läsas här
Idag ska jag försöka summera vad Harnesk skriver om patriarkalismen i praktiken.

Så underkastade sig tjänarna sina husbönder? Fungerade det patriarkala systemet?
Nej, inte alls. Såklart. Det betyder självklart inte att den patriarkala ideologin och systemet inte fanns i praktiken. Men det innebär att människor som drabbades av det verkar ha kämpat emot så gott de kunnat.

Börje Harnesk inriktar sig framför allt på tjänare. Ofta syns, i tidigmodern tid såväl som bland moderna historiker, idén om tjänare varit att det inte är en egen klass utan snarare något som de flesta människor är under en period av sitt liv innan de får tillträda sin egen gård.

Men om man tittar på, som Harnesk gör, den norrländska landsbygden står det klart att de flesta drängar inte hade någon gård att ärva. Gårdens arvtagare stannade sannolikt hemma medan de andra bröderna fick tjäna. Det skapade en social hierarki mellan bönder och drängar.

Därmed visste alla grannar att en bondson som tjänade som dräng hade ovissa framtidsutsikter. Naturligtvis fanns fortfarande chansen för en dräng att komma över en gård genom äktenskap, tursamma dödsfall i brödraskaran eller genom köp. Men för en som tvingades ut som dräng var detta ännu något högst osäkert och risken att för resten av livet behöva leva på lönearbete som dräng, torpare eller båtsman var högst reell.

Samtidigt som många alltså var fast i att vara tjänare i Norrland så dominerades området fortfarande av en bondekultur. Frihet och oberoende värderades högt medan tjänarna, drängar och pigor, som själva hade dessa värderingar men inte kunde uppfylla dess ideal blev ytterst motvilliga till att gå i tjänst, även om det var tvunget efter lagen.

Man tog ut lov när man inte fick (vissa var borta månader för att sköta ”egna ärenden”) och man bedrev egen handel vid sidan av med varor som exporterades ner till Stockholm.

Motviljan mot att ta årstjänst (som man var tvungen till som egendomslös enligt lag) verkar ha gått så långt som att det i många fall likställdes med ett slaveri. Ibland tog man istället halvårstjänst, alltså att man bara arbetade under sommarhalvåret då skörden drev upp lönerna över den lagstadgade maxgränsen, eller så slog man sig fram på enskilda arbeten allt eftersom.

När lönerna för drängar och pigor gick upp valde man inte att arbeta mer för att tjäna mer, som man skulle göra idag. Istället såg man de som ett tillfälle till oberoende då man kunde arbeta mindre för att tjäna sitt uppehälle. Helt motvals mot dagens ekonomiska idiom.

Även ensamstående kvinnor med barn, som borde vara intresserade av en trygg försörjning, valde hellre att försörja sig på enskilda dagsverken än att ta upp årstjänst. Ändå försökte ofta hemmansägare tvinga in dem i årstjänst (vilket var möjligt med dåvarande lag, som man kan läsa lite om här och här).
Harnesk: ”Men de här kvinnorna gjorde motstånd mot försöken att tvinga in dem i en ofri årstjänst som pigor. Det ansågs på något sätt som deklasserande och de föredrog i stället att leva ‘godagar efter eget behag’ även om det innebar att de fick ‘svälta om vintern’.

Bland människorna ute på landsbygden verkar alltså finnas en stark motvilja mot att underordna sig och binda sig trots den på högre nivåer förhärskande patriarkala ideologin (som visserligen var under förändring, men ändå). Harnesk skriver att ”Motståndet hämtade sin styrka i de speciella sociala och kulturella strukturerna”

Men detta är på den norrländska landsbygden. Den är glest befolkad, vilket kan ge svagt genomslag för lagarna men kanske större för de individuela husbönderna.
Själv ska jag studera ungefär samma sak i Stockholm. Lagen är närmre, men å andra sidan är Stockholm ett myller av människor där det kanske är lättare att försvinna i slummen och massan.
Eller som man sa på medeltiden: Stadsluft gör en fri.

Patriarkalism – vad är det egentligen? (Harnesk vs Pleijel)

Jag skriver ju som bekant min uppsats om 1700-talets tjänare. Man kan då också säga att jag, på sätt och vis, skriver min uppsats om patriarkalismen.
En tjänares ställning i ett hushåll anses på många sätt vara som ett barns. Husbonden är en fadersfigur för alla i hushållet.

Att det tidigmoderna Sverige – och hela övriga Europa – var ett patriarkalt samhälle är lite av en självklarhet bland historiker. Men det är för den sakens skull inte helt tydligt hur man sa definiera patriarkalismen.
Av en lycklig händelse hittade jag en debatt om just det i Historisk tidskrift åren 1896 och 1987. Den står mellan å ena sidan Börje Harnesk, som ännu inte disputerad med sin avhandling ”Legofolk” i Umeå och å andra sidan Hilding Pleijel, gammal och vid den här tidpunkten både snart död och mycket känd Kyrkohistoriker i Lund.

Hustavlans Värld
Hilding Pleijel har gjort sin karriär på forskning om Hustavlan. Hustavlan är en uppsättning korta bibelcitat om förhållningsrelger som predikades flitigt under hela den tidigmoderna epoken. Olika förhållningsregler och plikter gällde för män och kvinnor, fäder och söner, döttrar och tjänare etc. Denna hustavlans värld har Pleijel som nyckel för att förstå patriarkalismen. Den innebar att det fanns tre ”stånd” (Inte att förväxlas med de fyra stånden i den svenska riksdagen). Det första var det kyrkliga ståndet uppdelat mellan präst och åhörare, det andra det politiska uppdelat mellan kung och undersåte och det tredje var det mellan husbonde och husfolk.

Dessa tre stånd innebar att det var möjligt att vara överordnad i det ena men underordnad i det andra. Kungen var exempelvis visserligen i topp i det politiska stånden och i sitt eget hushåll, men i kyrkan var han bara en åhörare som prästen kunde läxa upp. (Något som ju ger prästen en mycket stark maktposition, något som jag i andra sammanhang skrivit om här).

Pleijel skriver att Hustavlan var den ideologi som tydligt präglat hela tänkandet fram till 1800-talet. Prästerna predikade den ofta om söndagarna i alla församlingar och de flesta i Sverige bör ha varit medvetna om dess innebörd.

Föränderliga Patriarkalism
Harnesk däremot har såklart både en annan ståndpunkt och en annan utgångspunkt. Han summerar sin Pleijelkritik med: ” Det bevis som anförs från kyrkohistoriskt håll för att Hustavlans patriarkalism behärskade vardagslivet i hushållen, från koja till slott, syftar framför allt på att prästerna predikade om Hustavlan varje söndag. Men vi vet inte hur detta uppfattades och tillämpades av åhörarna. Prästerna fördömde tex. tidigt det norrländska nattfrieriet men det levde ändå kvar långt in på 1800-talets andra hälft”

Harneks ger sig ut för att definiera vad som egentligen krävs för att en relation ska vara patriarkal. Han sätter upp tre kriterier:
1. Den ska baseras på olikhet. Någon är över ordnad någon annan.
2. Den ska ha ömsesidiga åttaganden från båda parterna
3.  Patriarkalismen måste kunna göra anspråk på rätten att ingipa parternas hela sociala liv, och inte inskränka sig till att gälla enbart deras oller som arbetsgivare respektive löntagare.

Men den politiska debatten, konstaterar Harnesk, domineras inte alls av ovanstående värderingar för ens bortåt slutet av 1700-talet. Lagstadningen innan har närmast formen av ett ensidigt förföljande av de landlösa där statsmaktens enda redskap för att skapa ordning och reda och förse jordbruken med den arbetskraft de tror sig behöva är tvång, böter och piska.

Själva begreppet patriarkalism myntas också först på 1800-talet under debatter mellan å ena sidan liberaler, som vill se allt som individuellt teckande kontrakt, å andra sidan konservativa som vill bevara/återgå till den tidigare tvångspolitiken och å tredje sidan någon form av mittenposition som betonar det patriarkala, det ömsesidiga åttagandet att vara goda och trogna varandra.

Han skriver: ”Det är alltså mycket som talar för att patriarkalismen, som vi idag uppfattar den, och vars blomstringstid vi mer eller mindre underförstått förlägger till de allra äldsta tiderna, egentligen utvecklades till att bli en betydelsefull ideologi först vid årtiondena runt sekelskiftet 1800”

Jag lutar i sådana fall åt att kalla den ideologi som föregick patriarkalismen för för-patriarkalism.
Frågan kvarstår ju dock: Hur såg patriarkala och förpatriarkala ideologier ut i praktiken?

Det är något Harnesk har studerat på landsbygden, och som jag snart tänkte skriva något om på den här bloggen. Dessutom är det något jag tänker ägna min uppsats åt, fast då i stadsmiljö.

Är kärleken en 1800-talsskapelse eller är den evig? (Jarrick 2)

I Arne Jarricks bok Kärlekens makt och tårar, en evig historia inleder han som om hans uppsåt är att vända hela sexualitet och genushistorien över ända.
En av ansatserna är att motbevisa teorin om att kärleken är en tidsbunden känsla. Det har lanserats av historikern John Gillis som påstår att kärlekens uttryck (om jag förstått Jarricks referat rätt) betingas av situationen och att uttrycket skapar känslan som sedan alla måste förhålla sig till. Kärleken är alltså inte självklar, och det verkar nästan uppröra Jarrick. Han skriver Naturligtvis finns historiker som tror på kärleken. Det är ju dem Gillis opponerar mot. De menar att det finns en särskild sorts mellanmänskliga laddningar och bindningar som känns igen från tid till annan som förtjänar just namnet kärlek. Och de hävdar att det är mera kärlekens villkor än kärleken själv som har ändrat sig (s.10).

Strax följer en uppräkning på olika situationer där människor varit riktigt jävla kära. Deras språk är tänkt att övertyga oss om kärleken. Som ämbetsmannen Johan Hadelin som önskar att Sol, måne, stiernor, planeter, ja stoft och strå skulle förbanna henne om hon intet höll af honom när han är räd för att hans hustru skall lämna honom.

De är tänkta att övertyga om kärlekens evighet. Det som blir mest uppenbart är vilken romantiker Arne Jarrick själv är. Efter en uppräkning av kärleksuttryck som är tydligt 1700-tal fastslår han att han bevisat att kärleken är något evigt.

image

För min del ser jag inte mer än skiftande uttryck, och vore det inte då rimligt att dessa uttryck faktiskt också föder en annorlunda känsla? Om 1700-talets kärlek uttryks annorlunda och i en annan kontext, vilka rimliga bevis har vi då på att det är samma kärlek som våran? Jag menar inte att den är på något sätt sämre eller bättre än våran. Bara att den är annorlunda. Åtminstone lyckas inte Jarrick bevisa att den är en konstant känsla genom historien vars artikulering har förändrats.

Det Arne Jarrick möjligtvis kan lyckas göra, och det gör han i så fall med den äran, är att förflytta datumet för ett eventuellt skapande av kärleken. Att flytta runt datum på det sättet är vanligt bland historiker. Antiken kanske vissa säger, medeltidens trubadurlyrik säger många och vissa säger 1800-talet. Jarrick visar att det åtminstone fanns någon form av kärlek innan 1800-talet, även den verkar tagit sig andra uttryck än vår samtida.

Hans slutsatser, att …fastän kärleken är evig är också dess historia evig: den är sig ständigt lik men ändrar sig oavlåtligt från tid till annan. (s. 242) är ungefär så förvirrande som hans bevisning.

Dock är det en mycket välskriven bok rent språkligt och de akademiska motståndarnas teorier känns ärligt, uttömmande och respektfullt refererade att jag rekommenderar den till vem som helst som är intresserad av kärlekens historia. Den är i högre utsträckning en öppning för teoretisk reflektion är vad den är en argumentation. Och det är bra.

Fler teman i boken finns och jag har för avsikt att återvända till dem vid tillfälle.

Förintelsen och att få vanliga män att utföra massmord – Reservpolisbataljon 101

Den senaste veckan så har jag flera gånger talat med människor om förintelsen. Varje gång jag gör det tar jag en bok som exempel, helt vanliga män; reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen.

Det är den bok som skingrat flest myter och vanföreställningar för mig. Den bok som tagit mig närmast förintelsens mekanismer och djävligheter. Bokens källmaterial utgår från de intervjuer som gjordes med bataljonens manskap på 60talet under utredningar av krigsförbrytelser.

Den 101 reservpolisbataljonen bestod av medelålders män, de flesta småföretagare och familjefäder och alltså synnerligen osannolika nazistsympatisörer.
De kom från Hamburg, tysklands minst nazivänliga stad. De hade uppgiften att upprätthålla ordningen i Polen och varje fredag var de tvugna att lyssna på nazistiska propagandaföreläsningar som var omvittnat tråkiga och som manskapet gjorde sitt bästa för att maska sig ur.

1942 startades den slutgiltiga lösningen på judefrågan, det projekt som syftade till att ha ihjäl alla judar i det tyska territoriet. Den tyska armén var upptagen på annat håll och de enda resurser som stod till förfogande i Polen var just denna synnerligen antinazistiska reservpolisbataljon. Chefen grät när han läste upp förbandets uppgift för sina soldater.

Till en början rör det sig om rena avrättningar med nackskott. Med tiden läggs den smutsiga verksamheten ut på östeuropeiska hjälptrupper, reservpolismännen förskräcks över hjälptruppernas råhet. Slutligen får bataljonen i uppgift att fösa in hela byar av judar på tågen som går mot förintelselägren.

Efter de första avrättningarna får männen ångestattacker, drabbas av sömnlöshet, kräks. De flesta ställer ändå upp och fullgör sin uppgift. Inte för att det är omöjligt att vägra. Ungefär 10% säger sig vara oförmögna att slutföra uppgiften och man låter dessa stiga åt sidan. Men kamraterna ser på dessa avrättningsvägrare med förakt. Inte för att de saknar den naistiska övertygelsen utan för att de som smiter iväg från uppgiften lämnar mer av det obehagliga arbetet över till de andra.

Ungefär 20% blir ivriga judejägare. Merparten vill dock helst slippa. Är långsamma, smiter undan när de kan, men utan att vägra. För det är bataljonen som har fått uppgiften och den kan man inte vägra. Dock är det fullt möjligt för de enskilda soldaterna att vägra, så länge som det finns någon annan som kan fullfölja uppgiften.
Det är det militära förbandets logik som möjliggör lösandet av uppgiften.

Kanske inte några banbrytande nyheter för någon. Men det står i kontrast mot många av de påstående jag ofta hör om förintelsen.
Det ena att själva armén inte var skyldig till förintelsen utan att detta sköttes av SS-förbanden.
Det andra att människor var indoktrinerade och trodde på den nazistiska propagandan och att det var därför det var möjligt.
Det tredje att man inte kunde ordervägra (för det kunde individer, utan bestraffning).

Det var helt vanliga män som inte ens trodde på vad de var satta att göra. Som mådde dåligt av att tvingas till att döda och som när som helst kunde vägra.

Den ignorerade Jarrick. (Jarrick 1)

Jag tänkte ägna ett par blogginlägg åt historiskern Arne Jarrick.

Arne Jarrick är en mentalitetshistoriker från Stockholm som verkar haft sina glansdagar under 80 och 90talet.
Mentaliteternas historia har som kanske bekant slagit igenom på bred front den senaste tiden (senaste 30åren eller så) under olika namn, olika underinriktningar och olika modifierade former.
Arne Jarrick var i Sverige tidig på forskningsfältet.

Det skulle ju kunna få en att tro att Jarrick skulle vara någon form av nestorsgestalt inom nutida historieforskning. Men inte då. I Uppsala bemöts han med skepcis, nästa ignorans. Nämner man Jarrick för sin handledare får denne något glasartat i blicken tills man intygar att man inte alls vill följa hans exempel.

Att undersöka samma ämnen som Jarrick kan i studier motiveras med att man vill fylla en forskningslucka. – ingen har tidigare forskat på detta! (Utom Jarrick förstås)

Lite tillspetsat är det här förstås. Men även om det finns mycket, otroligt mycket,  som man kan kritisera en så prövande och spretig historiker som Jarrick för så är motviljan underlig. Samtidigt har han absolut haft genomslag. Häromdagen köpte jag en av hans böcker i pocketformat (och det är extremt ovanligt att ickepopulärhistorisk historia ges ut som pocket) och nuförtiden sitter han i ett forskningsråd.

Men varför denna Uppsaliensiska skepcis mot Jarrick?