Till Östersjörikets försvar mot Stormaktstiden

Jag ser på facebook att syltryggarna i PK-vänstern politiserat Gustav II Adolf och döpt om hans stormakt till östersjörike. Eller något sådant. Och det är helt rimligt att göra.

Det började med indignation i expressen över att Skolverket beslutat att byta ut begreppet stormaktstiden mot Östersjöriket (Vilket för övrigt inte var sant). Artikeln i expressen har sedan följts upp med artiklar om historieförfalskning på sina ställen och punschrusigt knutna nävar på facebook. På det stora hela är det knappt en storm i ett vattenglas, men jag vill ändå slå ett slag för begreppet Östersjöriket.

Det är inte så att jag har hört begreppet förut, men beskriver ändå den viktigaste aspekten av 1600-talets Sverige. Det var en värld där vattenvägarna var de snabbaste och billigaste transportvägarna, en värld där det från Stockholm var mycket längre till Göteborg än till Kalix eller Danzig (Gdansk).

Det var också vattenvägarnas betydelse som var den drivande faktorn bakom de svenska kungarnas expansionspolitik; det svenska väldet ringlade sig runt Östersjöns stränder i ett försök att erövra så många flodmynningar som möjligt för att kunna beskatta handeln. Det rike som skapades var ett mångkulturellt rike med många olika språk (svenska, finska, estniska, ryska, tyska, och så vidare).

 

Svenska stormakten 1660 försöker omsluta Östersjön.

 

När jag själv gör mina dykningar i rättegångsmaterial från 1600-talet ser jag mängder med anspelningar på vad som bäst kan kallas för ett Östersjörike. Vattenvägarna är hela tiden närvarande. Så icke stormakten, som mest manifesterar sig med soldater som kommer till Stockholm och lever rövare i väntan på att – just det – åka över haven i sina skepp.

Att kalla riket för Östersjöriket sätter alltså fingret på något viktigt, på ett sätt som begreppet stormaktstiden inte gör. Stormaktstiden innefattar mycket som är viktigt i den svenska historien, som de grymma krigen, statens konsolidering och införandet av lagar som gjorde Sverige till ett sorts lutheranskt Iran. Men dessa erfarenheter är inte unika för Sverige och inte beroende av att Sverige var just en stormakt (om vi nu var det?). Danmark, exempelvis, såg en liknande utveckling, liksom de flesta andra västeuropeiska länder.

Så ett begreppsbyte behöver inte vara pk-nojja. Att betona väsentligheter är inte att skämmas över historien.

Fridolin och DN verkar inte tänkt på vad man ska ha skolböcker till

Det händer då och då när jag bloggar att det som jag just skrivit om blåses upp och blir liksom lite av en nationell angelägenhet. Så också nu.

Jag tror såklart inte att det egentligen har något med mig att göra (såklart!), men det känns väldigt lägligt, nästan lite kusligt, att det strax efter att jag börjat skriva om kvinnors historia och historieskrivning lanseras en historia-tidning med kvinnor i fokus (Historiskan) och att både DN och Fridolin rasar över att det finns för få kvinnor i läroböckerna i historia.

Men när det kommer till läroböckerna blir jag ändå förvånad över hur enkelt man har gjort det för sig. Man har bara räknat antalet namn och kommit fram till att det nämns mycket färre kvinnor än män i läromedlen för historia. Det är såklart dåligt, jag tror att den typen av ojämställdhet i undervisningen kan reproducera ojämställdhet i samtiden.

Men är det verkligen bara personnamn som spelar roll? Är det en historia fylld av ett fåtal namngivna extraordinära personer som på ren vilja omformade den verklighet vi känner som vi vill ha? Jag tror i alla fall inte det. Jag tror att det är viktigt att visa på historiens strukturer, de underliggande förutsättningarna, de stora rörelserna, mönstren på makronivå och människors liv på mikronivå utan att kapitulera till att beskriva skeenden som enbart en produkt av (till exempel) Hitlers, Churchill, Stalin och Roosevelts vilja.

Redan samma dag deklarerade Gustav Fridolin att han tänker ta läroboksförlagen i örat, men innan dess kanske man ska en aning mer djuplodande analys? Även om jag såklart är tacksam över att DNs namnräkning på sätt och vis bekräftat det jag misstänkte när jag började skriva på det här temat med kvinnors historia så tycker jag att det känns bedrövligt att man mentalt inte kan slå sig fri från en historieskrivning fylld av ”stora män” (och kvinnor).

Jag tror att det enda sättet att skriva en empatisk och relevant historia är att skildra vanliga människor, de strukturer och normer de tampades med och hur de bröt dessa strukturer och normer. Att könskvotera i historiens hjältegalleri kanske känns som en bra grej på kort sikt, men på lång sikt finns inte mycket där att hämta.

Att använda personliga erfarenheter när man skriver om historia och en åktur med Lennakatten

Idag har jag tagit en utflykt med Lennakatten. Ett gammalt ånglok som kör fram och tillbaka på den gamla järnvägen i Uppland lite då och då på somrarna.
Det fick mig att tänka på något som kom upp på en uppsatsventilering i våras – hur historiker kan eller borde använda personliga erfarenheter när man skriver historia.

Att använda sina personliga erfarenheter är visserligen svårt och farligt. Vi lever ju inte i det förflutna och de handlingar idag som är förknippade med historiska ting behöver inte alls uppfattas på samma sätt av oss som förflutenhetens människor, beroende av sammanhang, förståelse av världen, etc. Så det finns skäl till att vara försiktig. Ändå tror jag att det är att göra sig dum, göra sig inskränkt och göra sig död om man inte försöker använda de personliga erfarenheterna man har. För skrivandet av historia går mycket ut på att hitta vägar till förståelse av vad som har förlutit.

Om vi tar Lennakatten till exempel. Det jag åkte med var ett gammalt ånglog och jag satt i en vagn med träsäten som var renoverad till 1920-talsskick. Det första som slå en är att vagnarna är mycket smalare än dagens tågvagnar, och alla säten är vända mot varandra (ungefär som på tunnelbanan) och det är svårt att sitta två personer bredvid varandra utan kroppskontakt.

image

Inredningen

Det andra är att det kommer att göra bra ont i baken om man sitter på sätena i mer än någon timme.

Sedan är det något med träinredningen i vagnarna som gör luften fuktig, lite sur. Vintertid måste det varit värre, med alla tjocka jackor och stängda fönster.

Röken sprider sig längs med tåget (det finns gott om utrymme att stå mellan vagnarna och prata och se landskapet rusa förbi i den vidunderliga hastigheten – kanske till och med 40 km i timmen!), den luktar lite krut, ungefär som smällare fast svagare, och kan ge fläckar på vita kläder. Bäst att inte åka i sina finaste kläder alltså, även om fläckarna blir små!

image

Mellan vagnarna

De smala spåren och det goda utrymmet mellan vagnarna där man kan stå gör att man kan komma väldigt nära den natur som tåget rusar igenom. Och det känns verkligen som en stor kontrast mellan natur och civilisation även idag.
Medan ett x2000tåg håller en instängd och skyddar passagerarna från sitt eget buller så man bara tyst ser naturen försvinna förbi genom rutan så går Lennakatten fram pustande, skrällande, skrikande och pipande (visslan) genom skogarna och villatomterna. I en värld där man tidigare transporterat sig med häst och segel måste ångloket verkligen varit ett viddunder, lägg där till den tidigare nämnda smutsen och röken och alla människor (antagligen ofta främlingar) ihopträngda på ett sätt som måste varit sällsynt för tillvaron i landet eller småstäder. Här kommer civilisationen! Bullrande framgångsrik och skrämmande!

Sedan, efter kanske en 40minuters färd, måste loket stannas för att fyllas på med mer vatten för att kunna fortsätta, en process som tar en kanske 15 minuter. Om 1800-talets tåg behövde stanna så ofta vet jag inte, men det ger absolut en annan rytm i resandet, en möjlighet att gå ut och sträcka på sig från de (får man förmoda) då ganska tröttsamma bänkarna och lite som hastigast titta på en liten by eller hinna ta en sup på stationskafét.

image

Loket vattnas

Jag tycker det är upplysande. Inte så upplysande att en tripp ger en tillräckligt för att verkligen uttala sig om forna tider, men jag tror nog att den här typen av konkret erfarenhet är till stor hjälp i historieskrivande. Hur man ska få tag på den och precis hur man ska använda den vet jag inte riktigt än.
Den delen är bara en påbörjad tanke.

En skiss (eller vild teori) om skeppsbyggets utveckling

Som innan nämnts har jag varit runt lite i Blekinge, bland annat har jag hunnit med att besöka Karlskronas Marinmuseum.
Muséet är kompakt, det tog mig 6 timmar att ta mig igenom det, och absolut värt att besöka om man har vägarna förbi. Men hur som helst fick det mig att fundera lite på det här med hur man byggt krigsskepp under 1600 och 1700-talet.

När Vasaskeppet skulle byggas i Stockholm på 1620talet fanns ingen plan för hur skeppet skulle se ut. Istället anlitade man en särskild skeppsbyggare som byggde lite på känn och efter eget huvud. Skrovets form dikterades av formen på de ekar man kunde hitta och märka ut runt i landet. Kurvan på förens kurva var samma kurva som trädet växt i. Båtens sjövärdighet var baserat på den individuella skeppsbyggarens erfarenhet och varje skulptur på skeppet, varje detalj var en produkt av enskilda hantverkares färdighet.

Det tidiga 1600-talsflottorna var konsthantverk sammansatt av en mängd enskilda mästare men på en gigantisk skala. Varje skepp ett unikt verk.

Bort mot 1700-talet började man standardisera i högre grad. På Karlskronas Marinmuseum kan man bland annat se en modellsamling som svenska staten inrättat för att modeller av krigsskepp skulle sparas för att kunna användas av kommande skeppsbyggare. Kunskapen görs sålunda något mer systematisk och mindre beroende av överföring från en enskild mästare till hans efterträdare.

Dessutom börjar man experimentera rent naturvetenskapligt. När forna tiders skepp testats genom att låta en samling båtsmän springa fram och tillbaka över däck för att se hur stabilt det låg i vattnet lät man nu båtarna genomgå vissa tester redan på modellstadiet, bland annat genom en liten vattenränna där man mätte hur mycket vatten modellen pressade undan och därifrån kunde räkna ut det framtida skeppets djupgående och det optimala formen på kölen.

Under Gustav III:s tid, och framför allt tack vare Fredrik af Chapman som då ritade båtar i Karlskrona, infördes helt standardiserade modeller för krigsskepp där olika fartyg producerades i serier.

Detta kunde ske utan några egentliga teknologiska landvinningar. Snarare handlar ett ökat organiserande av arbetet, övergången från ett sätt att systematisera kunskap till ett annat.

Jag vet inte hur de varv som producerade för privata handelsmän (i den mån en särskilt tydlig uppdelning mellan privata och offentliga aktörer ens fanns) organierade sig men jag har svårt att tänka mig annat än att staten är drivkraften bakom förändringen.
Staten är den aktör som har både tillräckligt med långsiktighet för att kunna utveckla nya modeller, lagra kunskap över tid som i fallet med modellkammaren samt uppbåda den mängd resurser som krävs för att serietillverka ett stort antal skepp av den här typen.

Dessutom är staten redan på 1700-talet ett väl utbyggt maskineri, redan med vana att effektivt (i alla fall med tidens mått) organisera stora mängder människor och kunskap på en arbetsplats.

Och vad vill jag säga med detta?
För det första att det nog skulle kunna vara ett intressant ämne att studera historiskt – organisering av arbete genom att titta på byggandet av örlogsfartyg.
För det andra att det är viktigt att inte underskatta den enorma påverkan som staten sannolikt har haft på utformningen och effektiviseringen av det som vi idag kallar för den fria marknaden.

Postmodern industri samt Ronneby och Karlskronas skilda historiemedvetanden

Ett folk som forntid haft skall även framtid äga står det skrivet i taket på ett av Uppsalas nationshus (Snerikes).
Frasen ekar av nationalromantiskt 1800-tal. Men är aktuell idag, fast på ett annat sätt.

När Sveriges mindre städer töms på arbetstillfällen verkar turistnäringen vara kommunstrategernas gängse lösning och stadens historia blir en central del i den nya turiststadens unique selling point – USP.

Ska man spetsa till det kan man säga att dessa städers industrier blir sant postmoderna. Man säljer så att säga stories. Karlskrona har varit en varvsstad. Idag är Karlskrona en stad som lever på berättelsen om Karlskrona som varvsstad.

Nu i sommar har jag, som vanligt, varit runt lite i Blekinge där jag har mycket av min släkt. En del utan för Ronneby, en annan del i Karlskrona. I båda städerna görs historien om igen aktuell med utställningar, jippon och informationsskyltar. Men städerna har två nästan pedagogiskt motsatta berättelser om sig själva som, inbillar jag mig i alla fall, blir en del i två olika självbilder hos städernas innvånare.

Karlskrona är den största staden i Blekinge, anlagd av Karl XI som ny isfri bas för den svenska stormaktens flotta och kanske till och med tänkt som framtida huvudstad för det svenska stormaktsväldet. Staden är utnämnd som världsarv eftersom all arkitektur stammar från det 1700-tal då staden blomstrade tack vare flottan, administrationen och varven. På olika håll finns statyer av barska karolinska herrar som Karl XI, Greve Wachmeister eller (senare) skeppsbyggaren af Chapman. Här minns man den svenska stormakten och den starka staten.

Ronneby å andra sidan betonar helt andra värden. Under senmedeltiden och 1500-talet var Ronneby en relativt blomstrande handelsstad i det danska väldet. Under det nordiska sjuårskriget brände den svenska armén staden och slog hjärtlöst ihjäl större delen av stadens befolkning i vad som kommit att bli känt som Ronneby blodbad. Under 1600-talet förlorade Ronneby sina stadsprivilegier till Kristianopel som var den danska kungamaktens nya prestigeprojekt i Blekinge och sedan landskapet strax där efter överfördes till Sverige försökte Svenska myndigheter övertyga handelsmännen i Ronneby (ibland med brutala metoder) att flytta till det framväxande Karlskrona. Stadsprivilegierna återficks inte förrän på 1800-talet.

image

Folkteatern sätter upp Ronneby blodbad 2012

I Ronnebys kyrka kan man fortfarande se den gamla kyrkporten som sägs ha märken från Erik XIV:s armés yxhugg under Ronneby blodbad och folkteatern sätter ofta upp påkostade föreställningar om Ronnebys blodbad. På informationstavlor kan man läsa om hur skamligt det är att blodbadet förtigits i Svensk historieskrivning medan kyrkbroschyren betonar de lokala handelsmännens välstånd som möjliggjort de ståtliga, pråliga och unikt bevarade takmålningarna. (Vilken kyrka har för övrigt inte något gammalt och unikt bevarat?).

image

Pampigt prål i Ronnebys kyrka

Dessutom beskylls ibland Karlskrona (allt felaktigt) för att vara anledningen till Ronnebys förlorade stadsprivilegier.

Så medan Karlskrona, residensstaden, står för det centrala, svenska, krigiska, administrativa står Ronneby tvärtom för det regionalt oberoende, fredliga, organiska. Två historiebruk som genomsyrar båda städernas självbilder och ställer dem mot varandra, lite på samma sätt som Göteborg profilerar sig mot Stockholm.

Besök i Åsle Tå, Bostäder för landlösa proletärer på landsbygden 1700-1800

dagarna har jag varit på ett museum över backstugor i Västergötland, ett område kallat Åsle Tå.

En Tå var förr en allmänning där alla i byn kunde åta sina boskap beta.
Med tiden tycks det här ha uppförts så kallade backstugor, alltså små stugor att bo i för de som inte hade egen mark.
Just vid Åsle Tå hittar man bebyggelse redan i början av 1700-talet då främst äldre par bor där.
Antagligen har backstugorna blivit deras nya hem efter att deras barn gift sig och tagit över gårdarna. (Att inhysa två gifta par under samma tak var under tidigmodern tid ovanligt, istället fick barnen vänta på arv eller bilda helt nya hushåll, något som drev upp äktenskapsåldrarna till ungefär 28år för män och 25 för kvinnor, forntidens barnäktenskap är alltså lite av en myt, åtminstone bland vanligt folk).

Vid 1800-talets slut har befolkningen vid Tån växt och utgör nu nästan ett hundratal personer, unga och friska, gamla och barn.
Det är rimligt att anta att inflyttningen beror på att allt fler blev utan egen mark då de stora gårdarna köper upp de små och gör småbönder till proletärer, lantbruksarbetare utan egen egendom.

På så vis är tåarna ute på bygden en sorts minigetto för fattiga.

image

Stugorna ligger grupperade längs med en smal liten bygatan. Här är den, ungefär från entrén av det som är kvar av Tå-bebyggelsen

Min handledare, Jonas, har studerat just landslösa på landsbygden under 1600- och 1700-talet för att se vad de egentligen försörjde sig med. Vad han fann var självklart att de försörjde sig med allt möjligt. Alla sorters hantverk och ärenden och extraknäck för att få mat för dagen.

I det passar väl in att Åsle Tå verkar ha utvecklats till att över tid bli lite av ett hantverkarsamhälle. Kanske var backstugubyarna under tidigmodern tid en sorts plats dit man kunde gå för att få någonting ordnat, lagat, inköpt. Den platsen där den vardagliga (och i jämförelse med vår tid enormt mycket mer beränsade) småkonsumtionen ägde rum. En plats dit man gick för att ordna något som inte skulle vara så fint eller speciellt men som man likväl behövde. Tån fungerade sannolikt också som en rörlig manskapsreserv (tänk ringa-in-jobb på dagens vedervärdiga bemanningsföretag) i lokalsamhället.

image

Den lilla tån var också stor nog att vara ett litet samhälle i sig. Under 1800-talets början bodde här en man som kallades för ”Tå-Kungen”, eftersom han i sin lilla stuga hade två grissuggor som han kunde använda för att föda upp grisar till försäljning till andra backstugor, en position som (rent spekulativt) måste gett en informell ledarställning i den lilla tån.

image

Under 1800-talet började bygden se sin Tå som ett problem, och från seklets slut började hus som blev tomma (pga dödsfall etc) att rivas för att minska inflyttningen. Vid sekelskiftet 1900 bodde åter endast en handfull äldre där. De egendomslösa hade nu fått bege sig till städerna och deras fabriker.

PS.
Om du åker till Museet så kommer du att se att de har en broschyr med QRkoder man kan scanna för att höra en video vid varje stuga. Det är roligt och rekommenderas kanske mest för farbrorn som läsers grova Västgötska och roliga anekdoter. Men filmerna finns på Youtube. Sök på Åsle Tå.
DS.