Vägen till att bli antagen som doktorand

Jag fick nyligen reda på att jag har blivit antagen som doktorand i historia vid Göteborgs universitet! Vad det innebär i form av hur mitt avhandlingsarbete kommer att se ut eller huruvida jag kommer att flytta till Göteborg vet jag inte än, det ger sig. Det har varit en jobbig tid att inte veta om man har en framtid inom ämnet, om man ska anses duglig för en doktorandplats. Den perioden av osäkerhet kring framtiden är i alla fall över för stunden, och det känns som viktigaste just nu.

Nu såhär när jag karriärsmässigt känner fast mark under fötterna igen, tänkte jag att jag skulle skriva om hur den här processen har gått till. Kanske kan det vara kul att höra skvallret för vissa, kanske kan det trösta eller uppmuntra andra.

Nåväl, så här gick det till: Jag ventilerade min uppsats och fick både höra fina saker och mindre fina saker. Sedan fick jag betyget G och då tänker man att herregud, det här är ju kört. För att komma in på forskarutbildningen måste man väl i alla fall ha högsta betyg. Men jag sökte ändå.

Det jag märkt under ansökningsprocessen är framför allt två saker: Det första är att ingen (absolut ingen) bryr sig om vilka betyg man fått. Istället gör varje lärosäte en egen bedömning av ens uppsats (och hur det har gått på övriga kurser bryr man sig verkligen inte om).

För mig gick det bra i Göteborg till exempel, dit jag nu blivit antagen. I European University Institute i Florens blev jag nedflugen på en intervju (men fick inte tjänsten. Tror jag kom typ tvåa) Men i Lund och Malmö var jag inte ens med i tätgruppen. Allt detta på samma ansökan. Andra som blivit närapå sågade av vissa lärosäten ligger i toppen på andra.

Sedan tror jag att Lund och i någon mån också Uppsala och Stockholm är lite i en klass för sig i hur de antar doktorander. På Lunds tio-i-topp var nästan alla lundastudenter. Jag anar ett liknande mönster i Uppsala och Stockholm. Med detta inte sagt att de studenter som blivit antagna där inte förtjänar det. Men jag tycker det är en spännande tendens att Lundastudenter inte verkar bli antagna till Uppsala och vice versa.

Överlag har den här ojämlikheten i bedömningen mellan olika lärosäten antagligen en del att göra med att olika lärosäten har olika profil. Vad jag har hört så är exempelvis Lund och Malmö väldigt 1900-tal och teoritunga, Göteborg intresserad av medeltiden och tidigmodern kulturhistoria. Vad Uppsala inriktar sig på vet jag inte. Makt och status under tidigmodern tid verkar ha varit inne där ett tag, men jag har svårt att avgöra riktigt vad som är profilen, eftersom jag själv pluggat där och antagligen är hemmablind.

I korthet så tror jag att lärdomen man ska dra är att inte bry sig om betyg, inte vara ledsen för negativa besked utan fortsätta försöka. Om man har rankats som toppkandidat någonstans så kan det nog vara ett tecken på att man har en chans.

Omstrukturering och kategoriseringens helvete

Såhär sittandes på ett tåg till Blekinge så har jag tagit mig tid till att omstrukturera bloggens kategorier lite. Tanken är att det ska gå att orientera sig till det som råkar intressera en och inte drabbas av allt från sovjet-arkitektur, svensk medeltidsbyråkrati och 1700-talssex i en enda osorterad härva.

Men kanske lovar kategoriseringen mer än den kan hålla. Rubrikerna om 1700-talet, Stockholm och uppsatsarbetet är avsevärt mer fulla än dom andra. Givetvis på grund av att den här bloggen har fungerat som avlastningsplats för mitt uppsatsskrivande.

Dessutom har det varit svårt att slänga in olika poster i kategorier. Det är först när man själv ska ge sig på att kategorisera något som man stöter på vilken makt kategoriseringen har samtidigt som man får känna på hur orimlig den är. (Eller kanske inte bara när man själv kategoriserar, att drabbas av att mot sin vilja bli kategoriserad lär ge en likadan men avsevärt bittrare upplevelse).

Har förresten hört ryktesvägen att kategoriseringsmästaren Linné någonstans har blivit framröstad till tidernas viktigaste Europé (eller något i den stilen) och dessutom hålls det seminarium då och då på både den franska encyklopedin från 1700-talet och ett par munkar som startat ett likadant projekt med att ordna all världens vettiga vetande samtidigt som filosoferna, men som aldrig riktigt blev av.

Hursomhelst, jag misstänker att det i framtiden snarare kommer att bli mer av redogörelser och funderingar kring olika böcker jag läser. Men det får tiden utvisa.

PC, Apple eller penna och papper?

Vilka är det som använder Mac-datorer och vilka använder PC?
Då och då har jag roat mig med att notera vilka anteckningsdon kursare använder i skolan. Här är på ett ungefär vad jag funnit:

Inom den studentpolitiska rörelsen använder de flesta papper och penna som anteckningsdon (antagligen för att behovet av att anteckna inte alltid är så stort). Men det är ändå tydligt att det är Appleprodukter som har högst status. De personer som har höga positioner eller rykte om sig att vara kompetenta eller vad det nu må vara har alla Apple-grejer. Appledatorer, Ipads och Iphones. Dessutom visar de tydligt upp användningen av dessa. Använder sociala medier flitigt, instagrammar gärna bilder på sin dator på olika sätt, etc.

Vid två tillfällen har jag sett Apple dominera vid universitetet, för det första i korridorerna på Engelska Parken (där humanisterna håller till) och å andra sidan när jag följde med min flickvän på en socialpsykologiföreläsning. Socialpsykologiklassen bestod till stor del av personalvetare och jag tror att det är där någonstans som man hittar en förklaringsmodell. Ju mer orienterad mot arbetsmarknaden eller tillvaron utanför universitetet man är, desto viktigare blir olika typer av materiella statussymboler, ex Mac-datorer.

För att kontrastera: I min nuvarande klass i tidigmodern historia använder de flesta (dock inte alla) elektronik för att anteckna, men ingen har en Appledator! Just nu går jag också 7,5poängaren ”Svensk 1700-talskultur i Europeiskt perspektiv”, och där är det inte bara helt fritt från Appledatorer, jag är rent av den enda som överhuvud taget använder elektronik för mina anteckningar.

Att de som står närmre, eller åtminstone är mer tydligt orienterade mot, arbetsmarknaden i högre utsträcking köper Appleprodukter betyder givetvis inte att de som har en tydligare akademisk inriktning skulle vara mindre statusbenägna. Snarare tvärt om. Men man verkar spela inom olika statussystem.

Det är helt enkelt lite creddigt med en tegelstenslaptop från 90-talet bland historikerstudenter.
Det här ändras emellertid när man kommer upp bland de anställda. Där verkar de flesta lämna sin dator (PC förmodar jag) på sitt kontor, men bland de som har med en laptop vid föreläsningar har ganska ofta en Mac.

Detta är resutatet av mina osystematiska observationer. Jag skulle gärna vilja höra vad er uppfattning är!

Är den historiska atlasen död?

Är den historiska kartboken död? Har Google Maps inte bara dödat de vanliga kartböckerna, utan även haft ihjäl de historiska dito?

När jag var liten brukade jag fascinerat sitta och titta på Herman Lindqvists (på fallande dåligt ritade) kartor över det svenska stormaktsväldets utbreddning. Senare förstod jag att det där med kartor ju inte förklarar så mycket.

En historisk atlas försöker förklara ett historiskt skeende som handlar om människor genom att dela in landområden i olika färger. Så tänkte jag och läste inte historiska atlaser på många många år.

Nuförtiden håller jag för min del på att upptäcka diagramet. Hur mycket information man kan komprimera in i en bild istället för i en text. Och så har jag hittat min gamla historiska atlas (eller mammas egentligen) hemma hos mamma, och lånat med den tillbaka till Uppsala.

Då slår det mig: jag har inte sett en historisk atlas i en bokhandel på evigheter. Och de brukade vara vanliga förr. Tror jag i alla fall. Är det kanske så att Google Earth som helt slagit sönder marknaden för vanliga kartböcker också har rykt undan mattan för historiska kartböcker? Det vore synd, eftersom det knappast finns något bra digitalt redskap för att skapa historiska kartor, ingen känd plattform för att titta på historiska kartor.

En Historisk atlas måste självklart framställas manuellt. Det är också ett redaktionellt arbete där man måste avgöra vad för aspekter man ska ha med på sin karta. Men den har den fantastiska fördelen att den inte dömer om vad man gör med informationen.

image

En normal bok om tex. 30-åriga kriget (1618-1648 i Tyskland) bestämmer inte bara vilket fakta man får reda på, utan också i vilket narrativ den faktan inordnas. Handlar den om fälttågets historia kommer också faktan att inordnas i det. Handlar det om hur hårt den tyska befolkningen drabbades kommer faktan att inordnas i det istället. Men i en historisk atlas, som på bilden ovan, visar den helt enkelt vilka områden som drabbades hårdast. Den informationen kan man å ena sidan använda till att förstå varför man valde att marschera med arméerna på vissa platser (de var tvugna att vistas där det fortfarande fanns mat man kunde plundra) eller hur vissa delar av dåtida Tyskland drabbades olika hårt.

Den historiska atlasen har alltså fått ett litet uppsving för mig, hoppas den inte är död.

Besök på Stockholms stadsarkiv

Min uppsats börjar svälla över alla gränser. Varje nyfikenhet leder till nytt källmaterial som leder till nya frågor och ytterligare källmaterial.
Man kan kanske kalla det för den hermeneutiska cirkelns helvete.

Och igår så var jag på Stockholms stadsarkiv igen. Jag tänkte ägna en sisådär fyra timmar åt att titta lite i kämnärrättens arkiv.
Kämnärrätten var en underdomstol till rådhusrätten i Stockholm och den instans där de flesta ärenden hamnade (även om vissa avgjordes direkt av Politikollegiet, visa gick till rådhusrätten, visa till hovrätten och dessutom hade Stockholm både borgrätter och, om jag inte missminner mig, domstolar för arméförbanden i staden.

Lite blygsamt beställde jag in protokoll och dommar i kriminal och civilärenden för 1760 i södra förstadens kämnärrätt (alltså den på dagens Södermalm). Jag drabbades av detta:
image

Bara boken med kriminalärenden är tjock som flera lagböcker staplade på varandra.
image

Ordningen i handlingarna är dessutom snårig. Här är en beskrivning av var handlingarna hittas i boken, fotad ur arkivförteckningen.
image

Och i denna snåriga djungel finns det såklart hur mycket som helst att upptäcka! Slagsmål, obetalda räkningar, okvädingsord och stämningar om olaga anställningar och krogar som väsnas på natten. Jag kopierar så mycket jag kan, för att transkribera senare men kan inte annat än sucka och önska hade jag fick en livstid för att rota i och dechiffrera dessa snåriga rester av mänskligt liv.

Utdrag som gör dig till en bättre författare, åtminstone akademiskt (Helen Sword, Stylish Academic Writing)

Jag tycker att jag skriver ganska bra på svenska. Åtminstone när jag verkligen lägger manken till.
Men på engelska är det värre. Eftersom jag ska skriva hela min masteruppsats på engelska har jag nyss läst Stylish Academic Writing av Helen Sword.
Helen Sword konstaterar att det egentligen inte är någon som tycker om det vanliga akademiska sättet att skriva på och hon ger råd om hur man blir en ”Stylish academic writer”.

Här nedan finns mina understrykningar i boken. Jag har inte strukit under saker med någon särskild systematik utan snarare varit framme med pennan när jag fått någon vag känsla av att det jag just då läste var betydelsefullt.
Sedan har jag länge funderat på hur en bok skulle göra sig om man bara återgav understrykningarna, om fragmenten blir tillräckligt talande för att kunna visa på helheten i alla fall.
Så jag testade det. Här är det:

Understrykningar ur Stylish Academic Writing av Helen Sword

Vad som kännetecknar ”stylish academic writers”:
– interesting, eye-cathcing titles and subtitles;
– first-person anecdotes or asides that humanize the author and give the text an individual flavor;
– catchy opening paragraphs that recount an interresting story, ask a challenging question, dissect a problem, or otherwise hook and hold the reader;
– concrete nouns (as opposed to nominalized abstractions such as ”nominalization” or ”abstraction”) and active, energetic verbs (as opposed to forms of beand bland standbys such as make, find or show);
– numerous examples, especially when explaining abstract concepts;
– visul illustrations beyond the usual Excel-generated pie charts and bar graphs (for example, photographs, manuscript facsimiles, drawings, diagrams, and reproductions);
– references to a broad range of academic, literary, and historical sources indicative of wide reading and collegial conversations both within and outside their own fields;
– humor, wether explicit or understated.

——-

Indeed, attention to audience is a hidden but essential ingredient of all stylish academic writing. One simple way to establish a bond with readers is to employ the second-person pronoun you, either directly or by means of imperative verbs, a mode patricularly favored by philosophers and mathematical scientists:[…].

——

Academics identified by theirs peers as stylish writers[…]
three key principles that any writer can lern. First, they employ plenty of concrete nouns and vivid verbs, especially when discussing abstract concepts. Second, they keep nouns and verbs close together, so that readers can easily identify ”who’s kicking whom.” Third, they avoid wighting down their sentences wit extraneous words and phrases or ”clutter”.

——

Concrete Language is arguably the single most valuable tool in the stylish writers toolbox.

——

Angående titlar: Among the many decisions faced by authors composing an academic title, the most basic choice is wether to engagethe reader, informthe reader, or do both at once.

—–

As James Hartley and other scholars have noted, the simplest way to gennerate an ”engaging andinformative” title is to join together two disparate phrases (one catchy, the other descriptive) using a colon, semicolon or questionmark. Literary scholars are particulary fond of the ”engaging:informative” technique:

—–

Greenblatt notes that he used to open all his academic essays with a historical anecdote attached to a date, for example: ”In September 1580, as he passed through a small French town on his way to Switzerland and Italy, Montaigne was told an unusual story that he duly recorded in his travel journal.” Eventually, however, the formula became ”a bit too familiar in my writing, so I decided to stop.” Now greenblatt favors personal anecdotes instead.

—-

Every research project is made up of stories – the researcher’s story, the research story, the stories of individual subjects and participants, the backstory – each of wich contains various plot twists of its own. For stylish academic writers, then, the fundamental question to ask is not: ”Do I have a story to tell?” but ”Wichstory or stories do I want to tell, and how can I tell them most effectively?”

—-

Novelist E. M. Forster famously described a storyas ”a narrative of events arranged in their time sequence,” whereas a plot”is also a narrative of events, the emphasis falling on causality”; thus, according to Forster, ”The king died and then the Queen died” is a story whereas ”The king died, and then the queen died of grief” is a plot. A story tells you what happened; a plot tells you why.

—-

”Whose point of view am I reallyrepresenting here?” can help us keep our bias in check. Other, related questions – ”Whose point of view do I Wantto represent?” ”What other points of view am I supressing or neglecting?” – remind us that our own research stories will be enriched rather than weakened by the inclusion of dissenting voices.

—-

The trick is to decide wich part of the story you want to toss your readers into first, and then guide them forward from there.

—-

”Show, don’t tell” is the mantra of the novelist, dramatist, and poet. Creative writers learn to convey key emotional information by means of physical details […] ”Show and tell”, in contrast, is the mantra of the stylish academic writer, who illuminates abstract ideas by grounding theory in practice and by anchoring abstract concepts in the real world.

—-

As neuropsychologist Allan Paivio and others have documented, words and images are precessed by the brain along entirely separate pathways; unsurprisingly, readers understand new concepts more clearly and recall them more readily when they are presented both verbally and visually rather than just one way or the other. The most effective illustrations, by and large, are those that complement rather than duplicate the text:

—-

At the sentence lever, a single concrete verg – sweep, illuminate, forge – helps lift a phrase into the realm of lived experiance. Metaphors and analogies produce a similar effect, but more explicitly and on a more expansive scale. Anecdotes, case studies, and scenarios add narrative energy and human interest. Visual illustrations activate the eyes as well as the mind. Each of these techniques relies on a breathtakingly simple formula: Abstract concepts become more memorable and accessible the moment we ground them in the material world, the world that our readers can see and touch.

—-

[…]however, that, discursive notes are best avoided even in scholary prose intended for specialist readers. Laurel Richardson lauds discursive notes as ” a place for secondary arguments, novel conjectures, and related ideas”; Robert J. Connors calls them the ”alleys, closes and mews” where authors abandon the ”high street of the text” to pursue subversive arguments and analysis. These divergent opinions serve as a salient reminder that stylishness remains, in the end, a matter of personal taste: one reader’s poison may turn out to be another’s cup of tea.

—-

Tony Grafton observes that footnotes ”flourished most brightly in the eighteenth century, when they served to comment ironically on the narrative in the text as well as to support its veracity.”

—-

At their worst, they [Referenser till annan litteratur i texten] offer a potential platform for academic hubris, encouraging rampant name-dropping, self-promotion, and other forms of intellectual self-indulgence. At their best, however, citation conventions promote academic humility and generosity; they remind researchers to guard against plagiarism, to acknowledge their intellectual debts, and to affirm the contribution of their peers.

—-

”Express complex ideas clearly” Some might embellish the point, noting that stylish academic writers express complex ideas clearly and succinctly, clearly and elegantly, clearly and engagingly, or clearly and persuasively. Others will propose variations, stating that sylish academic writers express complex ideas in language that aids the reader’s understanding or challenges the reader’s understanding or extends the readers understanding. Central to all these definitions, despite their differing nuances, is the elusive art of abstraction; that is, the stylish academic writer’s ablility to paint a big picture on a small canvas, sketching the contours of an intricate argument in just a few broad strokes.

—-

[Om ett väl skrivet referat:] Nouns and verbs sit close together so we know exactly who is doing what:[…]

—-

Stylish academic writers often offer an elevator statement of sorts at the start of their scholary books, or articles, as a mean of engaging their reader’s attention and inspiring them to continue reading: […] Note that each of these opening statements describes not only the book’s subject but its argument, not only its whatnut its why.

—-

”Do not talk down. Try to inspire everybody with the poetry of science and make your explanations as easy as honesty allows, but at the same time do not neglect the difficult. Put extra effort into explaining to those readers prepared to put matching effort into understanding”

—-

Nonetheless, this chapter investigates that elusive je ne sais quoi of stylish writing: the cluster of special qualities that make certain writers stand out from the crowd. These include passion, commitment, pleasure, playfulness, humor, elegance, lyricism, originality, imagination, creativity, and ”undisciplined thinking” – attributes that are easy enough to recognice (perhaps because they occur so rarely in academic writing) but difficult to define or emulate.

—-

Konservativ berusning när Uppsalas studenter firar Gustav II Adolf

Idag är det årsdagen av slaget vid Lützen, alltså Gustav Adolfdagen. Den firas alldeles speciellt i Uppsala, ett firande som då och då har varit i blåsväder.

2003 vägrade Studentkårens ordförande att vara närvarande, vilket orsakade någonform av punschrusigt konservativt ramaskri och bildandet av ett kårparti (nya mösspartiet) med enda syfte att säkerställa kårens fortsatta medverkande i sådana här tillställningar.

I Uppsala firas Gustav Adolf såklart framför allt för en jättelik donation han gjorde till universitetet som säkrade lärosätets existens för århundraden framåt. Så vitt jag hört finns fortfarande pengar från den donation kvar och förräntar sig och Ekonomikum är byggt på land donerat av kungen.
Själv tycker jag att det är en jätterimlig sak att fira. Men det är något med hur man firar det som gör att det ändå är svårt att inte få obehagliga vibbar.

För det första är ju Gustav Adolfdagen i sig förknippad med nynazister sedan någon gång på 90-talet. Fast man kan ju fira honom för det.
Men det blir lite värre av att firandet sker just genom ett fackeltåg. Själv har jag inte något emot fackeltåg. Det kan vara jättefint! Men det är onekligen också något som mestadels varit förknippat med nynazister de senaste åren. Dessutom är det här fackeltåget fullt med unga människor som med konstlat allvarliga miner bär runt på fanor och standar.

Därtill dyker alltid de mest punschberusade och auktoritetstroende delarna av Uppsala upp vid detta tillfälle. Därtill den vrålkonservativa studentföreningen Heimdal är alltid där, och alla nationers kuratorer står och rasslar med sina medaljer till fackeltåget, samtidigt som kören Allmänna sången sjunger sånger.

Sammantaget blir det lite svårsmält. Fackeltåg + krigarkung + konservativa män + män med medaljer + punsch + kör.

Jag menar alltså inte folk som gör det här är nazister. Självklart inte! Men jag menar att man verkar vara ganska döv för vilka signaler som (förhoppningsvis) ofrivilligt sänds ut.

Fortsätt för all del fira Gustav II Adolf, inte som krigarkung men för att han säkrade universitetets existens. Men kanske kan man göra det lite mer smakfullt ändå.

Att skriva bra titlar på akademiska – Helen Sword, Stylish Academic Writing 1

Vissa historiker försöker vara goda stilister utan att riktigt ha handlaget. Resultatet blir både förutsägbart och torftigt. Här tänkte jag rikta in mig på titlarna till verk.

Istället för att ha en tråkig titel har många historiker börjat dela upp titeln i två delar, där den första delen är slagkraftig och rolig och den andra förklarande. Resultat blir ofta väldigt krystat. Här är några exempel:

– Girl power: the European marriage pattern and labour markets in the North Sea region in the late medieval and early modern period
– Praktiker som gör skillnad: om den verb-inriktade metoden
– Conquest, Tribute, and Trade: The Quest for Precious Metals and the Birth of Globalization (review)

Spontant tycker jag att man ska minnas hela titeln efter att bara läst den en gång. Om man inte kan det är det dags att skära bort. Först där efter är det dags att börja fundera på om man kan göra titeln intressantare.

Men jag börjar få en aning om var det här oskicket kommer ifrån.

Det är allmänt känt att akademiker över lag skriver ganska dåligt. Språket tenderar att vara onödigt komplicerat. Därför finns det också en hel del böcker om skrivandets konst som riktar sig till just akademiker. Inte för att det verkar göra någon skillnad.

Helen Swords bok, Stylish Academic Writing, verkar dock faktiskt bli läst. På gott, men också på ont. Hon har många bra råd till akademiska skribenter. Men jag tycker att hon missar något. Det hon missar är att man måste veta vad man pysslar med för att skriva bra.

Allt för många akademiker försöker att skriva som bra skribenter men verkar inte tänka igenom vad som faktiskt låter snyggt. Aningslöst klämmer de ihop teknisk formalia med orelaterade slagord som Girl Power

Om man kan skriva bra, inget fel i det. Men viktigare är nog att skriva enkelt.
Några av de titlar jag minns bäst minns jag för att de är enkla och beskriver bokens innehåll.
Här är några exempel:

– Legofolk (Ett gammalt ord för tjänare)
– Servants and Masters in Eighteenth-Century France
– Karnevalen i Romans: Från Kyndelsmäss till askonsdag 1579-1580

Om ens ämne är intressant kan till och med de mest torra titlarna bli intresseväckande, så länge man håller det enkelt. Som med en av mina absoluta favoritböcker: Western Attitudes Towards Death from the Middle Ages to the Present av Phillipe Ariés.

Sedan finns såklart ett fåtal som behärskar tekniken med att ha en dubbeltitel (alltså en sådan med ett kolon i). Några exempel är:
– Osten och maskarna: en 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen
– Livets sköra tråd: Våld, makt och solidaritet i 1700-talets Paris
– Dressing Up: Cultural Identity in Renaissance Europe

Tricket är att första ledet av titeln ska förstärka det andra, och det andra ska förstärka det första. Annars blir det bara pladdrigt. Och blir det pladdrigt är det helt okej att cut the crap och bara skriva vad det är, tex: Studier i Svensk kyrkbokföring 1600-1946. Kanske kommer en sådan titel aldrig att sälja på pocketshop, men den som söker efter just det kommer bli glad över den i alla fall. (I detta fallet jag).

I allmänhet tycker jag inte att man behöver råda folk till att skriva väl. Att inte skriva dåligt räcker alldeles utmärkt. Det är aldrig fel att enkelt och rakt på sak säga vad det är man vill ha sagt.

Studentfackligt eller Studentpolitiskt? (Kort)

(I vanlig ordning är detta mina åsikter och ska inte ses som representativa för någon organisation, om någon nu trott annat)

Idag ska jag på mitt första möte med Sveriges Förenade Studentkårers styrelse. I skrivande stund sitter jag på tåget. Igår ägnade jag dagen åt att läsa handlingar – i 7 timmar.

När jag fräschade upp minnet på organisationens åsiktsprogram fick jag en glad överraskning när jag läste följande ”Att-satser”:

Att det på lärosätena ska finnas kollegialt valda organ med ansvar för forskning och utbildning

Att samtliga organ inom högskolan ska vara sammansatta så att ingen aktör ensam har majoritet

Att-satserna begränsar sig inte till ett rent studenträttighetsperspektiv, de är vidare än så. De är ett exempel på när studenterna och deras organisationer tar ett övergripande ansvar som medskapare av högskolans utformning. Det tycker jag är bra.

För Högskolan ska vara en demokratisk institution. Lärande, forskning och styrning ska växa fram i samspel mellan ledning, personal och studenter. Det är det som ger den högre utbildningen en särställning gentemot andra utbildningar.

Ofta, inte alltid och inte alla, begränsar sig studentkårer till att rent specifikt bara driva studentfrågor och lämna resten där hän. Man reducerar sig själv till att vara en organisation för bevakande av rättigheter (vilket man självklart också måste göra).

Det studentinflytande som jag drömmer om, och som visserligen kan vara svårt att realisera, är något större än en ren intresseorganisation. Det är ett studentinflytande som vågar vara en medskapare, som vågar vara delaktig och drivande i utvecklingen av hela lärosätet. Ett studentinflytande som vill prata om utbildningarnas innehåll, utformning och arbetets organisering ur ett vidare perspektiv.

Kårsveriges stadgerevideringskultur

Inledningsvis vill jag säga att detta helt och hållet är mina egna tankar och funderingar. De  ska inte ses som representativa för någon organisation jag är engagerad i. Så, till texten:

Som kanske bekant sitter jag i styrelsen för Sveriges förenade studentkårer, SFS, som är sammanslutning av nästan alla studentkårer i Sverige med uppdrag att driva påverkansarbete på nationell nivå. Det är kul. Något som gör detta år extra roligt är att styrelsen ska lägga förslag på revidering av åsiktprogrammen till fullmäktige nästa vår, ett bra tillfälle alltså till att verkligen gå in i åsiktsfrågorna. Men detta är också året då vi ska revidera SFS stadga.

Om det är något som studentpolitiker är besatta av så är det stadgerevideringar. Åsiktprogrammen brukar revideras lite lätt med ett par års mellanrum, ofta smärtfritt. Men när det kommer till stadgan – då jävlar! Det finns alltid, jag menar verkligen alltid, en grupp som vill göra en total revidering av stadgan och det finns alltid en minst lika stor grupp som är villiga att bråka sig helt fördärvade över minsta lilla ändring och formulering. Stadgan behöver alltid revideras, även om organisationen fungerar på ett hälsosamt sätt.

På senare tid har ganska många gjort sig lustiga över detta. Tydligen ska det vara något specifikt svenskt över det, åtminstone enligt en blogg vars upphovsman har varit runt lite i den internationella studentrörelsen.
Men jag vill inte riktigt göra mig lustig över stadgerevideringar, snarare kan det vara värt att diskutera vad det beror på.

För det första har en god stadga vissa poänger. Om det är svårt att uttyda stadgan blir det också svårt att veta vilka reglerna för organisationen är, man kanske tar genvägar  eftersom stadgans regler är för bökiga och skapar då en mindre transparent organisation.

Dessutom gör en krånglig stadga det svårt för den högsta beslutande församlingen (kongressen, årsmötet eller fullmäktige) att styra organisationen på ett tydligt sätt.

Sedan finns det självklart maktaspekter. Det är stadgan som i hög utsträckning styr hur själva organisationen är uppbyggd, vilka organ som finns och hur inflytande är fördelat mellan dem, åtminstone i formell mening. Att få möjligheten att peta i den ordningen är lockande för den som vill påverka. Kanske är det också därför som det alltid blir ett så fasligt bråk om stadgan eftersom det i grund och botten handlar om makten i organisationen.

Sedan tror jag också att det finns mer kulturella skäl. Den svenska politiska kulturen är en mycket konkret och resultatinriktad kultur (eller så sägs det åtminstone). Generella starka åsikter eller ideologiska vägval har en mer undanskymd roll än konkreta och pragmatiska förändringar. Det är mycket bra. Men för den nya medlemmen kan det ibland vara svårt att tillgängliggöra sig kunskapen om hur man ska påverka åsiktsdokumenten. Det krävs ibland en närmast förbluffande detaljkunskap för att kunna bidra till åsiktsprogrammen, gärna efter att man tillsatt en utredning. För den nya engagerade med någon form av övergripande idé om hur man vill förändra, men med något bristande sakkunskap blir det därför lockande att ta itu med stadgan. För att revidera den behövs sällan någon djuplodande sakkunskap – det är mest att sätta igång!

Stadgerevideringsivern tror jag alltså är ett uttryck för något annat än formaliapetande. Jag tror att det är en längtan från medlemmarna efter att faktiskt få göra skillnad, samtidigt som den kunskap som krävs för att påverka har låsts fast på andra nivåer i organisationen.

Så finns det då något sätt att kanalisera denna stadgerevideringsiver till något annat, något mer, än bara ändlösa formaliabråk? Jag tror att det är viktigt att å ena sidan sprida kunskap genom organisationerna och möjliggöra att flera kan ha sakkunskap nog att engagera sig i andra saker än stadgebråk, men också att etablera ett nytt sätt att prata om åsikter. Det finns ett värde i att debattera inte bara vilka specifika reformer eller förändringar man vill ha i sina åsiktprogram, vilket kräver hög detaljkunskap, utan också att göra dessa mer abstrakta, att försöka finns vilken styrande princip man låter verka bakom vissa förslag för att på så viss finna den grundläggande idén eller värderingen, det så att säga ideologiska, bakom förslagen för att möjliggöra fler åsikter.

Nu tror jag inte att denna förändring är enkel att göra. Dessutom är det viktigt att minnas att de svenska studentpolitiska organisationerna ofta är fantastiskt kompetenta med en förbluffande förmåga till att driva ett klokt och långsiktigt påverkansarbete, det är alltså ingenting som är särskilt trasigt. Men i tider som denna då jag upplever att det trendar att göra sig lustig över stadgerevideringsnördar tror jag att det kan finnas poänger i att fundera över vad denna iver kan bero på.

Själv har jag varit nyfiken på stadga, reviderat den, suttit i organisationsgrupper vid skrivande av verksamhetsplaner etc. Men jag är trött på det nu. I år tänker jag försöka fokusera min energi på åsiktsdokumenten.