30-åriga krigets effekter på Stockholms äktenskapsmarknad

1600-talet var på många sätt en småskalig värld. Eric Hobsbawm har uttryckt det som att världen var både större och mindre än vår. Färre människor reste kortare sträckor, därför var världen mindre. Men resorna var längre, det okända var större och på det sättet var världen mycket större än vad den är idag.

Den soldat som for iväg från Sverige till Tyskland under det 30-åriga kriget som Sverige deltog i mellan 1630 och 1648 (kriget började redan 1618) skulle antagligen aldrig komma tillbaka. De flesta dog av svält och sjukdom. I undantagsfall blev man skjuten eller återvände hem.

Det fick en för mig smula oväntad effekt också i Stockholm. Att ha en partner var en nödvändighet för många på 1600-talet helt enkelt eftersom man var beroende av varandras arbete. Både mannen och kvinnan arbetade i lika hög utsträckning. När tiotusentals soldater ger sig iväg över havet uppstår alltså ett problem för alla de soldathustrur som lämnas kvar. När soldaten inte hörs av på flera år förutsätter många att han har dött och söker sig en ny partner.

Men här blir 1600-talets äktenskapslagstiftning ett problem. Månggifte är strängeligen förbjudet. Således börjar det från 1630 att krylla av fall där kvinnor gift om sig medan rykten om att deras män fortfarande lever i Tyskland når Stockholm. Kvinnor och män åtalas och riskerar dödsstraff och när soldater mot förmodan återvänder hem blir allt en enda röra.

Jag har inte gjort någon djupdykning i det här materialet, men jag tycker det är spännande hur kriget på andra sidan havet utlöser kriser i den kanske mest fundamentala samhällsinstitutionen som tiden hade – äktenskapet och hushållet. Överlag har det forskats en hel del på krig, och då inte bara på fältslag utan också på den mer strukturella sidan också, men den röra och det trauma som uppstod i krigets bakvatten, när oroligheterna lagt sig, när människor vände hem, är fortfarande förvånansvärt outforskad. Så vitt jag vet i alla fall.

En ickehändelse en sommarkväll i Stockholm 1610 när en dräng skulle vakta i kryddgården

 

Ju mer ”historiker” jag blivit desto mer blir jag intresserad av ickehändelser. Dramatiska ögonblick, historiska händelser, riksdagar, fältslag och triumfer finns det så gott om redogörelser för. Men en beskrivning av någon som går på dass är det svårare att hitta. Tonårsdrömmar, morgontrötthet, mensvärk eller bakfylla är nästan omöjligt att få reda på någonting om. Det som försvinner ned i historiens mörker är vanliga människors vardag, alla miljarder ickehändelser som gav mening och meningslöshet till våra förfäder. Men ibland kommer det fram mellan raderna, i små doser. Ibland antyds en vardag i bakgrunden när ett brott har begåtts.

Så därför vill jag dela med mig om en sådan vardagshändelse. Nedan är en redogörelse för vad som hände en julikväll i Stockholm 1610. Tjänstefolket är ensamma på kryddgården och ska vakta kläder. En soldat sover i gräset, en piga bjuder in sin fulla fästman, en dräng drömmer att hästarna är lösa i stallet. Notera detaljerna. Var de sover, vem som säger vad åt vem, hur de bjuder in varandra, etc:

En julikväll 1610 befaller ståthållaren Erik Göransson sin landsknekt Mårten, husdrängen Jöns och pigan Brita att vakta kryddgården över natten så att ingen stjäl de kläder som förvaras där. Han instruerar även åt pigan att se till att drängen Jöns ska hämta en av stallhundarna som vakthund. Sedan, klockan 10 på kvällen, går Erik Göransson hem, från gården till sitt hus i staden, tillsammans med sin hustru.

Så snart ståthållaren lämnat gården går Brita ut och kommer strax tillbaka med en smed och en snickare som varit på Gråmunkeholmen och druckit. De har sedan gått iväg för att leta efter en båt som kan ta dem hem till deras husbonde eller finna smedens morbror för nattkvarter i staden då Brita möter dem och bjuder in dem till gården. Smeden sov på gården natten innan och är förlovad med Brita. Han har gett henne två ringar och en kista som förlovningsgåva.

När Brita kommer in säger åt Jöns att gå iväg för att hämta hunden, men när han ska ge sig iväg säger Mårten (och Brita) till honom att de nog klarar att vakta gården utan hund. Den druckna snickaren lägger sig att sova på gården under bar himmel tillsammans med Mårten. Som madrass har dem spritt ut lite hö över marken. Även Jöns somnar inne i farstun och drömmar om hur hästarna har slitit sig lös i stallet. När han vaknar säger Brita åt honom igen att gå efter hunden, men Jöns vågar inte, eftersom han hör sorl från människor på gatan utanför.

Sedan går Brita in i farstun och bäddar en säng som hon och smeden kryper ned i. Fortfarande fanns alla kläder kvar i kryddgården. Klockan tre vaknar landsknekten Mårten på gräsmattan och går in i farstun och lägger sig, där Brita och smeden ligger och sover i samma säng. Snickaren ligger ensam kvar ute på gården.

Klockan fyra (när solen går upp?) vaknar drängen Jöns och finner att kläderna är borta. Han väcker Brita och smeden. När Jöns frågar om smeden tog dem svarar han att han inte visste, även om han skulle mista halsen över det så visste han inte. Smeden och snickaren (som väl vaknat vid det här laget) ber Jöns att inte berätta för någon att dem varit i gården över natten.

 

 

PS.  Jag har fått frågor om källan till ovanstående redogörelse. Den har jag hämtat ur ett protokoll som återfinns i Stockholms stads tänkebok från 7 juli 1610, som finns tryckt och tillhanda på de flesta forskningsbibliotek. Stockholm stads tänkeböcker, volym 7 (1608-1613). Sidan 88 – 99.

1600-talets olyckliga familjer

Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda vis.

Det är från inledningen av romanen Anna Karenina.

Jag fortsätter att läsa igenom rättegångsmaterial från 1600-talet. Det blir mycket olycka. Men varje olycka, trots strukturerna, mönstren, upprepningarna, bär på sitt eget lilla signum. Varje hushåll på något sätt unikt i sitt ingrodda elände. Ett exempel är äktenskapet mellan Olof Tordsson och Karin Eriksdotter som kom inför rätten den 16 april 1604. (Notera förresten att man inte tar varandras efternamn på 1600-talet när man gifter sig).

Olof Tordsson drar Hans Dysterbach inför rätten. Olof säger att Hans har haft otillbörligt umgänge och legat med hans hustru medan Olof varit borta. Därför vill han att Olof och hans fru, Karin, ska straffas.

Hans nekar inte anklagelsen. Första gången de varit med varandra ska ha varit i Vaxholm, sedan i hennes hus på Södermalm och slutligen på Norrmalm. Även Karin bekänner detta. Man läser även upp brev som Hans och Karin skickat till varandra (där Karin förövrigt har förtalat en Anna Persdotter vid Söderport, vilket verkar ha att göra med en annan kärleksaffär).

Men Hans säger att det framför allt är Olof som har sig själv att skylla, eftersom Olof mycket väl visste vad som pågått män ändå inte kört honom ur huset.

Och sedan börjar fallet eskalera en smula. Karin bekänner nämligen att hon också varit tillsammans med en Johan Andersson och en Karl Kristoffersson, medan hennes man legat och sovit.

Sedan vittnar Kristin Matsdotter, som är piga i hushållet. Hon säger att Karin Eriksdotter har träffat en ”hjälpkvinna” och diskuterat hur man bäst förgiftar maken. När giftkvinnan föreslog att lägga gift i hans öl så säger Karin att det låter dumt, eftersom han måste insjukna långsamt för att det ska verka trovärdigt.

Karin själv nekar till att ha försökt förgifta sin man, utan menar att hon endast frågade kvinnan om hon hennes man skulle dö i pesten, eftersom kvinnan kunde se in i framtiden. Sedan ber Karin sin piga att be för att husbonden ska dö, och i utbyte mot Kristins böner om husbonden/makens död får hon en kjortel. (En annan piga i huset vittnar om att Karin gett Kristin kläder).

Den bedragne maken, Olof, verkar angelägen om att hans fru och hennes älskare straffas men utan att önska livet ur dem. Därför döms de båda till förvisning från staden, medan själva äktenskapsfrågan (om jag förstår det rätt) skjuts över till kyrkan.

Därmed försvinner också triangeldramat mellan Olof, Hans och Karin ur mina källor, men den känslan av elände och förbittring inom det äktenskapet dröjer sig kvar för mig, såhär fyrahundratolv år senare.

 

Stockholms mentala världskarta 1635 (någon som vill skriva en C-uppsats?)

Jag har försökt göra en visualisering över den mentala världskartan för Stockholmare år 1635. Metoden var ganska enkel. Såhär:

Stockholms stads tänkeböcker finns publicerade för åren 1400-någonting fram till 1635. Tänkeböckerna upptar allt det som kom inför stadens råd, vilket fungerade både som kommunstyrelse (typ) och som domstol. Längst bak i böckerna finns det ett ortsnamnsregister som tar upp alla namngivna orter som förekommer i tänkeböckerna. Att en ort är namngiven kan alltså bero på många olika saker: att någon kommer därifrån, att någon har hört talas om platsen, att man skickat brev dit, etc. Sammantaget tror jag att det kan vara ett hyfsat enkelt sätt att se vilka delar av världen (eller iaf Europa) som man hade med att göra, direkt eller indirekt, i Stockholm.

Jag har använt registret för tänkeboken år 1635. Varje namngiven ort utanför Stockholm har fått bli en liten röd flagga på en google-karta. Om den har namngivits fler än en gång har jag skrivit det i titelraden på den röda flaggan (vilket inte syns på bilderna tyvärr, men om man klickar på dem). Regionnamn (som tex ”Västergötland” eller ”Holland”) har jag skrivit i stora bokstäver vid den röda flaggan för att visa att det inte är en exakt plats.

Såhär ser kartan ut:

Screenshot 2015-11-07 at 15.53.37

En närmre bild på norra Sverige och Finland ser ut såhär:

Screenshot 2015-11-07 at 15.54.16

Den som vill se hela kartan och kunna klicka runt på de olika flaggorna hittar den här: Karta över Stockholmares världsbild 1635

Så vad säger då det här? I ärlighetens namn är jag både lite förvånad och besviken. Att det finns så många namngivna orter i Mälardalen är inte konstigt, det rör sig antagligen om människor som flyttat in till staden eller som är på besök, har affärsverksamhet med, etc. Att det finns många namngivna orter i Tyskland är inte heller förvånande. Det är ju där den svenska armén härjar runt i det trettioåriga kriget. Men jag förvånas över hur sällan orter i Baltikum, Polen och östra Östersjön nämns och hur ofta orter och länder i väst, som Amsterdam (11 omnämnanden), England, Paris, nämns. Men det är svårt att läsa ut något tydligt resultat (och det gör mig lite besviken).

Något som dock förvånar är hur många orter i bottniska viken man haft att göra med. Jag tror att det här är tiden då Stockholm är stapelhamn (alltså exporthamn) för allt som produceras i norr, men är ändå förvånad över att man hade att göra med orter som tex. Kalix redan då, en ort som vid tiden knappast kan ha varit mer än ett knippe hus i vildmarken.

Jag tror inte att jag fortsätter på det här spåret med att göra mentala kartor efter tänkeböckerna, men det var roligt att prova på i alla fall. Kanske kan någon C-uppsatsstudent ta upp bollen och göra det här mer systematiskt, över en längre tid och med ett snyggare program för att göra kartan i. Det skulle vara spännande att se om det finns några stora förändringar i mönstret över tid.

Vad håller ihop ett samhälle? Pesten och doktorandansökan

Ett par (alldeles för få) doktorandplatser i historia har utlysts i Stockholm och Uppsala och jag tänkte söka dit, lite på vinst och förlust. Så just nu går jag runt och grubblar på projekt till den forskningsplan jag ska lämna in som huvuddel i ansökan. Den rationella delen av mig vill skriva förslag på ett torrt, enkelt, teoretiskt orienterat ämne, men jag dras ändå hela tiden med en lust till  den kladdiga, trassliga och empiriska verkligheten.

Det ämne jag arbetar mest med just nu är pesten i Stockholm 1710. Jag hoppas på att det skulle kunna användas som ett sätt att titta på vilka de bärande institutionerna är i människors liv. För att ta ett (icke-Stockholmskt) exempel:

I mitten av 1600-talet härjades London av en pestepidemi. När man upptäckte det första fallet tog kvarteret i stadsdelen beslut om att isolera den familjen som pesten uppträtt i. Huset stängdes och en religiös fras målades med röd färg på fasaden och en vakt ställdes utanför för att se till att familjen inte gick ut och att familjen fick mat av de pengar som kvarteret tillsammans samlat in till dem som var sjuka.

I bara det här exemplet finns det tre olika aktörer (eller vad man nu ska kalla det) i krishanteringen. Det är familjen, kvarteret och en referens till gud (även om kyrkan inte deltar i insatsen). Man kan jämföra det här med det misstänkta fall av Ebola som upptäcktes i Sverige för några veckor sedan (det visade sig att det inte var Ebola utan något annat, tack och lov!). Den misstänkt Ebolasjuke togs in på ett sjukhus och isolerades. Aktörerna här är andra, det är för det första individen som isoleras, inte hela hushållet, och det är landstinget som tar hand om fallet, inte kvarteret.

Jag tror, eller hoppas i alla fall, att om jag slipar lite på terminologi och teoriapparater att en undersökning av vilka organisationer eller föreställningar människor litade till under pestepidemin i Stockholm 1710 så bör det bli möjligt att göra sig en föreställning om vad för institutioner som var viktiga i den tidigmoderna stadsmänniskans liv.

Dessutom så är pesten i Stockholm både (så vitt jag funnit hittills) outforskad och fylld med mänsklig tragik, skräck, förvirring, stank smuts och död toppat med böner till gud, förhoppning om förskoning. Det är som en Nick Cave-sång.

Pesten 1710, En katastrof i korta rubriker.

Igår var jag på Carolina Rediviva för att titta på lite förordningar om pesten i Stockholm 1710 i Specialläsesalen. Det var en ganska obehaglig upplevelse. När jag höll på att bläddra bland förordningarna, proklamationerna och rapporterna om pestens härjningar slog det mig att just de här papperna har en gång cirkulerat i den pesthärjade staden. Dessa papper kan ha blivit infekterade av samma pestbakterier som döda så många på så kort tid. Snurr i skallen, hjärtat bankar, etc. Sedan lugnade jag så klart ned mig. Det var 304 år sedan pesten var I Stockholm. Men det är ändå rörande och skrämmande att vara så nära kvarlevorna av katastrofen.

När jag tittade genom förordningarna kunde man se hela epidemin i sammandrag i rubrikerna. Först domineras förordningarna av Magnus Stenbocks seger över den danska invasionshären i Skåne. Därefter många texter från kungen om nya skatter och utskrivningar. Sedan:

2 september 1710: Rådet i Stockholm: ” Förordning angående de från besmittade orter ankommande farkoster och passagerare” Ingen får släppas in i staden för att smittan inte ska sprida sig från Baltikum.

20 september skriver Överståthållaren i Stockholm: ”Förordning angående åtskillige Mått som böra i akt tagas vid den nu påstående farsoten.” Pesten har kommit till staden. Vita kors målas på dörrarna på de hus som är besmittade.

1710, Kunliga Collegio Medico skriver: ”Kort underrättelse om huru man sig förhålla skal när gud land och rike med en grym pestilentialisk fahrsot straffa täckes. Uppå höga överhetens nådiga befallning uppsat av kongl. Collegio Medico I Stockholm åhr 1710”

24 oktober 1710. Rådet har flytt till Arboga. ”Förordning angående de anstalter som till den smittsamma farsotens hämmande och avhållande ifrån denna staden nödige finnas.” Ingen får komma in till Arboga utan särskilt tillstånd. Polismästaren vaktar stadens portar. Torgen ska rökas med ris för att få bort ond lukt.

5 november 1710, Överståthållaren I Stockholm utfärdar ”Ytterligare förordning angående några mått som jämväl böra i akt tagas vid den ännu påstående farsoten”

8 november 1710, Rådet i Arboga försöker hindra ytterligare spridning av smittan. ”Ytterligare förordning angående några Mått som jämväl böra i akt tagas vid den ännu påstående farsoten”

1 februari 1711. Stockholm, Epidemin ebbar ut. Överståthållaren skriver ”Förordning angående Några Mått som böra i acht tagas till förekommande at den igenom guds nåd nu aftagande Farsoten ej må sig å nyo utbreda”

29 april 1711. Stockholm, Pesten har tärt hårt på gravgrävarna. ”Reglemente och förordning för Jorde-Gummorne uti Stockholm uppå höga överhetens befallning och approbation af Kongl Collegio Medico”

30 april 1711. Pesten är över I Stockholm. Tacksägelse sjungs i kyrkorna. ”Tacksägelse till Gud som den svåra pestilentien här i Stockholm nådeligen upphöra och stadna låtit skedd i alla kyrkorna den 30 april 1711”

 

efter ungefär fem månader är katastrofen över, de döda räknas. Förordningarna, breven och plakaten börjar återigen handla om skatter och utskrivningar, kriget kommer att fortsätta i ytterligare tio år.

 

Pestens härjningar i Stockholm – ett nytt projekt?

Uppsatsen är inlämnad, Ventileringen är genomförd och jag vankar runt i någon form av tomhet. Det projekt som dagligen varit en del av mitt liv det senaste året (På gott och ont, det har oftast känts som ont men nu känns det som om det var gott!) är borta, iväg för någon annan att bedöma. Jag väntar på ett betyg per mail som aldrig riktigt kommer. Men när det händer så tänker jag att jag på något sätt ska försöka summera mitt uppsatsarbete lite, skriva om ventileringen och så. Men inte ännu.

Under tiden, i tomheten och rastlöstheten så har ett nytt projekt börjat gro. Jag vet inte om det kommer att bli något än. Om det blir något så vet jag inte vad det blir. Jag tänker nu i alla fall att det skulle kunna bli en bok. Alltså varken en doktorsavhandling eller en skönlitterär bok utan en sådan där ”historiebok” som man köper i affären. Men den sannolikheten är väl antagligen låg. Det går många dödfödda projekt på varje lyckat! Men även om det inte blir något vettigt av det så är det i alla fall ett ypperligt ämne att skriva lite om här på bloggen.

Tanken är i alla fall om att skriva om när pesten härjade Stockholm (och Sverige) för sista gången 1710-1713. Det var när Sverige var mitt uppe i det stora nordiska kriget. Det hade varit missväxt i landet, huvudarmén hade just gått under i Poltava och kungen skickade hela tiden förnyade förordningar om utskrivningar och skatter från Bender i dåtidens Ottomanska imperium där han för tillfället befann sig. Då slog pesten till. Det började med en båt som ankom från Livland (Dagens Estland, typ) och slutade med att nästan 40% av Stockholms cirka 50.000 invånare dött inom loppet av ett par månader. Ungefär 20.000 människor allt som allt medan Rådet flydde till Arboga och Hovet till Sala.

Jag tänker mig, eller hoppas och drömmer om kanske är ett bättre ord, att det skulle kunna bli en berättelse med ett tydligt narrativ om livsvillkor, samhällets organisering, hur man hanterar katastrofer, panik och förtröstan till Gud, skräck och överlevnad utan att för den sakens skull handla om krig. Men det hänger lite på att jag hittar några bra berättande källor om förloppet, och det återstår att se.

Tjänarens fysiska plats i samhället (bänkböcker)

Sitter i skrivande stund på stadsarkivet i Stockholm. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom bänklängderna för Katarina och Klara församling i mitten av 1700-talet (i Stockholm). Maria Magdalena, där jag brukar hämta mitt material, hade inte några bevarade bänklängder så jag fick komplettera på annat håll.

Frågan jag ställer mig är vilken plats tjänarna hade i samhällsordningen. Detta kan manifestera sig rent fysiskt. 1700-talet är fortfarande ett paradsamhälle, även om detta håller på att förändras. Tornerspel, parader, processioner visar samhällsordningen fysiskt. De med högst rang går först, med dyrast kläder. Jag antar att det var liknande i kyrkan. I kyrkoarkivens bänkböcker kan man se vem som har hyrt vilken bänk i kyrkan.
Frågan är såklart då var tjänarna sitter i kyrkan. Är det med sina husbönder? Eller har husbönderna hyrt en plats för sina tjänare? Eller betalar tjänarna själva? Sitter de tillsammans med gesäller, sjömän och timmermän eller sitter alla pigor och drängar i en hög för sig själva, avskärmade från den övriga delen av den arbetande befolkningen?

Svaret är tyvärr inte helt tydligt. Bänkböckerna är tjocka och lite svåröverskådliga.

image

Katarinas bänklängd. Tjock bok.

Man kan i alla fall skissa lite generella drag. Längst fram i varje ”kvarter” (samling bänkar) sitter det människor ur medelklassen (men minns att medelklass på 1700-talet betydde mer än det gör idag). Där finner vi fabrikörer, perukmakare och Kapveridekaptener. Lite längre bak sitter Tygvävarna, en och annan järnbärare, styrmän etc.

image

Katarinas bänklängd igen. Här ser vi bland annat (nedifrån) en Fänrik och en Kapverdiekapten

På kvinnosidan ser det i allt väsentligt lika dant ut, fast det står ”Tygvävarens hustru” istället för ”tygvävaren”.

Längst bak finns ofta ett antal outhyrda bänkar. Jag förmodar att det var där många tjänare satt.
Men vissa husbönder valde att hyra hela bänkrader bland bänkarna längst bak, så att deras tjänare satt där samlade. Visserligen inte tillsammans med husbonden, men fortfarande samlade inom hushållet. De flesta tjänare verkar dock inte behöva sitta på den bänk husbonden hyrt åt dem.

Vissa hyrde också egna bänkar. Några på de finare raderna, fast det är ovanligt. De flesta på de ”klapp eller fällbänkar” som fanns i alla fall i Katarina kyrka. Där sitter de, till synes män och kvinnor blandat (till skillnad från de övriga bänkarna där man satt könsseparerat), änkor, sjömän, pigor och tygvävare, en och annan timmer man, etc.

Ett fåtal, som slaktardrängar och framför allt betjänter satt på bänkrader lite längre fram, uppblandade med medelklassen.

På det hela taget ger det en ganska bra bild om vilken position tjänaren hade i 1700-tals samhället. Oturligt nog är det inte en särskilt entydig bild – men det avspeglar nog verkligheten ganska väl.

Buskörningar och nedskräpning; Ingenting förändras

1700-talets Politicollegium var vad som senare utvecklades till polisen. Då pysslade de mest med småbrott i gaturummet. I deras rättegångsdiarium från 1763 hittar jag den här pärlan bland kriminalgåtor:

18 maj.
Fiskalen Ström mot Pigan Catharina Wahlberg
Brott: För vattens utkastande genom fönstret uti Gödings hus på drottninggatan.
Dom: Befrias i brist på bevis.

Politicollegiets rättegångsdiarium en underbar källa för att få en liten ledtråd till vad för fuffens människor hade för sig för. Under månaderna maj och juni tas ungefär 125 fall upp, varav 17 stycken (alltså nästan en femtedel) berör tjänare.

4 stycken av brottsmisstankarna rör pigor som häller ut smutsigt vatten på gatan.
12 stycken rör drängar som är ute och buskör.

Antingen så har de blivit påkomna med att köra med ”Onumrerad släde” (registreringsnummer redan på den tiden!) eller för att ha kört häftigt och vårdslöst eller det absolut vanligaste: Att köra utan bjällror.
Ibland blir påföljden böter men ofta kan politicollegiet inter återfinna drängarna eftersom de redan bytt arbetsgivare.

Tjänarnas ”brottslighet” (om den nu är värd att kallas det) skiljer sig dock mycket från andra föreseelser i rättegångsdiariet. Det vanligaste är att anklagas för olika brott gällande försäljning, antingen olaga försäljning eller otidig salu.

Så vad kan vi säga om det här?
Jo, framför allt att det inte är ett nytt fenomen att unga grabbar är ute och buskör, vare sig det är slädar, häst och vagn eller epatraktorer som är tidens transportmedel.
För det andra: Tjänarna verkar Inte ha varit inblandade i olaglig handelsverksamhet i stor utsträckning. Hade de varit det hade det synts i rättegångsdiariet. Istället verkar de någorlunda ha hållit sig till sin tjänst, även om man kanske buskörde lite med vagnen ibland eller bara slängde ut diskvattnet (eller kanske till och med pottans innehåll) genom fönstret.

Vem har makten – tjänaren eller husbonden?

Rättegångarna i den södra förstadens kämnärsrätt jag skrivit om tidigare gör det möjligt att se ungefär hur maktförhållandet var mellan husbönder och tjänare. Åtminstone i dom fallen då det drogs till sin yttersta spets – alltså domstol.

(Här har jag skrivit en summering av fallen jag refererar till)

För det första ser vi att husbönder vinner fall oftare än tjänare. Det är främst av två anledningar. Den första att de kan hänvisa till de regler som finns kring tjänarens kontrakt, som var strikta och reglerade i lag och i det mesta favoriserade husbonden. För det andra kunde husbonden ofta dra fram fler vittnen än tjänaren för sin sak.

Att husbönderna kunde få fram fler vittnen kan ha flera förklaringar. Visserligen kan det ju vara så att husbönderna oftare hade ”rätt” och därför naturligt kan få fler vittnen. Men det kan också ha berott på att tjänare ofta var inflyttade från landsbygden till Stockholm och på så vis hade ett mycket mindre kontaktnätverk. Det kan också ha varit så att tjänsten i sig begränsade möjligheterna till att träffa andra och nätverka och på så vis placerade tjänarna i en känslig situation.

Hursomhelst kvarstår faktum att tjänarna inte en enda gång i mina 7 fall använder några vittnen även om husbönderna gör det i de flesta fallen.

Men bilden är inte allt igenom så mörk. Vi ser att tjänare, både manliga och kvinnliga, inte drog sig för att dra sina husbönder inför rätta när de upplevde att något blivit fel, som Pigan Ryberg som vill ha ut en gammal skuld från Styrmansänkan som förmodligen varit hennes tidigare arbetsgivare eller slaktardrängen Erik Östberg som vill ha sin lön för hela året som han enligt lag har rätt till när han blivit olagligen utdriven ur tjänsten. (Om Östbergs berättelse är trovärdig är dock en annan fråga).

Dessutom vinner tjänarna ibland fall. Åtminstone vinner både den tidigare nämnda pigan Ryberg och pigan Funck, som vill ha ut sin orlofssedel från sin tidigare husbonde.

Det är dock tydligt att rätten uppmuntrar till att lösa konflikter i samförstånd mellan husbonde och tjänstehjon, och det är kanske där förklaringen till att tjänare drar sina husbönder inför rätta finns. I en förhandlingssituation mellan tjänare och husbonde har ju onekligen tjänaren färre medel för att få sin vilja fram än husbonden som sitter på både mat, husrum och pengarna. Då kan det ha varit en trygghet, en möjlighet för tjänaren att luta sig på tjänstehjonsstadgan i domstol, om man nu undantagsvis faktiskt hade lagen på sin sida.