Enkla svenska företeelser som inte går att översätta till engelska

Engelska är det internationella forskarspråket. Efter att ha tryckts igenom en doktorandutbildning förutsätts man kunna producera en vetenskaplig artikel på engelska – eller rent av en hel avhandling – och det är bra. Vi måste nå ut med vår forskning internationellt. Samtidigt är gnäll över att svenska historiker publicerar sig på svenska vid det här laget närmast rutinartat. Jag har även hört en Cambridgeprofessor gnälla över att duktiga svenska forskare inte publicerar sig på engelska i högre utsträckning. Så hur kommer det sig?

Det finns säkert flera skäl, men ett enkelt skäl som gör att jag tvekar är att vissa saker helt enkelt inte går att översätta.

Som bekant pysslar jag med tjänstefolk. I 1610-talets Stockholm stöter man på tre titlar på tjänstehjonen i huvudsak: Piga, dräng och sven. Hur ska dessa översättas? Piga är enkelt. Det motsvarar ganska rakt av det engelska maid. Men dräng? Det engelska ordet farmhand avser ju snarare en lantbruksarbetare. Likaså är den engelska avskiljningen mellan domestic servants och servants in husbandry distinktioner som inte görs i Sverige. Och sedan en sven. Vad är en sven på engelska? I förstone verkar det praktiskt att översätta sven till Journeyman, alltså gesäll. Men även någon som bar titeln dräng kunde ha gesällstatus i det tidiga 1600-talets Stockholm.

Dessa enkla tjänartitlar är alltså ett jäkla elände att försöka översätta. Och ändå kan det bli värre. Hur översätter man korrekt (som jag försökte med nyligen) ”sylteförvalterska”? ”Inhyses hustru”? ”Roddarmadame” och ”orgeltrampare”? Eller distinktionen mellan ”snickare” och ”timmerman”? Inte ens mer övergripande samhällsideologiska termer som ”Allmoge” är självklara i sin översättning.

Alla dessa ord är självklart hinder som det är möjligt att överstiga, man kan skriva runt dem, man kan förklara deras betydelse, man kan försöka göra yxiga översättningar och man kan tydligt definiera de regionala särdragen. Men faktum kvarstår att en stor del av erfarenheten från det förflutna samhället ligger nedlagt i dess språk och ord, som är främmande också för oss idag, och delar av den erfarenheten går förlorad i en översättning till engelska.

Kanske skulle mer kunna ges ut på engelska, men skulle den svenska utgivningen helt avstanna, då skulle vi förlora vår förståelse för den särpräglade betydelsen av dessa ord, vi skulle förlora en viktig kontaktyta med det förflutna som vi studerar – vi skulle kort sagt bli sämre på att göra vårt jobb.

Annonser

Att vara Homosexuell i Stockholm på 1600-talet

Hur var det att vara homosexuell på 1600-talet? En tid med bibliska (bokstavligen) lagar och dödsstraff på det mesta.

När jag letade igenom Stockholms stads tänkeböcker från 1600-talets början snubblade jag över ett sodomifall från den 4 december 1632 på Norrmalm. Sodomi är 1600-talets benämning på samkönat sex. Det kan också användas om ”onaturligt” sex över huvud taget, som tidelag.

Jag har transkriberat rättsfallet och klistrat in det längst ned här, med moderniserad stavning. Meningsuppbyggnaden är fortfarande väldigt snårig, och det kan vara lite klurigt att läsa ut vad som egentligen sägs, men det blir lättare om man läser det högt för sig själv.

Vad är det då som hänt? Det som berättas är följande: En pojke (antagligen en tjänare) på 15 år, Lars Jönsson, sitter tre veckor tidigare och dricker på krogen tillsammans med sin kollega, drängen Hanskin och med en Olof Knutsson (stavas ”Knusson” i protokollet). Olof blir mycket full och Lars följer med honom hem. Sedan ber Olof Lars att lägga sig i sängen och ta av sig skjortan. Därefter utspelar sig en sexscen skildrad på 1600-talsbyråkratisvenska. Två gånger ligger Lars ”vidöppen mellan Olofs ben” och känner Olofs sperma som ”en varm svett”.

Lars säger att detta var enda gången han legat med Olof. Olof nekar först, men bekänner sedan att han legat i samma säng som Lars men minns inte att han skulle kommit. I bakgrund av att Olofs hustru var i huset, och att Olof inte legat hos henne, dömer rätten honom för sodomi. Straffet för Sodomi är enligt guds lag att ”de skola båda döden dö”, men pojken Lars frikänns på grund av hans ringa ålder. Även om Olof döms till döden kan det vara värt att minnas att detta drabbade de flesta, och att dödsdomar automatiskt överklagades till hovrätten, som hade mer fria tyglar med lagen och ofta omvandlade straffet till något annat. För att spåra vad som hände med Olof behöver vi alltså söka i andra källor.

Men vad var det som hände egentligen den där novembernatten som Lars Jönsson berättade om? Det går såklart inte att säkert säga. Men några gissningar kan göras. Att Lars Jönsson helt ovetandes skulle följt med Olof hem, lagt sig i hans säng och två gånger haft sex med honom verkar ganska osannolikt. Någon form av samförstånd fanns kanske? Och att Olofs fru inte figurerar i protokollet antyder att hon kan ha accepterat det? I 1600-talets trångboddhet är det osannolikt att sexuella förbindelser kunde fortgå utan omgivningens kännedom. Och drängen Hanskin, som satt med dem på krogen, vilken roll spelade han? Därtill är rätten ganska mild i sin dom, som frikänner Lars Jönsson, trots att båda ”skola döden dö” enligt lagen.

Någonstans i berättelsen framträder att det kanske inte var helt omöjligt att vara homosexuell i 1600-talets Stockholm. Att det kunde finnas en viss acceptans. För vissa. På vissa platser. Ibland. Det är i alla fall vad jag hoppas.

 

Transkriberingen (Stavningen är moderniserad):

Blev Hans Nådes fätlherrens urmakares Gottfritts pojke Lars Jönsson vid namn, barnfödder i Gudoms härade i Västergötland, tillfrågad, hur han är kommen i handel med Olof Knusson invånare är uti Stockholms Norra förstad [Vilket alltså är Norrmalm]. Lars Jönsson berättade att på pass tre veckor sedan, hade Olof och H.N:des fältherrens dräng Hanskin suttit på en källare och druckit och efter Olof hade varit mycket drucken, bekände han hava följt honom hem och efter hans begäran lagt sig hos honom i sängen och något efter midnatten hade Olof tagit upp hans skjorta, sedan hade pojken legat vidöppen emellan Olofs ben, och andra gången emot morgonen det samma gjort, bona venia tillsägandes, så att sperma gick honom båda gånger ifrån, lika som en varm svett emellan pojkens ben. Men när han vidare fliteligen anhållet blev bekänna sanningen om Olof Knusson hade legat hos honom på något annat sodomiskt sätt, där till nekade han alldeles och sade nej, nekade och ej mera hava haft med honom beställa. Ej heller legat med honom i säng, varken sedan eller förr, än allenast den ena natten.

Efter sådan bekännelse blev och Olof Knusson dagen efter examinerat och vill väl i förstone sådant förneka, men sedan pojken honom övertygade, bekände han väl hava haft honom under sig, men efter han sade sig flux hava varit bekänt, och vid rus icke veta sig så vida hava med honom främjat sin vilja, att honom något skall vara ifrån gått.

Oansett Olof Knusson därför han mycket drucken varit har, säger sig icke veta så vida hava främjat sin vilja med denna pojken, att någon sperma ifrån honom skall gångit vara, dock likväl all den stund pojken tillstår att han som en varm svett av honom förnummit haver, till det andra nogsamt uppenbart, att han svåra illa med sin äkta hustru levat haver. Till det tredje, efter samma hans äkta hustru i huset hemmastadd var, och henne förbigått, och be:tte [benämnde] pojke med sig i säng dragit. Till det fjärde tillstår hava haft honom under sig, vilket emot naturen Guds och värdslig lag straffar, varför kan rätten honom intet befria, utan fälles efter Guds lag, lydandes att vilken som ligger när en dräng, som när en kvinna, de hava gjort en styggelse, de skolen båda döden dö, dock nåden höghuse herrar i den höglofliga konungsliga rätten hemställt.

Pojken Lars Jönsson belangar, alldenstund han övermaga och ungefär till 14 eller 15 års ålder kommen var, och till enna bedrift tubbat och alldeles betyngad och efter bekänd sak av häfftett [?] förrymd, varför kan rätten honom icke fälla, utan här med befria.

[Ur Stockholms tänkeböcker från år 1592, band 20. Sidan 377-378, den 4 december 1632]

Socialdemokratisk känslopolitik

För några månader sedan höll Jens Ljunggren från Stockholms universitet ett föredrag för institutionen för historiska studier i Göteborg om socialdemokratisk känslopolitik. Föredraget baserades på hans bok ”Den uppskjutna vreden – Socialdemokratisk känslopolitik 1880-1980”. Jag tror det är intressant för fler än bara historiker.

Den uppskjutna vreden

Ljungren menar att varje ideologi har en palett av känslor som är tillåtna att yttra inom dess ramar, känslor som man uppmuntrar eller avstyr från. Det är också genom känslorna som politiken fångar in sina väljare och knyter an till dem.

För socialismen är känslorna en ofrånkomlig del av samhället. Under 1800-talet verkar också socialistiska agitatorer för att få ”massorna” att känna känslor, känna vrede. Det kommunistiska manifestet talar till exempel om ”den kalla utsugningen” av arbetarklassen.

Men vreden manar till upprättelse, till hämnd. Den är en revolutionär känsla. När Socialdemokraterna under 30-talet vill placera sig i den politiska mitten måste vredens omedelbara krav på handling, på upprättelse och på revolution avstyras, den måste skjutas upp. De förbannade knegarna måste förmås att förhandla. Under Per Albin Hanssons tid börjar socialdemokrater tala om vrede som en av människans lägre instinkter, värda att fördöma. Istället vänder man sig till oron: otryggheten på arbetsmarknaden, rädsla för sjukdom, och så vidare.

Oron i sig är mer abstrakt och till skillnad från vreden, som ser bakåt mot oförrätter, är oron framtidsinriktad. Till skillnad från den kollektiva vreden är oron individuell. Det är på denna oro som socialdemokraterna bygger sitt folkhemsbygge.

Ljunggren skissar sedan en sorts känslopolitikens kris under 60- och 70-talet där den socialdemokratiska oron utmanas av en nytänd vrede inom vänstern. Det talas om ”stiltje i ankdammen” och politiken har börjat kännas…tråkig. Den nyvalda statsministern Olof Palme ställs inför att försvara den genomförda politiken men också lansera en ny känsla för hur politik ska kännas. Han måste kanalisera den nytända ilskan.

Palme tar till vreden i utrikespolitiken, och det är väl så de flesta av oss 80-talister (och efterkommande) minns honom. Han var arg på stormakterna, fascisterna, krigen. Om Fascistspanien frågade han sig hur man kan låta ”dessa satans mördare hålla på?”  Men han höll fast oron i inrikespolitiken. När LKAB:s gruvarbetare strejkar talar han främst om trygghet, om säkerhet men undviker vredens vokabulär.

Jens Ljunggren avslutar sin studie vid 80-talets början. Men jag tror att det kan vara av värde att tänka i termer av känslopolitik även om dagens socialdemokrater. I Valrörelsen 2014, när Reinfeldt och Löfven hade höll någon sorts revisorsduell i direktsändning, vilken känslopolitik förde partierna då?

Jag tror socialdemokraterna måste återerövra känslorna, men jag är inte säker på att den oron inför välfärdssamhällets kollaps som man gick till val på 2014 nödvändigtvis är vägen för ett parti som kallar sig ”framtidspartiet”.

(Som en brasklapp här i slutet: Det här inlägget är skrivet baserat på de anteckningar jag tog under seminariet den 9:e februari. Det är inte säkert att jag minns allt så klart som jag kunde önska. Jag har inte heller läst boken än, men jag hoppas att få tillfälle till att göra det).

 

Kvinnan, hemmet och arbetet under tidigmodern tid

Vilka kvinnor är det vi får se i den populärkultur som utspelar sig i tidig eller förmodern tid? Överlag är det två kvinnor: Överklasskvinnan som lever ett skyddat liv strängt instängd i hemmet eller horan, som visserligen kan ta sig större friheter i och med att hon redan står utanför samhället men som ju knappast har någon jämställd plats i det. Då och då framträder också en eller annan hustru till någon man av folket. Ofta är hennes liv begränsat till att städa, diska, ta hand om barn och vara på samma gång morsa som uppasserska. Och det är förstås inte alls representativt för den svunna verkligheten.

Jag tror att en av svårigheterna med att förstå kvinnans plats i samhället innan den industriella revolutionen har att göra med att vi tänker att familjen för de för- och tidigmoderna människorna skulle vara samma sak som den är idag. Och det var den förstås inte alls.

För om vi ska förstå det tidigmoderna samhället (och jag tror att det jag skriver nedan också är sant för samhällen i Europa innan den tidigmoderna epoken) måste vi glömma den moderna dikotomin mellan hemmet: där man vilar, äter och uppfostrar sina barn, och det offentliga: där man arbetar, gör karriär, bedriver politik.

Det tidigmoderna samhället var organiserat i hushåll. Hushåll är å ena sidan det vi idag skulle kunna se som en familj. Där bodde oftast ett gift par som var hushållets överhuvuden och under dem fanns deras barn. Men hushållet kan också ses som ett företag. Utan hushåll kunde man inte bedriva någon form av näring och utan någon form av näring kunde man heller inte starta en familj. De som inte hade möjligheten att skaffa ett eget hushåll arbetade som tjänare hos andra, och tjänare i det här fallet innefattar allt från specialiserad yrkeskunskap till köksa och tvätterska. Rent juridiskt och mentalt förstod man tjänarnas roll som inhyrda barn i hushållet. (Detta innebar att de första fabriksägarna i Stockholm rent juridiskt sätt har enorma hushåll med vansinniga mängder tjänare, men i verkligheten rör det sig om fabriksarbetare som säljer sitt arbete under begränsade tider om dagen, en ganska ny form av anställning).

Så när kvinnan (alltså i det här fallet hustrun) var knuten till hushållet, där man alltså både arbetade och levde, under den tidigmoderna tiden (på samma sätt som hennes man var) så innebär det inte att hennes roll förminskades till att bara vara uppassare på sin make. Snarare kan hennes roll kanske bäst jämföras med en sorts vice-chef (det var ju trots allt en patriarkal tid). Att vara en gift kvinna innebar därmed ett stort ansvar för familjeföretaget (i någon mån var alla egenföretagare) och det var ofta kvinnan som var ansvarig för försäljningen medan mannen var ansvarig för produktionen.

I Stockholm under 1700-talet fanns till exempel ett par, där maken arbetade med att fånga fisk utanför staden. Att fånga fisken var en heltidssyssla och det var hans fru som innehade privilegiet på att gå runt i staden och sälja fisken. Tillsammans var de två sidor på samma mynt, två nödvändiga delar i en affärsverksamhet. Hennes roll i relationen var inte inskränkt till att vara en i allt underordnad part (även om hon såklart skulle lyda sin make, etcetera) utan var bemyndigad till att sluta avtal och göra för hushållet avgörande affärer.

Ett annat exempel på hushållslogiken är Sten Sture den yngres fru Kristina Gyllenstierna. När Sten Sture själv, som har fått uppgiften att försvara Stockholm, är ute och härjar annorstädes när dansken kommer så blir det Kristina Gyllenstiernas uppgift att leda försvaret av Stockholm, det är ju trots allt till Sten Stures hushåll uppgiften har gått!

Ibland pratar man idag om kvinnor i det förflutna som om deras kroppar skulle varit någon form av handelsvara mellan män i och med äktenskap. Och visserligen är det kanske sant att det var färre för några hundra år sedan som gifte sig av kärlek, men jag tror att det snarare bör förstås som att det var viktigt att hitta en partner som man kunde göra affärer tillsammans med, någon som kunde medföra nyttiga kunskaper för det framtida familjeföretaget. Exempelvis har studier visar att pigor som arbetat hos hantverkare var mer eftertraktade som fruar i vissa grupper eftersom pigor (tvärt emot vad man förleds till att tro av yrkestiteln) under sin tid hos hantverkaren själva var involverade i produktionen. För någon som aspirerade på att bli till exempelvis urmakare var det såklart oerhört fördelaktigt att gifta sig och dela företaget med en fru som själv var insatt i urmakeri.

Med det sagt så var, återigen, självklart den tidigmoderna tiden patriarkal. Men kvinnan som instängd i hemmet, begränsad till städning, diskning och barnavård är på det hela taget en skapelse ur moderniteten och möjligtvis från överklassen under 1700-talet. När det gäller ”vanligt folk” så var kvinnorna nog så delaktiga på arbetsmarknaden.

Revolution är borgerligt!

Hade idag det första seminariet på kursen Revolution, Kultur och Samhällsliv som redan tidigare genererat ett par blogginlägg här. Det vi pratade om var hur man egentligen ska definiera en revolution och jag tror att jag hade lite av en epifani.

Både den industriella och neolitiska förändringen brukar kallas revolution, tillsammans med den franska och ryska revolutionen. Hur går det ihop? Någon på seminariet undrade varför alla medeltidens bonderevolter aldrig utvecklades till revolutioner.

Jag tror att det gemensamma för det vi idag kallar revolutioner är att de är grunden i vårat samhälle idag. Den engelska revolutionen (som kanske egentligen är ett inbördeskrig) på 1600-talet lade grunden till parlamentarismen medan den franska revolutionen 100 år senare introducerade demokratin. Den ryska revolutionen avslutningsvis förebådar välfärdssamhället.

Även om vi i stor utsträckning idag tar avstånd från revolutionernas efterverkningar brukar vi se sympatiskt på deras orsak. Men det finns många händelser som vi osynliggör och stämplar som annat än revolutioner. Exempelvis räknas varken Mussolinis kupp i Italien på 1920-talet som revolution eller munken Savonarolas övertagande av makten i Florens på 1400-talet som revolutioner. I Savonarolas fall har det till och med kallats för ”medeltidens hämnd på renässansen” även fast maktövertagandet hade allt som kännetecknar en revolution: Upprörda folkmassor, nya ideal, nytt bildspråk, nytt statsskick. Men Savonarola kan inte räknas in i ett framåtskridande mot dagens samhälle och sorteras därför som annat än revolutionär.  På samma sätt kategoriseras de sicilianska 1800-talsbönder som gjorde revolt mot den nyinförda demokratin till förmån för en gammaldags enväldig härskare för revolt, resning eller uppror men inte för revolution.

Medeltiden var säkerligen mer fylld av revolutioner än den tidigmoderna tidens maktfullkomliga och repressiva stater, det är bara det att vi inte vill se dessa som revolutioner.

Men den Industriella revolutionen och den Neolitiska revolutionen kallas ofta för revolutioner. Inte för att de i sig har så mycket gemensamt med exempelvis den franska men för att de liksom andra revolutioner introducerat en grundbult i vårt samhälle. Den Neolitiska revolutionen gjorde människan bofast och skapade sociala klyftor medan den Industriella skapade människan som en ekonomiskt tänkande varelse, en rationell aktör på en marknad.

Det vi idag betraktar som revolutioner är det som bidragit med grundläggande delar i dagens parlamentaristiska kapitalistiska samhälle medan de som velat något annat, de som protesterat och också ibland lyckats kastas på historiens skräphög som bakåtsträvare eller mörkermän(/kvinnor). Den Industriella revolutionen ses som en framgångssaga (även om den omedelbara effekten för flertalet nog blev att man fick en lägre levnadsstandard, ökad otrygghet och jävligare arbetsvillkor) medan Game Changers som Wallstreetcraschen 1929 eller digerdöden på 1350-talet enbart ses som tragedier, vilket förvisso är sant men de var också  händelser som fundamentalt och oåterkalleligt ändrade sättet vi ser på samhället och hur vi förhåller oss till varandra men passar inte in i ett modernt narrativ om att just vår samhällsform är i ständigt stigande mot ljuset, framsteget och rationaliteten.

Revolution, som vi använder begreppet idag, är borgerligt.