Masteruppsatsen inlämnad!

Nu är äntligen min 60hp-Masteruppsats inlämnad!

I ärlighetens namn känner jag mig lite villrådig nu, vet inte riktigt vad jag ska göra av min tid när jag inte längre har uppsatsen hängandes över mig. Jag har ju i alla fall bloggen att skriva på, och det känns lite som en tröst.

För den som har lust att läsa finns uppsatsen att ladda ned som PDF här: Borenberg_thesis_2014.

Annonser

Tjänarens fysiska plats i samhället (bänkböcker)

Sitter i skrivande stund på stadsarkivet i Stockholm. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom bänklängderna för Katarina och Klara församling i mitten av 1700-talet (i Stockholm). Maria Magdalena, där jag brukar hämta mitt material, hade inte några bevarade bänklängder så jag fick komplettera på annat håll.

Frågan jag ställer mig är vilken plats tjänarna hade i samhällsordningen. Detta kan manifestera sig rent fysiskt. 1700-talet är fortfarande ett paradsamhälle, även om detta håller på att förändras. Tornerspel, parader, processioner visar samhällsordningen fysiskt. De med högst rang går först, med dyrast kläder. Jag antar att det var liknande i kyrkan. I kyrkoarkivens bänkböcker kan man se vem som har hyrt vilken bänk i kyrkan.
Frågan är såklart då var tjänarna sitter i kyrkan. Är det med sina husbönder? Eller har husbönderna hyrt en plats för sina tjänare? Eller betalar tjänarna själva? Sitter de tillsammans med gesäller, sjömän och timmermän eller sitter alla pigor och drängar i en hög för sig själva, avskärmade från den övriga delen av den arbetande befolkningen?

Svaret är tyvärr inte helt tydligt. Bänkböckerna är tjocka och lite svåröverskådliga.

image

Katarinas bänklängd. Tjock bok.

Man kan i alla fall skissa lite generella drag. Längst fram i varje ”kvarter” (samling bänkar) sitter det människor ur medelklassen (men minns att medelklass på 1700-talet betydde mer än det gör idag). Där finner vi fabrikörer, perukmakare och Kapveridekaptener. Lite längre bak sitter Tygvävarna, en och annan järnbärare, styrmän etc.

image

Katarinas bänklängd igen. Här ser vi bland annat (nedifrån) en Fänrik och en Kapverdiekapten

På kvinnosidan ser det i allt väsentligt lika dant ut, fast det står ”Tygvävarens hustru” istället för ”tygvävaren”.

Längst bak finns ofta ett antal outhyrda bänkar. Jag förmodar att det var där många tjänare satt.
Men vissa husbönder valde att hyra hela bänkrader bland bänkarna längst bak, så att deras tjänare satt där samlade. Visserligen inte tillsammans med husbonden, men fortfarande samlade inom hushållet. De flesta tjänare verkar dock inte behöva sitta på den bänk husbonden hyrt åt dem.

Vissa hyrde också egna bänkar. Några på de finare raderna, fast det är ovanligt. De flesta på de ”klapp eller fällbänkar” som fanns i alla fall i Katarina kyrka. Där sitter de, till synes män och kvinnor blandat (till skillnad från de övriga bänkarna där man satt könsseparerat), änkor, sjömän, pigor och tygvävare, en och annan timmer man, etc.

Ett fåtal, som slaktardrängar och framför allt betjänter satt på bänkrader lite längre fram, uppblandade med medelklassen.

På det hela taget ger det en ganska bra bild om vilken position tjänaren hade i 1700-tals samhället. Oturligt nog är det inte en särskilt entydig bild – men det avspeglar nog verkligheten ganska väl.

Buskörningar och nedskräpning; Ingenting förändras

1700-talets Politicollegium var vad som senare utvecklades till polisen. Då pysslade de mest med småbrott i gaturummet. I deras rättegångsdiarium från 1763 hittar jag den här pärlan bland kriminalgåtor:

18 maj.
Fiskalen Ström mot Pigan Catharina Wahlberg
Brott: För vattens utkastande genom fönstret uti Gödings hus på drottninggatan.
Dom: Befrias i brist på bevis.

Politicollegiets rättegångsdiarium en underbar källa för att få en liten ledtråd till vad för fuffens människor hade för sig för. Under månaderna maj och juni tas ungefär 125 fall upp, varav 17 stycken (alltså nästan en femtedel) berör tjänare.

4 stycken av brottsmisstankarna rör pigor som häller ut smutsigt vatten på gatan.
12 stycken rör drängar som är ute och buskör.

Antingen så har de blivit påkomna med att köra med ”Onumrerad släde” (registreringsnummer redan på den tiden!) eller för att ha kört häftigt och vårdslöst eller det absolut vanligaste: Att köra utan bjällror.
Ibland blir påföljden böter men ofta kan politicollegiet inter återfinna drängarna eftersom de redan bytt arbetsgivare.

Tjänarnas ”brottslighet” (om den nu är värd att kallas det) skiljer sig dock mycket från andra föreseelser i rättegångsdiariet. Det vanligaste är att anklagas för olika brott gällande försäljning, antingen olaga försäljning eller otidig salu.

Så vad kan vi säga om det här?
Jo, framför allt att det inte är ett nytt fenomen att unga grabbar är ute och buskör, vare sig det är slädar, häst och vagn eller epatraktorer som är tidens transportmedel.
För det andra: Tjänarna verkar Inte ha varit inblandade i olaglig handelsverksamhet i stor utsträckning. Hade de varit det hade det synts i rättegångsdiariet. Istället verkar de någorlunda ha hållit sig till sin tjänst, även om man kanske buskörde lite med vagnen ibland eller bara slängde ut diskvattnet (eller kanske till och med pottans innehåll) genom fönstret.

Vem har makten – tjänaren eller husbonden?

Rättegångarna i den södra förstadens kämnärsrätt jag skrivit om tidigare gör det möjligt att se ungefär hur maktförhållandet var mellan husbönder och tjänare. Åtminstone i dom fallen då det drogs till sin yttersta spets – alltså domstol.

(Här har jag skrivit en summering av fallen jag refererar till)

För det första ser vi att husbönder vinner fall oftare än tjänare. Det är främst av två anledningar. Den första att de kan hänvisa till de regler som finns kring tjänarens kontrakt, som var strikta och reglerade i lag och i det mesta favoriserade husbonden. För det andra kunde husbonden ofta dra fram fler vittnen än tjänaren för sin sak.

Att husbönderna kunde få fram fler vittnen kan ha flera förklaringar. Visserligen kan det ju vara så att husbönderna oftare hade ”rätt” och därför naturligt kan få fler vittnen. Men det kan också ha berott på att tjänare ofta var inflyttade från landsbygden till Stockholm och på så vis hade ett mycket mindre kontaktnätverk. Det kan också ha varit så att tjänsten i sig begränsade möjligheterna till att träffa andra och nätverka och på så vis placerade tjänarna i en känslig situation.

Hursomhelst kvarstår faktum att tjänarna inte en enda gång i mina 7 fall använder några vittnen även om husbönderna gör det i de flesta fallen.

Men bilden är inte allt igenom så mörk. Vi ser att tjänare, både manliga och kvinnliga, inte drog sig för att dra sina husbönder inför rätta när de upplevde att något blivit fel, som Pigan Ryberg som vill ha ut en gammal skuld från Styrmansänkan som förmodligen varit hennes tidigare arbetsgivare eller slaktardrängen Erik Östberg som vill ha sin lön för hela året som han enligt lag har rätt till när han blivit olagligen utdriven ur tjänsten. (Om Östbergs berättelse är trovärdig är dock en annan fråga).

Dessutom vinner tjänarna ibland fall. Åtminstone vinner både den tidigare nämnda pigan Ryberg och pigan Funck, som vill ha ut sin orlofssedel från sin tidigare husbonde.

Det är dock tydligt att rätten uppmuntrar till att lösa konflikter i samförstånd mellan husbonde och tjänstehjon, och det är kanske där förklaringen till att tjänare drar sina husbönder inför rätta finns. I en förhandlingssituation mellan tjänare och husbonde har ju onekligen tjänaren färre medel för att få sin vilja fram än husbonden som sitter på både mat, husrum och pengarna. Då kan det ha varit en trygghet, en möjlighet för tjänaren att luta sig på tjänstehjonsstadgan i domstol, om man nu undantagsvis faktiskt hade lagen på sin sida.

Sammanställning av rättsfall i april 1760

Jag har skrivit en liten sammanfattning av alla fallen som involverar tjänare jag stött på bland civilmålen i Södra förstadens kämnärsrätt 1760. De är 7 stycken berättelser som ger en fingervisning om vad som det bråkades om och hur maktbalansen såg ut mellan tjänare och husbönder i Stockholm på 1700-talet.
 
Dessutom är det, precis som doplängden över oäkta barn jag tidigare skrivit om här, som små mikronoveller som lätt får igång ens fantasi! På det hela taget ett mycket roligare material att hantera än den rena statistiken.
 
Jag följer upp mer i veckan med mina tankar om fallen.
Här är dom:
 
1. Christina Funck mot Anna Fahlström, 1 april

Christina Funck har gått till rätten mot sin förra arbetsgivare änkan Anna Fahlström för att hon inte fått ut sin Orlofssedel, alltså ett bevis på att hon lämnat tjänsten på lagligt sätt som alla husbönder var tvungna att skriva till sina tjänare. Efter ett och ett halvt års tjänst har Funck sagt upp sig och det erkänner Fahlström, som representeras av sin son, murdrängen Carl Friedrich Fahlström. Dock hävdar Fahlström att Funck olovligen tagit en halsduk när hon lämnade tjänsten. Funck hävdar att det varit en gåva. Eftersom rätten inte har bevis på annat så åläggs Fahlström att skriva orlofssedeln.
Enligt tjänstehjonsstadgan borde också Fahlström böta 10 daler silvermynt för att hon inte velat skriva någon sedel, men det nämns inte av rätten. Kanske för att rätten tolkar hennes brottmisstankar som nog för att hon skulle låta bli, tills rätten dömt annat.
 
2. Erik Östberg mot Nils Öhman, 2 april
Slaktardrängen Erik Östberg påstår sig ha blivit olagligen sparkad. Därför vill han ha den lön han skulle fått av slaktaren Nils Öhman som om han varit i tjänst, mat och husrum, ett par skjortor och ett par skor till dess han kan hitta ny tjänst.
Öhman går dock till motattack. Öhmans fru har flera gånger (under makens frånvaro) förmanat Östberg för att han inte gjort sina sysslor, vilket påstås ha skadat hushållet. Istället hävdar Öhman att Östberg gjort sina egna sysslor och vägrat att ta order och bara kommit till huset när det varit dags att äta. Slutligen ska han själv ha sagt upp sig på fru Öhmans uppmaning.
 
Ett par vittnen inkallas; Kapverdieskepparen Jacob Böcker avlägger vittnesmål i linje med fru Öhman. Skrivaren Åkerblom vittnar dessutom om att han har skrivit en orlofssedel för Fru Öhman som ska ha getts till Östberg.
Parterna kan inte förlikas. Någon dom hittar jag dock inte i källorna.
Om man ska våga sig på att spekulera så ser det inte bra ut för slaktardrängen Erik Östberg eftersom han har flera vittnen emot sig.
 
3. Peter Philstedt mot Johan Holmqvist
Hökaren Peter Philstedt går till rätten eftersom hans dräng Johan Holmqvist har lämnat hans tjänst och blivit anställd av likvidationskommissarien Lars Friedrich Lenberg utan Philstedts lov. 
Handelsmannen Georg Rivelins och ryttaren Anders Forswall kallas som vittnen och vittnar om att de för Lenbergs del gick ett ärende till Philstedt och frågade om drängen kunde byta tjänst. Forswall väntade utanför under samtalet och hörde inget men Rivelins vittnar att Philstedt sa nej till att låta drängen Johan Holmqvist byta tjänst.
 
Alltså beslutar rätten att Johan Holmqvist ska återgå till sin tjänst hos Peter Philstedt.
Några böter nämns det inget om. Om man räknar det som att Johan Holmqvist sprungit bort ska han förlora sin lön enligt Artikel 6 § 4 och Lenberg borde enligt artikel 4 § 10 få 20 daler silvermynt i böter för att ha försökt locka drängen ur sin tjänst.
 
4. Anders och Margaretha Ahlgren mot Eric Hagman
Den avskedade gardessoldaten (en sån hjärtskärande tjänstetitel!) Anders Ahlgren går till rätten för att han vill att hans dotter Margaretha Ahlgren ska få träda ur sin tjänst hos Eric Hagman.
Margaretha Ahlgren erkänner dock att hon på hösten ingått ett kontrakt på ett år som hon bara tjänat av ett halvt år på och rätten ålägger Ahlgren att tjäna hela året ut.
Det här är det kortaste fallet. Men jag tycker det på något sätt är hjärtskärande.
 
5. Elisabeth Herbst mot Magdalena Dliktman
Lakejen Lorentz Dahlmans hustru Magdalena Dliktman är dragen inför rätten av hustru Elisabeth Herbst. Dliktman arbetar som piga på Herbsts krog. Där har hon låtit sin sjuka make, lakejen Dahlman ligga, utan att informera Herbst därom. Rätten ålägger Dliktman att flytta sin sjuka make någon annanstans inom en vecka eller bli av med sitt jobb.
 
6. Christina Ryberg mot Margaretha Östbeck
Pigan Christina Ryberg har en fodran mot styrmansänkan Margaretha Östbeck på 15 daler kopparmynt.
Antaligen rör det sig om att Ryberg varit piga hos Östbeck innan men inte fått ut sin lön.
Margaretha Östbeck säger att summan är korrekt och rätten ålägger henne att betala den eller ge Ryberg pant motsvarande värdet.
 
7. Lars Diuberg mot Anna Christina Dahlberg
Anna Dahlberg har arbetat som piga för borgaren Lars Diurberg i flera år men har olovligen lämnat tjänsten när hon gift sig med slaktaredrängen Johan Adam Gottschalcks (konstigt efternamn, men jag tror faktiskt det är korrekt).
Diurberg vill att hon återgår till tjänsten och tjänar året ut.
Till sin hjälp har han ett par vittnen som vittnar om att Diurberg och Gottschalcks vid lysningen, som föregår bröllop, kommit överens om att Dahlberg skulle tjäna sin kontraktstid ut. Gottschalck uppges ha sagt att de skulle få till stånd en överenskommelse om när Dahlberg skulle lämna tjänsten, något som dock inte verkar ha skett.
Alltså åläggs Dahlberg enligt artikel 6 § 6 i tjänstehjonsstadgan att återgå till sin tjänst hos Diurberg.
Detta är för övrigt enda uttryckliga referensen till tjänstehjonsstadgan av alla rättsfallen rörande tjänare i april.

Följde tjänare och husbönder lagen 1760? (Bloggens återkomst)

Bloggen har fått gå i ide under julledigheten, tillsammans med mitt pluggande. Det var inte tanken från början, jag har en massa utkast på bloggposter som inte handlar om tjänare på söder 1760 liggandes på datorn nu, men det var så det blev. Kanske kan jag komma tillbaka till dom utkasten senare, när andan faller på.

Men nu tillbaka till Södermalm år 1760.

Den här veckan har jag ägnat åt att transkribera civilmål från södra förstadens kämnärsrätt i april 1760. Hur jag ska fortsätta härifrån är lite oklart, men jag kan åtminstone summera vad jag fått ihop hittills.

Men vi får ta en sak i taget, jag kommer återkomma till flera andra aspekter i dagarna men om vi börjar i den torraste änden, med frågan huruvida lagen (tjänstehjonsstadgan som man kan läsa om både lite här och var på bloggen) följdes kan vi ta vår utgångspunkt hos Börje Harnesk som studerat tjänare på landsbygden. Han skriver: Försöken att genom lagstiftningen detaljreglera förhållandet mellan tjänstefolket och deras husbönder måste på det hela taget ha varit ineffektiva. I praktiken fungerade sannolikt arbetsmarknaden på landsbygden till stor del som en fri arbetsmarknad som styrdes av de ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Försöken att lösa dess problem med utom-ekonomiska metoder hämtade från det gamla samhället var på förhand dömda att misslyckas. (Legofolk, sid 38)

I mitt material har jag hittat både aspekter som stödjer delar av det Harnesk skriver om, men också delar som motsäger det.

April månad var en tidpunkt då det var möjligt att säga upp sin tjänst i Stockholm (till skillnad från övriga landet kunde man där ingå kontrakt både på hösten och våren av någon anledning) och jag tänkte att april är en bra start i undersökningen eftersom man kan vänta sig en hel del trassel med tjänstehjonen då. Mycket riktigt. Ungefär en fjärdedel av fallen rör tjänare (7 stycken) och av dessa så handlar fyra stycken om tjänare som med mer eller mindre fog vill träda ur tjänsten.

Av samtliga fall hänvisas det till Tjänstehjonsstadgan bara en enda gång, då en piga har gift sig med en slaktardräng och utan tillåtelse lämnat tjänsten hos sin husbonde, som nu går till rätten för att kräva att hon ska tjäna året ut. I många fall är det rimligt att lagen skulle utdömt böter, oavsett om det är tjänaren eller husbonden som borde böta, men rätten låter sig nöjas med att tjänaren går ur tjänsten alternativt att husbonden låter tjänaren gå.

Det verkar som om lagen framför allt fungerar som något att luta sig på när en förhandling mellan husbonde och tjänare inte lyckas. Rätten visar också en tydlig strävan efter att parterna hellre ska göra upp konflikten med varandra än att rätten själv ska behöva döma.

Så långt är jag helt med Börje Harnesk. (Även om Harnesk skrivit om att det är något oklart om lagen ens var känd i rikets alla delar, något som åtminstone tydligen inte är fallet i Stockholm där den hänvisas till om än sparsamt). Dock så är lagens bokstav inte långt ifrån den faktiska praktik som verkar funnits.

Tjänarna verkar genomgående ha ingått kontrakt på ett helt år och kan inte lämna sin tjänst i förtid utan arbetsgivarens samtycke. I målen hänvisas det hela tiden till vilka villkor man kommit överens om med sin husbonde som verkar stämma alldeles utmärkt överens med de som lagen stipulerar.

Det verkar alltså som om lagen i dess regleringar avspeglade en faktisk praktik i Stockholm, även om kämnärsrätten sällan utdelade böter för brytande av lagen utan snarare strävade efter att upprätthålla god ordning i området genom att uppmuntra till förhandling.

Bellmans ande svävar på något sätt över min Uppsats, och jag har hittat Mollbergs fabrik!

Att jag valt att studera just västra Södermalm runt mitten av 1700-talet har varit lite av en slump. En präst som skrev bättre än den i Nikolaj (som jag först tänkte studera) och ett beslut att försöka lägga mig i krokarna av Mats Hayens avhandling i tid gjorde att jag landade där.

Men ju längre in jag går, desto mer påminns jag om att det är Carl Michael Bellmans uppväxtkvarter jag studerar.
Jag lyssnade och sjöng väldigt mycket Bellman, skråligt och fult, full och nykter, under mina tonår. (Under den perioden då jag kanske snarare borde fördjupat mig i alternativ Synth eller någon annan genre där man inte bara stöter på en massa tråkiga farbröder, men det är en annan historia).
Det är lite som om Bellmans ande börjar att sväva över uppsatsen.

Ungefär med den här minen (Här porträtterad bakfull med morgonsup och smörgås av Tobias Sergel, som han hängde en del med):

image

Jag vet inte om han bor kvar i samma hus 1760 (då han var 20 år), men när jag kommer dit i mantalslängderna ska jag titta särskilt noga på kvarteret Rosendahl (där han föddes).

Idag så hittade jag till min stora glädje ett litet spår efter Bellmans värld. Ett litet spår, men ändå ett spår.
Det handlar om tre personer som är skrivna som arbetandes i Mollbergs fabrik på Södermalm 1755.

Mollberg är en av de mest välkända personerna i Bellmans ”Fredmans Epistlar”. På den eminenta hemsidan  Bellman.net beskrivs han såhär:

Corporal Mollberg;
ägde hus på Hornsgatan, var en tid Fabriks- Idkare, så Ryttare, utan Hus, Häst, och Schabrak, omsider Dansmästare.
Lars Mollberg föddes 1734; han var son till en skräddare och bar dopnamnet Lorentz. Efter en morbror ärvde han ett tröj- och strumpväveri i Stockholm, men sjuttonåringen förmådde inte upprätthålla lönsamheten; på några år hade den vinstrika rörelsen minskat radikalt och 1758 var den helt nedlagd. I stället inrättade han en danslokal i sin lägenhet Grönlund. Han gifte sig 1756 och fick med sin hustru tre barn. Ekonomiskt blir det allt sämre och han tvingas sälja sitt hus och pantförskriva sin moders fastighet. Modern tvingades ta in på fattighus. Mollberg tog värvning och blev ryttare vid livregementet under namnet Yttergren. Dock avancerade han aldrig till korpral, som Bellman titulerar honom. Han dog i lungsot 1772, utfattig.
Som epistelfigur prålar han gärna i uniform, allra helst till häst. Han är en tjusare och kvinnokarl som dock ej gärna tvättar sig eller byter skjorta, och är virtuos på flera instrument.

Det är alltså arbetare på den fabriken som ägdes av Bellmans Mollberg ett par år innan konkursen jag hittat!
Nu hoppas jag bara på att hitta Bellman själv någonstans, eller kanske Norström (som jobbar vid tullen, var gift med Ulla Winblad och kanske var Bellmans barndomskamrat). Kanske till och med den person som nog får beskrivas som Fredmans Epistlars egentliga huvudkaraktär (åtminstone enligt Cornelis vreeswijk): Fader Movitz.

Här är bilden på listan över fabriksarbetare. Det står först namn, om de har försvarssedel (Alltså ett intyg på att man jobbar någonstans, att vara utan var olagligt) och längst till höger var de arbetade.

image

Och förresten, God Jul.

Är mitt undersökningsområde en hög med aska? Om Mantalslängder och att halva Söder verkar ha brunnit ned 1760

Återigen har uppsatsarbetet tagit en oväntad sväng.
Om det är bra eller dåligt vet jag inte än.

För ögonblicket går jag igenom mantalslängderna för 1760. Hitills har jag fokuserat på området Maria västra Som motsvarar på ett ungefär själva Mariaberget och längs med kusten bort till Hornstull i en långsmal remsa. (Övriga delen av västra Södermalm kallas Maria Inre).

Mantalslängderna är skattelängder. Spontant kan tyckas att det inte borde vara världens mest upphetsande källmaterial, såvida man inte är den gråaste av socialdemokrater eller den blåaste av moderater. Men faktum är att det är mycket hjälpsamma.

I Skattelängderna står man inte skriven som person, utan efter hushåll – det tidigmoderna samhällets minste beståndsdel.
Eftersom hushåll och företag är ungefär samma sak (en skomakare arbetar med sina lärlingar och gesäller i verkstaden som ligger i hemmet) är mantalslängderna ett fantastiskt material för att få en inventering på vilka som arbetade var och hur gamla de var. Samt var man bodde såklart.

Nu när jag började grotta i Mantalslängderna fick jag dock en överraskning. Nästan halva Maria västra verkar vara nedbränt i en storbrand. I stora stycken ser längden ut såhär:

HusNr21/22
Bagareänkan Maria Ottos hus avbränt

HusNr23
Hökaren Johan Wychs hus avbränt

Husnr24
Bagaremästaren Joachim Tillanders hus avbränt

HusNr25
Kryddkrämaren Johan Fårrstens hus avbränt

HusNr 26
Jernkrämareänkan Margareta Westermans hus avbränt

De områden som verkar ha kommit undan lågorna verkar främst vara de som ligger i området runt Hornstull, där var bebyggelsen glesare. Lite stugor här och var, ett par större hus och bruk, bland annat en pipfabrik.

Det här kan vara en bra sak för uppsatsen. Det kan också, uppenbarligen, vara en väldigt dålig sak.

För det första måste jag såklart ta hänsyn till den här branden och de påföljande bostadsproblemen många, framför allt fattigare, måste haft i övrig statistik om födslar och dödslar och vigslar och allt vad det är.

Men för det andra kan det här vara en styrka. Eftersom bränder inte var ovanliga i 1700-talets städer finns det absolut skäl att studera hur tjänarsystemet klarar sig i perioden efter en brand. Det kan till och med vara bättre, eftersom de patriarkala relationerna och klassskillnaderna så att säga stresstestas och kanske kommer till tydligare utryck under pressade förhållanden.

Problemet som kan uppkomma är ju dock uppenbart – nämligen att hela övriga delen av det tätbebyggda Maria Inre också har brunnit ned. I sådana fall kommer jag enbart sitta med en hög aska och ett par stugor i stadens utkant som mitt undersökningsområde.

Men förhoppningsvis, och jag tror mig ha skäl att vara hoppfull, finns det gott om kvarter längs Götgatan (som fanns då och finns idag i på samma plats) som fortfarande står, fyllt med medelklasshushåll att analysera. Då kan det glesbefolkade området få representera ett typområde och det vid götgatan ett annat.

Myten att man gifte sig ungt: Kärnfamiljens betydelse för västeuropeisk kultur

Det är en myt att man under tidigmodern tid gifte sig i unga år. Barnäktenskap har alltid varit ovanliga i Västeuropa. Det har att göra med något som man lite svengelskt brukar kalla för the European Marriage Pattern – Det europeiska äktenskapsmönstret.

På den här bloggen har jag många gånger lite försiktigt tassat runt det här äktenskapsmönstret men tänkte att det nu är dags att summera det ordentligt, inte minst för att det är viktigt för att förstå tjänare i tidigmodern tid.

Teorin om det europeiska äktenskapsmönstret har sitt ursprung i ett par artiklar av demografen John Hajnal. Hajnal använder exempel från vitt skilda tidsperioder (15,16,17,18 och 1900-talet) och urskiljer två övergripande mönster för hur man gifter sig och bildar hushåll. Ett som dominerar i åtminstone Nordvästeuropa (Tyska språkområdet, Benelux, norra Frankrike, Storbrittanien, Skandinavien) och ett annat som dominerar i bland annat Indien.

Det ena, det Nordeuropeiska, har följande kännetecken:

1A. Sena äktenskap för båda könen (i genomsnitt över 23 år för kvinnor och över 26 år för männen)

1B. Efter äktenskapet blir paret överhuvud för ett eget hushåll

1C. Innan äktenskapet cirkulerar unga människor i andra hushåll som tjänare

Det andra mönstret karaktäriseras av:

2A. Tidiga äktenskap. I genomsnitt under 26 år för män och i genomsnitt under 21 år för kvinnor.

2B. Det gifta paret flyttar in i ett hushåll som leds av ett äldre par eller en äldre person (änkling/änka)

2C. Hushåll med flera gifta personer kan dela sig i flera hushåll med flera gifta par i.

Eftersom par var tvungna att skaffa eget hushåll när de gifte sig drevs äktenskapsåldrarna upp. Det var vanligt att man gifte sig i sena tjugoårsåldern eller tidiga trettioårsåldern. Fortfarande tidigare än idag förvisso, men mer likt 1950-talets äktenskapsåldrar (vågar jag gissa) än barbariska barnäktenskap.

Att det var otänkbart, eller i alla fall svårtänkbart, för en nybildad familj att leva i samma hushåll som sina föräldrar gav upphov till en sorts pensionssystem, rotat i egendom och inte i släktrelationer. En gammal person kunde låta ett yngre par (förvisso oftast släkt med gamlingen men det är inte nödvändigt) ta över gården, flytta till ett hus vid sidan av och skriva ett kontrakt om försörjning där de yngre åtog sig att försörja den gamle på delar av gårdens överskott.

Mönstret gav också upphov till en mängd (mellan 5-20% av befolkningen) tjänare som oftast var unga och ännu inte hade ett eget hushåll som rörde sig runt mellan byarna och gårdarna och tog tjänst tills man kunde etablera sig som sin egen husbonde någonstans.

Detta alltså till skillnad från exempelvis delar av Sydeuropa eller Indien där det var brukligt att ett ungt gift par istället flyttade in i sina föräldrars hushåll.

John Hajnal hävdar också att det på inget vis ansågs som deklasserande att vara tjänare hos någon annan, eftersom det rimligtvis var en erfarenhet som de flesta i det tidigmoderna Europa hade, någon gång i livet.

Det är väl det här sista jag har en viss invändning mot. Hajnal studerar förvisso uttryckligen landsbygd medan jag själv studerar en stad (Stockholm), men för mina ögon verkar det som om de som hade råd höll sina barn i hemarbete i deras uppväxthem tills de kunde gifta sig hellre än att låta skicka iväg dem som tjänare. Att vara tjänare verkar snarare ha varit del i en nedåtgående social rörelse, något för alla de drängar och pigor som inte hade något att ärva som gav sig in till Stockholm, inte sällan för att dö fattiga i tuberkulos.

Men det är mest som det ter sig för mig i ögonblicket. Ska jag vara säker på min sak behöver jag skriva klart min Master först.

Vad kostade en begravning? (Dödslar i Stockholm 3)

Hur mycket pengar la man ut på en begravning för en piga? Och hur mycket kostade en genomsnittlig begravning?

Tack och lov så har begravningslängden från Maria Magdalena 1760 listor på det här, så därigenom kan man räkna ut på ett ungefär hur mycket social status olika grupper i Stockholm hade.

Självklart kan man göra en massa invändningar, som att man ju inte använde alla pengar på en begravning eller att någon annan kunde betalat begravningen. Men i det tidigmoderna Sverige är kontakter det kanske viktigaste statusredskapet. Begravningen fungerade som en viktig symbol för att visa social status, både för den döde och för den som ombesörjer begravningen, så kan kostnaderna för begravningen ge en ungefärlig bild av var på samhällsstegen man befann sig.

Så för att börja i den mest generella änden – vad kostade genomsnittsbegravningen? Om man räknar bort alla under 18 år så går genomsnittsbegravningen på 20 daler. I dagens penningvärde (uträknat med den fantastiska pengaomvandlaren man kan hitta här) motsvarar det varor för ungefär 2000 kronor i dagens penningvärde, eller motsvarande tjänster för 42.000 kronor.

För att få en bild av hur mycket arbete som krävdes för att ha råd med begravningen är det värdet av tjänsterna man bör utgå ifrån när man beräknar ansträngningen för att få råd, att mängden konsumtionsvaror man får för samma pris är så mycket lägre idag har helt enkelt att göra med vår dramatiskt ökade produktionseffektivitet idag.

Om man räknar på den genomsnittliga begravningskostnaden för de som är skrivna i längden som pigor landar vi på 8 daler. Markant lägre förvisso, men man ska då bära i tanken att den genomsnittliga siffran dras upp ganska ordentligt av ett fåtal som har väldigt dyra begravningar (ibland över 100 daler).

Men vad ska vi jämföra med för att förstå ungefär var på skalan pigorna befinner sig? Jag har använt järnbärarna som jämförelse. Järnbärarna var anställda av staden för att väga järn som skeppades in och ut ur Stockholm. Deras arbete för ansågs som så ansträngande att de fick extra raster och mat och de hölls för att vara så pass starka att de ibland användes som en sorts kravallpolis i händelse av upplopp i staden. Dock var deras löner låga och orsakade vid ett tillfälle uppror bland järnbärarna själva.

Jag tror att det är säkert att säga att järnbärarna definitivt tillhörde stadens lägre skikt, om än inte utfattiga. Deras begravningar kostat i genomsnitt 6.75 daler.

Alltså: Pigor verkar ekonomiskt inte befinna sig i botten, om än verkligen inte i samhällets överskikt. Genom att man har en anställning och antagligen lite kontakter verkar pigorna skilja sig från Stockholms absoluta trasproletariat, vars begravningar ofta inte kostade något alls.

Mer om begravningslängderna i Maria Magdalena församling 1760 finns här:

– Dödslar och födslar på 1700-talets söder

– Vilken årstid var dödligast? Döden i Stockholm del två